Baksidan

Innan Emil Hagström etablerade sig som poet bland bohemerna i Stockholms Klarakvarter var han en vandringsman som likt andra som färdades till fots längs vägarna tog vissa tillfälliga jobb, främst inom lant- och skogsbruk, för att åtminstone nödtorftigt klara livhanken. I övrigt var man hänvisad till försäljning av något som gjorde det enklare för folk att av ren barmhärtighet öppna börsen. Var man lite hantverksskicklig kanske man snidade i trä eller tillverkade föremål i ståltråd, det som på bondauktioner numera brukar kallas luffararbeten. Var man konstnärligt begåvad kunde man försöka kränga sina kolteckningar till en billig penning eller i utbyte mot mat för dagen eller logi för natten.

Emil har själv skildrat det här livet i en samling berättelser med titeln ”Historier från vägarna”. Hans kolteckningar hittar man fortfarande på gårdsauktioner och loppmarknader, då som regel signerade Emilius. Vi hade flera sådana inom glas och ram i min familj, och hos morfars på Bäckudden i Sandfors fanns han givetvis också representerad, eftersom min mormor var hans syster Anna.

En lite annorlunda tavla i det lite större formatet som i min barndom hängde på övervåningen hos morfars hamnade efter mormors död i min ägo. Det var inget naturmotiv som det ju annars nästan alltid var fråga om. I stället en kolteckning av Sollefteå kyrka, för Emil och Anna hembygdens kyrka. Den tavlan, en gåva från brodern, var på så vis säkert dubbelt betydelsefull för mormor, som höll fast vid sin kyrkliga förankring livet igenom.

Mitt beslut att fräscha upp tavlan med ett byte av passepartout bjöd på en överraskning. När jag avlägsnade baksidans kartong visade sig en annan bild på det tecknade bladets frånsida, en helt annan bild, men också den utförd i kol, signerad Emilius och med titeln ”På sjukbädden”.

Bilden visar en kvinnas huvud mot huvudkudden i det ögonblick hon vänder sig mot konstnären/åskådaren men redan hunnit flytta den febriga blicken en bit vid sidan av och bortom iakttagaren. Håret en rufsig plym kring ansiktet, munnen hopknipt och de tunga ögonlocken på väg att slutas på nytt. De där tunga ögonlocken är omisskännligt mormors; bilden visar Anna betydligt yngre än den ålder jag minns henne i, men visst är det hon och ingen annan.

Teckningen är skissartad men konstnärligt intressantare än den mer noggrant tecknade kyrkan. De båda bilderna är troligen gjorda vid samma tillfälle under ett besök på Bäckudden, jag kan tänka mig dem tillsammans med andra mer konventionella naturbilder som tillkommit för framtida försäljning. Bilden av den sjuka kvinnan var väl inte en som folk i allmänhet skulle hänga upp på väggen därhemma. Sollefteå kyrka gick möjligen att sälja i Sollefteå med omnejd men knappast så många socknar längre bort än så.

Var det brist på papper som gjorde att Emil ibland tecknade på båda sidorna av arken? Var det kanske så att han vid sidan av brödmåleriet av björk och tall vid blanka vattendrag ibland också tecknade för sitt eget artistiska nöjes skull, ungefär som det fanns både brödskriveri och skrivande av mer allvarligt syftande slag?

Min hypotes, som aldrig kan testas, är att mormor var för pryd för att kunna godta omedelbarheten och den otvetydiga sensualismen i Emils bild av henne på sjukbädden. Han fick en beställning på något annat snyggare och mera anständigt. Och han gick syster Anna till mötes och gav henne hembygdens kyrka i stället. En bild som sedan under många år fick hänga där på övervåningen med sin hemliga frånsida.

Denna text har nyligen publicerats i Emil Hagström-sällskapets medlemsblad "Slingerbulten" (hösten 2021). 

I samma blad publicerar min syster ett par av Emils dikter från "familjearkivet", där de finns i form av gulnade tidningsurklipp som Emils syster, vår mormor, sparat. Den ena - "Främlingen" - har en anknytning till ovanstående text varför jag gärna vill skicka med den här.

Främlingen

Vem är du, trötte främling
som bultar på min dörr?
Jag tycker, att jag skådat
den djupa blicken förr,
jag tycker, att vi råkats
men minnes ej ändå.
Din kappa är så sliten,
din hjässa är så grå.
Du har väl vandrat länge
på livets allfarväg.
Vem är du, trötte främling,
ditt namn, o främling, säg.

Då svarar han så stilla

som aftonsus i skog,

som svala västanvinden
förbi mitt öra drog.
- Jag är din gamle, gode
kamrat från flydda år
vi gingo ju tillsammans
i ljus där mörker rår,
i ljuset från din tanke
som då var stark och fri.
Vi gingo ju tillsammans
Vi visste ej av smärta,
och ej av nödens dag.
Jag är - din ungdoms ande,
ditt eget, glömda jag.

Den förblivande wienermusiken

För andra gången denna höst lyssnar jag till en pianokonsert av Mozart framförd live av Filharmonikerna, nu med den amerikanske pianisten Emanuel Ax och den flitigt gästspelande dirigenten Franz Welser-Möst. Denna gång den 17:e konserten i G-dur, K. 453, enligt min mening en av Mozarts bästa, kanske till och med den allra bästa. 

Behöver man vara österrikare för att inspirera filharmonikerna till ett så underbart Mozartspel? Nej, men det kanske underlättar, framför allt om samtidigt det slags samförstånd mellan dirigent och pianist uppstår som jag bevittnade. Ax´ bevingade pianofingrar syntes lyckliga att få löpa över klaviaturen i dessa de förnämsta av wienklassicismens mönster. Och Welser-Möst kontrollerade orkesterns alla dynamiska och snabba förlopp så att pianostämman aldrig kom bort i hanteringen. 

Jag ska inte ge mig på någon analys av musiken; det får räcka med att instämma med programbladet att den flödar av melodik och en både rik och djärv harmonik. Den bästa musiken av Mozart är ju den som utan hinder går rakt in i hjärtat, samtidigt som man vid nästa lyssning - och nästa - upptäcker djupen, märker hur märkvärdigt komplex den är i all sin omedelbarhet. Jag njöt den här gången särskilt av träblåsets insatser i några snabba passager. 

Anekdoten om att sista satsens tema togs upp av en förtjust burfågel, en stare, är betecknande. En del har visst vänt på det och menat att det är Mozart som härmat staren. Att det i sista satsen finns tydliga referenser till fågelfängaren Papageno i Trollflöjten blir hur som helst en poäng i sammanhanget.

Och efter paus Schubert, hans stora symfoni i C-dur. Den som var för svårspelad, enligt vad samtidens wienorkester lät meddela. 

Men vilken fröjd att till sist bara sitta upp och åka med i sista satsens gungande, skenande, flygande fläng! Genom diligensens öppna fönster höra bleckets avgångssignal, dånet från det framsprängande fyrspannet, och kraften i kontrabasarnas och trombonernas pådrivande stötar i motluten i det annars så förunderligt farbara väglaget.

Foto: Nadja Sjöström

Tryffeljägarna från Piemonte

Jag går fortfarande omkring uppfylld av en film jag såg häromdagen på Fyrisbiografen. En film om gamla män som i gammal tradition skördar den dyrbara vita tryffeln i avsides byar i Piemontes skogar. Den visar genuina människors enkla liv och verksamhet som av flera orsaker hotar att omintetgöras. 

Somliga tröttnar och förbittras över girighet, avund och penningjakt, medan andra inte kan tänka sig något annat liv och inte låter sig hindras ens av hög ålder eller andra begränsningar. Nej, inte ens av förgiftningshot mot hunden eller tjuvjägare och bedrägliga mellanhänder.

En vitskäggig man i långt hår - poet och enligt egen utsago tidigare cirkusakrobat och framgångsrik kvinnojägare - slår sig ner vid sin gamla Olivetti och hamrar i vredesmod ned sina skäl att upphöra med jakten. Han tänker inte längre låta sig övertalas till leveranser av det aromatiska guld han besitter på sina egna marker. Inte en knöl till. Basta!

Gamle Carlo däremot, 87 år, fortsätter jakten, trots hustruns oroliga vädjanden dagligen vid middagsbordet, och trots att han under nattjakten nyligen föll och rispade sig mot en gren. Han hör vad hustrun säger, men hon måste förstå att hans liv är att höra ugglans hoande i nattens mörker, då när hunden hittat rätt och de i ficklampans sken gemensamt gräver fram den jordiga klumpen.

Dessa spänstiga åldringars relation till sina hundar är ett väsentligt inslag i filmen och mycket rörande att se. Hunden behandlas som den livsviktiga partner den är, och den ömsesidiga välvilja och lojalitet som uppstår måste nog räknas till den vackraste vår svekfulla värld kan uppvisa. 

Filmskaparna - Gregory Kershaw och  Michael Dweck - ägnade flera år åt kontaktskapande förarbete för att vinna dessa människors förtroende. De belönades med att bli insläppta i en annars ganska sluten värld med möjligheten att skapa denna mycket sevärda dokumentär. Åtskilliga scener är för övrigt rent estetiskt lika njutbara som renässansmålningar.

Sent ska jag glömma den obetalbara slutscenen med hunden som ute i nattens mörker ivrigt sträcker sig på två ben upp mot ett öppet fönster. Ur mörkret lösgörs Carlos gestalt när han kliver över fönsterkarmen och paret smyger iväg till höger ut ur bilden. 

Sista satsen

Den österrikiske författaren Robert Seethaler har gjort fiktion av Gustav Mahlers sista tid i livet, i en bok som i höst kommit på svenska. "Sista satsen" heter den, en kortroman på ca 100 sidor i översättning av Linda Östergaard (Ersatz, 2021). 

Mahler sitter invirad i yllefiltar på däck på den stora atlantångaren "Amerika", på hemväg från New York till Europa. Han är på toppen av sin karriär, en världsberömd dirigent men också en bräcklig man i personlig kris, fatalt hjärtsjuk med stora sömnproblem och med den älskade hustrun Alma förälskad i "byggmästarn" och på väg att lämna honom. Den ena av hans båda döttrar, femåringen Maria, är sen några år död i scharlakansfeber och han anar att han själv, femtio år fyllda, inte kommer att bli så mycket äldre än så.

Han sitter där ensam på däck och ser ut över vattnet och tänker tillbaka på sitt liv, uppassad endast av en skeppsgosse som diskret håller ett öga på honom och kommer med hett te och ibland något meddelande från hustrun och dottern Anna nerifrån båtens inre. 

Utsikten över ett hav är ju en ofta nyttjad position för introvert begrundan av tillvaron. Visserligen var det andra naturscenerier som Mahler vanligtvis omgav sig med när han under lediga somrar sökte sig till österrikiska eller sydtyrolska alper för komponerande och friluftsliv. Men Seethaler låter Mahler uppskatta den vida rymden över och de okända djupen under havsytan, där det utöver några silverglänsande stim av flygfiskar inte finns mycket som distraherar honom. 

Det plågsamma nuet och associationerna bakåt blir således huvudsaken, och de biografiska fakta som bildar underlaget för reflektionerna är kända för alla som i likhet med mig har Mahler som en av husgudarna. 

Jag tyckte att berättelsen växte efterhand, att den utan vidlyftiga spekulationer skapade en osentimental inlevelse i det existentiella hot under vilket dess huvudperson lever. Ett fint grepp är de återkommande episoderna med den unge skeppsgossens på en gång frimodiga och respektfulla närmande till den sjuke mannen, som han vet är berömd för sin musik.

Väl att märka saknar berättelsen nästan all närmare koppling till den musik som huvudpersonen, "Mahler", skapar. Visserligen får vi veta hur han upplever sin triumf även som tonsättare i och med den väldiga åttonde symfonin som han själv uruppför i München 1910 (bara månader innan han dör). Vidare nämns i slutet av första kapitlet en del ingivelser och omständigheter i samband med komponerandet av nians båda sista satser i stugan i Sydtyrolen. Men i huvudsak är det mannen, inte verket som skildras. Inte minst då kärleken till hustrun Alma, som inte längre älskar honom men ännu finns vid sin dödsmärkte makes sida. 

Bokens titel bör man nog i första hand tolka allmänt; det handlar om en slutfas, om sista delen, sista tiden, sista resan. Det hindrar inte att man också kan undra vilken sista musik som författaren kan tänkas ha haft i åtanke. Det finns nämligen mer än en tänkbar sats att välja på.

Den nionde (och sista fullbordade) symfonins sista sats, ofta tolkad som ett uttryck för Mahlers avsked till livet, är väl den mest troliga. Men även sista satsen i sångsymfonin "Das Lied von der Erde" är möjlig, den som slutar med "Der Abschied" och i likhet med det förstnämnda alternativet tonar bort i en långsamt avtagande musik - "ewig, ewig, ewig ...". Slutligen även den första satsen i den i övrigt ofullbordade tionde symfonin, ett sista Adagio, som i smärtsamt sköna dissonanser i mahlersk böljegång också rymmer ett chockerande bryskt utbrott, följt av några ackord som stegras, fylls ut och kulminerar i ett ohyggligt, hjärtskärande skri rakt ut i intigheten. 

Mahler: Adagio, symfoni nr 10: 
Youtube (Leonard Bernstein och Wienfilharmonikerna)
Spotify (David Zinman och Tonhall Orchestra Zürich)

Ett requiem till

Aldrig är kyrkogården - Gamla kyrkogården, min kyrkogård - mer fylld av liv och rörelse än på Allhelgonadagen. Särskilt när mörkret börjar falla och de fladdrande ljuslågorna blir fler och fler och alltmer framträdande går man där med känslan av att så många ändå lever med de döda, eller omvänt så många döda lever i de ännu levande. Just denna helg manifesteras det i den relativt nya traditionen att samlas vid stenarna med barrträdskransar och stearinljus. 

Det var bara fyra grader i luften, och någon, troligen från kyrkogårdsförvaltningen, hade tänt en liten brasa framför gamla gravkapellet där kalla händer kunde värmas. Till stämningen bidrar också sorlet av röster som hela tiden håller sig på en sordinerad nivå. 

Jag använder gärna kyrkogårdar som strövområde, även på resor utomlands. Ofta får man gå omkring ensam eller med endast någon enstaka annan som är där för att vårda en anhörigs grav. I Allhelgonamörket är det verkligen inte fråga om ensamvandring, men mörkret gör att man ändå oigenkänd kan gå där i sin egen värld, så länge man inte böjd över gravljusen eller i omedelbar närhet av brasan avslöjar sig. 

Efter promenaden lyssnade jag till ett requiem jag under denna höst ofta återvänt till, alltmer övertygad om att det är ett mästerverk i klass med Palestrinas mässor. Han var portugis och hans namn är Manuel Cardoso (1566-1650). Requiem eller Missa Pro Defunctis (mässa för de döda) komponerades 1625 och hör till hans mest betydande opus, och då ska man veta att en stor del av hans senare verk tyvärr försvann i den stora jordbävningen i Lissabon 1755. 

En mycket fin inspelning är den med The Tallis Scholars, som finns på både Spotify och Youtube. Hur underbart vilsamt är det inte att inneslutas i den kokong som den polyfona sången spinner.

Bilden ovan: "Stilleben med äpplen och kranium" av Cezanne.

Schnittke: Pianokwintet / Piano Quintet

Nej, Alfred Schnittke (1934-1998) kommer aldrig att nå Arvo Pärts (1935-) popularitet; flertalet av hans verk är alltför kärvt modernistiska för det, och de flesta känner inte till att han skrev några verk i "gammal stil" också. Om jag tidigare hänvisat till hans Requiem och pianokonsert som exempel på det som även den skeptiske kunde tänkas finna en ingång i, så vill jag gärna också nämna Pianokvintetten (1976), som jag själv sent omsider upptäckt och som nu blivit något av en favorit bland all den fina kammarmusik från 1900-talet som jag mer och mer uppskattar.

Här praktiserar Schnittke sin mångfacetterade stil, sin "polystylism", på ett sätt som den atonala ansatsen till trots i vissa avsnitt klingar melodiskt, i varje fall splittrat melodiskt, främst genom den under stundom mycket vackra pianostämman. Stilla pianoklink är vad som inleder stycket, följt av enstaka eruptiva ackord innan stråkarnas knappt hörbara mikrotonala svirr börja stiga till skärande dissonanta brus, inslag som ska återkomma i senare satser.

Det är allvarlig musik, visst är det det, musik bättre lämpad för allhelgonatid än för de barnsliga hyss som hör handelsmännens halloween till. Och vill man ha något mer kusligt än en hemmagjord hålögt grinande pumpa kan man förslagsvis lyssna till den andra satsens vals, där stråkarna utgör en mörk och hotfull bakgrund till pianots stompiga rytm och där man mycket väl kan tänka sig benrangel skymta i dansen. 

Andante är den tredje satsen beteckning och här framtonar stråkarna till en början i en något mildare bruston med spridda pianoackord som blixtrar till ibland. Även här förekommer starka dynamiska kontraster, där yttersta svaga toner bryts av häftiga utbrott. 

Fjärde satsen är ett Lento, med om möjligt ännu svagare stråkbrus omväxlande med plötsliga klusterackord och därefter en allt kärvare och envetet hamrande ljudbild, som stillnar just i övergången till den sista satsens mystiska klangvärld. En harmonisk fras bestående av några enkla pianotoner upprepas som ett mantra och klingar som en spröd liten klocka - diminuendo, försvinnande. 

Det är förvisso koncentrationskrävande musik, men lånar man den sitt tålmodiga öra torde fler än jag fångas av den suggestiva atmosfär som den skapar. Och visst blir man nyfiken på denne mångfacetterade tonsättare, vars kreativt utformade gravinskription jag än en gång gärna vill påminna om.

Sokolov

Det har inte alltid varit fullsatt i Stockholms Konserthus vid Grigory Sokolovs så gott som årligen återkommande besök en söndag i slutet av oktober. Men igår, söndagen den 31 oktober 2021, var det i stort sett bara skymda platser uppåt sidoväggarna på andra raden som resterade för den som beslutade sig i sista stund. Kanske beroende på att fjolårets konsert uteblev av skäl som alla känner till, kanske bidrog programmet också en del - Schumanns "Kreisleriana" och Rachmaninovs 10 preludier, op. 23 - eller också längtade många med mig helt enkelt efter att återuppleva pianots häxmästare nummer ett, när nu, efter allt som varit, chansen gavs på nytt.

Hur som helst, i den som vanligt närmast rituella inramning som är till för att allt annat utom musiken ska tona bort och försvinna, genomförde han på nytt en konsert som lever kvar inom en långt efter dess obligatoriska avslutning med sex generösa extranummer.

Robert Schumanns "Kresleriana" är förstås ett repertoarstycke som ingen pianovirtuos kan förbigå med tystnad. Dess bipolära kast mellan stark upprördhet och lyrisk ömsinthet kräver sin hängivne uttolkare, och Sokolov tog ut svängarna maximalt får man nog säga. Hans ff (forte fortissimo) bör nog tecknas fff och kan göra en ängslig för instrumentets skull; han kör ibland så det ryker eller så att man börjar tvivla på att det finns någon filt kvar på hamrarna. Helt övertygade mig inte Sokolov i detta stycke, som jag för övrigt fortfarande söker min favorituttolkare av. (Inte heller en förnyad lyssning till Vladimir Horowitz förmår övertyga mig om att detta är geniet Schumanns bästa pianoverk. Det är kanske där det i grund och botten ligger).

Ett stycke in i andra avdelningen kände vi nog oss alla lika hemmastadda med Rachmaninov som Sokolov själv. Även den musiken skiftar ju mycket kontrastrikt mellan det virtuost bländande och en helt betagande rysk melankoli. Min favorit i op. 23 är det elegiska fjärde preludiet i D-dur (som jag tidigare skrivit om här och här). Det mest kända är nummer fem, Alla marcia, i g-moll, som onekligen är ett mycket charmigt och medryckande stycke, av Sokolov utfört med en behärskad precision som söker sin like. Är det inte i själva verket lite av en tennsoldaternas march vi hör? I nummer två, det sanslöst virtuosa Maestoso i B-dur, kom Sokolovs kraftfulla sida till sin fulla rätt. Dessa preludier komponerades efter den andra pianokonserten, Rachmaninovs mest kända verk. De är av samma romantiskt melodiska karaktär och förtjänar att bli lika kända och uppskattade som den.

Ja, och så följde då som alltid den tredje avdelningen, extranumren, som denna gång inleddes med ett par av Chopins Polonaiser, den i ess-moll, op. 26:2 och därefter den i Ass-dur, op. 53, det kanske mest kända av Chopins många populära pianostycken. Och märkligt nog var det just i detta snudd på uttjatade stycke musik som det hände något alldeles särskilt, det som händer ibland med musiker av Sokolovs slag. 

Plötsligt elektrifieras hela salen av en oerhörd närvaro när den för alla så välbekanta musiken med små medel och ett inspirerat spel låter förändrad och klingar som ny, som om man hörde den för första gången, som om den plötsligt uppenbarade ett oanat innehåll när den väl befrias från slentrian och tom retorik. Det kan som i det här fallet röra sig om ett något neddraget tempo, vissa fraseringar med en lite annan dynamik, en återhållen men syn- och hörbar intensitet. 

Det är svårt att beskriva detta och naturligtvis fick Sokolov efter stormande bifall fortsätta med sina säkert i förväg planerade encores. Jag fick höra några andra av mina favoritstycken, bl a Brahms Intermezzo i A-dur, op. 118:2 (som jag också skrivit en hel del om), ett kort preludium av Skrjabin från hans 24 preludier, op. 11:14, som jag ständigt har liggande på flygeln här hemma. Slutligen tog han adjö med det underbara Busoni-arrangemanget av Bach-koralen "Ich ruf´zu dir, Herr Jesu Christ". 

Det är här i slutskedet av konserten man frågar sig varför han alltid är så generös med extranummer. Jag vet inte, men jag gissar att han lever helt för musiken, och att han efter ett par timmars musicerande, trots sitt behärskade och formella uppträdande, befinner sig i ett "flow" som gör att han gärna spelar vidare. Och spelar vidare gör han i ett oavbrutet turnerande Europa runt, sina 70 år till trots. Med ett nytt program och nya extranummer nästa år igen.

Promenader i höstens milda vindar

Klockorna ställs om till vintertid men höstens mildhet varar. Än så länge håller sig temperaturen kring 10-strecket, plus/minus tre grader ungefär. Vilket gör promenaden till en alltmer inbjudande aktivitet, även lite längre turer utöver rastandet av Alice. 

Jag låter därför cykeln stå och gör mina ärenden till fots, i synnerhet när ingenting egentligen brådskar. Senast jag rörde mig så där utan utsatt mål passerade jag gränder i de kvarter där jag tidigare hade min bostad. Kunde konstatera att även Centralbageriet inrett sitt sparsamma utrymme med några bord och stolar för servering, att jag saknade den gamla järnhandeln som lades ner för redan många år sedan. Likaså att den lilla zoobutiken försvunnit, men att antikvariaten glädjande nog finns kvar och att egentligen det mesta är sig ganska likt, trots att tjugofem år gått. 

Det förvånade mig med tanke på att jag knappt känner igen mig i en del andra stadsdelar på grund av den omfattande byggnation och de förändringar av gatumiljön som skett och som ännu pågår. Centrala stans affärsgator är under ständig förändring, men Fyrisån rinner i alla fall där den ska. Under milda höstdagar som dessa är tanken att den skulle stiga över sina bräddar trots allt främmande, även om den sortens tankar i "väderhändelsernas" tid inte helt kan viftas bort. 

Promenader även till stationen och tåget till Stockholm för nöjen och snart också för de sammanträden som återgår om inte till det normala så till ett hybridtillstånd som inte längre enbart litar till videokommunikation. Den som inte alltid kan eller vill resa får stanna hemma på digital länk, men alla är välkomna till det verkliga rummet. Det blir intressant att se hur framtiden gestaltar sig.

Hösten är planeringens årstid även för en 70+ som efter (?) pandemins herravälde har ett uppdämt behov av levande musik, levande människor och en och annan resa - åtminstone med tåget till något evenemang i grannkommunen. I själva verket är jag denna sista oktoberdag på väg till en konsert för att lyssna till den oförtröttlige Grigory Sokolov. I fjol tvangs han ställa in sitt årliga höstbesök i Stockholm, men återkommer nu med Schumann och Rachmaninov i bagaget. Mer om detta senare.

Foto: EJ

Live!

Tänka sig - jag satt i torsdags i Konserthuset och lyssnade till en konsert för första gången sedan februari 2020. I en välfylld sal förenade jag mig med de andra i en rungande applåd som svar på konserthuschefens varma välkomnande tillbaka. Tillbaka till vad? Till någon sorts normalitet? Ingen vågade uttala någonting sådant, men förhoppningen var väl trots allt den. Som en liten randanmärkning kan jag meddela en lika positiv som märklig sak: Jag hörde inte en enda hostning eller nysning under hela kvällen; alla hostneurotiker var som löven på Hötorget: bortblåsta i höstvädret.

Programmet var omväxlande. Först Mozarts 22:a pianokonsert i Ess-dur, med kanadensiska Angela Hewitt som solist. Efter paus svensk premiär för ett nytt orkesterverk av Anders Hillborg: "Through Lost Landscapes" och slutligen Dmitrij Sjostakovitjs nionde symfoni. Kungliga Filharmonikernas avgående chefdirigent Sakari Oramo på pulten.

Mozarts absoluta musik - självklar och snillrik, porlande virtuos. 22:an hör inte till dem jag oftast lyssnar till, men desto roligare att få förnya bekantskapen och dessutom live. Efter lite intonationsproblem hos blåset spelade orkestern ypperligt och, trots Angelas softa anslag, med en i stort sett väl upprätthållen balans i den dynamiskt livaktiga musiken. Mellansatsens Andante bjöd på vilsam enkelhet med några få inslag av distanserad oro. Sista satsens Rondo en kvintilerande skogspromenad med fjäderlätta steg i snarare vårlig än höstlig yra.

Det är fantastiskt vilka ljudvärldar som en stor orkester med atonalt sjudande stråkar, dundrande slagverk och sprödaste klockliknande klanger kan åstadkomma i modernt komponerande. Vilka förlorade landskap som Hillborg haft i åtanke vet jag inte, men hans försök att tonsätta dem gav i alla fall utrymme för många associationer. I ena stunden fyrverkeripjäsers visslingar kors och tvärs, i andra stunden förnimmelser av gigantiska farkosters glidande buklandningar och tusen tranors skrämda uppflog. 

Och så slutligen den olydige Dmitrijs symfoniska äventyr i den av den sovjetiska samtiden fördömda modernism som inte bara excellerar i klang utan fortfarande bevarar melodik och rytmik. Efter andra världskrigets slut förväntades han leverera någonting med karaktär av högtidlig triumf i toner. I stället får Stalin och kulturkommissarierna en lika underbart kvintilerande musik som Mozarts (se ovan) blandad med en sorts cirkusmusik kastad i ansiktet (första satsen). Ibland stod han modigt upp för sig själv och sitt konstnärskap, men fick då också utstå hård och hotfull kritik.

Den andra satsen inleds med en vacker klarinettslinga som successivt följs upp av de andra blåsarna och som efter stråkarnas klättring mot höjderna slutar i de ljusaste flöjttoner. Ett rasande fartfyllt Presto gör sedan skäl för sin beteckning. Fjärde satsens Largo, med mörka ackord dominerade av tromboner och tuba, är väl det som närmast kan hänföras till ett allvar i skuggan av kriget. Femte och sista satsen blandar en del material från de tidigare satserna och driver upp tempot så att cirkusmarschen mot slutet antar närmast groteska former. 

Och än en gång påminns man om att musik helst ska avlyssnas live.

Foto: Nadja Sjöström

Samma bok

"Han skriver samma bok om och om igen". Så sägs det även om erkänt stora författare ibland, som till exempel nobelpristagaren 2014, Patrick Modiano. 

Nog är det väl så att några tydligare än andra är fångade av ett speciellt stoff, en återkommande tematik som gör det svårare att minnas den ena boken skild från den andra. Men måste det uppfattas som en kritisk invändning? Om stil och story fortfarande är intressanta variationer på ett tema ter sig kanske omdömet "samma bok" irrelevant eller som en faktisk upplysning, rent av lockande för de redan infångade och införstådda. 

I den sensommar som redan är långt gången höst har jag läst de två senaste till svenska översatta romanerna av Modiano: "Slumrande minnen" (2018) och "Osynligt bläck" (2021) (Grate Bokförlag; båda utmärkt översatta av Anna Säflund-Orstadius). I Modianos fall handlar det likartade om en viss stilistisk kvalitet kopplad till temat tiden och minnet - eller om man så vill den relativa glömskan, de förbryllande minnesluckorna. Oftast med en gåtfull gestalt som förekommen anledning till en undersökning. Inte sällan med turer in i skumraskets och de ljusskygga existensernas domäner. 

Det drivande ligger i det förflutna och har nästan alltid en anknytning till Paris, även om spåren ofta leder vidare till andra orter och miljöer. Ofta spelar också några dokument en viktig roll för att det som en gång var åtminstone till dels ska kunna framträda på nytt. Inte minst den rumsliga aspekten markeras genom exakt angivna adresser, innebärande en potential för erinringens och återseendets milda melankoli. 

I "Osynligt bläck", den bästa av dessa båda kortromaner, återupptar författaren/berättaren Jean Eyben ett tidigare ej slutfört uppdrag från unga år då han arbetade på en detektivbyrå. Det gällde ett försvinnande, en ung kvinna, Noëlle Lefebvre, som den gången gäckade hans ansträngningar att finna henne. Av en slump lockas han att på nytt ta itu med fallet, vilket via uppgifter i en dossier och gamla vänners ledtrådar för honom till franska alperna och slutligen Rom och nattlivet där.  

Jag tror att det är flanörens på en gång inåt-/utåtvända blick som tilltalar mig och många andra i denna lugna, stämningsfyllda prosa. Den där säkra blicken för tidens härjningar i fysiskt eller på annat sätt förändrade stadsmiljöer, känslan för det som en gång var och som i minnesskapande verksamhet uppstår på nytt som någonting närvarande mitt i all flyktigt och förgängligt. 

"Det är som om allt redan stod  skrivet med osynligt bläck. 

Prosan flödar enkelt och lika självklart som de blanka vattendragen i de skymningsmättade, mestadels urbana miljöerna i vilka spaningarna bedrivs. Detta sökande som blir mer och mer angeläget för Jean Eyben själv:

Kanske kommer det där som står där med osynligt bläck att sakta framträda på sidorna allt eftersom jag skriver, och frågorna jag så länge ställt mig beträffande Noëlle Lefebvres försvinnande, och skälet till att jag ställer dessa frågor, ja, alltsammans får då sin förklaring lika sakligt och stringent som i en polisrapport. Med en lättläst handstil som liknar min egen blir alla detaljerna utredda och mysterierna lösta. Och i och med det kanske jag slutligen bättre förstår mig själv." (s. 82).

Å andra sidan:

"Och om jag skriver vidare på den här boken så är det enbart i hoppet, kanske fåfängt, om att finna ett svar. Jag undrar: måste man verkligen finns ett svar?Jag fruktar att när man väl fått svar på allt slår livet igen som en fälla, till ett ljud som av fängelsenycklar i en knippa. Vore det inte bättre att lämna ödetomter omkring sig dit man kan rymma?" (s. 91)

Ett nytt grepp i denna roman är de sista 25 sidornas perspektivskifte med Noëlle som berättare. Om de slutligen identifierar varandra eller inte lämnas utanför berättelsens ramar. 

Modiano må ständigt skriva på samma lilla behändiga bok, men så länge denna samma stil gör läsningen till samma njutning lovar jag hädanefter att inte att uppehålla mig vid just detta. 

Foto: EJ.

Oktoberminne

Efter tre decennier. Gravskötsel ännu en höstdag i mitten av oktober.

"Doften av jord och rosor i minnets djupa tunnel..."

Svenska Akademien väljer Abdulrazak Gurnah

Svenska Akademiens integritet antar alltmer imponerande och underhållande former.  

Foto: All over press.

Skogsvandring

Det bästa med hösten är vandringarna i svampskogen en dag med blå himmel, friska luften och sensommarvärme. En dag som igår, en dag som idag. 

Det är gott om svamp men ont om de sorter jag av gammal vana håller mig till. När jag trampar runt i den stora mängden riskor frestas jag byta sikte och plocka med mig några exemplar av de fina mandelriskorna.

De uppskattas ju mycket i vårt grannland Finland och borde duga även för oss. I brist på Karl Johan och trattkantareller fyller jag botten av den rymliga papperskassen, åtminstone tills vidare.

Skogens tystnad bryts av enstaka gällt briserande fågelläten, som jag gissar är varningar för mig, den ende här som knäcker en och annan torr kvist under fötterna och rör sig oberäkneligt i terrängen. En hackspett hör också till den sparsamma ljudbilden. Och tranorna - ett sträck tranor på väg söderut som jag gärna skulle vilja se men inte lyckas lokalisera i hålrummen mellan trädkronorna. 

De exemplar av Karl Johan jag stöter på är allesammans svårt angripna av den vitgula mögelsvamp som snabbt förvandlar dem till slokande, förvridna krymplingar. Det gäller som bekant att komma i rätt tid till denna läckerhet som ju även insektslarverna älskar. Karl Johan - den mig veterligt enda svamp som i Sverige bär ett mänskligt namn, ett alias, dessutom efter ingen mindre än kung Karl XIV Johan.  

Den här skogen är ny för mig och jag har därför inga "ställen" att återvända till, inga lagom mossiga slänter med lite blåbärsris där trattkantarellerna, ofta i god sämja med  sotvaxskivlingarna, plötsligt bildar klungor och muntrar upp svampplockaren.

Ett par moderna jakttorn dyker upp precis när jag börjar ge upp, och jag säger då som jägarna brukar säga: det är naturupplevelsen som är behållningen. Innan jag styr stegen tillbaka i riktning mot grusvägen och cykeln ser jag i motljus en lingonrisbacke som lyser som ett hav av vitsippor i fel årstid. Det är inte lingonen utan de glatta mörkgröna bladen som likt tusentals små spegelskärvor reflekterar den sjunkande höstsolen.

Jag hittar utan svårighet cykeln, kikar ner i papperskassen, tömmer den i diket så när som på den enda stensoppen, nej en brunsopp är det, lika god som kungen själv.

Foto: EJ.

Jules Renard : Två dagboksanteckningar

Ur en tunn men fint inbunden bok med ett urval prosadikter och dagboksanteckningar av den franske författaren Jules Renard (1864-1910) väljer jag två anteckningar. 

Med ord vill vi säga det som orden inte kan uttrycka, vi vill förkroppsliga tanken i stavelser. Eftersom det är omöjligt, eftersom det ord som är sant inte existerar, låt oss fortsätta framåt utan att vara så kinkiga. Låt oss skriva våra ungefärligheter! - Eller ingenting alls.

En kvinna. Vilket vällustigt sätt hon har att stänga en byrålåda med baken.

Nog kan vi lite till mans ungefärligen erinra oss den där kvinnan? 

Och beträffande vad vi i ord förmår uttrycka och inte: Är inte den anteckningen misstänkt lik en replik till Wittgenstein åratal innan denne ens hunnit yttra sin mest citerade sentens?*

(Atlantis, 1999; Urval, presentation och översättning av Bengt Erasmie)

*Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.

Vatten och frustration

Vattenläcka i köket. Kranen, eller blandaren, som det numera heter, har via slangen i bänkskåpet undertill spruckit och droppat, vem vet hur länge. Grannarna under, nyinflyttade stackare, blev varse dropp från taket i sovrummet. Inte roligt för någon av oss.

Frustration förstås; stök och bök och en massa energi går åt för åtgärder. Försäkringsbolag, det egna och bostadsföreningens, ska aktiveras, hantverkare tillkallas. Rörmokaren, fuktmätaren, snickarna och någon som är boss för alla hjälparna i nöden anländer, trots bråda dagar huvudsakligen förlagda till Gävle sen den stora översvämningen där i somras. 

Ja, vi talar här om droppande eller smärre rännilar, inte vadande i vatten inomhus. Man får vara tacksam enligt devisen "det kunde varit värre". Det visar sig att hela golvet tack och lov inte behöver brytas upp. 

De unga snickarna gör sitt jobb med klinisk varsamhet och diskretion. Täckande papper klistras på golvet och plast hängs upp som skydd mot skräp och damm. Ett par bänkskåp lirkas loss och trossbottnen under diskbänken friläggs. Efter en och en halv dag är köket återställt till nödig användbarhet och ett par tre veckors avfuktning kan påbörjas.

Det är då när grabbarna tackat för sig och dragit iväg med grovdammsugaren till nästa jobb som jag blir tvungen tänka efter:

De tackade mig för vänligt bemötande!? 

Visserligen hade jag väl åtminstone indirekt visat min uppskattning, men ändå. Vad väntade de sig, vad var det de antydde? 

De var beredda på irritation, sura miner, rent av fientlighet? Varför?

För att de tillfälligt förorsakar stök och bök och besvär? För att jag som olycksdrabbad nog inte vore förmögen att härbärgera min frustration utan benägen att ta ut den på dem?

Jag säger som folk säger när de blir mållösa: Folk är banne mig inte riktigt kloka.