Våren såg ut att arta sig, trots allt. Sköna Maj kom, hälsade och vände om. Några få dagar av sol och värme, sen återgick allt till det gamla vanliga. Mulenhet och kalla vindar. Nya fronter med regn och oväder.
måndag 17 maj 2021
Omslag
fredag 30 april 2021
Ernest Chausson - en fransk romantiker
Bland franska tonsättare hör inte Ernest Chausson (1855-1899) till de allmänt kända, men helt bortglömd är han inte heller. Några av hans verk har fastnat för gott åtminstone i den flitiga konsertpublikens medvetande. Jag tänker då framför allt på sångcykeln "Poème de l´amour et de la mer" och "Poème för violin och orkester", kanske också något kammarmusikaliskt verk. En symfoni finns också på hans opuslista och en opera, men de framförs ytterst sällan, så vitt jag vet.
Eftersom jag väldigt gärna lånar mitt öra åt fransk musik - också åt den som skapades före Debussy i den kvardröjande romantiken under Wagners inflytande, med namn som Franck, d'Indy och Faure - har jag nu och då haft lyckan att upptäcka också mindre kända verk av dessa och andra tonsättare.
Chausson hör hit, och först nu har jag fattat att han fullbordade en opera också, åren innan han så där olycksaligt banalt och alldeles för tidigt omkom på en cykeltur. Som den självkritiske och ytterst noggranne tonsättare han var tog han nio år på sig, men då stod han själv för libretton också. Operan "Le roi Arthus" blev färdig 1895 och uruppfördes 1903 i Bryssel; Chausson fick således aldrig själv uppleva den.
Libretton bygger på legenden om kung Artur och riddarna kring runda bordet, främst bland dem Lancelot, kungens förtrogne och drottning Genievres älskare. Ett passionerat triangeldrama alltså, där Lancelot även har en rival i Mordred, en annan av riddarna.
Det är omöjligt att inte tänka på Wagners "Tristan och Isolde", både för storyns och för musikens skull. Det är en överraskande stark och mycket vacker musikdramatik. Utan arior strömmar den emot en i kontinerliga flöden med kör, solister i soli och duetter, och med en ytterst dynamisk orkestersats.
Hör man Wagners inflytande? Ja, det gör man, men det är fördenskull inget osjälvständigt härmande som Chausson hänger sig åt. Han är sin egen och nog finns här också inslag som röjer den franska impressionismens begynnande framväxt.
Jag har på sista tiden mest lyssnat (via Spotify) på en cirka trettiofem år gammal inspelning med Nya filharmoniska radioorkestern i Paris under ledning av Armin Jordan och med ypperliga solister. I huvudrollerna Gino Quillico som kung Artur, Gösta Winbergh som Lancelot (och jag påminns om vilken förlust vi gjorde i och med hans bortgång vid bara 58 års ålder) och Teresa Zylis-Gara som Genèive, en sopranroll som torde höra till de mest krävande och som hon gör med glans.
Det finns några få andra inspelningar också som kommit med ungefär något decenniums mellanrum. Den enda filmade uppsättning jag funnit är den som Philippe Jordan (son till ovan nämnda Armin) dirigerade på Bastiljoperan 2015, också den hörvärd med utmärkta solister (Thomas Hampson, Roberto Alagna respektive Sophie Koch), dock sceniskt ganska trist moderniserad med all medeltida atmosfär utplånad (utom Excalibur, som i ett sådant sammanhang inte kan framstå annat än som ett mycket främmande föremål). En opera som denna, med så utomordentligt goda förutsättningar att vinna publikens gunst, borde i första hand ges med en mer tidstrogen inramning.
Uppenbarligen är denna opera trots allt inte helt bortglömd. Är den då ett mästerverk? Ja, jag är faktiskt beredd att värdera den så. Och finge jag önska mig - post Corona - en första bästa operaföreställning på någon hyfsat närbelägen scen så vore det denna.
Bilden: Claude Monet. Vallmo och havre. Uppsättningen från Bastiljoperan i Paris 2015 finns i sin helhet videofilmad här:
operaonvideo.com/le-roi-arthus
PS. Min höga värdering av Ernest Chaussons musik framgår av tre tidigare inlägg. Se vidare i kolumnen till höger: Chausson (4)
lördag 24 april 2021
Clifford Brown, ni vet
koltrastarna sjunger allt svagare.
skulle vi komma fram till Rom;
du vet.
onsdag 21 april 2021
Frukttjuven
Jag kastade mig ivrigt över läsningen men har tagit lång tid på mig och först nyligen lagt boken ifrån mig. Med hjälp av några noteringar på en papperslapp som fungerat som bokmärke ska jag försöka säga något kortfattat om det lästa.
Jag har följt Handke sen tidigt 70-tal och i mitt tycke är och förblir hans författarskap ett av de märkvärdigaste jag mött i mitt långa läsande liv. Den nya boken bekräftar utan vidare den saken. Här är han återigen med sin typiska omsorgsfullt urskiljande, inbromsande och samtidigt underbart infångande ordkonst. Det finns förvisso här och var tröga partier, en i bisatser snirklande och irrande meningsbyggnad, inte olik huvudpersonens långsamma strövtåg i växlande omständigheter och tankemässiga stickspår. Men i huvudsak är det en berättelse om en själsfrände till författaren, en främling i världen, en pilgrimslik resenär, en egensinnig och höggradigt närvarande person som med varje tillryggalagd sträcka med språkets hjälp erövrar sin tillvaro, den som i all vardaglighet är för handen och håller medvetandet vid liv.
Hon heter Alexis efter ett medeltida helgon och hon bär på en enkel packning för några dagars vandringar i Picardie norr om Paris. En tjuv är hon i vanlig mening endast i andras ögon och i så måtto att hon utan lov förser sig med ett äpple eller två från trädgårdar längs färdvägen. Det är byar och småstäder som passeras och trafikleder som korsas i ett slättland med sankängar och skogsdungar kring floden Oise, ibland förbryllande benämnt "savannen" eller "prärien", som om vi samtidigt följde henne på hennes tidigare vandringar över gräs och tuvor i någon annan världsdel. Men orterna är alltid korrekt och identifierbart namngivna och beskrivna, det är jag övertygad om.
Det är en historia som begynner med ett bistick i författarens/berättarens nakna fot i gräset en augustidag, det som blir tecknet till uppbrott och som följs av rösten från den som ska komma att ta över i tredje person och bli berättelsens centralgestalt. Alexis har viss kontakt med sin bror och sin far men är uppenbarligen, delvis av en diffus och nödtorftigt bekämpad skuld, dömd att livet igenom söka modern. Därav även det kontinuerliga genomsökandet av världen, missionen att bestjäla den på kunskap och erfarenhet.
De episoder som uppkommer kring henne och den unge Valter, en följeslagare, är av mycket olika karaktär och utgör ett slags stationer eller hållpunkter i berättelsen som ersätter den intrig med upplösning som saknas här. Händelserna i det yttre är inte mer betydelsefulla än vad de framkallar i det inre; "det händelselösa tillståndet av att vara på väg" leder också till "ett andra varseblivande", ett befinnande "i tiden", en observans på "mellantider och mellansträckor" liksom på "de hemliga ljuden på tröskeln till sömnen" och de tillvaratagna ögonblicksbilderna från platser hon tidigare bevistat.
Några episoder står i skrivande stund tydligast kvar i mitt minne. Exempelvis den om likvakan i Courdimanche, eller den om mötet i hällregn med den motvillige värden till vandrarhemmet "Auberge de Dieppe", och - inte minst - den om fasanens uppflog mellan sankängsträden. Ett citat från den sistnämnda visar den stora skönhet och rikedom som Handkes prosa rymmer och som gör att man utan vidare omedelbart kan börja en omläsning och belönas med nyupptäckter.
fredag 2 april 2021
April och tystnad
I Tomas Tranströmers "Sorgegondol"(1996) har en av dikterna ovanstående rubrik. När man googlar den blir man varse att många jämte Sven David Sandström känt sig kallade att tonsätta den. Jag har inte lyssnat till alternativen, Sandströms körkomposition räcker så bra och jag har svårt att tro att någon annan sättning skulle övertyga mig om något annat.
Mitt förslag till musik denna andra aprildag, tillika långfredagen i pandemins andra år, får sålunda bli "April och tystnad". Här finns tystnaden påtagligt närvarande, och eftersom körsatsen på sina ställen även harmoniskt är komplex, påminner jag om ordalydelsen och skickar med en länk till Youtube här.
tisdag 30 mars 2021
Läsa och skriva
Jag lärde mig tidigt läsa. Som fyraåring lär jag ha stått bredvid min bullbakande mamma i köket och försökt bokstavera fram orden på paketen med mjöl och socker. "S-T-R... S-O-C-K... mamma blir det Stockholm?"
Vi bodde i ett kapell i Dalarna då, och jag har få minnen av miljön utöver köket inomhus, och utomhus den faluröda kapellväggens solvarma strävhet när man lade handen mot. Och så potatisåkern en bit bort, för det var där jag första gången fick vara med i skörden med egen hacka i händerna. Någon, jag minns inte vem, instruerade mig hur man skulle göra för att undvika att hacka fast i en stor fin potatis under den kupade jorden. Det gällde ju att från sidan befria knölarna från jordtäcket och sedan rycka upp beståndet med blasten och försiktigt skrapa fram dem som gömde sig kvar i jorden. Dessvärre bar det sig inte bättre än att jag misslyckades två gånger i rad, vilket noterades med ett tillrättavisande tonfall som sårade mig djupt. Än idag har jag på näthinnan bilden av hackan med den fasthuggna potatisen och hur jag gråtande kastade den ifrån mig och sprang från åkern in i det faluröda huset, där trösten fanns.
Den där händelsen har egentligen ingenting med att lära sig läsa att göra, även om den skulle kunna bilda utgångspunkt för en mer utbroderad berättelse för någon som senare i livet fann lust i skrivandet.
Vad läste jag som barn? Från början var det uppbygglig barnlitteratur, mestadels utgiven på kristliga bokförlag. Det var "äventyrsberättelser för unga", en sorts Enid Blyton med andlig tendens, och så djurböcker "för flickor och pojkar ". Några titlar minns jag och några få har jag kvar än idag. "Jan skattfinnaren och hans vän", "Alla tiders pojkar", "Full fart Fyrkanten". "Kirre Smack i ekebacken", "Piggefar i lövhögen".
Särskilt greps jag av stämningarna i "Törnroseskogens hemlighet", som jag långt senare hittade i ny pocketupplaga i en second hand-butik. Jag skummade den häromdagen, och på ett sätt förstod jag och på ett annat sätt inte - eller kanske snarare erinrade jag mig så sakteliga - varför denna präktiga gestaltning av ett syskonpars möte med några av de stora livsfrågorna kunde fånga mig så. Men klart nog, det rörde sig om inte endast för flickor och pojkar väsentliga ting: olydnad, medkänsla, sjukdom och död, utebliven bönhörelse och den goda omsorgen. Skickligt använder sig författaren, Patricia M St. John, av den trolska skogen som en tillflykt undan vuxenvärldens krav, med byggandet av kojor och spännande möten med den gode fåraherden och den mindre lyckligt lottade zigenarpojken och hans bittra öde. Men aldrig att läsaren lämnas i ovisshet om vägen, sanningen och livet.
I samma kristet fostrande genre fanns även "Hans moders testamente" av Silas K Hocking och en bok som jag glömt titeln på men som jag minns som någonting alldeles extra. Den var skriven av en svenskamerikansk fängelsepastor som närgånget skildrade dödsdömda fångars sista tid och avrättning. Den boken förstärkte givetvis min fascination för det samtida dramat kring Caryl Chessman, vars fall följdes av svenska nyhetsmedia ända till slutet i San Quentins gaskammare.
De världsliga bibliotekslånen skulle snart nog ta över. Den ambitiöse bibliotekarien Adolf Henriksson i Malmberget skapade ett modernt stadsbibliotek som var före sin tid och som blev som ett andra hem för mig. Där läste jag tidningar och tidskrifter och stående vid hyllorna en del romaner som jag inte vågade låna hem. Jag minns till exempel några av Per Anders Fogelströms böcker som kom innan det stora genombrottet med "Mina drömmars stad". De hade titlar som "Möten i skymningen" och "Expedition Dolly" och var flitigt lästa av många med mig, åtminstone de upphetsande sidor som nästan bläddrade upp av sig själva på grund av sitt innehåll, det vill säga en med nutida ögon högst oförarglig erotik. Hur eggande var det ändå inte att i nyväckt pubertet läsa om handen som for över den mjuka, lätt skrovliga huden på en kvinnas stjärt!
Och så fanns en tid då man drömde om att som Sten Bergman och Rolf Blomberg bli upptäcktsresande. Deras böcker var illustrerade med foton i svartvitt som även i text gav svart på vitt om ångande djungler med exotiska fåglar och halvnakna människor, och inte minst, som hos Bergman, egendomligt beskedliga kannibaler på Nya Guinea. Och en viss Sir Edmund Hillary beskrev strapatserna vid sin bestigning av Mount Everest tillsammans med sherpan Tensing. Han var först, gudbevars, och det var 1953. Först och störst var bäst i en tid då det fortfarande fanns okända trakter att upptäcka och orörd natur att erövra. Faktaböckerna intresserade mig mest under period, även om de varvades med fiktion av spännande författare som Mark Twain och James Fenimore Cooper.
Äventyrsskildringen hade även den en gudfruktig gren i form av missionärers berättelser från "mörkaste Afrika". En särling bland de driftiga äventyrarna i missionens tjänst var getarpojken från Västerbottens inland, Jonas Westman. Omvänd efter en period som sjöman kände han sig kallad till Belgiska Kongo som missionär och blev sedermera författare till böcker som "I vilddjurens land" och "Simba, Simba". Älgjakten byttes mot buffeljakt, det var väl inte mycket konstigare än så. Men livet i en fauna av lejon, flodhästar och krokodiler bjöd onekligen på annorlunda upplevelser som inte minst kittlade de unga läsarna och lyssnarna, historier som rapporteringen från missionsstationens mer ordinära verksamhet kunde kryddas med. Det var ingen liten sak att som grabb få skaka hand med legendaren Jonas Westman.
Vad mera av det religiösa arvet? Bibeln naturligtvis. Inte så att jag var någon flitig bibelläsare, men för mig och mina syskon var den ju ständigt närvarande, i söndagsskolan, i gudstjänsterna och dagligen hemmavid. Varje kväll före aftonbönen läste pappa ett kapitel ur Bibeln, och det var systematik i det hela. Från pärm till pärm, GT först och NT sedan, från Första Mosebok till Uppenbarelseboken. Jag vill minnas att även John Bunyans klassiker "Kristens resa" hörde till högläsningen under en period.
Två gånger plöjde vi alla bibelböckernas samtliga kapitel, inte ens stamtavlorna i Krönikeböckerna lämnades därhän. Ramsorna av alla namnen var ju tungvrickande och ibland ganska lustiga. Manasse? Lät det inte som namnet på en gris?
Mycket gick oss förbi, vilket nog var som det skulle. Men alla dessa sagolika gestalter - Adam och Eva, Kain och Abel, Noa, Mose, Lots hustru, Jona, Josef och hans bröder, Simson och Delila, David och Batseba, Salomo, Elias, Maria, Jesus, Maria Magdalena, Judas Iskariot, Tomas, Lasarus, Pontius Pilatus, Paulus... - de gjorde sig så ofta påminda att de till sist hotade att förvandlas till nötta flanellografbilder som tappat något av sin livlighet och styrka. Bekantskapen med dem utgjorde emellertid en lättburen och mycket värdefull skatt i botten av bagaget, vilket visade sig när de på nytt dök upp i den stora konsten och musiken.
Jag lärde mig skriva tidigt också, därtill sporrad av att pappa lånade ut sin Hermes Baby så att det kändes som mer på riktigt. I en av mina skrivbordslådor förvarar jag ett kuvert med påskriften "Barnskribent". Där finns några av mina tidigaste alster, mestadels urklipp från tidningen Dagen, som på lördagar förr i världen hade en avdelning kallad Dagens Ungdom. I "Reportagespalten" kunde man i bästa fall bli publicerad och honoreras med en bok. Jag skrev om ekorrar, renar och semesterresor till morfars i Kågedalen och pappasläkten i Göteborg med omnejd. När ämnena tog slut klagade jag min nöd hos mamma som ibland hjälpte mig genom att berätta en historia som jag kunde brodera vidare på. Jag har redan nämnt om det här.
I mitten av tonåren började jag på allvar läsa skönlitteratur. Jag läste recensioner och andra kulturartiklar och orienterade mig på så vis fram till de författare som utan didaktiska syften kunde göra rättvisa åt den komplicerade verklighet som den trosvissa uppbyggelselitteraturen ville förenkla och lägga till rätta.
I Aldus pocketserie köpte jag bland annat Strindbergs "Tjänstekvinnans son", del I och II. I den andra delen ligger fortfarande ett bokmärke, en papperslapp med noteringar av lästa böcker från den tiden, ett tjugotal skönlitterära verk antecknade i ytterst liten stil för att få plats för många fler. Men del II blev uppenbarligen inte läst till slutet och lappen glömd. Den ger i alla fall en tydlig fingervisning om vilka författare jag fann värda tid och uppmärksamhet.
Ja, så såg de ut, några av grundbultarna i mitt bibliotek från sena tonåren. Jag kan konstatera att jag återvänt till flera av dessa författare under årens lopp. Och bland dem jag inte läst sedan dess är jag mest nyfiken på Pär Lagerkvist, märkligt frånvarande i både mitt och det allmänna medvetandet under senare decennier.
onsdag 24 mars 2021
Adam Zagajewski, 1945-2021
Vi är nog många nu som på nytt plockar fram det vi har av den polske poeten och essäisten Adam Zagajewski. Det är en naturlig reaktion på meddelandet att han dog i söndags, 75 år gammal.
För min del har någon av hans böcker ofta fått ligga framme närmast läsfåtöljen, redo för öppnande och omedelbar kontakt. Han hör till dem jag oftast konsulterat när behovet av livgivande tankar och iakttagelser gjort sig påmint, en poet som bättre än de flesta förmått beskriva och bejaka livets mångfald, både glansen och mörkret, det gåtfullt ogripbara och tillvaron som ymnighetshorn.
Han umgicks ju också så otvunget och intressant med den tidlösa konstens och musikens mästare, just så som den gör vars samtliga sinnen är vidöppna och som är införstådd med de konstnärliga uttrycken överlag. Jag tycker så mycket om den där blandningen av minne och vemod, skepsis och livsberusning som finns i hans diktning. Ja, ofta finns där i buketterna av intryck en vardagens återhållna eufori som resultat av den sinnliga uppmärksamheten på enskildheter.
Jag kan undra varför så många är polacker av dem som skrivit den bästa poesin under min livstid: Zbigniew Herbert, Czesław Miłosz, Wisława Szymborska och Adam Zagajewski. Två av dem fick Nobelpriset men samtliga var värda det.
När jag nu de senaste dagarna läst lite mer än på länge i de böcker av Zagajewski som finns på svenska får jag lust att citera ur var och varannan dikt. Här och nu begränsar jag mig till två dikter ur "Ode till mångfalden"*. I den långa titeldikten står bland annat följande:
ironin kommer att brista i gapskratt
lördag 20 mars 2021
"Kristendomskan" och den terapeutiska kulturen
"Vi tycks sakna ett språk som kan lyfta oss bortom frågor om dagspolitik och ekonomi. Både Eliot och Tolkien hade, olikheterna till trots, det gemensamt att de hämtade virket till sina skapelser från den kristna traditionen. Kristendomskan var Europas andliga och kulturella lingua franca långt efter det att majoriteten slutat gå i kyrkan. - I dag är det språket inte längre självklart. En del forskare menar att brottet skedde på 1960-talet och nu är kristendomska ett minoritetsspråk. Men vad har kommit i stället?"
måndag 8 mars 2021
Rita och måla
Det är inte enda gången jag blivit ihågkommen som "den lille konstnären". Av mina föräldrar fick jag höra, också det för länge sen, att de i sin tur fått höra att jag på väggen i den byskola i Västerbotten där min skolgång tog sin början länge var representerad med teckningar som lärarinnan ansåg värda att visas för efterkommande.
Att rita och måla, att förses med block och pennor, kritor, tusch och vattenfärger var en för oss barn engagerande och en för föräldrarna avlastande och inte alltför kostsam sak. Visserligen krävde avancemanget till pastellkritorna en särskild sorts papper och fixativ, och de bästa alstren skulle dessutom hedras med ett inramande passepartout. Men det var ändå överkomligt, och det var en ynnest att på det sättet tidigt få testa sina kreativa resurser, pröva sitt eget mått av talang att avbilda världen.
Jag nämner detta med kostnaden eftersom jag växte upp i en stor familj med ekonomiskt mycket begränsade resurser; det var pekuniärt fattigt men andligen rikt. Rita och måla, spela och sjunga, läsa och skriva - allt sådant uppmuntrades och mötte mina föräldrars egna intressen.
Det öppnade dessutom portarna mot andra världar än den exklusivt frikyrkliga, den som drog upp snäva gränser mot "det världsliga", gränser som i längden aldrig kunde upprätthållas när väl det estetiska sinnets berättigande erkänts. Konst associerad med "det moderna nöjeslivet", det vill säga film, teater och dans, bortföll visserligen, men det betydde trots allt mindre när gränserna för de andra uttrycksformerna kunde tänjas desto mer.
Vad minns jag av hur det började?
Rita av. - Jo, det handlade i grunden om att avbilda - föremål, figurer, det mänskliga ansiktet. Försöka få till det, göra det så likt som möjligt och inhösta beröm för det. Till en början förmodligen bara streck och huvudfotingar, för alltid begravda i minnets mörklagda kammare, och sedan hus med hål för dörr och fönster och på taket en skorsten, eventuellt försedd med en rökslinga. En sol som skar av högra hörnet upptill. Gängse barnteckningar som blev mer och mer föreställande, som allt mindre behövde ett klargörande påstående om vad det var.
En sak minns jag i alla fall att jag kämpade ordentligt med. Jag fick inte till kroppen på "gubbarna". Ansiktena försågs ganska enkelt med öga, öga, näsa, mun. Snart också öron, ögonbryn, hår och andra detaljer. Men kroppen och dess extremiteter, det där som vidtog nedanför halsen, var däremot svårare att ge form åt. Särskilt som denna kropp alltid förekom i en viss ställning eller i en rörelse som gjorde varje symmetrisk schablon obrukbar. Kort sagt stötte jag på det som motiverar övningar i kroki inför levande modell: det oundgängliga studiet av människans anatomi. Jag såg ju att något fattades, men förstod inte varför det aldrig blev som jag ville ha det. Otålig klagade jag min nöd för mamma som inte kunde göra annat än försöka uppmuntra mig att inte ge upp.
Så mycket enklare då att teckna en Sputnik med den ryska "rymdhunden" Laika* eller den oerhört vackra M/S Stockholm, hon som klarade sig i kollisionen med Andrea Doria - som skrämmande nog sjönk. Enklare var även fjällen och andra landskap, gärna mot en bakgrund av en djärvare, mer alplik bergsrygg än den som lågfjället Dundrets kvinnligt avrundade kontur erbjöd från vardagsrumsfönstret.
Landskapsmålningarna skulle litet senare visa sig vara min bästa genre när jag successivt fyllde väggen ovanför tramporgeln därhemma med alster som vänner och bekanta visade sig villiga att betala en slant för. Med dessa inkomster finansierade jag mina köp av ep-skivor. Musiken var mitt andra stora intresse.
En annan viktig upptäckt var att ansiktet blev intressantare ju fler linjer som tillfördes. Jag märkte hur mycket svårare det var att teckna småsyskonens ointressanta barnansikten än "gubbarna" med deras fårade pannor, rynkor och påsar kring ögonen, de slappa kinderna, dubbelhakan och skalligheten. Här fanns rum för karakteristik och individualitet, att få det "likt" med hjälp av sinnrika detaljer. Av detta väcktes sedan njutningen i att överdriva och ge sig karikatyren i våld.
Jag tog efter tidningarnas karikatyrtecknare och kunde till min vuxna omgivnings förtjusning småningom åstadkomma egna karikatyrer av Tage Erlander, Bertil Ohlin, med flera. Trixet var ganska enkelt: utan att tulla på kravet på likhet tog man fasta på minst en karakteristisk detalj och förstorade den bortom all realism. Jag minns tydligt Bertil Ohlins stora näsborre på min bild av honom en face.
Det höll i sig länge, det där med att rita gubbar. I realskolan satt jag bänk vid bänk med en kille som liksom jag uthärdade tråkiga lektioner med hjälp av flitigt ritande. Jag excellerade ett tag i karikerade porträtt av klasskamrater och omringades på rasten av alla som ville se hur den ene eller andre skulle komma att te sig. Alla var roade - utom möjligen den som för tillfället var offer för min närgångna granskning. Ambivalensen inför den förvrängda speglingen anades i minspelet: på en gång hedrad av att bli utvald och lätt förnedrad av de knappast förskönande markeringarna av fysiska egenheter. Nej karikatyrer är aldrig förlåtande, men de behöver inte nödvändigtvis vara elaka heller.
En annan tidningstecknare jag tidigt beundrade var Martin Lamm (1929-1983) i DN. Hans briljanta penselföring var en utmanande inspirationskälla, ett ouppnåeligt ideal. Bilden av en sjungande Birgit Nilsson hittade jag nyligen på nätet och förstod med ens vad det var som gjorde mig så entusiastisk för denne mästare. Se bara den virtuosa precisionen i det snabba och skissartade hantverket!
Den tredje favoriten kom till mig mycket senare som vuxen när jag helt lagt av med ritandet av gubbar. David Levine (1926-2009) var amerikan och framför allt knuten till The New York Review of Books, en tidskrift som jag under 80-talet prenumererade på. Bilden av Nietzsche visar hans på en gång slagfärdiga och eleganta stil, som omedelbart känns igen på de tunna, säkra linjerna och den även i den extrema överdriften aldrig sviktande porträttlikheten.
Den lille konstnären blev aldrig konstnär på allvar. Jag har visserligen haft mina skov, alltså periodvis återfallit i teckning och akvarellmålning, dock inga karikatyrer. Det har varit en givande sysselsättning utan vidlyftiga pretentioner, precis som med musiken.
Jag valde väg. Vem hade jag varit om jag i stället försökt ta mig in i konstvärlden? Omöjligt att veta. Hade jag harvat runt i koncept, installationer och abstrakt teoretiserande? Eller förmått hävda mig som bildmakare med linjer och fält, färger och former. Svaren uteblir.
Kallelsen bevisligen för svag. Ej tvingande och allt annat uteslutande. En sak dock klar: behållningen av att ha ritat och målat från tidig ålder har varit stor.
* Jag fräschar upp mina kunskaper om den ryska sputniken med hunden Laika ombord. Efter att i mogen ålder under ett antal år ha levt med hund blir jag upprörd över detta besinningslösa djurplågeri. Tänka sig att stänga in ett flockdjur i ett trångt utrymme och skjuta upp det i rymden till en långsam död. Inga planer på att ta ner farkosten fanns, och inga värdefulla data vanns. Laika dog av stress och överhettning. Ja, vad trodde de grymma djävlarna!
Filosofen Friedrich Nietzsche, av David Levine.
Poeten Emil Hagström, av Ewert Karlsson (EWK).
Operasångerskan Birgit Nilsson, av Martin Lamm.
lördag 27 februari 2021
Willy Kyrklund 100 år
fredag 26 februari 2021
Jag märker ord
"Jag tänkte ropa: Upptag till behandling /punkt nollettusen-ingenting idag!" Så lyder ett par rader i den långa dikten "Konferensman" av Birger Sjöberg (ur "Kriser och kransar", 1926). Dikten skildrar en enkel Herrens tjänare från landet som frustrerad och obekväm kongressdeltagare. Dikten gjorde starkt intryck på mig i gymnasiets undervisning och jag har allt sedan dess hållit Sjöberg som en av våra största poeter.
I dagens tjänstemannamun heter det inte att man tar upp en fråga, nej, man lyfter den. Det må gälla paragrafer på lätta pappersark, men med en mikrofon under näsan ska det tydligen helst låta som om man hanterar gymmets skivstång. Eller är det höjdarbete man vill ge sken av?
Ett i mina öron ännu värre skorrande inträffar när frejdiga produktutvecklare eller värdegrundstänkare hänvisar till sitt tänkande som ett tänk. Varför i helvete kan inte människan uttala hela ordet!?
Ja, och så alla politikers favoritglosa när man förväntas uppvisa, vad ska vi kalla det... en behärskad upprördhet över det man ändå inte kan eller vill göra någonting åt. "Det är helt oacceptabelt." Det är nästan så man känner viss sympati med vår statsminister när han med den i sammanhanget enda rimliga synonymen (?) med viss morfaderlig emfas understryker: "Det är inte okej".
Men det finns som sagt fult och fult. DN publicerar så gott som dagligen insända dikter från läsekretsen på familjesidan. I tisdags läste jag följande enkla rader av Anna Almqvist, inte utan förtjusning måste jag erkänna:
Tisdag (livet)
Fy fan, fy fan, fy fan.
Fy. Fan.
Fa - an.
Fan!
lördag 20 februari 2021
Haydn i Musikrevyn
Musikrevyn i SR P2 presenterar stadigt många intressanta nyinspelningar av den omistliga musik vi kallar klassisk. I söndags bland annat pianomusik av Leos Janáceck, stråkkvartetter av Mieczyslaw Weinberg och symfonier av Joseph Haydn.
Panelen blev alldeles till sig av förtjusning över Il Giardino Armonicos sätt att spela några Haydn-symfonier, bland annat den så kallade Avskedssymfonin. Jag lät mig villigt entusiasmeras av smakproven och gick omedelbart till Spotify för att lyssna till helheten. Det har jag gjort nu under dagarna som gått, om och om igen.
Det är bara att instämma med radiorösterna: den här dirigenten - Giovanni Antonini - gör tillsammans med orkestern en Haydn som verkligen inte bara är lättsam wienklassisk underhållning. Det är mycket mer än så.
Det som förutom symfonierna särskilt tog mig var en dramatisk scen för sopran och orkester - "Berenice, che fai" - med Sandrine Piau som solist. Scenen är hämtad från den eminente librettisten Pietro Metastasios "Antigono" och handlar om Berenices förtvivlan när hennes älskade dör och lämnar henne ensam kvar. Haydn skrev detta - recitativ, cavatina och aria - speciellt för den italienska sopranen Brigida Banti, dotter till en mandolinspelande gatumusikant men icke förty en av den tidens mest berömda operasångerskor. Hon var en naturbegåvning av stora mått, ej notkunnig men memorerade en aria utan besvär efter endast ett par lyssningar.
När Berenice som i syne ser sin älskade Demetrio försvinna till den underjordiska värld dit ingen levande når, rämnar hennes tillvaro. Den avslutande arian speglar hennes sinnestillstånd där hon på randen till vanvett i ren desperation önskar sig döden. Piau gestaltar blandningen av vrede, sorg och smärta precis så övertygande som bara är möjligt i den allra bästa sångkonsten. Man anar ånyo musikens makt, inte minst då den tar vägen genom den mänskliga rösten. Nog är det fantastiskt att höra varförskriken slungade rakt ut i tomheten, fastän här förädlade till stålblankt välljud - av Sandrine Piau!
Upptill: Det talande och mycket vackra omslaget till den aktuella skivan.
Spotify-länken till "Berenice, che fai" här
lördag 13 februari 2021
Noterat för poesibokhyllan
Jag har en särskild bokhylla för poesin, med böcker ordnade i bokstavsordning efter poetens efternamn, precis som vanligt. Man ser redan på håll att den bokhyllan skiljer sig från alla de andra. Förutom band av typen samlade verk är böckerna tunna, en del till och med så tunna att de saknar titel på ryggen eller bär den i så liten stil att den knappt är läsbar, så t ex i ellerströms fina "Lilla Serien".
I en notis i dagens DN meddelas att Johan Jönson utkommer med sin nya diktsamling "ProponeisiS" (Bonniers) i mars och att den är på 2272 sidor. Två tusen två hundra sjuttiotvå sidor!
Hallå Guiness rekordbok! Jönsson har visserligen visat denna tendens tidigare, men nog måste detta vara något av ett rekord, eller?
Jag har en fråga inför en eventuell rekordnotering: Finns det krav på hur många ord det måste finnas per sida?
Ja, jag skojar lite. Rekordboken är givetvis inte särskilt intressant som sådan. Jönson är en betydande poet så han jagar alldeles säkert inget rekord. Men jag undrar ändå vart vi är på väg.
När till och med det poetiska språket kräver ett utrymme av denna omfattning.
Foto: EJ. Fyrisån, vinter.
lördag 6 februari 2021
Ett öde Venedig
Göteborgs filmfestival pågår för fullt, men som allt annat i dessa tider endast digitalt. Dock har man tagit ett speciellt grepp på förbudet mot folksamlingar: en enda fysisk besökare per föreställning demonstrerar fyndigt rådande kulturläge.
Kanske, jag säger kanske, är ändå film den konstart som förlorar minst på att man inte är på plats i en salong tillsammans med okända andra. I vilket fall köpte jag ett digitalt 24-timmarspass för en särskild films skull och hann då med ett par andra också. Essäfilmen "Molecole" av italienaren Andrea Segre var den jag absolut ville se.
Segre ville göra en film om Venedig, staden där hans far föddes och växte upp. Tanken var att fokusera de hot som både massturismen och tidvattensströmmarna utsätter den för. Senast i november 2019 inträffade ju än en gång en aqua alta av extremt slag. Och diskussionen om att begränsa antalet besökare per dag, framför allt genom att utestänga de gigantiska kryssningsfartygen, har pågått länge nog utan konkreta resultat.
Dessa välkända problem hamnade emellertid lite i skymundan av det enkla skälet att Segre anlände just innan pandemins utbrott i norra Italien. Turisternas försvinnande innebar en drastisk förändring av stadsbilden; Venedig överläts åt venetianarna och Segre tog tillfället i akt att filma händelseförloppet. Med hans egen voice over blev det en livsfilosofisk betraktelse över tillvarons skörhet och instabilitet, ett trevande försök att nå in till kärnan av hans egen oklara relation till fadern och hans hemstad.
Filmen bjuder förstås på sköna vyer från ett fortfarande lika förtrollande om än förhållandevis tyst och ödsligt Venedig. Vi möter en fiskare som talar sig varm för sin ensamma sysselsättning, en ung kvinna som lär ut gondolrodd och ett äldre par på Sant´Erasmo som plockar musslor långt ute i lagunen när ebben frilagt sandbankarna. En ung sopran står ensam under Dogepalatsets arkader och sjunger "Lascia ch´io pianga", a cappella utan publik. Frånvaron av vågskvalp i lagunens och kanalernas vatten förklaras av den begränsade båttrafiken. Vattenbussarnas folktomma hållplatser lyser matt i det disiga kvällsmörkret.
Det är vintertid man helst ska besöka henne, så förunderligt skön i vatten och dimma. Det hävdade även Joseph Brodsky som skrev "Vattenspegling", den bästa nutida hyllningen till La Serenissima. Sant är att hon vintertid inte är lika överbefolkad som vid högsäsong, men själv har jag som trogen besökare kunnat konstatera att man lätt finner platser av lugn och stillhet nästan året om, bara man lämnar San Marco, kvarteren som omger Canal Grandes ringlande vattenled samt paradstråket Riva degli Schiavoni. Men visst, har man som Brodsky svårt att stå ut med horder av svettiga nordeuropéer i kortbyxor är det naturligtvis klokt att välja bort sommartid.
Venedig har väl alltid kunnat bilda fond för existentiell reflektion. Andrea Segres bidrar med en filmisk betraktelse som förser både ögat och tanken med stoff som i någon mån stillar de omättliga behoven av skönhet och livsmod. Ett välkommet bidrag inte minst med tanke på den aktualitet det har och även bortom Covid 19 säkert kommer att behålla.
Och till sist, vad var det nu den förnöjsamme fiskaren vid bardisken sa med glimten i ögat? Jag citerar honom som själv citerade ett kinesiskt ordspråk: Om du gifter dig blir du lycklig en vecka, om du slaktar grisen en månad, och om du lär dig fiska resten av livet.
Foto (från filmen): Matteo Calore och Andrea Segre
söndag 31 januari 2021
Jag kompenserar mig
Lördagen ägnade jag mig först åt de duktiga svenska skidtjejernas tävlande i Falun. Därefter matlagning och slutligen återgick jag till teven och SVT 2:s helkväll om Anton Bruckner - public service när den är som bäst. Jag saknade bara den kunniga programledaren Ella Petersson, vars plats tyvärr intagits av den chosige Kristofer Lundström.
Mitt intresse för längdskidåkning är i hög grad nostalgiskt betingat. Det är mycket längesen jag själv stod på skidor, men jag minns hur det var i unga år när snön låg lika vit som den gör nu. Jag blir förskräckt vid tanken på att jag tillhör en minoritet som är gammal nog att minnas en barndom när Sixten Jernberg tävlade och oftast vann mot en finne som hette Hakulinen. I radion refererade Sven Jerring och det var olidligt spännande. Och nu blir jag tårögd av beundran för den unga Linn Svahn, fast inte enbart för hennes prestationer. Måtte hon få behålla sitt omedelbara väsen, sin självtillit och den till synes obesvärade naturlighet hon visar sin omgivning, inklusive massmedia. Det ska bli spännande att följa henne i stundande VM.
Jag hade en kalkonbröstfilé i kylen och letade efter ett nytt recept. Kom då att tänka på en bok av Peter Loewe: "Det goda Italien. Mat, människor och recept" (Natur och Kultur, 2007). Där fann jag inspirationen jag behövde. Det störde mig bara att mitt förråd av sardeller visade sig vara i behov av påfyllning. Det blir ju ännu godare när man, som Loewe förordar, mosar några sardellfiléer i oljan innan stekningen.
Vid tillagningen av tacchino alla cacciatora skär man filén i munsbitar, rullar dem i saltat mjöl och bryner dem hastigt. Olivolja med finhackad vitlök, salvia och rosmarin (hackad färsk eller torkad) rörs samman till en sås med tillsats av vinäger, gärna en blandning av balsam- och vitvinsvinäger (ungefär lika delar olja och vinäger). Såsen hälls sedan över kalkonbitarna i stekpannan tillsammans med varmt vatten och alltsammans får småputtra utan lock i 20 -25 minuter tills såsen tjocknar. Jag kompenserade bristen på sardellsälta med några teskedar kapris på slutet. En blandsallad räcker som tillbehör, i varje fall om det är fråga om en secondo och man har haft mer att bjuda på.
Javisst, det smakade så där underbart gott som det bara gör i det goda Italien, och jag sände en tacksamhetens tanke till Peter Loewe som påmint mig om möjligheten att i någon mån kompensera restriktioner och frustrerad reslust med gränslösa turer i smakernas och matlagningskonstens värld.
I maj förra året köpte jag biljetter till en konsert med Stockholmsfilharmonikerna som blev inställd, jag behöver inte nämna varför. Bruckners åttonde symfoni stod på programmet och jag såg fram emot det tillfället med stor förväntan. I gårdagens tevekväll erbjöd sig ett tillfälle att åtminstone i någon mån kompensera sig för förlusten av en liveupplevelse av åttan med en filmatiserad konsert av sjuan (från 2019), och då med Münchenfilharmonikerna under ledning av Valerij Gergiev. Förvisso inte utbytbart, men givetvis ändå värdefullt i brist på möjligheten att närvara i tid och rum.
Bruckner-aftonen i STV 2 inleddes med en dokumentär om Bruckner, i allt väsentligt en översiktlig biografi byggd på intervjuer med kunnigt folk om detta udda men gudabenådade geni. Programmet hade väl inget nytt att meddela, i varje inte oss som redan känner till huvuddragen i hans liv och verk, men det innehöll vackra filmbilder från hans miljöer, framför allt klostret Sankt Florian, utanför Linz i Österrike, i vars hägn en betydande del av hans liv utspelade sig. Det var här han började som korgosse, småningom blev berömd organist och påbörjade sin tonsättargärning. Här är han också begravd och orgeln i den praktfulla barockkyrkan bär numera hans namn.
Jag har länge tänkt att jag någon gång skulle ta mig till Sankt Florian, och givetvis drabbade mig reslusten starkt på nytt. Den sjunde symfonin ljöd mäktigt om än med softade kanter i den stora kyrksalens efterklangsakustik. Gergievs tolkning var av tryggt igenkännbart slag, utan egensinnigheter. Det är ju med Bruckner som det är med Mahler, de är giftiga och behovet av dem går i perioder. Att jag således återigen blev gripen av Bruckners musik är ett gott betyg åt Gergiev och Münchenmusikerna. Särskilt de tidiga symfonierna, mässorna och kammarmusiken ska jag lite mer ingående ägna mig åt den närmaste tiden.




















