Jon Fosses hundliv

Jag har nu genom Jon Fosses försorg lärt känna den gamla ensamma hunden Webster, läst om hans äventyrliga utbrytningsförsök, hans rymning från sin gamla matte Oline med den skvalpande magen, och om hans lyckliga återkomst. 

Webster tar tag i sin situation, som det numera brukar heta, eftersom han inser att han snart blir för gammal och inte kommer att kunna förverkliga sin dröm om att se havet, kanske inte heller kunna undsätta den vitkrulliga lilla hundtösen som ropar på hjälp i skogen. 

Webster hamnar hos långhåriga hunden Andersson i källarbaren Ensamma hundars frid. Men eftersom Andersson varken kan erbjuda mat eller dryck ger de sig ut tillsammans för att skaffa fram vad som behövs, såväl för deras egna hungriga magar som för att kunna locka den stroppiga Alise till baren. 

Nere vid hamnen finns havet och Alise, men med maten är det fortfarande sämre beställt. Alise gör dem sällskap men ger sig genast av när hon märker att hunden Andersson än en gång lurats; baren har inget att erbjuda. 

Den gamla ensamma hunden Webster föreslår då att den till en början blängande, långhåriga hunden Andersson följer honom hem till gamla Oline, där de nog båda kan förses med både mat och omsorger. Andersson väljer dock att i stället försöka leta rätt på Alise, och Webster blir nu den verkligt ensamma hunden som irrar runt på gatorna saknande sin gamla matte med den skvalpande magen. 

Så kan den första och längsta av de tre berättelserna i "Hundmanuskripten" (Bakhåll, 2019) i korthet sammanfattas. De är berättelser i sagoton, antropomorfa och konsekvent hållna i några namngivna hundars perspektiv. Vilket naturligtvis samtidigt på ett naivistiskt sätt speglar och belyser de tvåbenta varelsernas omständigheter och villkor, just så som det gör i fablernas värld. 

Den andra berättelsen beskriver hur det gick till när fjordhunden Olav och hans bekant, skogshunden Bård, mötte de fina stadshunddamerna på besök i deras vackra hembygd.

Sist handlar det om skeppshunden Haktor, som till sin förfäran får höra att han inte längre kommer att vara enda hunden ombord på kapten Marelds fraktskuta, eftersom kaptenen bestämt sig för att hämta hem en tik, Loliletta, och slå sig på hundavel. 

Den blandning av situationskomik och ömsint identifikation som Fosse odlar i dessa berättelser märks redan i subtila detaljer som exempelvis rubriceringen av de tre historierna: Nej, åh, nej; Oj, oj, oj; Aj, aj aj.  Sin vana trogen använder Fosse även i dessa texter omtagningar som stilmedel, vilket bidrar till den precisa, musikaliska prosan. För den goda översättningen svarar Christian Ekvall.

Jag kommer i skrivande stund osökt att tänka på kammarmusik, trots att det här bokstavligen rör sig om manuskript. Vore det fråga om partitur skulle titeln kanske kunna vara "Trois bagatelles" eller "Divertissement". Man bör dock alltid observera risken för missbedömningar till följd av den sortens beteckningar. Trots vinken om lättsam underhållning kan de visa sig rymma oanade kvaliteter. 

Även "manuskript" låter i det här fallet mer anspråkslöst än vad det visar sig vara. Jag tyckte mycket om den här ovanliga boken.

- Jag har tidigare skrivit om en bok av Jon Fosse här.

- Den musik jag närmast associerade till var Divertissement för olika instrumentgrupper av Jean Françaix. Men också Divertimento av Béla Bartók och stycken av Mozart under samma beteckning.

- Bilderna visar vackra, intelligenta och livfulla Issa, vår hund av rasen Prazsky Krysarik, död den 28 augusti 2019, i kärleksfullt minne bevarad. Foto: EJ.

Tomás Luis de Victoria: Requiem

Musik en påsk som denna, vad väljer man? När vi timme för timme underrättas om antalet smittade och döda i en farsot utan botemedel som droppvis men mycket hastigt sveper över världen i ett oförutsägbart förlopp. 

Ett rekviem vore väl ett givet svar, åtminstone om vi tänker på kyrkomusik och alla döda. Kanske enklast då att gå till det säkra och hållbara, till det mest kända och älskade, till Mozart eller Fauré? 

Men varför inte ta ytterligare några steg bakåt i tiden, till renässansen och en kyrkans man, en spansk präst och tonsättare, som krönte sitt livsverk genom att omsätta sin tro och begåvning i ett rekviem för ärkehertiginnan Maria av Habsburg, kung Filip II:s syster och tidvis själv spansk regent, vars trotjänare - kaplan, organist och kapellmästare - han var under många år ända till hennes död. Jag tänker på Tomás Luis de Victoria (1548-1611). 

År 1603 ljöd för första gången hans sexstämmiga "Officium Defunctorum" (rekviemmässan i förening med några motetter) vid Marias väl dokumenterade, mycket ståtliga begravning i Madrid. Åtta år senare skulle Tomás Luis de Victoria själv vara död och begraven, dock utan stora ceremonier på en fortfarande okänd plats.

Men tro nu inte att de Victoria var någon obemärkt person under sin levnad, tvärtom. Han var född och uppväxt i Ávila och verksam i katedralen där under samma era som mystikerna Den heliga Teresa och Johannes av korset. Redan som ung visade han sina talanger som gossopran och organist, och genom kungen själv gavs han möjligheter att resa till Rom för vidare förkovran både teologiskt och musikaliskt. Med all sannolikhet hade han en hel del att göra med den store Giovanni Perluigi da Palestrina, vars befattning som lärare i liturgisk musik vid ett berömt prästseminarium han sedermera övertog.

Över huvud taget tycks han ha befunnit sig i omedelbar närhet av många berömda gestalter inom dåtida religion, konst och musik. Efter hemkomsten från Rom levde han under sina sista decennier gynnad och omhuldad av den ovan nämnda ärkehertiginnan i klostret Las Delcalzas Reales i Madrid. 

En annan av hans samtida - El Greco - hade på liknande sätt stora framgångar i Rom under en period innan han återvände hem till Spanien, i hans fall till Toledo. Huruvida de var bekanta eller ens möttes förtäljer inte historien.

Tomás Luis de Victoria förenade alltså sin prästerliga gärning med komponerande av kyrkomusik: mässor, responsorier och motetter, inga världsliga madrigaler. Mästerverket är dödsmässan, vars praktfulla körsats finner sin like endast i det bästa av Palestrina och Orlando di Lasso. 

Polyfonin väller fram liksom i ändlös böljegång, ofta med höga sopraner som melodibärande inslag. Musiken har, som någon påpekat, inte bara den serena skönhet som exempelvis möter oss hos Palestrina, utan också en starkare emotionell laddning till följd av dynamiken och en djärvare kromatik. Kanske är det just denna emotiva aspekt som väcker mina associationer till El Grecos sena måleri.

Jag har ett par favoriter bland de många fina inspelningar som finns. Den jag tycker bäst tillvaratar Victorias egenhet är ensemblen Tenebrae, ledd av Nigel Short (Signum, 2011). Den vårdar sig om den suggestiva dynamiken och uppvisar klangligt en sensualism som är helt bedårande. En fördel här är också att man på samma skiva får bekanta sig med Alonso Lobo (1555-1617), en mindre känd kollega till Tomás Luis de Victoria som han själv betraktade som sin jämlike. Inte utan orsak vill jag påstå, efter att ha hört Tenebraes tolkningar av Lobos vackra jeremiader. 

En annan kör som också lyckas särskilt bra med det här rekviet är KammerChor Saarbrücken under ledning av Georg Grün (Rondeau, 2011). 

Båda dessa inspelningar finns att lyssna till på Spotify.

Bilderna (uppifrån och ned)):
- Uppståndelsen, målning av El Greco
- Skivomslaget till Tenebraes inspelning av Tomás Luis de Victorias Requiem
- Porträtt av Tomás Luis de Victoria.

En vårrusig Sjostakovitj hyllar sonen på hans födelsedag

Musiken i Coronatider, behöver den vara av ett särskilt slag? Nej, jag tror inte alls på det. Ena dagen och stunden vill jag höra Erik Saties stillastående klanger, den andra något motoriskt vilt och upproriskt av Beethoven. Ena dagen något komplext och krävande, den andra något enkelt och lättillgängligt. Med andra ord är jag åtminstone i detta avseende fortfarande mig själv helt lik.

Jag har exempelvis nyligen med förtjusning lyssnat till Dmitr Sjostakovitj andra pianokonsert, op.102 i F-dur, komponerad 1957 till sonen Maxims 19-årsdag. Det är en förvånansvärt lättlyssnad musik av en tonsättare med rykte om sig som skapare av symfonier och stråkkvartetter i helt andra, kärvare tongångar. Jo, jag vet att han komponerade för film och annan mer underhållningsbetonad musik också. Men just den här konserten har tidigare gått mig oförmärkt förbi, till skillnad från den första för piano och trumpet som också den i huvudsak är populärt hållen. 

Här finns inte skymten av grubbel eller kamp med ödet, politiskt och existentiellt, utan snarare en vårrusig glädje av en art som väl alltid i konstnärliga sammanhang riskerar att ses som lite lättviktig. Men who cares? så länge man blir glad och samstämd med den tidiga vårblomningen i parken utanför fönstret. Vid sidan av pianot ingen trumpet som i den första konserten; pianot klarar själv de smattrande fanfarerna till sonens ära.

Dessutom har konserten en mellansats, ett Andante med romantiskt värmande stråkar som bakgrund, likt suset från tallkronor under pianistens skogspromenad. Finns där stråk av melankoli är de av det lättburna slaget.

På Spotify kan man lyssna till olika inspelningar av detta verk, bland annat en från mitten av 80-talet där Dmitr Jr spelar farfars verk till sonen Maxim, här i rollen som dirigent för Montreals symfoniorkester (se bilden ovan!). 

Allra helst lyssnar jag till en inspelning med Alexander Melnikov, inte minst för ljudets och orkesterns skull: Mahler Chamber Orchestra under ledning av Teodor Currentzis (Harmonia Mundi).

Erik Satie och lugnet mitt i stormen

I en tid av restriktioner och ovisshet om framtiden måste livet få fyllas av annat än bara de oupphörliga nyhetsbulletiner som hotar att försätta en i missmod och uppgivenhet. Jag tänker för min egen del att nu som alltid finns musiken och litteraturen, dessa oumbärliga elixir, väl beprövade.

Inte ens karantänliknande omständigheter rubbar möjligheten att läsa och lyssna, inte heller att skriva, spela, sticka och måla, för den som har fallenhet för sådant. Om inte annat finns ju nätet, med just nu i många fall fritt tillträde till konsertsalar och muséer, filmer och spelplatser av olika slag. För att nu inte tala om allt annat man kan fördjupa sig i, digitalt eller på annat sätt.

Jag tänker ibland på dem som av olika skäl saknar intressen av det här slaget. Naturligtvis finns det annat som kan ersätta det som för min del framstår som oersättligt. Någon i min "riskgrupp" kan exempelvis anse det som allra mest värdefullt att kunna dra sig tillbaka till stugan och ekan vid vattnet, till fisketuren med vår och fågelsång i luften, och det kan jag förstå. 

Oavsett vad, gäller det att ta sikte på det lilla livets glädjeämnen. Så länge man kan laga en god middag, lösa korsord, städa skrivbordet, gå ut med hunden, ströva i en park eller ett naturområde och i all enkelhet dela dagen med sin familj eller partner, så länge lär man dag för dag kunna upprätthålla illusionen om att det mesta en gång kommer att återgå till det gamla vanliga. Fast ännu bättre vore att hysa en viss förtröstan om att kunna inrätta sig i enlighet med livets metamorfoser.

Och, som sagt, i väntan på facit helst nära sig med någonting därutöver, något som lyfter perspektivet, någon food for the soul som konsten i olika former tillhandahåller. Med tankar om livets villkor, tidens gång och dess ibland ödesmättade havandeskap. 

"Det är allvar nu", inskärper statsministern, men även om jag i första hand väljer bland den musik som kallas "seriös" betyder inte det att den alltid måste vara mollstämd och elegisk. Jag har nyligen återvänt till Erik Satie och särskilt till ett par av hans verk som faktiskt hörde till de första jag kom i kontakt med, både som lyssnare och som pianist. 

Den första av de tre "Sarabandes" (från 1887) har alltid tilltalat mig som någonting extra bland hans många märkliga pianostycken. Det är ju också det förstlingsverk som gjorde honom känd och sedermera betraktad som föregångaren till den franska musik som skulle komma. Harmoniken är sällsam, de starkt kromatiska ackorden flyter ut och sjunker minst lika djupt som katedralen hos Debussy ("La cathedrale engloutie", 1910). Det finns en tyngd i den långsamma rörelsen som bromsar in och hejdas, som övergår i ett slags stillastående, eftersinnande begrundan. Musiken skapar ett lugnt rum, men kanske bara för dem som välkomnar ett sådant.

Det andra stycket som ligger mig varmt om hjärtat är från 1894 och till sin karaktär likartat: "Preludes de la porte heroique du ciel". Stilla ställd inför den heroiska himlaporten slår även här känslan för gregorianiken igenom, den som Satie burit med sig från första början, ibland undanträngd och dold under excentrikerns lust till kabaré och absurdistiska infall, men likafullt ständigt återkommande. Musiken vänder sig åt olika håll, man vet inte vart den kan tänkas föra en, den stannar upp, fortsätter så under orubbat lugn och tonar ut utan coda, utan punkt och slut.

Båda dessa stycken lyssnar jag numera helst till i den gamle, nyligen bortgångne pianisten och dirigenten Reinbert de Leeuws tolkningar. Många av Saties pianostycken spelas för snabbt; det blir lätt så om man inte vågar hålla på de dröjande stegen i rädslan att förlora allt av puls i musiken. Men har man en gång hört Reinbert de Leeuw vet man att det går - och att musiken tjänar på det. 

Så till sist får min musikhänvisning samtidigt bli en hyllning till de Leeuw, en av de stora kännarna av Saties musik, som den 14 februari i år lämnade klaviaturen och dirigentpinnen för gott.

Sarabande nr 1.
Preludes de la porte...

Om Saties musik har jag tidigare skrivit här.

Bilden: Erik Satie. Teckning av Jean Cocteau.

Fruktfatet

I vårt kök på fönsterbänken står ett fruktfat av glas, dess givna plats sen mycket länge. Det fylls på i stort sett efter varje tur till livsmedelsbutiken. Bananer, päron, äpplen, mandariner. Vintertid sicilianska apelsiner. Sommartid och höst persikor och aprikoser. De blå eller gröna druvorna läggs för sig. 

Nu ligger där ett enda äpple kvar, vars skal i flammande rött-grönt-gult glänser i det starka vårljuset som en overkligt uppförstorad solitär i pantlånarens butik. 

När detta sista äpple snart är uppätet kommer fatet att stå tomt - tills jag beslutar mig för att med skam och skuld besöka ICA igen. 

Jag bestämde mig, steg upp halv sju i morse, klädde på mig och smög iväg på cykeln för att vara bland de första när butiken öppnade klockan sju. Kanske skulle jag kunna vara en bland endast ett fåtal äldre i en så pass tidig timma? Kanske kunde jag få slippa skämmas över mitt brott mot ordern från Folkhälsomyndigheten (jag dyrkar ju både Tegnell och Giesecke!) om jag kunde peka på att vi som var där enkelt kunde hålla flera meters avstånd. Åtminstone framför de flesta hyllorna. 

En gammal man såg lite ängsligt på mig, men nickade och hälsade artigt som om vi kände varann, jag tror av ren nervositet, men kanske var det bara glädjen att se en medbrottsling. Annars var där bara ett par yngre pratsamma kvinnor framför mejerivarorna, förmodligen på väg till jobbet, kanske i vården. I övrigt också en gråsprängd herre vid delikatessdisken, visserligen äldre även han, men rak i ryggen och minsann ännu inte fyllda sjuttio, samt personal som packade upp varor eller satt tysta och vänliga i ett par av kassorna.

Jag fick tag i det vi behöver på ett par veckors sikt. Förutom frukten förstås, som inte räcker långt. Ingen brist på rullat papper längre, hann jag notera. Mjöl och jäst tycks däremot vara de verkliga bristvarorna. Och aldrig har man väl tidigare i merkantila sammanhang stött på små skyltar som uppmanar en att handla hänsynsfullt, med måtta. Skulle vara på Systembolaget då, i andra tider och av andra skäl

Bilden: Stilleben av Cézanne. Nature morte de pêches et poires

Herbert Blomstedt om levande musik i Corona-tider

Jag råkade få syn på en intervju med nestorn bland världsdirigenterna, Herbert Blomstedt, 92, frågor ställda med anledning av Corona-virusets effekter på livet i allmänhet och musiklivet i synnerhet. Konserter måste ställas in, vilket han förstås beklagar men för egen del tackar och tar emot; det ger honom ännu mer tid att läsa och fördjupa sig i partitur. Hans verksamhetslust är opåverkad och krisens verkningar kommer ändå att märkas först i efterhand. 

Han tror att det som nu händer stärker behovet av andligt innehåll och menar att man får försöka göra det bästa av situationen i förhoppningen att en katastrof kan undvikas.

Med anledning av att operaföreställningar och konserter nu på många håll i världen sänds gratis digitalt, undrar intervjuaren hur orkester och dirigent påverkas av att på så sätt spela i publikens frånvaro. Eller omvänt: vilken betydelse har publikens närvaro?

Han erkänner att publiken är viktig, men samtidigt har ju musiker genom repetitioner en vana att spela koncentrerat utan lyssnare; man gläds helt enkelt åt att få spela tillsammans. Och vad är det då som publiken tillför?

Grundkonceptet förändras ej, svarar Blomstedt. Men publiken ökar koncentrationen genom sitt eget koncentrerade lyssnande. Atmosfären i salen kan variera, men den totala stillheten är oerhört inspirerande: "Totale Stille ist eine ungeheure Inspiration für uns."

Musik är ett kommunikationsmedel, ett ärligt sådant, som använder sig av hela människan. Med ord kan man dölja och förställa sig, det går inte med musik. En musiker visar sig som den hon är: "Diese Ehrlichkeit ist eine wunderbare Sache. Mit Worten kan man alles vertuschen. In der Musik geht das nicht."

Intervjun finns i Heidenheimer Zeitung och kan läsas i sin helhet här.

Ett förslag till koncentrerad lyssning: Beethovens sjunde symfoni, sista satsen, Allegro con brio, med Gewandhausorchester under Herbert Blomstedts ledning. Den oerhörda energi som den här musiken tillför lyssnaren är det nog många med mig som i dessa dagar behöver. 

Toapapper och annat viktigt

Tillbaka i stan efter några dagar på landet. Lugn trafik och glest med folk på gatorna, alldeles som det brukar vara en söndagseftermiddag.

Men i ICA-butiken är det mer folk än vanligt, och jag blir strax varse de stora tomrummen här och var på hyllorna. I olika medier ser jag att fler gjort samma iakttagelse; hamstringen tog redan före helgen rejäl fart.

Allt rullat papper är borta, näsdukarna likaså. Pastakartongerna nästan helt och hållet slut. De små nudelpaketen - den fattige studentens lunch - också på upphällningen. Frysdiskarna gapar tomt på flera ställen. Inte en enda jästbit och inget mjöl, men några smörpaket återstår i alla fall. Av stora runda knäckebrödspaket finns summa tre stycken kvar.

Å andra sidan tycks handlaren i vissa avseenden varit förberedd. Stapeln av krossade tomater på burk har aldrig varit högre och ett berg av gröngula bananer packas upp inför allas åsyn. 

Svenska folket har beslutat överleva under civiliserade former även i en tänkbar karantän, den saken är klar. Och som utpekad medlem av en riskgrupp - "äldre" - får man se till att vara bland dem som planerar sin isolering ett tag framöver, bland annat genom att kasta sig över torrvarorna och pappersbalarna och sedan stanna hemma i läsfåtöljen, se tiden an och bli ännu något lite äldre. 

Följaktligen gör jag ett sista försök till komplettering tidigt denna tisdagsmorgon. Och ser man på - där finns nu lite toapapper! Med ett par överfulla varukassar bör vi nu tillsammans med frysens innehåll klara oss åtminstone ett par veckor framåt. 

Eftersom vi har turen att bo i en mindre bostadsförening som ordnat det så att vi som är äldre kan få hjälp att handla av de yngre, får vi därefter lita till goda grannar. Vi lär väl aldrig gå ut på balkongerna och sjunga som de ljuvliga napolitanarna, men det finns många sätt att hålla modet uppe även bland oss i det kyligare Norden. 

Och än så länge har, såvitt jag vet, Folkhälsomyndigheten beviljat alla permission att lufta sig och gå ut med hunden.

Corona

Även farsoter får namn, ibland förledande vackra. Som nu det virus som hela världen talar om, COVID-19, gemenligen kallat Corona, vilket ju betyder krans eller krona.

En meters lucka om du tvingas röra dig utomhus bland andra! så lyder maningen i Italien och snart även här hemma. Äldre bör hålla sig hemma och borta från barnbarnen, publika sammankomster ska förbjudas. Barer, restauranger och livsmedelsbutiker än så länge undantagna; äta och dricka bör man annars dör man. Här hemma går ännu barn och ungdom till skolor och universitet, tåg och buss går enligt tabell. Men konserten med Beethovens "Eroica" i Berwaldhallen är inställd. Littfestivalen i Umeå likaså.

Återstår till sist umgänget via internet, där andra smittor härjar.

För ett par veckor sen hade vi bestämt oss för Ligurien och jag var på väg att boka flygbiljetter till Genua. Tvekan efter en nyhetssändning gjorde att vi beslöt att dröja något för att se vartåt det hela skulle bära hän. Hur många nyinsjuknade, hur många döda? Vår avvaktan lär bli bestående en längre tid. 

Tilliten till allt och alla sätts på prov, också i Sverige. Hur pass betryggande harmoniskt låter kören av experter? Hur förlamat eller resolut beter sig de nervösa ministrarna? Epidemiologerna lutar sig mot statistiken och försöker ge rationella svar, svar som trots tonen av fakticitet likväl landar i slutsatsen att mycket beror på mycket.  

Innan man fått bättre grepp om spridningen av denna farsot med dess vackra namn kommer sifferuppgifterna om smittsamhet och dödlighet att fluktuera. Plats för konspirationsteoretiker, ryktesspridare, bunkerbyggare, hamstrare och domedagsprofeter.

Och de virulenta spekulationerna på nätet och oron för beteendet in real life gäller inte minst världsekonomin, börserna och företagen, stora som små. Jag såg en uppgift om att till och med det mexikanska ölet Corona nu lider skada av sitt namn. Av drygt 700 tillfrågade i en undersökning uppger 38 procent att de i dagsläget under inga förhållanden skulle beställa en Corona när de vill dricka öl. Vidskeplighet och rationalitet är förvisso bådadera kännetecknande för homo sapiens. Man får glädjas så länge det senare dominerar över det förra, även om vi inte tryggt kan räkna med det på individnivå.

Vem känner inte vacklan mellan tillit och misstro, instinkt och intellekt, paranoia och förnekelse i strävan efter balans och förnuft. Var finns just nu det oersättliga förnuftet i det från dag till dag förändrade läget?

Förslagsvis tills vidare hos Agnes Wold.

Sista vargens baneman

Jag har några få riktigt stora favoriter bland nu levande och verksamma författare, och László Krasznahorkai är en av dem. Jag har läst allt han skrivit av det som översatts från ungerska till svenska, inklusive det senaste - novellsamlingen "Den sista vargen" (Bonniers, 2019; översatt av Daniel Gustafsson).

Kraszhorkai fängslar mig både genom sin språkkonst (översättaren har min stora beundran!) och sin förmåga att i mörka tragikomiska berättelser från tillvarons utkanter levandegöra dess existenser som bärare av väsentliga livsfrågor. Han är en magisk stilist som packar jordisk färg och must med kittlande instick av metafysik, vilket som helhet ger prosan smak av legend.

Här är nu tre berättelser på temat människors hänsynslösa jakt på varg och vilt. En föga framgångsrik filosof i Berlin har av dunkel anledning inbjudits att författa en text om den sista vargen av det numera utrotade beståndet i den spanska regionen Extremadura. Stiftelsen som bjudit in honom lovar stå för alla kostnader med förhoppningen att han ska kunna kasta ljus över ämnet och väcka intresse för trakten. 

Han reser dit, förses med chaufför och tolk och låter sig lotsas runt, fortfarande oklar över varför just han skulle vara mannen för detta speciella uppdrag, vilket successivt visar sig rymma en historia av stinkande kadaver och repellerande brutalitet. Allt återges av "professorn" själv över en billig flaska Sternburger för en trött och måttligt intresserad ungersk servitör på stamkrogen Sparschwein (!). 

Ungraren bakom disken får alltså höra allt om jakten på jägaren som fällde den sista individen i den vargflock som för ett antal år sedan huserade i den där avsides belägna regionen. Men hur kan någon säkert veta vilken som var den sista? Och valet av begreppet "stupad" om en varg - är det verkligen passande i vetenskapliga sammanhang? Och hur ska han - "med sina olycksaliga menings- och tankelabyrinter" - kunna skriva något vettigt om allt detta? 

Under villsamma bilresor i landskap av "karg intighet" finner man till sist en viltvårdare som anser sig veta något om det som officiella rapporter hittills inte lyckats klarlägga. Han lovar peka ut platsen, som dock har en tendens att ständigt förskjutas till en annan ort, i en provins längre bort. Till saken hör också att sabotage mot fällor och stängsel förekommit, tydligt indikerande att alla inte sympatiserade med jakten och synen på vargen som fiende.

Det blir inget skrivet för den gästande "professorn"; berättelsen är utan punkt och slut. Han får i alla fall höra talas om en flock på nio individer som obönhörligt jagats med grymma fällor och som decimerats till endast två - en dräktig hona som senare dödats i trafiken och en hane som antogs ha flytt till Portugal. Det senare dock dementerat av en herde uppe bland bergen som sagt sig ha fällt en varg...

Den här berättelsen, endast sjuttio sidor lång, är ett oavbrutet textflöde utan styckeindelning och annan interpunktion än kommatecken (och några tankstreck). Jag förstår om det kan verka avskräckande på många läsare, men faktum är att man sugs in i texten och snart glömmer denna formella omständighet. 

Det beror bland annat på att Krasznahorkai använder sig av vad jag skulle vilja kalla varierad repetition, vilket gör att man "sjunger med" i en musikalisk prosa där vissa ord och begrepp är återkommande. Redan i upptakten presenteras ett par sådana nyckelord - fåfänglighet och förakt - ord som har del i vad den desillusionerade professorn lyckas formulera av den tyngd som vilar över hans bröst och som drivit honom dithän att han uppgivet vill upphöra med all tankeverksamhet. Så här kan det längre fram i texten låta:

"..., ständigt fåfänglighet och förakt, i varje enskilt ögonblick hos den som börjar tänka, och om man avsvär sig tänkandet och bara börjar betrakta tingen i stället, då uppstår tänkandet i nya former, man kan alltså inte befria sig från det, vare sig man tänker eller låter bli att tänka, i vilket fall är man tänkandets fånge, och stanken sticker outhärdligt i näsan, så vad kunde han göra, lugna sig själv, lugna sig med att saker och ting fick ha sin egen naturliga gång, precis som nu i Extremadura, han släppte taget, och allt hade sin egen gång, ..." (s. 28-29).

De två återstående berättelserna - "Herman, jägmästaren" och "Slutet på ett hantverk" - är kortare och skildrar från vardera annat perspektiv de konflikter som jakten resulterat i. Jägmästaren - "en fällornas enastående konstnär" - engageras av myndigheterna för att få bukt med vargproblemet men genomgår en radikal sinnesändring, en identifikation med det vilda som i sin tur får följder som jag inte tänker avslöja här.

Förhoppningsvis har jag kunnat förmedla något av den stora behållning jag haft av denna lilla tunna men täta och mångbottnade triptyk, tre variationer på temat: Hur hantera tyngden av tillvarons fåfänglighet och förakt?

Skottdagen, natt och dag

Vissa nätter blir, räknat i sömntimmar, alltför korta nu för tiden. Jag som i hela mitt liv alltid slocknat så snart jag intagit horisontalläge får numera tåla mig något och framför allt räkna med att vakna till i tidig morgon med svårigheter att somna om.

Tar då en tur ut i köket med morgontidningarna i näven, bläddrar bland rubrikerna och skalar en blodapelsin, vinterns begärligaste frukt, vilket efter någon halvtimme brukar lindra det "kryp i kroppen" som därefter kan göra sängen attraktiv på nytt. Min skugga, Mr P, sålunda hövligt om än bara tillfälligt bortmotad i gryningsmörkret.

Radions P2 på låg volym är också bra, men kan verka åt båda hållen. Hör jag något som bryter mönstret i ljudtapeten sker naturligtvis en omställning från det invaggande lyssnandet med halva ena örat till full koncentration. 

Natten till idag, skottdagen, var inte nådig, jag var uppe två gånger. Den andra gången satte jag mig i läsfåtöljen en stund med ingen mindre än Ezra Pound, hans sju hundra sidor av samlade essäer som Cavefors gav ut för många år sen. Med tanken att ska de va så här en skottdagsnatt, så varför inte.

Läste en essä på måfå, nånstans i mitten av bumlingen. Och han roade mig mycket, Ezra. Hade mycket elakt (och förmodligen sant) att säga om litteraturkritik. Den rikt illustrerade boken avhandlar diverse humaniora från antiken till hans eget 1900-tal, och det var en fröjd att bläddra i den med honom själv som spränglärd ciceron. 

Vem annan än en Ezra Pound skulle djärvas skåpa ut det mesta av engelsk romantik och samtidigt i förbifarten rädda kvar Heine och Goethe, i en essä som med magistrala anmärkningar fördjupar sig i vad som går förlorat i engelska översättningar av Dantes Inferno? 

Jo, säger ni, mindre än något dylikt borde kunna trötta ut en insomniadrabbad äldre herre. Men jag blev bara stimulerad, och tillbaka i sängen nådde mig svagt några välbekanta toner som tvang mig skruva upp volymen på radion så att det underbara pianospelet kunde höras, dock utom fara för att G:s sömn skulle störas. 

Johann Sebastian Bach, en av hans partitor, den sjätte och sista i e-moll, BWV 830 med Piotr Anderszewski vid flygeln. Correntens synkoper strömmade som ett friskt, glittrande vatten runt stenarna i en bäckfåra, fläckvis skuggad av alarna. 

Natt mot dag en skottdag, ett tilläggsdygn vart fjärde år för att i längden kunna hålla årstiderna på plats. Ett dygn som för min del denna gång blev lite längre än vanligt utan att för den skull rubba dygnsrytmen utöver det vanliga. 


PS. Den sjätte partitan finns som helhet på Yuotube här, med både Piotr Anderszewski och Igor Levit. 

Bilden: Ezra Pound, Venedig 1957. Foto: Henri Cartier-Bresson

Igor Levit trollbinder oss

Beethoven fyller 250 och hans verk kommer därför att spelas världen över mer än någonsin i år. Få lär hylla honom furstligare än den ryske pianisten Igor Levit, som föresatt sig att spela alla 32 pianosonaterna vid åtta konserter, fyra under våren och fyra under hösten. Förutom i Stockholm dito i Hamburg och Lucerne.

I lördags i Stockholm (fjärde konserten) stod ett par av de mest kända sonaterna på programmet - nr 17, den som i Sverige (av Strindberg) döptes till "Spöksonaten" och nr 8, "Pathetique" - tillsammans med två andra mer sällan spelade, nr 11 och nr 3.

Levit hör till dem som utan pardon tvingar publiken till den andäktighet han behöver för sitt ytterst nyanserade spel. När han med största möjliga pianissimo rör tangenterna i början av nr 17 och någon idiot fortfarande krånglar med en dörr, avbryter han sig, inväntar stillhet och börjar om. Sedan håller han den fullsatta salongen (ca 1800 platser) i ett järngrepp och inte en enda förbannad mobiltelefon vågar blanda sig i under resten av konserten.

Det är från första början uppenbart varför recensionerna hittills varit översvallande. Levit river inte av en sonat i taget bara för att han kan det. Med hela sin själ och överlägsna teknik betygar han Mästaren sin aktning genom att så grundligt ha tillägnat sig varje takt och ton i denna väldiga sonatcykel att han vågar sätta sig ned och ur minnet påstå något om hur det borde vara. Jo, det kan visserligen sägas om alla de andra av de bästa också, men det ska hända i nuet, här och nu, och igen en annan afton i en annan stad.

Fram kommer en tolkning av just den Beethoven vi hört talas om som den gränsöverskridande nyskaparen. Visst kännetecknas Levis tolkningar av extrema kontraster, inte minst dynamiskt, men jag är benägen att tänka på dem som befogade. Likaså driver han ibland upp tempot till en nivå som jag inte alltid tycker är nödvändig, men jag köper det ändå som ett uttryck för den frenesi som otvivelaktigt är beethovensk. När han obesvärat lyckas fullfölja ansatserna sitter jag där medryckt och smått förstummad.

Sista satsen av "Spöksonaten" och första satsen i Pathetique" är ju favoritstycken som man alltid lyssnar till med särskild förväntan. Men även den briljanta lekfullheten i nr 11, som för min del kändes som något nytt och obekant, lyckades Levit plantera i minnet som någonting jag bör återkomma till.

Biljetter till de återstående konserterna i oktober med bland annat "Hammarklaversonaten" och de tre sista sonaterna släpps i slutet av augusti. 

Bilden: Igor Levit. Foto: Jan-Olav Wedin

Alkans pianomusik äntligen på väg

I senast sända Musikrevyn (SR, P2) var entusiasmen hos panelen stor över pianomusik av Charles-Valentine Alkan (1813-1888). Anledningen till att han uppmärksammades var en ny BIS-skiva av Paul Wee, ännu en nykomling i pianovirtuosernas oräknade skara. 

Det vore verkligen glädjande om fler finge korn på Alkan, så att han kunde få den publik han i lika hög grad som vännerna Chopin och Liszt förtjänar - en trio som nog utan vidare kan koras som den tidens främsta pianister.

Det var Alkans stora, för att inte säga grandiosa, pianoverk som presenterades, nämligen "Konsert för solopiano" (se och hör här) och "Symfonisk konsert för solopiano". På alla sätt imponerande verk som visar vilket lysande begåvning han var; en representant för den melodiska och fantasifulla romantiken, men samtidigt med en originalitet som ofta utmanar. 

Han gör oväntade saker med ett konventionellt tonmaterial. Till en början känner man sig på säker mark, men så händer något - harmoniskt, rytmiskt eller med tempot. Ibland med små, ibland betydande förskjutningar viker han av och in på spår som inte hör till de gängse. Han får en att lystra till den upprepade frasen i känslan av att han hela tiden har nåt spännande på lut. Hör bara temat i första satsen av Konserten för solopiano och följ hur det åtminstone till någon del nästan ständigt finns närvarande i de mest skiftande utstofferingar.

Han dras till ytterligheterna, kan te sig som en musikalisk extremist i den meningen att han å ena sidan, som i nämnda verk, slår an med yviga manér och tonkaskader i rasande tempi, men å andra sidan gärna skalar ned rejält och skapar subtila småstycken, av vilka många fortfarande är tekniskt ganska krävande. Man finner dem i "Esquisses", "25 Preludes", "Chants", med flera liknande samlingar.

De ibland mycket suggestiva titlarna antyder att han utöver gängse stilartsbeteckningar vill väcka inre stämningsmättade visioner till liv. I en tidigare presentation (här) gav jag några exempel på detta. En av de märkligaste titlarna finns i hans "25 preludier", nämligen "La Chanson de la folles au bord de la mer" - en sång utan ord om en galen kvinnas ruvande mörker vid havsstranden. Märk dock den ljusa diskantslingan som flimrar i basgångens brusande mörker.

Jag blev påmind om dessa pianominiatyrer genom en annan nyutkommen skiva med ännu en ung och begåvad pianist som fastnat för Alkan. Mark Viner ägnar odelad uppmärksamhet åt de tjugofem preludierna på sin senaste skiva. De är sinsemellan mycket olika och omspänner alla stämningslägen, från andaktsfull religiositet (nr 6 "Ancienne mélodie de la synagogue") och lyrisk sensualism till sprudlande liv (nr 20) och okynnig humor (nr 11 Un petit rien"). Viner spelar dem utmärkt, känsligt meditativt när så krävs (t ex nr 12 "Le temps qui n´est plus" och nr 28 "Romance"), strikt och motoriskt flyhänt när det är anbefallt (t ex virtuosa nr 24 "Prestissimo"). 

Både Chopin och senare även Debussy beundrade Alkans pianostycken. Det är omöjligt att inte tänka på Chopins "24 preludier", som otvivelaktigt utgör förebilden eftersom de tillkom något decennium före Alkans. De är besläktade så till vida att de inte är preludier i vanlig mening, utan självständiga småstycken i samtliga tonarter, en av vardera i dur och i moll. Ju mer jag lyssnar till dem desto mer övertygad blir jag att de har en lika självklar plats i pianolitteraturen som de andra stora romantiska mästarnas karaktärsstycken. Förhoppningsvis kommer de med hjälp av sina nya unga ambassadörer till sist också att erövra den stora publiken. 

Bilden: "Aftonlandskap med två män". Målning av Caspar David Friedrich, 1830-1835.

En torsdagskväll på Liljevalchs erinrade jag mig tuschet

Årets Vårsalong på Liljevalchs bjuder som vanligt på den stora variation som i sig är lockande och kan ses som poängen med den här sortens konstutställning. Det finns så många material, så många tekniker, så många stilar och uttrycksformer som här får existera vid sidan av varandra. Somligt går man utan vidare förbi, men en del gör också att man stannar upp och fängslas och i några fall även fortsatt bearbetar i minnet. 

En del lockar till skratt, annat till allvarsam reflektion. En del är omedelbart attraherande och säljbart, annat bara konstigt eller endast till för att störa vaneseendet med något som ingen kan tänka sig inom hemmets fyra väggar.

I år slog det mig att tuschlaveringen är tillbaka, vilket gladde mig oerhört. Dels för att den ofta leder till en så raffinerad typ av måleri, men dels också för att jag har en så personlig relation till tuschet, vattnet och penslarna. Gråskalan, det utsparade vita, kombinationen av avsikt och lyckträff, skärpan gentemot det utflytande - kort sagt akvareller utan kolorit.

Förutom blyerts, "vattenfärger" och kritor fick jag som barn tillgång till en liten flaska svart tusch. Efter lång tid av bundenhet till tecknandet försökte jag lämna blyertsen och stålpennorna bakom mig och gå direkt på papperet med penslar av olika storlek. Med bredaste mårdhårspenseln doppad i vattenglaset fuktades valda delar av det vita arket, varefter äventyret började med tillförseln av tuschet. Eller omvänt: vattnet tillsatt i de svarta penseldragen vilkas blandade flöde åtminstone delvis kunde bemästras med ögonblickliga beslut. 

Mycket misslyckades, men desto större tillfredsställelse när bilden växte fram ur vitheten och fann nåd inför mitt kritiska öga. Som alltid i akvarell gällde det att ta rätt beslut i rätt tid, inte minst se till att inte överarbeta.

Jag minns särskilt ett par bilder, (numera endast befintliga i minnet) som jag tyckte att jag lyckats bra med. Den ena visade ett grässtrå (av den fint förgrenade arten gröe) från ett lågt mark- eller grodperspektiv mot en skiftande, gråmulen himmel, där en fläck av ljusgenombrott kunde skönjas. Strået målat med den tunnaste penselns spets efter det att himlen torkat.

En annan bild döpte jag till "Slaget vid Poltava". Den är svårare att beskriva, men så var den också mer beroende av en titel än grässtrået. Den våldsamma sammandrabbningen flöt ut i det som kunde ses som ett upprört dammoln, där fragment av hästar och ryttare fläckvis lät ana det som titeln utsade. 

Jag erinrade mig detta när jag stod framför det objekt på årets vårsalong som gjorde starkast intryck på mig, nämligen ett par tuschlaveringar av Soile W Algeröd. Den ena - "Hud" (se ovan) - visar en mänskokropp som i sin helhet ännu inte är fullt synlig. Den framträder ur - eller försvinner i - intensivt ljus och energifylld hejdad rörelse. Knävecket och bröstkorgens sida är ytterst påtagliga i sin graderade svärta och ger rent sensoriska förnimmelser. Vilket strålande skickligt lyckokast!

Det fanns mycket annat sevärt också, men efter någon timmes vandring genom salarna infinner sig trots allt en mättnad inte olik den man känner efter ett redigt svenskt smörgåsbord, en buffé vars många goda rätter inte alltid stannar kvar som minnesvärda enskildheter.

Yourcenar - en modern klassiker

Marguerite Yourcenar (1903-1987) var en av 1900-talets största franska författare, medlem av den Franska Akademien och en av Svenska Akademiens ledsammaste försummelser vad gäller Nobelpriset. Jag är sällan gladare och mer förväntansfull än när jag sätter mig tillrätta i fåtöljen med en oläst text av henne. Som nu när hennes kortroman "Un homme obscur" från 1982 äntligen kommit på svenska - "En okänd man" (Ellerströms, 2019) - i översättning av Kajsa Andersson, som även skrivit ett efterord. 

Romanen utspelar sig för bortåt fyra hundra år sedan, och redan i första meningen får vi veta att Nathanael är död. I ensamhet på en ödslig frisisk ö dör han utan att det väcker någon uppmärksamhet hemma i Amsterdam. De få som kände honom mottog nyheten utan förvåning; de visste om hans lungsjukdom och den besvärliga hosta som alldeles för tidigt fört honom i dödens närhet.

Och redan i andra stycket läser vi en för Yourcenars stil rätt typisk mening: 

"Nathanaels födelse hade för övrigt passerat obemärkt även den - de flesta människor kommer till världen utan större väsen och lämnar den lika stilla."

Det är just den här förmågan att i pregnanta satser, utan onödiga omsvep, mitt i atmosfäriska situationsbilder, passa in en oavvislig anmärkning av livsfilosofisk karaktär som gör hennes prosa så njutbar. Man tänker: Vad kan inte Yourcenar göra av ett obemärkt livsöde i 1600-talets Västeuropa om inte just detta - rädda det undan obemärkthet? Vem kan bättre låta oss förstå hur stort och rikt ett enskilt liv som sällan gjorde något väsen av sig ändå kan vara?

Hennes breda bildning tycks underlätta snarare än tynga prosan i den historiska romankonst som var hennes främsta gebit. I det här fallet liknar berättelsen en krönika över ett liv, en man, som i sin ungdom efter en dramatisk händelse, ett dråp, drivs på mållös flykt till havs, ända till de avlägsnaste delarna av den då kända världen. 

Nathanael lever sjömansliv i Karibien och på den kanadensiska ostkusten innan han så småningom återvänder hem och biträder farbrodern Elias som korrekturläsare i hans tryckeri. Lika otvunget som skildringen rört sig i exotiska miljöer bland indianer och missionerande jesuiter, beskriver den vad som försiggår bland lärda män och prostituerade i Amsterdams judiska kvarter. 

Författaren har tilldelat sin Nathanael ett kvinnotycke och en bildningshunger som gör att intet mänskligt till sist är honom främmande. Han lär känna de bullriga hamnkrogarnas vällustiga kvinnor, läser klassiska verk, för samtal med den dödssjuke filosofen i hans vindsrum och bevistar kammarmusikaliska soaréer hos förre borgmästaren och änkefrun, hans förtjusande dotter. 

Men när Nathanaels sjukdom förvärras drar han sig undan världen i en lånad stuga på den frisiska ön. Han är där för att vila och återhämta sig, alltmer medveten om att han aldrig kommer att lämna den. Han lever nära naturen, ger akt på harar och fågelliv, vildhästar, väder och vind.

"Nathanael gladdes med fågeln som lyckats snappa till sig föda men sörjde över fisken som slukades levande".

Tiden upphör att existera; "gryning och skymning var det enda som räknades":

"Det var som om man hade utplånat siffrorna på urtavlan och själva urtavlan hade bleknat som månen på himlen mitt på dagen."

Nathanael summerar, värderar och omvärderar. Hans liv har innehållit mer av glädje än smärta, glädjen mest lik den man har när man tuggar på ett grässtrå. Han läser ingenting längre, nej: 

"Att läsa böcker var som att bälga i sig brännvin, bara ett sätt att berusa sig för att slippa vara närvarande."

Men han ser och han minns och han drömmer om den kvinnan som var hans och som blev hängd, och om den han aldrig kom riktigt nära, hon som satt vid spinetten när tonerna föll som pärlor ur instrumentet. Med musiken "nåddes en fulländning som aldrig var möjlig i livet".

Ja, Nathanaels möte med musiken i förre borgmästarens salong är värd ett lite längre citat som ytterligare belyser Yourcenars strävan att omfatta både högt och lågt, stort såväl som smått, det sammansatta och det motsatta, ambivalensen inför en värld som rymmer så stora mått av både grymhet och skönhet.

"Varje variation ledde smekande från en njutning till en ny, helt omärkligt. Ljudet ökade eller minskade i intensitet, tonaliteten förändrades som färgerna skiftar på himlen. Själva faktum att denna lycka tilldrog sig i tiden kom en att tro att det inte rörde sig om ren fullkomlighet, som likt Gud existerar i en annan sfär, utan att det bara var en serie hägringar, örats hägringar liksom ögat har sina. Men var det någon som hostade och störde den stora friden, då påmindes man om att miraklet behövde en privilegierad plats, skydd för oväsen. Utanför fortsatte kärrorna att gnissla, en misshandlad åsna skriade, djuren i slakthuset bölade och rosslade i dödsångest, undernärda bortglömda barn skrek i sina vaggor... - Det var något skandalöst i att detta smärtans väldiga tjut, dödsbringande om man kunnat ta det till sig helt och hållet, existerade samtidigt med denna strimma av ljuvlighet."

Det är verkligen en vacker bok om livets korthet, om en okänd man, ett händelserikt liv och ars moriendi. 

Jag hoppas innerligt att det utmärkta förlaget ellerströms vill fullfölja utgivningen av Yourcenar med de båda återstående kortromanerna som på andra språk ibland publicerats tillsammans med "Un homme obscur", nämligen "Anna, soror..." och "Un belle matinée".

Birth of the Cool - från minnenas album

Dokumentärfilmen om Miles Davis som sändes i Svt 2 i lördags var två timmars fascinerande musikhistoria, ett rejält fläskben till oss som inte står ut med grannkanalens hajpade jippo, det som går under beteckningen "Melodifestival" men som har väldigt lite med musik att göra.

Förutom de bitvis sorgliga inblickarna i Davis privatliv, med drogberoende, rasism och komplicerade personrelationer, gav filmen en nyttig påminnelse om vilken gigant han var i sitt musikskapande, en ikon jag alltid återkommit till ända sen jag i tonåren började intressera mig för jazz. Miles hör till dem som stannade kvar, även när annan musik så småningom tog överhanden.

Jag påmindes om LP-skivorna jag köpte efter provlyssning i de utmärkta små hytter som Siewerts skivbutik i Uppsala erbjöd sina kunder. Det var i slutet av 60-talet, just vid den tid när Miles med sin ständiga beredskap för uppbrott och nyorientering var på väg in i ett nytt skede av sitt musicerande.

Jag påmindes om de vackra skivomslagen med bilder av honom själv, en stilig svart man i alltid lika elegant outfit, eller av hans vackra kvinnor i sensuella poser. "Sorcerer" till exempel, som ju som sista spår hade ett sånginslag av och med Bob Dorough: "Nothing like you has ever been seen before". 

Den sången hade ett bättre ackompanjemang än de flesta habila sångare kan drömma om, men framför allt kunde jag rikta den raka och enkla textens hyllning till den som det för min del handlade om. Sedan kom bland annat "In a silent way", fortfarande omisskännlig Miles men på tröskeln till fusion och den elektrifierade eran.

Jag hängde med även in i den elförstärkta funk- och rockpåverkade musik som lockade honom med sin större och ungdomligare publik. Även om jag kände visst motstånd mot delar av den på sin tid oerhört uppmärksammade och prisade "Bitches Brew", fann jag fortfarande behag i den lyriska ton som låg bevarad också i de distorderade trumpetstötarnas ekon ut i ödsligheten. 

För det är ju så att Miles Davis, genom alla sina förvandlingsnummer, på sitt eget sätt förblev densamme även när han tråcklade den glänsande, svidande sköna silvertonen genom de elektrifierade instrumentens klangvävar.

"Tutu" var vad jag nu kan minnas den sista utgåvan jag införskaffade, och då var det 80-tal - kassettbandens och min Walkmans förhållandevis korta epok. Alltså fick jag hålla till godo med den lilla kassettens begränsade format för återgivning av det fantastiska fotot av Miles Davis, signerat Irving Penn (se närmast ovan).

Därefter har jag (alltmer även i övrigt?) mestadels bara blickat bakåt i tiden, det vill säga till 50-och 60-talens Miles Davis. Cd-skivorna jag köpt under senare år hör alla till den tiden. Många med mig betraktar den tiden som den bästa, där mästerverket "Kind of Blue" framstår som en av jazzhistoriens orubbliga milstolpar. Den sortens blåaktighet som några av jazzens största levererade där (förutom Miles bland annat Bill Evans, John Coltrane och Cannonball Adderley) hör till det vackraste som åstadkommits inom lyrisk improvisationsmusik.

Men även den tidens samarbete med arrangören och orkesterledaren Gil Evans resulterade i inspelningar som jag gärna låter snurra på min skivtallrik. "Porgy and Bess" och "Quiet Nights" är album som innehåller spår där Miles återhållna melankoli i sparsmakat modulerade fraser - hans adelsmärke - ofta får blomma ut. På "Quite Nights" finns också ett sex minuter långt spår med sextetten, där han sordinerat och tårögt talar till oss med tillbakablickens nostalgiska tonfall: "Summer Night". 

Ja, det får räcka så, några spretande notiser ur minnesbanken föranledda av filmen om Miles Davis och ett par dagars förnyat umgänge med hans oumbärliga musik.  

Bilderna:

Överst: Miles Davis, 1958. Foto Dennis Stock

Andra nerifrån: Foto Irving Penn.

Samtliga bilder utom den översta utgör omslag till skivkonvolut.