Mahler sitter invirad i yllefiltar på däck på den stora atlantångaren "Amerika", på hemväg från New York till Europa. Han är på toppen av sin karriär, en världsberömd dirigent men också en bräcklig man i personlig kris, fatalt hjärtsjuk med stora sömnproblem och med den älskade hustrun Alma förälskad i "byggmästarn" och på väg att lämna honom. Den ena av hans båda döttrar, femåringen Maria, är sen några år död i scharlakansfeber och han anar att han själv, femtio år fyllda, inte kommer att bli så mycket äldre än så.
Han sitter där ensam på däck och ser ut över vattnet och tänker tillbaka på sitt liv, uppassad endast av en skeppsgosse som diskret håller ett öga på honom och kommer med hett te och ibland något meddelande från hustrun och dottern Anna nerifrån båtens inre.
Utsikten över ett hav är ju en ofta nyttjad position för introvert begrundan av tillvaron. Visserligen var det andra naturscenerier som Mahler vanligtvis omgav sig med när han under lediga somrar sökte sig till österrikiska eller sydtyrolska alper för komponerande och friluftsliv. Men Seethaler låter Mahler uppskatta den vida rymden över och de okända djupen under havsytan, där det utöver några silverglänsande stim av flygfiskar inte finns mycket som distraherar honom.
Det plågsamma nuet och associationerna bakåt blir således huvudsaken, och de biografiska fakta som bildar underlaget för reflektionerna är kända för alla som i likhet med mig har Mahler som en av husgudarna.
Jag tyckte att berättelsen växte efterhand, att den utan vidlyftiga spekulationer skapade en osentimental inlevelse i det existentiella hot under vilket dess huvudperson lever. Ett fint grepp är de återkommande episoderna med den unge skeppsgossens på en gång frimodiga och respektfulla närmande till den sjuke mannen, som han vet är berömd för sin musik.
Väl att märka saknar berättelsen nästan all närmare koppling till den musik som huvudpersonen, "Mahler", skapar. Visserligen får vi veta hur han upplever sin triumf även som tonsättare i och med den väldiga åttonde symfonin som han själv uruppför i München 1910 (bara månader innan han dör). Vidare nämns i slutet av första kapitlet en del ingivelser och omständigheter i samband med komponerandet av nians båda sista satser i stugan i Sydtyrolen. Men i huvudsak är det mannen, inte verket som skildras. Inte minst då kärleken till hustrun Alma, som inte längre älskar honom men ännu finns vid sin dödsmärkte makes sida.
Bokens titel bör man nog i första hand tolka allmänt; det handlar om en slutfas, om sista delen, sista tiden, sista resan. Det hindrar inte att man också kan undra vilken sista musik som författaren kan tänkas ha haft i åtanke. Det finns nämligen mer än en tänkbar sats att välja på.
Den nionde (och sista fullbordade) symfonins sista sats, ofta tolkad som ett uttryck för Mahlers avsked till livet, är väl den mest troliga. Men även sista satsen i sångsymfonin "Das Lied von der Erde" är möjlig, den som slutar med "Der Abschied" och i likhet med det förstnämnda alternativet tonar bort i en långsamt avtagande musik - "ewig, ewig, ewig ...". Slutligen även den första satsen i den i övrigt ofullbordade tionde symfonin, ett sista Adagio, som i smärtsamt sköna dissonanser i mahlersk böljegång också rymmer ett chockerande bryskt utbrott, följt av några ackord som stegras, fylls ut och kulminerar i ett ohyggligt, hjärtskärande skri rakt ut i intigheten.
Youtube (Leonard Bernstein och Wienfilharmonikerna)
Spotify (David Zinman och Tonhall Orchestra Zürich)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar