Filharmonikerna i högform

Jag blir mer och mer övertygad om att Kungliga Filharmonikerna inte bara är en orkester av mycket god klass bland många andra, utan en som allt oftare får mig att efter konserten säga: "Detta är inget mindre än världsklass!" Eller: "Det kan inte bli så mycket bättre än så här!"

Så var det nu senast när chefdirigenten Sakaro Oramo bjöd in till ett klassiskt program med främst Mozart och Sibelius, närmare bestämt den tjugotredje pianokonserten respektive den andra symfonin av dessa båda storheter.

Men där fanns också ett inledande nummer, nämligen "Furioso" av Rolf Liebermann (1910-1999), ungefär tio minuter medryckande musik som fungerade som en sorts festlig uvertyr, som gjord av en speedad Rossini marinerad i jazzinfluerad rytmik och harmonik hundra år senare. Tusen snabba fågelvingar hördes i stråkarna och brassets tromboner och tuba, spetsade med vassa trumpeter, stötte fram feta ackord till intensiva slag från dubbla pukor och stora trumman. Men också med ett andrum i mitten för stilla, serena klanger. 

Jag har aldrig tidigare hört något av denne schweizare, men det är lätt att förstå att det här stycket från 1947 blev hans genombrott som tonsättare.

Radu Lupu hade tvingats ställa in på grund av sjukdom och ersattes av en ung italienare, Federico Colli, som vunnit pianotävlingar och skaffat sig en förnämlig meritlista på samarbeten med åtskilliga av världens stora orkestrar och dirigenter. 

Och här var ett Mozartspel i den mest delikata rokokodräkt man kan tänka sig. Ett anslag så dolce att man ibland bad till musikens högre makter att de måtte stå den utmanande pianisten bi. Men behärskar man konsten så går det att spela så här på moderna flyglar med deras oerhört sofistikerade mekanik. 

Jag njöt av det - och särskilt när vi kom till den underbara sista snabba satsen tyckte jag att musiken lyfte från sitt konceptuella underlag, vilket det nu än är, och frigjordes för de akustiska rymder som är dess element. Den här tjugotredje pianokonserten hör - jämte den sjuttonde och den tjugofjärde - till mina favoriter allt sedan jag en gång i världen började dyrka Mozart. Min ungdoms pianist i dessa konserter var den schweizisk-ungerske Géza Anda, också han en ytterst sofistikerad musiker med den flykt och glans i spelet som krävs för Mozart. 

Sibelius till sist. Hans andra symfoni i D-dur (1902) lär vara hans populäraste, vilket man kan förstå när sista satsen närmar sig slutet och man inser att det är detta man hela tiden suttit och väntat på: uppbyggnaden, stegringen, den stadigt utvecklade och oundvikliga kulmen som ännu ett stycke låter vänta på sig. Men som slutligen i ytterligare ett tillskott av energi och monumental orkesterkraft utlöses. 

Och som vi brukar säga: finnarna kan det där, dom kan sin Sibelius! Oramo utgör inget undantag.

Bilden: Jean Sibelius