Psykodramatisk operakonst i Konserthuset

Jag förstod ju det - att de båda enaktsoperorna som gavs i Konserthuset i helgen skulle bli ett minnesvärt evenemang. Inte i första hand för att man uppförde dem sceniskt och inte bara konsertant (på en tillfälligt uppbyggd scen i anslutning till körläktaren och med abstrakta videoprojektioner och regi och scenografi, signerad Bengt Gomér) utan för att två av våra svenska världsartister fanns i rollistan: sopranerna Nina Stemme och Katarina Karnéus.

Under de dagar som gått har jag försökt smälta intrycken. Arnold Schönbergs "Erwartung" var ny för mig, medan Bela Bartóks "Riddar Blåskäggs borg" tvärtom är en favorit som jag ständigt återvänder till och redan förut skrivit om (här).

Gemensamt för dessa enaktare är att de skildrar inre psykiska tillstånd och således inte kräver stora sceniska resurser. Libretton i Erwartung återger en fragmentarisk inre monolog. En ensam kvinna irrar omkring som i en nattlig skog en månskensnatt sökande efter sin förlorade älskare, död eller levande, ibland varsebliven som trädstam, ibland som lik. 

Musiken är atonal och klangrik, dynamiskt ombytlig utan tematiska strukturer, ändå som helhet mycket effektfull som spegling av mardröm och psykisk instabilitet, om inte ren galenskap. Schönberg ville skildra ett ögonblick av maximal stress utdraget som i slow-motion. Karnéus gav röstlig prakt och sensualism åt denna högspända expressionism.

I Bartóks opera är Blåskägg inte ensam på scenen - eller i sin borg, den som också kan ses som hans själ. Judith, hans nya kvinna är inbjuden och går husesyn. Genom hennes närvaro uppstår ett psykodrama i både yttre och inre bemärkelse. Det är genom henne som vi oroas, bländas och förfäras av det hon möter i borgen, när de sju dörrarna en efter en öppnas på hennes enträgna begäran. 

Blåskägg våndas visserligen av att tvingas överlämna nyckel på nyckel till sitt fördolda, men han fogar sig och går Judith till mötes. Till skillnad från den ursprungliga sagan om kvinnomördaren Blåskägg är libretton här omvandlad till en psykologisk avklädningshistoria driven av Judiths misstanke om att allt inte står rätt till. Varför är allt, även skattkammaren och de storslagna ägorna, så blodbesudlat? Å andra sidan, vad är det för begär som driver Judith till att tömma borgen på alla hemligheter? Svartsjuka? Hämnd? Maktlystnad?

Bakom den sjunde och sista dörren visar sig de tidigare hustrurna. Och här har Gomér av oklara skäl valt ursprungshistoriens sjutal även beträffande kvinnorna, medan Bartóks operalibretto stannade vid tre - Morgonen, Dagen och Aftonen - vilka skulle fullbordas med den fjärde, Natten. I sagan är de mördade, hos Bartók oklart om de är levande eller döda, även om de i hans själ uppenbarligen lever kvar. Och när väl Judith som inkarnation av Natten ansluter till de övriga och omsluts av borgen återstår endast den dunkla slutrepliken från Blåskägg om mörker, mörker och evig natt. 

Bartóks orkestermusik till detta drama är i mina öron helt bedårande, en tidig modernism av bästa märke. Här finns både stilla lyrik (vid anblicken av sjätte dörrens sjö av tårar) och dramatiska partier med full orkester förstärkt av brusande orgel (femte dörrens kungarike). Det klingar kärvt senromantiskt med betydande tillsatser av såväl skimrande impressionism som de brutala dissonanser som hör Bartók till. Och som väl bidrog till att verket länge ansågs ospelbart. 

För Nina Stemme i rollen som Judith finns bara lovord. Klangen och styrkan i hennes röst är naturligtvis hennes stora tillgång, men det imponerande sätt på vilket hon använder den för att gestalta ett musikaliskt innehåll hör också hit. Hennes medspelare, den tyske barytonen Johannes Martin Kränzle, var också en angenäm bekantskap i rollen som Blåskägg. Och sist men verkligen inte minst vill jag framhålla Filharmonikerna; deras genomlysta spel under ledning av Sakari Oramo var helt enkelt av världsklass, vilket är roligt att kunna konstatera.

Föreställningen gavs bara tre gånger under den gångna helgen. Jag är glad att jag förutsåg succén, men skulle gärna ha löst ännu en biljett om så varit möjligt. 

.