Det sköna hos Schönberg

Jag läser just nu en roman om uppbrott och en fackbok om musik, båda mycket intressanta och värda att återkomma till. Fackboken handlar om det fula i musiken. Inte oväntat kommer författaren snart in på graden av dissonans som ett av de avgörande elementen i det som vi upplever som "fult" eller oskönt i de musikaliska förloppen. Eftersom jag på sista tiden lyssnat till några centrala verk av Arnold Schönberg, konsonansens och tonaliteten dödgrävare nummer ett, har jag haft anledning att än en gång begrunda hur pass svår, otillgänglig eller oskön denna på sitt sätt mycket cerebrala musik egentligen är. Fast - varför ska vi räkna dodekafonin (tolvtonsseriens musik) som så mycket mer cerebral än Johann Sebastian Bachs intrikata fugor?

Och min slutsats är att det alltid i konstsammanhang tycks vara så, att är man bara skicklig nog när man underkastar sig stränga lagar eller formella restriktioner, eller bryter mot eventuella "naturliga" skönhetsbegrepp om proportioner och konsonanser, så kan det likafullt bli "vackert" eller åtminstone "fult" på ett intressant och för sinnet fullt godtagbart sätt.

Ta till exempel Schönbergs pianokonsert, op. 42. Jag har inte tidigare fått upp öronen för just detta stycke, som jag nu finner i högsta grad lyssnarvänligt, ja till och med mycket vackert. Visserligen är just detta med att få upp öronen en fråga om tillvänjning med det som i förstone kanske låter "fult". Men både rytmiskt och harmoniskt bjuder musiken på spännande variationer, vars lagar förvisso är svåra för örat att greppa och som därför förutsätter att det samtidigt blir musik av tonflödet. I den första satsens lugna andante ger oss Schönberg honungslen lyrik utifrån sina förutsättningar. Strax blir det kärvare, riktigt fult, om man säger så. Kanske kan man säga att det för örat blir lite grann så som när man försöker gifta ihop en rödlöksmarmelad med Roquefort-osten. Lite märkligt, men smakligt, faktiskt riktigt gott!

För övrigt är Schönbergs livshistoria också intressant läsning. Han avskedades från sin tjänst vid Akademie der Künste i Berlin av nazisterna och hamnade till sist i Californien där han bland annat tyckte om att spela tennis med Gershwin. Hans besatthet av tal och talserier hade också en ångestsida: en fobi mot talet tretton som utvecklade sig till en vidskeplig skräck som möjligen påskyndade hans död.

Och så älskade han att titta på Hopalong Cassidy-filmer.

Här finns Schönbergs pianokonsert med Mitsuki Uchida och Pierre Boulez som dirigent för Cleveland-orkestern.