Ljus i mörker

Den regniga julen är över och när de lugna mellandagarna går mot årsslut visar sig äntligen lite blek vintersol över frostfria barmarker. Det tidigt fallande mörkret bryts endast av bländande lyktor och fönstrens alla stjärnor och ljusbågar. Led milda ljus. Ibland känns det som att de behövs.

Issa bär en liten röd lampa vid sitt halsband så att jag kan hålla reda på hennes nosande strövtåg. Skepnader dyker plötsligt upp och försvinner på vägarna i parken; vi förblir ansiktslösa för varandra om vi inte möts under någon av de glest placerade lyktorna.

Issa styr gärna hemåt så snart behoven är uträttade. Hem till skinkresterna som hon med ivriga svansviftningar glupskt kastar i sig medan pelletfodret ratas till ett senare tillfälle. Julbordet har förvisso bjudit på frestelser även för henne.

Själv har jag än en gång (the same procedure as every year!) högljutt konstaterat att ingenting på det traditionella julbordet går upp mot juldagens lutfiskmiddag. Så sanslöst gott! Det vattnas i munnen bara jag tänker på tillagningen och dess milda dofter.

Att efter några timmars vattendragning laga den vita, mjälla och flingsaltade fisken under ett folietäcke i ugnen. Under tiden skala och koka potatis, gärna sparrispotatis eller varför inte den dekorativa blå kongo, som jag valde i år. En gräddmjölksås spetsad med något lite senap, bara så att den kan anas. Rikligt med nymortlad kryddpeppar. Knaperstekta och avrunna baconflagor. Gröna ärtor. Och så den lätta och nu genomskinliga fisken som flyter ut i glänsande skivor. Åh!

Allt detta upplagt på en tallrik och med en skummande Guinness i glaset motsvarar min tanke på ett himmelskt gästabud. Jag avstår gärna allt det andra för bara den tallriken.

Nu väntar nyår och annan fisk. En helt annan historia, men även den god.

Med detta sagt önskar jag alla mina läsare en riktigt god nyårsafton och en smakstart på det nya året!