De persiska timmarna

Fotot visar Charles Koechlin (1867-1950). Jag är som sagt svag för fransk musik, och här har vi nu ännu en fransk tonsättare i profetlikt helskägg (jfr den samtida Ropartz!) som varken hör till de kända eller helt och hållet bortglömda, bara en av dem som förtjänar större uppmärksamhet än han fått och får.

Koechlin var en ingalunda obetydlig kulturpersonlighet under franskt 1900-tals första decennier, en mångsidig och oerhört produktiv tonsättare i de flesta genrer, tillika musikteoretiker, pedagog och skribent. Bland annat skrev han en biografi om sin lärare Gabriel Fauré och ett omfattande verk om orkestreringens konst. Sitt gedigna kunnande demonstrerade han i egna symfonier, symfoniska dikter och även genom att orkestrera verk av sina mer berömda kolleger Claude Debussy och Gabriel Fauré.

Bland hans symfonier märks en som har Rudyard Kiplings "Djungelboken" som inspirationskälla och en annan - "Seven stars symphony" - som hyllade några av Hollywoods första världsberömda filmstjärnor: Douglas Fairbanks, Lilian Harvey, Greta Garbo, Clara Bow, Marlene Dietrich, Emil Jannings och Charlie Chaplin. Han hade också många intressen vid sidan av musiken: astronomi, fotografi, ljudfilm, naturmystik, hellenism, socialism, resor, bergsbestigning, tennis, m.m.

Trots (eller möjligen på grund av?) sin bredd och mångfacetterade kreativitet kom Koechlin aldrig att på allvar slå igenom. Kanske är det den snillrike eklektikerns dilemma, i synnerhet om man samtidigt är en smula tillbakadragen och dålig på karriärfrämjande självhävdelse. Då hjälper inte alltid att vara lika insatt i medeltida musik som i barockens kontrapunkt, lika hemmastadd i de impressionistiska klangvärldarna som i Arnold Schönbergs atonala tolvtonsserier.

"Les heures persanes" var länge det enda verk av Koechlin som jag kände till. Pianisten Herbert Henck invigde mig i detta dryga timmen långa pianoverk i sexton satser. Den inspelningen gjordes redan 1986, men på senare tid har det kommit flera andra. Sannolikt är det framför allt detta verk, som senare också kom i en orkesterversion, som gjort att Koechlins namn fortfarande nämns även utanför franskt musikliv.

Västerländsk fascination för Orienten är ju en gammal företeelse i litteratur, konst och musik, inte minst under 1800-talet och tidigt 1900-tal. Inte bara "Tusen och en natt" utan mängder av exotiserande reseskildringar har bidragit till detta. Koechlin besökte själv aldrig Persien, utan lät sig i stället bland annat inspireras av den berömde resenären och litteratören Pierre Loti. I reseberättelsen "Vers Ispahan" (1904) skildrade denne sina intryck av Persien, enligt uppgift med melankolisk blick för den svunna skönhet och storhet som endast kunde anas.

Det är emellertid ingen asiatisk klangvärld som Koechlin skapar, inget lån av främmande tonskalor eller imitationer av exotiska instrument, utan snarare ett slags fenomenologisk resa i det inre. Han kallade det själv "un voyage imaginaire". Jag tänker på den ungefär som när man med slutna ögon i efterhand försöker återskapa de stämningar som resan gav upphov till, i det här fallet läsefrukter från Loti och andra. Varje sats har en rubrik som vägleder fantasin, exempelvis den som utspelar sig "I skuggan, nära marmorfontänen". Eller "Clair de lune sur les terasses" med dess impressionistiska månljus, minst lika skimrande som hos Debussy. Eller de livligare tonslingor som helt enkelt kallas "Arabesques".

Musiken går till största delen i mycket lugnt tempo; tydligt är att Koechlin ville återskapa en lyrisk sensualism som mestadels dröjer vid atmosfäriska skiftningar mellan ljus och mörker, solhetta och nattlig svalka under de två och ett halvt dygn som vi bevistar de persiska miljöerna. Gatulivet ger dock anledning till ett livligt avbrott, liksom dervischernas dans i slutdelen. Att den suggestivt vaggande karavanen (andra satsen) försiggår under en dröm under siestan, är talande för hela verkets karaktär. Den är också ett exempel på att den ursprungliga pianosatsen i många stycken faktiskt är väl så övertygande som orkesterversionen, åtminstone i mina öron. Men orkesterversionen är givetvis också hörvärd eftersom den visar vad utökade klangliga variationsmöjligheter kan göra.

Av de olika inspelningar jag lyssnat till (se nedan) är det en som avviker från de övriga. Den holländske pianisten Ralph van Raat håller ett genomgående mycket snabbare tempo än de övriga. På så vis demonstrerar han att verket håller även för en tolkning som inte överbetonar verkets programmatiskt självförsjunkna innehåll. Det kan vara en smaksak vad man föredrar, själv lyssnar jag gärna till både och. Den sista tiden har jag dock oftast valt att resa med Kathryn Stott in i det förflutna och mer melankoliskt drömmande Persien som jag inbillar mig ligger närmast det som föresvävade Koechlin.

Herbert Hencks inspelning på Wergo från 1987 finns utlagd på Youtube här.
Kathryn Stotts inspelning på Chandos från 2002 finns på Spotify, liksom även en av Michael Korstick samt den senaste inspelningen med Ralph van Raat från 2010 (Naxos).
Orkesterversionen finns i en fin inspelning från 2004 med Radio Sinfonie Orchester Stuttgart des SWR med Heinz Holliger som dirigent, också på Spotify här.