Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 21 oktober 2020

Katarina Karnéus sjunger Mahler



Visst är det fantastiskt att vi har tillgång till god inspelningsteknik och kan lyssna till den sång och musik som vi älskar och inte kan undvara. Men i denna pandemiska (jag höll på skriva pandemoniska) tid av saknad påminns vi samtidigt om den levande konsertens fördelar. 

Ibland yppar sig tillfällen då man kan bevisa att närheten till och anblicken av exekutören är av betydelse för den helhetsupplevelse som ett levande musikframförande innebär. Helst ska man vara närvarande i salongen, allra helst i läsbar närhet till dem som sjunger eller musicerar, vilket en del filmatiseringar kan erinra oss om.

En av de vackraste solosånger som finns är Gustav Mahlers "Ich bin der Welt abhanden gekommen". Den finns i ett otal inspelningar, men häromdagen stötte jag på den kanske allra bästa i ett filmklipp på Youtube, där den svenska mezzosopranen Katarina Karnéus sjunger till en ej angiven orkester och en för mig ej identifierbar dirigent. Kameran följer av naturliga skäl huvudsakligen solisten, och jag måste säga att det är en helt enastående tolkning som Karnéus åstadkommer och som trots de film- och ljudtekniska bristerna erbjuder lyssnaren och betraktaren en magisk stund av sällsynt skönhet. 

Det är naturligtvis så här den ska sjungas. Utan stora åthävor, men med desto starkare utstrålning via rösten, blicken och mimiken. Stillhet och introspektion, med plats för det engelska hornets vemodiga gensvar. Kropp och själ förenade i förmedlingen av ett till musik omvandlat sinnestillstånd. En musik om att utan beklagande vara förlorad för en värld som inte angår en längre, om att död för världen vara innesluten i sin kärlek och sin sång. 

måndag 19 oktober 2020

Svampskogen i oktober


Vädret har gynnat svampjägarens möjligheter att fylla en korg med senhöstens tacksammaste artikel: trattkantarellen. Omtyckt inte bara för sin smak utan också för att den så rikligt belönar skogsvandraren som milda oktoberdagar uppsöker mjuka och fuktiga mossmarker med ögon känsligt inställda på brunt, samtliga nyanser av brunt. Den äger inget av sin gula namnes överlägsna lyskraft, men överträffar den i sin myckenhet.  

När man väl fått syn på ett bestånd och vänder sig om upptäcker man inte sällan ännu ett där bakom sig. Tätt tillsammans men även glesare och mera enskilt uppträder den och gör plockaren smått exalterad över just mängden. Man plockar och plockar tills korgen eller papperskassen blivit så tung att man måste bestämma sig för när det får anses räcka. Det är nog den enda av de läckra matsvamparna man kan få nog av.

Ändå bibehåller den sin dragningskraft och man lockas ut igen. Mycket vill som bekant ha mer, men det är inte bara det utan också något annat. Själva upptäckten av en ny växtplats plötsligt uppenbarad framför fötterna gör vandringen nöjsam och händelserik. Men utan fokusering förbiser man lätt de där trattlika hattarna som nätt och jämnt reser sig ur mossmörkret. Man ser dem aldrig på håll; hukande får man sakta in och skanna markerna.

Nej, "trattisen" gör inget väsen av sig och har ett eget sätt att visa sig. Det är som om den uppstod i samma stund som den framkallas och blir till på min näthinna, och sen inom någon sekund dupliceras flera gånger om. Med ens omges jag av ett mindre skördefält. 

I sådan oktoberskog bryts tystnaden förutom av mig själv av en korp, avlägsna hundskall och ett par knallar från en älgjägares bössa. På hemvägen en bra bit vid sidan om stigen noterade jag ett kaxigt exemplar av trattkantarellens raka motsats. Som stod där och skrek och speglade den låga, glödande höstsolen.


Foto: EJ. 

torsdag 15 oktober 2020

Dasein


Jag minns en EP-skiva från mitt 50-tal, en barnskiva var det väl, för den vände sig nog i första hand till barnen. Lille Jan, 4 år sjöng och pratade med sin morbror Göran, kyrkosångaren med malmklangsrösten som kom från Ånäset i Västerbotten och som fick äran att efterträda Einar Ekberg i Filadelfiakyrkan i Stockholm när denne drog till USA. 

Vi, mina syskon och jag, kunde snart den där skivan utantill, inte bara sångerna utan även dialogerna med morbrorn och mostern, bland annat om besöket på Skansen då Jan tänkte på hästen därhemma och tvangs konstatera att han sett "elefanter större än Freja våran". 

Vi som var lite äldre hade roligt åt hans ännu lite barnsliga artikulation med tydlig dialektal anstrykning. Men han sjöng anmärkningsvärt bra, Lille Jan, och en av sångerna han särskilt kraftfullt klämde i med, var den enkla "Vara där" - en refräng som gav prov på de i andliga sånger så vanligt förekommande uttrycken för himmelslängtan: 

"Vara där, vara där. O, tänk att en gång vara där! Vara där, vaaaara där. O tänk att en gång vara där!"

Bortser man ett ögonblick från det egendomliga i att en fyraåring för full hals sjunger ut sin längtan bort från jordelivet, går det ju (ja, det slår mig nu ett helt liv efteråt) att tolka in lite vad man vill i dessa enkla rader.  - Vara där. I himlen. På Skansen. I sången med morbror Göran.

Heideggers Dasein torde vara motsatsen till allt slags bortomvarande. Nyligen läste jag på nytt i en av Lars Gustafssons diktsamlingar en filosoferande dikt om vad som kan tänkas existera och inte, där han försöker ringa in begreppet Dasein genom att än en gång påminna om tennisspelet: 

"Vad är nu detta att finnas till?

Tennisbollar kommer tillbaka
men inte gårdagens tennisboll
utan bara den här.
Ty det finns bara en tennisboll
just denna,
och det har aldrig funnits någon annan.
__

Det var svårt att glömma Heideggers bild
i den svarta rektorsuniformen i Freiburg,
men vad han hade att säga om Varat,
eller om det som snarare hette, Dasein
just här och nu och aldrig någon annanstans
var onekligen lite mera likt Livet
än detta pyttelilla omvända E.
Dasein kan aldrig bli ett omvänt E¹.
Det är härvaro, närvaro, smärta och tvång.
Detta hemliga som håller tingen upprätt."

Vad lille Jan med en sådan inlevelse sjöng om är inte så lätt att veta. För honom själv i sången där och då, i lycklig härvaro med morbror Göran Stenlund och moster Ruth vid pianot, kanske i en upprymdhetens "himmel redan här", så som det sägs i en annan sång som sjöngs av dessa ypperliga sångsolister som frikyrkligheten en gång hade - kanske fanns där ändå något som liknade det som den sammansatte, dubiöse existensfilosofen åsyftade med sitt Dasein. 

Detta trots att Jan och vi andra lärdes att sjunga "Vara där" med sikte på något framförvarande, inte "Vara här" i just den stunden då tennisbollen ska returneras eller tonen träffas av just mig.
______________

1) ∃ ("omvänt E" = existenskvantifikator) är en matematisk symbol inom predikatlogiken. Be mig inte förklara närmare, men läs gärna dikten "Visst är stålmannen Clark Kent" i sin helhet i diktsamlingen "En tid i Xanadu", Natur och Kultur 2002, där Gustafsson ställer predikatlogiken i kontrast till Dasein-tänkandet.

Om jag inte är felunderrättad växte lille Jan Holmgren upp och blev kyrkosångare också han.

Göran Stenlund (1920-1988) hör tillsammans med Einar Ekberg och Einar Waermö till 1900-talets allra främsta svenska kyrkosångare. Särskilt inom Pingströrelsen var sångsolister väl sedda och det gynnade tidigt en framväxt av många goda förmågor på det området. Numera förefaller man ha övergivit den goda traditionen till förmån för ett allsångselände som går under beteckningen "lovsång".

För den som inte känner till Göran Stenlund rekommenderar jag en inspelning där han sjunger tillsammans med sopranen Anne-Monica Larsson (https://youtu.be/WD6UiSxEuPI). Ett exempel på andlig sång som skönsång i bästa bel canto-stil. Och solo här. https://youtu.be/A0M0JrU7jQE 

onsdag 14 oktober 2020

Färgblindtest


Finns här någonting att utläsa utöver att vi befinner oss i avlövningens årstid? De nakna kvistarnas tid väntar, tiden för färgblinda.

Foto: EJ.

fredag 9 oktober 2020

Akademien delar ut Nobelpris


Det är lagom lustigt att lyssna till den ständigt lika korrekta diskussionen om valet av nobelpristagare i litteratur. Eller tjatigt värre, om ni frågar mig. Så mina kommentarer till kommentarerna får bli dessa:

- Nej, det blev inget snyggt kryss i kolumnen för geografisk spridning i år heller. Kan det möjligen bero på att det aldrig kan bli fråga om någon statistisk "rättvisa" i det här fallet, eftersom det i kön av prisvärda författare finns så oerhört många fler från Europa och Amerika? (Vilket naturligtvis inte betyder att det inte finns mycket förtjänta författare på andra håll i världen också. Men varför inte inse att det här priset står i en västerländsk tradition, vilken som bekant inte utesluter författare från Asien eller Afrika men likväl aldrig kommer att proportionellt kunna spegla all världens litteratur).

- Nej, det finns i årets val ingen politisk laddning av en dignitet som hotar att övertrumfa det odiskutabla konstnärliga värdet. "Skandalen" uteblir (och DN:s Björn Wiman kan dra nåt gammalt över sig).

- Jo, det blev ett snyggt kryss i kolumnen för genus i alla fall, och det kommer alldeles säkert att bli allt vanligare med en kvinna helt enkelt därför att det finns så många prisvärda av det "rätta", dvs. det underrepresenterade, könet. 

- Ja, Akademien överraskar i undantagsfall med att välja någon som alla känner till - som Bob Dylan - men borde den inte hellre överraska oss med namn som få känner till men som är desto angelägnare att uppmärksamma? 

- Ja, många, inte minst inom handeln, vill hellre se en prosaförfattare än en poet eller dramatiker, men även om poeter och dramatiker borde förekomma oftare är inte heller dessa kategoriers underrepresentation ett skäl att hela tiden tjata om densamma, som om vi hela tiden förutsatte en kvotering som veterligt inte existerar ens som någonting önskvärt. 

- Ja, det är den andefattiga journalistikens fel att kommentarerna till övervägande del kommer att handla om det eventuellt kontroversiella i valet med utgångspunkt i ovanstående kategoriseringar. 

I botten ligger förstås en begriplig nyfikenhet på hur urvalsproceduren egentligen ser ut fram till den korta listan och den slutliga omröstningen. Men vilka överväganden jämte den konstnärliga som till sist blir avgörande för enskilda röstande får vi aldrig veta. Bara ett slutresultat.

För övrigt kommer jag med stor glädje och nyfikenhet skaffa mig Louise Glücks poesi. Av hennes dikter har jag tidigare bara hört ett par uppläsas i SR, som denna månad råkar ha henne som månadens poet.  

onsdag 7 oktober 2020

Höstmusik för klarinett och piano


Jag har sagt det förut och återkommer till det varje år: hösten är i musikaliskt hänseende en tid för Johannes Brahms, särskilt verken från hans sista tid. Det är för vemodet, den värmande glöden under asklagret, det klassiska formsinnet, den sköna melodiken och mer därtill.

En ny cd (ECM New Series) med klarinettsonaterna bevisar än en gång den saken. Ingen - förutom Mozart - gjorde klarinetten mer oumbärlig som solistiskt och kammarmusikaliskt instrument än Brahms, när han till sist ägnade den sitt speciella intresse. Den gode vännen Richard Mühlfeld - "orkesterns näktergal" - som Brahms lär ha kallat honom, var den som fick pensionären Brahms att återuppta komponerandet. Klarinettkvintetten behöver jag inte påminna om, men de båda sonaterna op.120 är inte lika kända. 

Här spelar en av mina favoritpianister, Andras Schiff, tillsammans med klarinettisten och tonsättaren Jörg Widmann. De gör det på ett sätt som inte lämnar något ytterligare att önska. Nummer två i Ess-dur är väl den jag allra helst lyssnar till. Den startar med ett oemotståndligt tema som fäster direkt och sedan strängt taget kan förnimmas hela satsen igenom. Och den vidunderliga, nedskalade sista satsen rymmer likaså allt det jag associerar med höstlig Brahms, inklusive ljusgenombrutna dimstråk och frasande lövmattor tiden före de isande vindarnas ankomst.

Men vill ni hellre bara lyssna och inte tänka i bilder alls, så nås ni hur som helst av den atmosfär av mildhet, mognad och försoning som den åldrade tonsättaren förmedlar.

På köpet får man också Jörg Widmanns "Intermezzi" för piano. Modern lyssnarvänlig pianomusik med suggestiva titlar som "Zart singend", "Wiegenlied" och "Mit dunkler Glut". Widmann vidgår här öppet sina referenser till Brahms och särskilt hans pianostycken, op. 116-119, som ju tillkom vid samma tid som tonsättningarna för klarinett.

Skivan är tillgänglig på Spotify.  

Foto: EJ (överst)


söndag 4 oktober 2020

Väntrummet


Dags för ett återbesök, för mig och min ständigt skuggande följeslagare, Mr P. Det stora akademiska sjukhuset har många ingångar, min är den som finns där sedan gammalt mitt i den allt tätare anhopningen av byggnadskomplex. Ingång 70 har jag under årens lopp passerat åtskilliga gånger, men mestadels då i andra ärenden än för egen vård. 

Nu håller vi oss på bottenplanet, passerar caféet och hissarna och orienterar oss med hjälp av skyltarna längs en mycket lång korridor med dörrar in till olika kliniker och verksamheter. Jag öppnar en dörr till höger och befinner mig i en mindre korridor som i ena änden samtidigt fungerar som väntrum. Där sitter ett äldre par tätt tillsammans, mannen i rullstol. Mitt emot dem en yngre man som med oro i blicken och en väska i knät ser ut som att han när som helst ska resa sig och ta till flykten. 

Efter att ha knappat in mitt personnummer i en elektronisk piedestal slår jag mig ner i en stol och försöker så obesvärat som möjligt, och utan att besvära någon annan, inrätta mig i rummet. Dörrar öppnas och stängs, personer av olika oidentifierbara professioner passerar och försvinner med målmedvetna steg, de färdigbehandlade likaså. Ännu ett par anländer, lite andfådda men glada att ha hittat rätt. De hinner inte ens sätta sig innan kvinnans namn ropas upp och båda slussas in av en allvarlig man i vitt, densamme som för ett par minuter sedan stack ut huvudet, spanande. 

Det finns inte så mycket annat att ta sig för under en kort väntan än iaktta persontrafiken i korridoren och lugnt invänta sitt namn uttalat av någon som inte känner till ens ansikte. Det vilar en trevande osäkerhet i luften som inte gynnar vare sig distraherande småprat eller artigheter. Att ropas upp med bara förnamnet känns i sammanhanget besynnerligt familjärt och intimt. Paradoxalt nog är syftet möjligen att säkra ett mått av anonymitet i den speciella offentlighet som väntrummet utgör.

Ut ur en dörr lite längre bort kommer så en man och påkallar allas uppmärksamhet: "Finns det någon björn här?" Ingen skrattar och själv ler jag bara inombords. Nej ingen ger sig tillkänna, men strax öppnas en annan dörr och jag hör mitt namn nämnas.

Rummet är spatiöst men fönsterlöst och basmöblerat med en brits och ett par bekväma stolar framför ett skrivbord bakom vilket doktorn tar plats. Vi informerar varandra och jag blir testad, undersökt. Det är som det är med vänsterhandens finmotorik och med en del andra symptom. I stort sett status quo, än så länge.

En halvtimme går. Doktorn är nöjd med mig och jag med henne. Än så länge kommer jag att med medikamenters hjälp kunna hålla Mr P stången, förhoppningsvis ännu en tid leva ett för åldern hyfsat normalt liv i det stora imaginära väntrum, där ständigt nya namn ropas upp och dörrar öppnas och stängs.

Foto: EJ.

tisdag 29 september 2020

Violinmusik för en sömnlös



Samuel Barber (1910-1981) är mest känd för "Adagio för stråkar", ett av de där mäkta populära styckena i den klassiska genren som även de som vanligtvis inte lyssnar på klassiskt gillar. En sorts amerikansk motsvarighet till vår svenske Lars-Erik Larssons Pastoralsvit, eller brittiske Edward Elgar och hans "Nimrod" ur "Enigma Variations". 

Jag har kanske orättvist avfärdat Barbers Adagio som ett föga övertygande försök att komponera ett Mahler-adagio. Förvisso ett syrligt för att inte säga hårt omdöme, men eftersom jag påminns om Mahlers Adagietto ur femte symfonin blir jämförelsen förödande för Barber. Följaktligen har han inte framstått som tillräckligt intressant för att väcka min nyfikenhet på vad han åstadkom i övrigt. Dock - fördomar är till för att brytas...

Natten till igår vaknade jag när det ännu var mörkt utan att kunna somna om. Jag flydde till radions P2, och genom mina öronsnäckor strömmade en skir, silvrig violinton som i snirklande melodiska vändningar dansade fjärilslikt mot en dov orkesterfond. Det var vad jag - och säkerligen många med mig - i den tidiga vargtimmen skulle kalla en välgörande musik. Inte utan spänst och spänning, men huvudsakligen lyriskt lugnande och försäkrande om tillvarons goda sidor. 

Kände inte igen den, men det lät som en i sin samtid omodern nyromantisk musik från förra århundradet. Den sorten brukar jag inte ha någonting emot, tvärtom, och det jag hörde gjorde mig alltså klarvaken, nyfiken och vetgirig. En vän kvinnoröst meddelade att jag just hört Samuel Barbers violinkonsert. Så kan det gå! 

Första och andra satsen, särskilt den andra, bjuder på klangfull och lyriskt innerlig musik med en del måttfullt dissonanta inslag. Sista satsen bryter av mot de tidigare med ett rysligt snabbt tempo - perpeetum mobile från start till mål.

Pianokonserten är inte heller så dum. Jag får nog lov att undersöka Barber lite närmare...

onsdag 23 september 2020

Stundande natten



Författaren Carl Henning Wijkmark dog för ett par veckor sedan, 85 år gammal. Jag tog det som en uppmaning att läsa honom på nytt och i första hand ta igen en del av det jag missat. Den bok som 2007 renderade honom Augustpriset blev liggande oläst, trots att jag var övertygad om att den var både läs- och prisvärd mer än de flesta som uppmärksammas på det sättet. Sent omsider kan jag bekräfta att det verkligen är en enastående fin idéroman med ett lika angeläget som svårt ärende, nämligen beskriva vad det innebär att ohjälpligt befinna sig i det som i vårdsammanhang kallas livets slutskede.

I en sjukhussal för terminalvård ligger fyra män och inväntar döden. En av dem, en mystisk utlänning, dör inkognito och avskärmad från de övriga tre - Harry, en sliten uteliggare, Börje, en passionerad spelare på travhästar och Hasse, berättaren, en teaterman som ägnar tiden som återstår åt läsning av klassisk litteratur om döden. Fyra mycket olika livsöden som slumpen sammanfört inför mötet med det entydigt gemensamma, det för alla lika. 

Runt dem kretsar ett antal tjänsteandar med olika uppgifter att se till de döendes behov. Där finns den svarte städaren med sin elegans och sitt milda leende, biblioteksmannen som förser berättaren med ovanlig litteratur, den lättrörda kvinnliga sjukhusprästen, doktorn begravd i sin laptop med prognostiska och andra data, och framför allt två sköterskor, Birgit och Angela, vilka utöver tilldelningen av lämpliga doser morfin, med både kroppslig och själslig närvaro visar en moderlig medmänsklighet som stundom överskrider de professionella förpliktelserna. Här finns en kvinnlighet beskriven som inte är endera eros eller agape utan möjligen en förening av båda.

Hasse blir förstås i sin egenskap av berättare den som sist blir kvar, efter det att en  nattlig fest på rummet ändar i att Harry och Börje medvetet intar så mycket av läckerheterna och den insmugglade vodkan att det tillsammans med morfinet innebär ett farväl till livet för deras del.

Hasse respekterar deras val men är för egen del för ambivalent för en sådan handling; hos honom finns ännu något som åtminstone tidvis upprätthåller livsviljan, som gör att den "kommer igen i skov". Inte heller kan han godta tanken på dödshjälp, även om han i stunder av plågsam förnedring frestas begära den hjälpen av sin favoritsköterska Angela. 

"Dödshjälp drar jag mig för, vet för övrigt inte om det står att få. Troligen inte om man frågar doktor Watz. Mina studier har lärt mig att tanatologer oftast är emot dödshjälp och tyska tanatologer mer än andra, av uppenbara historiska skäl. Mina egna terminala erfarenheter ger dem rätt. Vara eller inte vara: svaret på den frågan växlar med tillståndet för stunden, så mycket har jag lärt mig av min egen kropp och själ under de här veckorna, och för mig är det skäl nog att avstå från den hjälpen." 

Betänkligheterna mot dödshjälp i en kulturmiljö dominerad av ingenjörskonst och ekonomiskt tänkande delades uppenbarligen av författaren, men skildringen av Hasse och hans vänners situation förenklar på intet sätt problematiken. 

Den senare delen av berättelsen är en imponerande identifikation med ett enskilt medvetandes möte med det gradvisa kroppsliga förfallet och den existentiella svindel som drabbar en inför tanken på naturens gigantiska slöseri. Jag har själv försökt formulera mig om detta naturens ofattbara slöseri, men Wijkmark gör det bättre (och så bra att jag vill ha det både i kursiv och fetstil): 

"Än en gång: inte är det livet jag är trött på, bara mig själv, och jag skulle med glädje ta emot en ny identitet. Men så är det inte tänkt, man får ingen andra chans. Slit och släng. Allt detta material man samlar i skallen under ett liv, underligt att det ska förfaras spårlöst. Naturen i sin krasshet tar ju bara hand om våra kemikalier - och inte ens det sen det blev modernt att gå upp i rök. Å andra sidan: Vem gör anspråk på detta myller av minnen, erfarenheter, tankar som finns hos var och en av oss. Vem i detta ännu större myller av människor har lust att ta del av det? Också medan man lever kommer bara en bråkdel till andras kännedom, och det man själv hinner överblicka är långtifrån allt. Och så vips är det borta. Mänskodöden, vilket slöseri trots allt." 

"Stundande natten" kan sägas handla om död och döende, men i likhet med andra engagerande bidrag i ämnet blir det samtidigt lika mycket en fråga om liv och levnad. Denna roman är således ingen handbok i ars moriendi men en vacker och - inte minst - underhållande påminnelse om att ta vara på livet också in i det sista när tidsbegreppen fördunklas i tillstånd av drömmerier, halvslummer och ögonblick av klarhet.

onsdag 9 september 2020

Afton tidigt i september



Septembers skymningar, när himlarna men ännu inte lövträden börjat brinna, går jag med kameran på den slingrande grusvägen i det som nyss var "blid och livlig värma". Nej, han överdrev verkligen inte, Caspar David Friedrich. Han hade bara modet att återge vad han såg, stämningarna får jag storögt stå för själv.





Sist är månen beredd att avlösa den nedgående solen med en nattlampas bleka ljus.
 


Foto:EJ (Klicka för förstoring)

måndag 31 augusti 2020

Elixiret och ondskan



Ibland undrar jag vad som är tillfälligheter och inte. Är det bara slumpen eller min sensibilitet just nu för vissa mer eller mindre obsoleta begrepp som gör att de plötsligt dyker upp både här och där med tydliga anspråk på giltighet. Kanske bara en fråga om att jag uppehållit mig vid texter som speglar 1800-talets förening av romantik och metafysik med vetenskapligt intresse för själslivets frånsidor. Kanske bara för att mer än en bok som kommit i min väg rör sig med ord som "lidelse", "ondska", "insegel", "inbillningskraft", "elixir", "översinnlighet" med flera liknande uttryck. Jag som aldrig varit någon fan av fantasy, modern skräckromantik eller spekulationer i det övernaturliga finner att en delvis ålderdomlig vokabulär, den som numera ersatts med en torrare men knappast mindre abstrakt, kan verka uppfriskande.

Ta begreppet elixir, vanligtvis en dryck av magisk eller helande verkan. Det finns redan i titeln till en av böckerna jag läser, E T A Hoffmans "Djävulselixiret" från 1815 (Tidens förlag; och här blir jag också odelat förtjust i att översättningen av Knut Stubbendorf är gammal nog för verbens pluralformer). Ett elixir spelar en central roll även i R L Stevensons "Dr Jekyll och Mr Hyde" från 1886 (i översättning av Jakob Gunnarsson, Modernista, 2017), den genialiska kortroman som etablerade en än idag gångbar beteckning för det gåtfulla fenomenet personlighetsklyvning, eller dissociativ identitetsstörning som det heter i modern psykiatrisk nomenklatur.

Dr Jekylls intresse för gränsöverskridande medicinsk-kemiska experiment möts av hans kolleger med misstro och avståndstagande. Själv en man av exemplarisk självbehärskning brottas han med sina dunkla drifter och det han kallar nöjeslystnad och en dragning till aktiviteter med utlopp för en mer obändig livsenergi. Kampen mot detta sitt sämre jag har blivit allt svårare för honom att föra. 

Med hjälp av ett elixir han blandat upptäcker han att han kan byta skepnad, också fysiskt i det yttre, och därigenom ge fritt spelrum för hämningslöshet och samvetslös egoism. Han omskapar en del av sig själv till Mr Edward Hyde, en kortväxt frånstötande figur med drag av "vanskapthet utan att man kunde peka på någon speciell missbildning". Denne Hyde inrättas med egen bostad och hushållerska, är mestadels nattligt aktiv och undviker så långt möjligt sociala kontakter och förpliktelser. Han har dock fri tillgång till dr Jekylls hem och laboratorium.

Mr Hyde gör sig först skyldig till grov misshandel av en flicka som han stöter ihop med på gatan och sedan även till ett brutalt mord av en aktad man, en viss Sir Danvers Carew. Mycket litet av hans nattliga eskapader blir i övrigt närmare beskrivna, och trots att det finns vittnen och man är honom på spåren lyckas han hålla sig undan det han fruktar mest - lagens arm och galgen. 

Berättelsen om denna dubbelnatur återges huvudsakligen genom andra, framför allt via vännen och advokaten Utterson som är den som anförtros de dokument som successivt ska komma att klargöra kopplingen mellan Jekyll och Hyde. Det rör sig först om Jekylls testamente till Hyde, sedan ett brev där dr Jekylls nära vän och kollega, dr Lanyon, på sin dödsbädd under stor vånda avslöjar sanningen om vad som sysselsätter kollegan. Slutligen brevet med Jekylls egen bekännelse och reviderade testamente - att öppnas efter hans död - "eller försvinnande". 

För Utterson framstår det till en början som en gåta varför den rekorderlige Jekyll vill testamentera sina tillgångar till den avskyvärde Hyde, vars inflytande på vännen han oroas av och beklagar. Samtidigt kan han inte vara honom annat än lojal och behjälplig, särskilt som Jekyll så övertygande hävdar att han har relationen till Hyde under full kontroll. 

Dr Jekylls elixir gör det alltså möjligt att förlägga sina egna mörka, odisciplinerade krafter hos en annan, vars handlingar är befriade från ånger och medkänsla. Ondskan och njutningslystnaden renodlas i en identitet skild från den goda och av anständighet kontrollerade.

Problemet är bara att dr Jekyll blir beroende av att på detta sätt med elixirets hjälp kunna växla mellan respektive person. Och intuitivt har han förstått att dr Jekyll skulle kunna "försvinna" under ett ökat inflytande från Hyde, därav formuleringen i testamentet. Mycket riktigt får Mr Hyde till sist det definitiva övertaget när en oren, men avgörande, substans i ett av elixirets salter inte längre ingår i apotekets nya leveranser av detsamma; skiftet låter sig inte längre göras ens med tredubbla doser. Dr Jekyll uppgår i Mr Hyde och försvinner.

Stevensons roman är mästerlig till både intrig och innehåll. Den gestaltar frågan om vår sammansatta mänskliga natur och det med Freud växande intresset för det omedvetna, för drifter och inre psykiska konflikter. På sätt och vis är den dubbelnatur som Stevenson skildrar ett  åskådliggörande av människans kluvenhet enligt den freudianska människosynen: homo sapiens som en produkt av en konfliktfylld kompromiss mellan natur och kultur, mellan driftstyrt djur och civiliserad varelse. 

Skulle man då kanske kunna se dr Jekyll som ett presumtivt fall för dr Freud, eller i varje fall relevant för bedömningar inom ramen för moderna psykopatologiska teorier?

Det är tveksamt om Stevensons bild av dr Jekyll på något enkelt sätt kan hänföras till psykiatrins diagnostik av multipla personligheter, det som numera kallas dissociativ identitetsstörning, även om det onekligen finns beröringspunkter. Denna identitetsproblematik handlar ju om ett åtminstone i vårt land sällsynt och omdiskuterat fenomen, av somliga betraktade som exempel på en del psykiatriska diagnosers suggestiva kvaliteter: mönster av upplevelser och beteenden enligt vilka identitetsosäkra eller traumatiserade personer kan definiera och gestalta sina psykiska problem, ibland kanske till och med i maskopi med terapeuten. 

Målet för de terapeutiska åtgärderna är hur som helst att integrera personligheten, att minska benägenheten att spjälka upp självet i olika karaktärer och förmågor och hjälpa patienten att tolerera och hantera trauman, inre motsättningar och konflikter. 

Det blir inte enklare om vi vänder oss till modernt psykodynamiskt tänkande (objektrelationsteorier) om individens tidigt förvärvade affektiva föreställningar om ont och gott hos själv och andra, om hur integrationen av dessa bilder bör ske så att det goda råder över det onda. 

En optimal utveckling kommer att resultera i en upplevelse av tillvaron på både gott och ont, men där det goda trots allt dominerar och färgar varseblivningen av livsvärlden med mer tillit än misstro. Förutsättningen är att man som litet barn haft tillräckligt goda erfarenheter av vård och omsorg för att inte tvärtom vid frustration och påfrestningar uppleva det onda som något som hotar att ta över och destruera allt gott och skönt här i världen. Härav behovet av att skydda gott mot ont genom att försöka hålla isär (dissociera) dessa båda kvaliteter i sina inre pdykiska representationer av såväl det egna självet som av betydelsefulla andra. 

Bristfällig integration antas yttra sig som tendenser till en svartvit världsbild (antingen är du alltigenom god eller också alltigenom ond), misstrogenhet, vacklande tillit till andra i närrelationer och svårigheter att reglera starka känslor,i synnerhet ilska och frustration. 

Ja, det kan inte hjälpas - jag fick ett återfall i psykologisk reflektion vid läsningen av Stevensons roman. Jag började tänka på Dr Jekyll i ovan redovisade banor utan att kunna konstatera mer än att det finns överensstämmelser på en deskriptiv nivå. 

Vi får ingenting veta om Jekylls bakgrund, allra minst om tidig barndom eller eventuella traumatiska upplevelser. Klart är att han plågas av det han själv benämner "förbannelsen av att känna mitt väsen splittrat", det som Freud beskrev som den lika ofrånkomliga som nödvändiga "vantrivseln i kulturen". Vidare förstår vi av hans egen skriftliga redogörelse att han inte ser sig som offer utan handlar medvetet och utifrån ett begär att frigöra sitt sämre jags njutningslystnad. Han faller för den mycket mänskliga frestelsen att anamma den frihet som erbjuder sig i och med elixiret. 

Dubbelheten finns alltså redan hos Jekyll, om än undanhållen, undertryckt. Men i och med att han ställer sig framför spegeln i Hydes skepnad och ser den renodlade ondskan i mänsklig gestalt, ställs han inför frågan om vilken identitet som är att föredra. Han är nu medveten om att ha släppt lös djävulen inom sig och vill till och med försöka gottgöra något av det onda som Hyde gjort sig skyldig till; ergo beslutar han sig för att i fortsättningen bara vara Jekyll. Mellan dem uppstår ett ömsesidigt hat, för Hydes del även riktat mot det egna självet och därigenom ett hot också mot Jekyll.

Valet att avstå från Hyde handlar inte bara om moral och inte heller bara om det som skulle kunna ses som ett integrerat jags förmåga att balansera yttre krav mot inre begär, inte heller om att hantera frustration och se och acceptera sig själv som en person på huvudsakligen gott men också ont. Nej, det handlar här i hög grad om fruktan. Det finns vittnen till Hydes våldsdåd och polisen har hans adress. Han fruktar med rätta för sitt liv.

Trots detta faller Jekyll på nytt för frestelsen att nyttja elixiret, inte olikt en alkoholist som återfaller i sitt missbruk. Hyde får successivt ett övertag; Jekyll vaknar allt oftare i den förres gestalt, alltmer beroende av en ökad dos för att kunna skifta tillbaka. 

Den ödesdigra förlusten av en viktig ingrediens i elixiret innebär att slutet närmar sig. Dr Jekyll förstår att han kommer att uppgå och försvinna i Mr Hyde. Han skriver sin bekännelse i medvetande om att han måste hinna färdigställa den innan Hyde definitivt tar över och förstör den.

Om Hydes slutliga öde lämnar oss både Jekyll och Stevenson med bara obekräftade aningar.

Foto: EJ

fredag 28 augusti 2020

Till minne



Ålands hav denna dag, ett år sen Issa hastigt togs ifrån oss. En älskad hund, en vacker, intelligent och livfull varelse. Oförglömlig. 

Foto: EJ

fredag 21 augusti 2020

Augusti



Redan går augusti mot sitt slut, som alltid i känslan av att redan. Sensommaren med sina jordiga, gyllenrostiga toner, om morgnarna svept i dimma, har sin speciella och med åren tilltagande melankoli.

De sista hallonen plockade. Äpplenas dova dunsar i gräsmattan. Snaps på havtorn satt.

Gräset vått som efter regn, fast bara av dagg, när i tidig morgon jag går till lådan, fiskar upp tidningen, skakar ur tvestjärtarna, vänder åter och makar plats åt dagens nyheter på frukostbordet. 

Stora världens galenpannor och bedragare. Girighet, makthunger och dolda anslag. Som om det vore nyheter. 

Hann innan dess från en annan värld notera det dimfuktiga spindelnätet mot bakgrund av lådans mörka plåt. Och där redan en fångst, av spindeln bevarad. 



Foto: EJ (klicka för större bild)

lördag 8 augusti 2020

Fjärilarnas favorit

Förra sommaren var vi omsvärmade av fjärilar, men verkligen inte så i år. Med något lysande, eller ska vi säga praktfullt, undantag har jag bara kunnat notera enstaka exemplar av våra vanligaste praktfjärilar, någon blåvinge i dikesrenen och i övrigt mest bara gräsfjärilar i trädgården här ute på landet. Soliga stunder borde den kunna locka fram många fler till den varierande blomning som humlor och bin nu fått ha för sig själva.

Men det finns knep man kan ta till. Efter ett besök i en handelsträdgård kom jag hem med en syrenbuddleja i full blom som jag planterade i soligt och gott vindskydd. Och när nu både sol och värme återkom visade sig plantan omedelbart göra skäl för beteckningen fjärilsbuske.  Uppenbarligen löper ryktet om dess utsökta nektar mycket snabbt i fjärilsvärlden. På blomklasarna är trängseln ibland större än vad som mänskligt sett inte vore tillrådligt i dessa tider. 

Nässelfjäril och citronfjäril finns det gott om, medan påfågelöga och pärlemorfjärilar inte är så talrika som de brukar vara. Nu går jag och väntar på ett återbesök av den sälgskimmerfjäril jag såg för ett par veckor sedan. Och gärna några andra sällsynta arter också. Sorgmantel - var är du? Din tid är nu.

Foto: EJ

lördag 25 juli 2020

Ögon blå som himlens klara sky



Stuglivet på landet underlättar onekligen följsamheten mot myndigheternas regler för hälsosamt uppförande. Umgänget begränsas till gårdens folk och till ett fåtal besök av de närmaste. Därutöver endast enstaka utflykter, bland annat för att titta till krukväxterna och uträtta en del ärenden inne i stan. 

De senaste veckornas ostadiga väder med emellanåt rätt kraftiga regnskurar har drivit mig ut och in och ut igen över den marknära tröskeln till trädgården. Där är ogräset som ständigt manar till fysisk aktivitet, fast bara i den takt man själv finner lämplig som omväxling till läsning och eftertankar. 

Mindre av fjärilar i år, men en sälgskimmerfjäril har i alla fall visat sig, vilket inte hör till vanligheterna. Och redan är tiden mogen för skörd av bärbuskarna medan skogen bortom kohagen nog kräver ytterligare någon dag av ordentlig nederbörd för att svampåret ska bli det man hoppas på. 

Jag gör gärna en tur på elcykeln om utsikterna för uppehållsväder är skapliga. Till butiken i Alunda är det fjorton kilometer och den charmigt kurviga, lätt kuperade och sparsamt trafikerade vägen löper i ett landskap som blandar gammal uppländsk odlingsbygd med skogsdungar, resliga lövträd och föraningar om en kärvare Roslagsnatur med en, sten och knotig skärgårdstall.

Jag passerar små byar med namn som Johannedal och Saringe och den lite större kyrkbyn Tuna, som förutom en gammal kyrka i sten och tegel också har en hembygdsgård, båda lika oåtkomliga, tysta och slutna. Mindre skyltar pekar in mot avtag på grusvägar till Mysslinge och Häcklinge, antagligen några få gårdar samlade under ett gemensamt namn.

Längs vägen skyltas i övrigt om försäljning av fågelholkar, ägg och grönsaker. Kor betar eller vilar i hagmarkerna, här anmärkningsvärt många fler än hästarna, som annars dominerar bilden av den mellansvenska landsbygden numera. 

Gårdarna jag passerar är överdrivet välskötta och verkar i de flesta fall bebos året runt. Ett undantag är möjligen den mystiska plats alldeles intill vägen nere i en sänka till hälften dold av snårig sly, där tre stora husvagnar parkerats någon gång som inte var igår. De förefaller nära att omfamnas och uppgå i växtligheten, men tycks ändå fullt beboeliga med sina tonade rutor i svagt violett. Längre in skymtar en bil som parkerats på den gräsbevuxna stigen framför det som torde vara boningshuset. Vem bor här? En kufisk samlare, men av vad? En bilskrothandlare med övernattningsmöjligheter för hugade kunder? En obskyr filmare och producent av billig porr med handkamera? Min fantasi vet snart inga gränser inför detta avbrott i den i övrigt så städade och ordningsamma miljön.

Sista fyra kilometerna väljer jag alltid cykelvägen som löper parallellt med den trafikerade huvudvägen mot Östhammar, och nästan framme i Alunda hälsas jag välkommen av ingen mindre än gossen själv med lien vilande på högra axeln. 

Gossen min bor i Alunda by
A-lo-A-lun-da, a-lo-a-lej
Ögon har han blå som himlens klara sky
A-lun-da-lun-da a-lo

Jag minns de första skolårens musiktimmar när klassen skulle sjunga sånger ur en sångbok som innehöll en sorts kanon; psalmer, folkvisor och sånger som man då för tiden ansåg att alla borde känna till. "En sjöman älskar havets våg" och "Alundavisan" hörde till dem jag tyckte bäst om och fortfarande med lätthet kan intonera inom mig. Den ena en sjömanssång om avsked och hopp om återseende, den andra en käck visa om bondelivet på den mellansvenska landsbygden.

Går med sin lia lätt som en vind
A-lo A-lun-da, a-lo-a-lej
Litet bränd av sol'n men frisk och röd om kind
A-lun-da-lun-da-a-lo

Vad jag kan minnas sjöng vi aldrig "Gällivarevisan" där uppe i malmfältens skolor, fjärran från de stora jordbruksbygderna och de havsnära kustlanden. Men den fanns ju inte heller i sångboken, vars urval förmodligen inte styrdes av hänsyn till geografisk eller annan representativitet. Psalmen "Morgon mellan fjällen" fanns förstås, men den gick ju inte i 3/4-dels takt.

Alunda möter en med en rondell och ett litet centrum med förutom ICA-butiken en restaurang, ett konditori, apotek, folktandvård, frisör och lite till. Tyvärr har konditorn tagit semester så jag handlar mina klövjeväskor fulla med livsmedel, pumpar framdäcket med bensinstationens tryckluft och återvänder genast i strålande sol och behaglig sidmedvind. 

Jag gnolar i duett med Anita Lindblom när jag lämnar gossen bakom mig och undrar om den gamla schlagerdrottningen med den mörka gospelrösten fortfarande lever kvar där nere på Cote d'Azur. Hon sjöng ju även svenska folkvisor, vilket Youtube kan bevisa. Hon gav väl några gossar korgen om jag inte alldeles missminner mig, dock inte han från Alunda. Visserligen sägs i visan att han först får korgen, men efter att i midsommardansen ha lyckats "krångla till sig en kyss" ångrar sig flickan och gossen får som han vill. - A-lun-da-lun-da a-lo.

Foto: EJ