onsdag 21 oktober 2020
Katarina Karnéus sjunger Mahler
måndag 19 oktober 2020
Svampskogen i oktober
torsdag 15 oktober 2020
Dasein
Vi som var lite äldre hade roligt åt hans ännu lite barnsliga artikulation med tydlig dialektal anstrykning. Men han sjöng anmärkningsvärt bra, Lille Jan, och en av sångerna han särskilt kraftfullt klämde i med, var den enkla "Vara där" - en refräng som gav prov på de i andliga sånger så vanligt förekommande uttrycken för himmelslängtan:
"Vara där, vara där. O, tänk att en gång vara där! Vara där, vaaaara där. O tänk att en gång vara där!"
Bortser man ett ögonblick från det egendomliga i att en fyraåring för full hals sjunger ut sin längtan bort från jordelivet, går det ju (ja, det slår mig nu ett helt liv efteråt) att tolka in lite vad man vill i dessa enkla rader. - Vara där. I himlen. På Skansen. I sången med morbror Göran.
Heideggers Dasein torde vara motsatsen till allt slags bortomvarande. Nyligen läste jag på nytt i en av Lars Gustafssons diktsamlingar en filosoferande dikt om vad som kan tänkas existera och inte, där han försöker ringa in begreppet Dasein genom att än en gång påminna om tennisspelet:
"Vad är nu detta att finnas till?
1) ∃ ("omvänt E" = existenskvantifikator) är en matematisk symbol inom predikatlogiken. Be mig inte förklara närmare, men läs gärna dikten "Visst är stålmannen Clark Kent" i sin helhet i diktsamlingen "En tid i Xanadu", Natur och Kultur 2002, där Gustafsson ställer predikatlogiken i kontrast till Dasein-tänkandet.
Om jag inte är felunderrättad växte lille Jan Holmgren upp och blev kyrkosångare också han.
Göran Stenlund (1920-1988) hör tillsammans med Einar Ekberg och Einar Waermö till 1900-talets allra främsta svenska kyrkosångare. Särskilt inom Pingströrelsen var sångsolister väl sedda och det gynnade tidigt en framväxt av många goda förmågor på det området. Numera förefaller man ha övergivit den goda traditionen till förmån för ett allsångselände som går under beteckningen "lovsång".
För den som inte känner till Göran Stenlund rekommenderar jag en inspelning där han sjunger tillsammans med sopranen Anne-Monica Larsson (https://youtu.be/WD6UiSxEuPI). Ett exempel på andlig sång som skönsång i bästa bel canto-stil. Och solo här. https://youtu.be/A0M0JrU7jQE
onsdag 14 oktober 2020
Färgblindtest
Finns här någonting att utläsa utöver att vi befinner oss i avlövningens årstid? De nakna kvistarnas tid väntar, tiden för färgblinda.
fredag 9 oktober 2020
Akademien delar ut Nobelpris
- Nej, det blev inget snyggt kryss i kolumnen för geografisk spridning i år heller. Kan det möjligen bero på att det aldrig kan bli fråga om någon statistisk "rättvisa" i det här fallet, eftersom det i kön av prisvärda författare finns så oerhört många fler från Europa och Amerika? (Vilket naturligtvis inte betyder att det inte finns mycket förtjänta författare på andra håll i världen också. Men varför inte inse att det här priset står i en västerländsk tradition, vilken som bekant inte utesluter författare från Asien eller Afrika men likväl aldrig kommer att proportionellt kunna spegla all världens litteratur).
- Nej, det finns i årets val ingen politisk laddning av en dignitet som hotar att övertrumfa det odiskutabla konstnärliga värdet. "Skandalen" uteblir (och DN:s Björn Wiman kan dra nåt gammalt över sig).
- Jo, det blev ett snyggt kryss i kolumnen för genus i alla fall, och det kommer alldeles säkert att bli allt vanligare med en kvinna helt enkelt därför att det finns så många prisvärda av det "rätta", dvs. det underrepresenterade, könet.
- Ja, Akademien överraskar i undantagsfall med att välja någon som alla känner till - som Bob Dylan - men borde den inte hellre överraska oss med namn som få känner till men som är desto angelägnare att uppmärksamma?
- Ja, många, inte minst inom handeln, vill hellre se en prosaförfattare än en poet eller dramatiker, men även om poeter och dramatiker borde förekomma oftare är inte heller dessa kategoriers underrepresentation ett skäl att hela tiden tjata om densamma, som om vi hela tiden förutsatte en kvotering som veterligt inte existerar ens som någonting önskvärt.
- Ja, det är den andefattiga journalistikens fel att kommentarerna till övervägande del kommer att handla om det eventuellt kontroversiella i valet med utgångspunkt i ovanstående kategoriseringar.
I botten ligger förstås en begriplig nyfikenhet på hur urvalsproceduren egentligen ser ut fram till den korta listan och den slutliga omröstningen. Men vilka överväganden jämte den konstnärliga som till sist blir avgörande för enskilda röstande får vi aldrig veta. Bara ett slutresultat.
För övrigt kommer jag med stor glädje och nyfikenhet skaffa mig Louise Glücks poesi. Av hennes dikter har jag tidigare bara hört ett par uppläsas i SR, som denna månad råkar ha henne som månadens poet.
onsdag 7 oktober 2020
Höstmusik för klarinett och piano
Jag har sagt det förut och återkommer till det varje år: hösten är i musikaliskt hänseende en tid för Johannes Brahms, särskilt verken från hans sista tid. Det är för vemodet, den värmande glöden under asklagret, det klassiska formsinnet, den sköna melodiken och mer därtill.
En ny cd (ECM New Series) med klarinettsonaterna bevisar än en gång den saken. Ingen - förutom Mozart - gjorde klarinetten mer oumbärlig som solistiskt och kammarmusikaliskt instrument än Brahms, när han till sist ägnade den sitt speciella intresse. Den gode vännen Richard Mühlfeld - "orkesterns näktergal" - som Brahms lär ha kallat honom, var den som fick pensionären Brahms att återuppta komponerandet. Klarinettkvintetten behöver jag inte påminna om, men de båda sonaterna op.120 är inte lika kända.
Här spelar en av mina favoritpianister, Andras Schiff, tillsammans med klarinettisten och tonsättaren Jörg Widmann. De gör det på ett sätt som inte lämnar något ytterligare att önska. Nummer två i Ess-dur är väl den jag allra helst lyssnar till. Den startar med ett oemotståndligt tema som fäster direkt och sedan strängt taget kan förnimmas hela satsen igenom. Och den vidunderliga, nedskalade sista satsen rymmer likaså allt det jag associerar med höstlig Brahms, inklusive ljusgenombrutna dimstråk och frasande lövmattor tiden före de isande vindarnas ankomst.
Men vill ni hellre bara lyssna och inte tänka i bilder alls, så nås ni hur som helst av den atmosfär av mildhet, mognad och försoning som den åldrade tonsättaren förmedlar.
På köpet får man också Jörg Widmanns "Intermezzi" för piano. Modern lyssnarvänlig pianomusik med suggestiva titlar som "Zart singend", "Wiegenlied" och "Mit dunkler Glut". Widmann vidgår här öppet sina referenser till Brahms och särskilt hans pianostycken, op. 116-119, som ju tillkom vid samma tid som tonsättningarna för klarinett.
Skivan är tillgänglig på Spotify.
Foto: EJ (överst)söndag 4 oktober 2020
Väntrummet
Efter att ha knappat in mitt personnummer i en elektronisk piedestal slår jag mig ner i en stol och försöker så obesvärat som möjligt, och utan att besvära någon annan, inrätta mig i rummet. Dörrar öppnas och stängs, personer av olika oidentifierbara professioner passerar och försvinner med målmedvetna steg, de färdigbehandlade likaså. Ännu ett par anländer, lite andfådda men glada att ha hittat rätt. De hinner inte ens sätta sig innan kvinnans namn ropas upp och båda slussas in av en allvarlig man i vitt, densamme som för ett par minuter sedan stack ut huvudet, spanande.
Det finns inte så mycket annat att ta sig för under en kort väntan än iaktta persontrafiken i korridoren och lugnt invänta sitt namn uttalat av någon som inte känner till ens ansikte. Det vilar en trevande osäkerhet i luften som inte gynnar vare sig distraherande småprat eller artigheter. Att ropas upp med bara förnamnet känns i sammanhanget besynnerligt familjärt och intimt. Paradoxalt nog är syftet möjligen att säkra ett mått av anonymitet i den speciella offentlighet som väntrummet utgör.
Ut ur en dörr lite längre bort kommer så en man och påkallar allas uppmärksamhet: "Finns det någon björn här?" Ingen skrattar och själv ler jag bara inombords. Nej ingen ger sig tillkänna, men strax öppnas en annan dörr och jag hör mitt namn nämnas.
Rummet är spatiöst men fönsterlöst och basmöblerat med en brits och ett par bekväma stolar framför ett skrivbord bakom vilket doktorn tar plats. Vi informerar varandra och jag blir testad, undersökt. Det är som det är med vänsterhandens finmotorik och med en del andra symptom. I stort sett status quo, än så länge.
En halvtimme går. Doktorn är nöjd med mig och jag med henne. Än så länge kommer jag att med medikamenters hjälp kunna hålla Mr P stången, förhoppningsvis ännu en tid leva ett för åldern hyfsat normalt liv i det stora imaginära väntrum, där ständigt nya namn ropas upp och dörrar öppnas och stängs.
Foto: EJ.
tisdag 29 september 2020
Violinmusik för en sömnlös
onsdag 23 september 2020
Stundande natten
onsdag 9 september 2020
Afton tidigt i september
måndag 31 augusti 2020
Elixiret och ondskan
Ibland undrar jag vad som är tillfälligheter och inte. Är det bara slumpen eller min sensibilitet just nu för vissa mer eller mindre obsoleta begrepp som gör att de plötsligt dyker upp både här och där med tydliga anspråk på giltighet. Kanske bara en fråga om att jag uppehållit mig vid texter som speglar 1800-talets förening av romantik och metafysik med vetenskapligt intresse för själslivets frånsidor. Kanske bara för att mer än en bok som kommit i min väg rör sig med ord som "lidelse", "ondska", "insegel", "inbillningskraft", "elixir", "översinnlighet" med flera liknande uttryck. Jag som aldrig varit någon fan av fantasy, modern skräckromantik eller spekulationer i det övernaturliga finner att en delvis ålderdomlig vokabulär, den som numera ersatts med en torrare men knappast mindre abstrakt, kan verka uppfriskande.
Ta begreppet elixir, vanligtvis en dryck av magisk eller helande verkan. Det finns redan i titeln till en av böckerna jag läser, E T A Hoffmans "Djävulselixiret" från 1815 (Tidens förlag; och här blir jag också odelat förtjust i att översättningen av Knut Stubbendorf är gammal nog för verbens pluralformer). Ett elixir spelar en central roll även i R L Stevensons "Dr Jekyll och Mr Hyde" från 1886 (i översättning av Jakob Gunnarsson, Modernista, 2017), den genialiska kortroman som etablerade en än idag gångbar beteckning för det gåtfulla fenomenet personlighetsklyvning, eller dissociativ identitetsstörning som det heter i modern psykiatrisk nomenklatur.
fredag 28 augusti 2020
Till minne

Foto: EJ
fredag 21 augusti 2020
Augusti
lördag 8 augusti 2020
Fjärilarnas favorit

lördag 25 juli 2020
Ögon blå som himlens klara sky
Stuglivet på landet underlättar onekligen följsamheten mot myndigheternas regler för hälsosamt uppförande. Umgänget begränsas till gårdens folk och till ett fåtal besök av de närmaste. Därutöver endast enstaka utflykter, bland annat för att titta till krukväxterna och uträtta en del ärenden inne i stan.
De senaste veckornas ostadiga väder med emellanåt rätt kraftiga regnskurar har drivit mig ut och in och ut igen över den marknära tröskeln till trädgården. Där är ogräset som ständigt manar till fysisk aktivitet, fast bara i den takt man själv finner lämplig som omväxling till läsning och eftertankar.
Jag gör gärna en tur på elcykeln om utsikterna för uppehållsväder är skapliga. Till butiken i Alunda är det fjorton kilometer och den charmigt kurviga, lätt kuperade och sparsamt trafikerade vägen löper i ett landskap som blandar gammal uppländsk odlingsbygd med skogsdungar, resliga lövträd och föraningar om en kärvare Roslagsnatur med en, sten och knotig skärgårdstall.
Jag passerar små byar med namn som Johannedal och Saringe och den lite större kyrkbyn Tuna, som förutom en gammal kyrka i sten och tegel också har en hembygdsgård, båda lika oåtkomliga, tysta och slutna. Mindre skyltar pekar in mot avtag på grusvägar till Mysslinge och Häcklinge, antagligen några få gårdar samlade under ett gemensamt namn.
Längs vägen skyltas i övrigt om försäljning av fågelholkar, ägg och grönsaker. Kor betar eller vilar i hagmarkerna, här anmärkningsvärt många fler än hästarna, som annars dominerar bilden av den mellansvenska landsbygden numera.
Gossen min bor i Alunda by
Jag minns de första skolårens musiktimmar när klassen skulle sjunga sånger ur en sångbok som innehöll en sorts kanon; psalmer, folkvisor och sånger som man då för tiden ansåg att alla borde känna till. "En sjöman älskar havets våg" och "Alundavisan" hörde till dem jag tyckte bäst om och fortfarande med lätthet kan intonera inom mig. Den ena en sjömanssång om avsked och hopp om återseende, den andra en käck visa om bondelivet på den mellansvenska landsbygden.













