Baletten Julia och Romeo

Balett är en konstart som jag under årens lopp ägnat ett jämförelsevis litet antal sittningar. Men varje gång jag går på en dansföreställning lovar jag mig att det ska bli oftare, eftersom jag nästan alltid har stor behållning av det jag ser. Och hör.

Att komponera rörelser till musik ter sig ju egentligen hur självklart som helst. Både dans och musik förutsätter ett förlopp i tid och rum och uttrycksfullheten kan ömsesidigt förstärkas i gemensam förmedling av en känsloladdad intrig. Inte minst om vi tänker oss så laddade händelser som i det klassiska dramat Julia och Romeo. Ja, jag syftar på det kärlekspar som Mats Ek, koreografen i det här fallet, föredrar att nämna i omkastad ordning. På Operan i Stockholm visas nu en balett om dem. Den hade premiär redan i våras, går för utsålda hus även i höst och den kan säkert bli en klassiker.

Blandningen av medeltida och nutida referenser har sin poäng då ju släktstyrda äktenskap och klanfejder lätt kan översättas till samtidens hederskulturer och gängvåld. Förortskidsens utstyrslar, blåljuslarm och föräldrar på stan på inrullande segways växlar med färggranna slöjor och mantlar av en mer forntida prakt.

Givetvis är det ett modernt dansdrama utan tåspetspiruetter. På scenen finns förutom dansarna bara några hjulförsedda murar som lätt kan förflyttas för att skapa förändrad rumslighet. Ljussättningen och kostymeringen bidrar med så mycket mer. Och givetvis musiken, som Mats Ek anmodat Anders Högstedt att sammanställa från några väl valda verk av Pjotr Tjajkovskij, bland annat pianokonserten i b-moll och långsamma satsen i femte symfonin. Tjajkovskij är ju en av de mest kända balettkompositörerna genom tiderna även om han aldrig skrev någon musik med anknytning till just temat Romeo och Julia.

Vad finns att säga om dansarna? Bara berömmande ord! Inte minst Mariko Kido som Julia kommer jag att minnas, till exempel hennes trotsiga kamp för sin självständighet uppvisad som en lång serie förtvivlade luftsparkar. Slutet är tragiskt, som vi vet, även om det här skildras smått försonande med en förening efter döden och en slutscen som jag fann tillräckligt egendomlig för att den också skulle stanna kvar.

Vad gäller musiken kan jag tillägga att det fanns delar jag inte kände igen, och som visar sig vara från Tjajkovskijs Manfredssymfoni. Jag har lyssnat till den symfonin idag igen, och kan konstatera att den inte kommer att höra till de ofta återkommande hos mig. Men som balettmusik fungerade den alldeles utmärkt.

Foto: Gert Weigelt

Bordet intill mitt eget

- Vi använder teorin kritiskt på materialet för att generera hypoteser som vi sedan prövar. Intervention, utfall.

På kaféet ett bord från mitt eget sitter en student med sin handledare, och den senare kunde väl varit jag för en tid sedan. Jag sitter med en dubbel espresso och försöker läsa en insiktsfull dikt av Seamus Heany men störs av deras tal om evidens för hälsoförbättringar hos friska. Det jag läser råkar vara en dikt om distansering, att se det välbekanta genom en annans ögon, men kanske också om att ha avlägsnat sig från ett tidigare liv.

Och jag tänker: jag är inte längre någon aktiv del av detta. Jag känner mig som jaget i Heanys dikt som drar omkring med en berest och begåvad kollega i sitt eget landskap. Han hör en bofink flaxa till i en ask när han för den bereste mannen, som nog också kunde vara han själv, stolt och munvigt räknar upp allt det där han visste och kunde. Och "som började kännas främmande i just den uppräkningen". 

Citatet är från slutmeningen i Seamus Heanys dikt "Making strange", som finns i svensk översättning av Roy Isaksson ("Att göra främmande") i "På väg". Dikter i urval, Natur och Kultur, 1995).

De tre sista stroferna lyder i original:

Go beyond what’s reliable
in all that keeps pleading and pleading,
these eyes and puddles and stones,
and recollect how bold you were

when I visited you first
with departures you cannot go back on.’
A chaffinch flicked from an ash and next thing
I found myself driving the stranger

through my own country, adept
at dialect, reciting my pride
in all that I knew, that began to make strange
at the same recitation.

Håll naturen ren

Man ska inte kasta plastpåsar, kolapapper och annat skräp i naturen. Håll naturen ren! Det fick vi lära oss en gång i världen. Känner ingen till det längre? Att nedbrytningen tar för lång tid, och att skräpet dessutom förfular omgivningen och demoraliserar individen.

Jag gick i skogen häromdagen för att ge matsvamparna en sista chans. Inom parentes sagt: dom tog den inte. Men man kan överraskas av annat än naturens egna produkter. I en glänta står där plötsligt en vit plaststol och kastar tillbaka ljuset. Vem har lämnat den här? För vem står den där? För den bålde jägaren på pass som kan bli trött i bena, antar jag.

Så den stolen tar jag till mig, jag har sett den förut och den är i alla fall något som sannolikt har en funktion. Den är nästan så inbjudande som annars bara en liknande stol kan vara på en trottoar i stan när man slår sig ner för en kopp kaffe i solen. I skogen säkerligen serverat ur en termos tillsammans med en korvsmörgås. Under en rast då vaksamheten på villebrådet för en kort stund måste anstå.

När jag går vidare stöter jag på något annat som dock måste hänföras till kategorin kasserat skräp. Men inte av den sort som enkelt kunde hemförts till soppåsen, utan en gammal Volvo som inte körts på mycket länge. Häpen stannar jag och tar några bilder på vraket som skogen sakta, mycket sakta håller på att erövra utan att kunna bryta ned till jord och mull.

Mossan på främre hjulskärmen. Laven på taket. Det rostande skalet. Någon har inte orkat föra den till bilskroten. Kanske urskuldade sig ägaren med att barnen skulle få ha den som lekstuga, då för fyrtio år sen eller mer när den inte längre dög till annat. Eller var det kanske inte så mycket bättre förr?

Jag ser ju att ett torp ligger i skogsbrynet femtio meter längre bort. Det är fortfarande bebott, en man ligger och sover i en hammock i höstsolen. Kanske har han lekt i den där bilen som barn, kanske är den bara en gammal skrotningsförsyndelse av någon för honom helt okänd person, en försyndelse som nog förblir liggande där i hans i övrigt så idylliska torpartillvaro.

Foto: EJ
(Klickbara bilder)

Höstcollage med inslag av guld

Septemberdag i friska luften. Klarblått och halmgult över vissnande växtlighet. Efter dagar av måttligt regn rostar landskapet sakta, vad man nu menar med sakta. Käringtand glimmar i diket och ett vråkpar cirklar i molnfri himmel. Jag går grusvägen fram med hunden och vi hör skall från det inre av skogen. Rävjakt pågår, men den ende som får syn på räven är han som står kvar vid bilen på åkern och saknar bössa. "Den smet", och han pekar ut var. I nästa krök skymtar män i kåpor i det höga gräset. De skördar ljunghonung med lugna rörelser, kuporna töms på sitt rinnande guld. Tungans minnen av sötman blandas med doften av nyplöjd åker vars leriga kammar glänser som mörkt hav i motljus. Äpplen faller till marken när ingen ser det medan björkarna singlar slant inför allas åsyn. Flagglinan slår försiktigt mot stången, knoppen blixtrar i solen. Den där tuppen gal nu igen, vem vet för vilken gång i ordningen. Sporadisk trafik, mest bara en traktor eller en flakbil med förare i mössa med skärm som hälsar genom att lyfta fyra av handens fingrar utan att släppa ratten. På kyrkogården kastar gravarna långa skuggor, mörkare än stenarna som vördsamt försetts med guldskrift. En bitvis mossklädd stenmur mödosamt lagd enligt konstens regler erinrar om något som överlever oss alla. Men hunden bryr sig inte om konstens regler. Vi går i det upptrampade gräsets främmande dofter hemåt mellan stubbåkrar som ännu väntar på plogen.

Foto: EJ

Ett senromantiskt drama

Jag lyssnar återigen till Arnold Schönbergs "Verklärte Nacht", den ursprungliga versionen för stråksextett. Det är ett verk som jag alltid varit svag för, liksom för flera andra av samme tonsättare och särskilt de som tillkom kring förra sekelskiftet. Senromantik dragen till sin yttersta spets kan fortfarande ha något äventyrligt över sig, med den möjliga skymten av förklaring vid vägs ände och ett skimmer av höstlig månskensnatt med oroliga drömmar.

Och jag kom att tänka på boken "Wittgensteins Vienna" (av Alan Janik & Stephen Toulmin), den där boken som blev så omtalad på 70-talet och som alla, också jag, måste läsa. Den bidrog till att sätta fokus på det sjudande kulturliv som en gång fanns i Wien och som omfattade alla konstarter jämte både filosofi och vetenskap. Allt det nya som så småningom kom att få stor betydelse verkade ha haft sin linda i sekelskiftets Wien.

Det ena ledde till det andra, och jag läste lite på nätet om Schönberg och lyssnade vidare till andra stråkkvartetten, den som har en sopran med i de båda sista satserna. Jag påmindes om att han var svåger med Alexander Zemlinsky, en tonsättare som först på senare år fått en renässans och som saknas i den där bokens index. Zemlinsky var Schönbergs lärare och han hade en syster, Mathilde Zemlinsky, som alltså blev Schönbergs första hustru.

Ännu en som saknas hos Janik & Toulmin är Richard Gerstl (1883-1908) en ung expressionistisk konstnär som tidvis vistades hos paret Schönberg för att ge den mångsidigt begåvade Arnold viss handledning i måleri. Det bar sig inte bättre än att Mathilde och Richard blev förtjusta i varandra och när Mathildes otrohet avslöjades, de lär ha tagits in flagranti, flydde hon hemmet tillsammans med sin älskare. Schönberg lyckades emellertid spåra henne och fick henne att återvända hem.

Richard Gerstl hann aldrig göra sig något namn som konstnär. Han hängde sig nämligen i sin ateljé kort tid efter kärleksdramat med Mathilde. Året var 1908 och han var 25 år gammal. Hans anhöriga skämdes över hans öde och magasinerade hans efterlämnade verk i ett lagerutrymme där de samlade damm ända till början av trettiotalet, då hans bror visade dem för en konsthandlare och det ordnades med en utställning i Wien. Mestadels är det porträtt, många av personer i de musikkretsar som han helst rörde sig i. Men givetvis finns också förutom självporträtt flera målningar av Mathilde.

Vi samma tid som detta drama utspelade sig komponerade Schönberg den andra stråkkvartetten. Den tillägnades hustrun. De båda sista satserna innehåller i kvartettsammanhang något så ovanligt som sång. Schönberg hade tilltalats starkt av en diktsamling av Stefan George och använde sig av två dikter - "Litanei" respektive "Entrückung" - för att understryka de suggestiva stämningar han var ute efter. (Texterna finns återgivna här).

Det är i näst sista satsen en extremt exalterad sång och musik, medan den sista satsens melankoliska och tonartslösa kromatik är sprödare och långsammare men därför inte mindre extatisk. När sopranen kommer in sker det med de berömda raderna: "Ich fühle Luft von anderem Planeten" (hör här). Poeten upplever sig upplösas i toner, vilket ju rent faktiskt är vad som här håller på att ske på gränsen till en musikens nyordning.

Bilderna visar två av Richard Gerstls målningar av Mathilde Schönberg. Nederst antagligen en av de sista han över huvud taget gjorde.

Musiken kan man lyssna till här:
Stråkkvartett nr 2 
Verklärte Nacht

Foto (överst): EJ

Krapps sista band - ett återseende

Som sagt var, närmare femtio år har gått sen jag första gången såg Samuel Becketts enaktsmonolog "Krapps sista band" på tv i en militärbarack i Boden (se här). I förra veckan såg jag den för andra gången på Stockholms stadsteater.

Den här gången är det den förträfflige Ingvar Hirdwall som får ta den åldrige Krapps utgjutelser över livseländet i sin mun. Han är givetvis som klippt och skuren för rollen. Det behövs inget clownsmink och inga för stora skor på den mannen för att Krapp ska framstå som den komiskt tragiska figur han är.

Regin står Tommy Berggren för och föreställningen inleds med en pantomim - "Akt utan ord" - som Beckett skrev ungefär vid samma tid. Den är jämförelsevis en bagatell, men fungerar utmärkt som en prolog som här i Michael Jonssons gestaltning understryker budskapet om det absurda och gäckande i tillvaron.

Rullbandspelaren är utbytt mot en kassettbandspelare, såtillvida alltså en viss modernisering. Bandspelaren är placerad på en hjulförsedd vagn som rymmer en skrivbordshurts med några låsta lådor, där förutom kassettbanden ett antal bananer och ett porträtt av en ung vacker kvinna förvaras. Det är i stort sett den enda rekvisitan, förutom en krånglande kontorsstol. I fonden en målning i blågråskala som i sin braskande expressionism skulle kunna gälla för ett ovanligt stökigt rum eller en sjaskig bar.

In kommer Krapp, en gammal misslyckad författare, styrande sin vagn som mycket noggrant, hjul för hjul, måste spärras på sin plats. Eftersom lyset fungerar nyckfullt måste han upprepade gånger manövrera vagnen innan han äntligen kan slå sig ned för att lyssna till vad han hade att säga om sig själv för trettio år sedan. Tanken är att han därefter ska uppdatera sin situation i en ny inspelning.

På bandet finns erinringar från ungdomen jämte mer aktuella händelser kring moderns död, eget skrivande, en brusten kärleksrelation.

Jag har hamnat vid sidan om en ung man, möjligen ett par år äldre än vad jag var i Boden den där förra gången. Han verkar förtjust, han skrattar mer än en gång nästan som om någon kittlade honom, och jag gör detsamma. Det är förbålt roligt att se och höra Hirdwall som potentiell bananmissbrukare eller när han plötsligt brusar upp, trycker på stoppknappen och svär över de pretentiösa tirader han en gång tillät sig: "Men va i helvete... är detta för dravel...."

Och sedan se honom på nytt sjunka ner i stolen, spola tillbaka bandet till de avsnitt som berör honom mest, nämligen där han beskriver kärleken till en kvinna som han en gång delade en långsamt vaggande roddbåt med.

Det behöver knappast poängteras, men Ingvar Hirdwall är precis så magnifik i sitt återhållna agerande som man kan vänta sig. Svärtan, lyriken, den liksom ofrånkomliga komiken - allt i den väl avvägda blandning som nog bara en av våra allra största skådespelare är mäktig.


Foto: Petra Hellberg

Krapps sista band - ett teaterminne

Det har gått närmare fem decennier sedan den där försommaren. Jag hade tagit studenten och veckan efter måst rycka in i lumpen utan vidare respit. I19 i Boden ämnade ge mig en underbefälsutbildning som skulle ta åtskilliga månader av mitt liv i anspråk. Jag svarade så ärligt som möjligt på frågorna i formuläret om mina intressen och om mina tvivel på mig själv som krigare. Att jag nog vore bäst lämpad inom sjukvården i så fall.

Kapten Carl Björeman, en ovanligt intellektuell typ av officer som sedermera snabbt avancerade till generallöjtnant och prominent försvarspolitisk debattör, stoppade mig dagen efter och gav mig några uppskattande ord av förståelse. "Jag såg att Jakobsson hör till dem som påverkats av Gandhi och Martin Luther King. Jag har stor respekt för det och ska se till att Jakobsson får en sjukvårdsutbildning". - "Och", la han till, "eftersom Jakobsson är intresserad av litteratur och skrivande kanske han kan tänka sig att bli kompaniets skribent i I19:s tidning". "Tänk på saken!" - "Tack, kapten", sa jag och försökte mig på den honnör vi just hade övat.

Det pågick reparationer på kasernen varför vårt kompani förlades till ett barackläger på andra sidan Luleälven. Det kallades Älvlägret och låg vackert i lätt sluttande tallskogsterräng ner mot älvbrinken. Där skulle norrbottningarna samsas med ett försvarligt antal stockholmare och gemensamt tränas i beredskap att möta den lede fi från öster.

Kriget var kallt, men i våra sinnen tämligen avlägset och abstrakt. Vi var födda efter andra världskriget och vi var svenskar, ett folk utan krigserfarenhet sedan ett oräknat antal generationer. Varför skulle Sovjet angripa Sverige? Och om atomkriget kom, vad tjänade då alla dessa gammaldags förflyttningar i den nordliga vildmarken till? Svaret var att vi trots allt kunde dras med i det tredje världskriget och att rysk trupp då troligen skulle komma i stor mängd nordostifrån för att inta nordkalotten.

Barackerna var möblerade med traditionsenliga tvåvåningssängar och hölls vid kyligt väder uppvärmda av vedkaminer som krävde skötsel av eldvakter enligt upprättad lista. Jag fick en överslaf och ett plåtskåp för förvaring av persedlar och några privata saker, framför allt några böcker. Jag läste Camus och försökte gilla läget, tänkte att sjukvårdskunskaper inte kunde skada och bestämde mig helt enkelt för att härda ut.

En av de där barackerna var reserverad för fritidsaktiviteter. Där fanns bland annat en tv-apparat med en antenn som om den riktades rätt tog in en svartvit och lätt flimrande bild från den enda kanal som fanns på den tiden. Någon av de där första försommardagarna i Älvlägret annonserade Sveriges television en pjäs av Samuel Beckett, och jag hoppades innerligt att kunna se den i någorlunda lugn och ro. Pjäsen ifråga var monodramat "Krapps sista band" med Stig Järrel i rollen som Krapp.

Kvällen kom och jag slog mig ned på en stol framför teven, mol allena. I den långsamma inledningen sägs ingenting på flera minuter. Den gamle Krapp stökar runt i sitt rum i en del omständliga förberedelser inför avlyssnandet av ett gammalt band till en rullbandspelare. På det där bandet har han många år tidigare talat in en sorts lägesrapport om sitt liv och sin situation. Han lyssnar med blandade känslor till det han tyckte och tänkte då, för cirka trettio år sedan. Och han stannar ibland bandet för sarkastiska kommentarer, bittert tillbakablickande på sig själv i jämförelser med nuläget.

Det är svart komedi som inte utesluter lyriska passager av högsta karat. Jag minns inte så mycket av enskildheter i uppsättningen, mera stämningarna och att jag tyckte om det jag såg. Någon stack in huvudet och undrade vad jag tittade på där i min ensamhet, men ingen kom och gjorde mig sällskap. Jag fick vara ifred med min första upplevelse av absurdistisk teater, och den gjorde intryck.

Det var inte minst det där greppet med rullbandspelaren som minnesbank som fascinerade och som fick mig att tänka på rullbandspelaren i min egen barndom. Min far, pastorn, använde en sådan för inspelning av andliga sånger och andakter för sjukhusradion på Gällivare lasarett. Vi barn fick låna den emellanåt när vi var mogna nog att kunna hantera banden med varsamhet. Vi spelade in och lyssnade till våra egna röster när vi, ibland också tillsammans med pappa och någon annan vuxen, tävlade med varann i något som vi kallade oförberedda talares klubb. Med ämnen som "Mannen med dragspelsväskan".

Som mycket ung man där i baracken framför den sorglige gubben Krapp kändes detta som mycket länge sedan och ingenting fanns sparat av den sortens inspelningar. På något vis var det ändå en anknytning, en anledning till självreflektion, om än utan den pessimismens avsmak för tillvaron som Krapps summering vid ålderns höst framtvingade.

Efter bortemot femtio år har jag nu sett dramat på nytt, på Stadsteatern i Stockholm.

Mer om det senare.

Volodos spelar Mompou

Det gläder mig mycket att en av mina absoluta favoriter bland tonsättarna för piano, nämligen katalanen Federico Mompou, tycks röna allt större uppmärksamhet. Allt fler pianister upptäcker hans storhet i det lilla, och nu senast föreligger en skiva av den ryske virtuosen Arcadi Volodos med ett urval av hans musik.

Jag hade inte tidigare noterat att just denne pianist vidgat sin repertoar åt det hållet. Uppenbarligen gör han det med stort engagemang, vilket inte bara märks när man lyssnar till tolkningarna utan även på så vis att han ägnar en hel skiva åt Mompou-stycken som inte hör till dem som i första hand brukar spelas. Här finns exempelvis inte ett enda av hans mest kända stycken i den långa serien "Cancion y Danza".

Miniatyrer kallas de ibland, och det kan förleda en att tro att det rör sig om enkel och lättsam musik. Det är i Mompous fall en grov missuppfattning. För det första är styckena inte alls så tekniskt enkla som ibland påstås, vilket en stor del av Volodos urval verkligen visar, inte minst "Scènes d´enfants". De må skildra scener ur barndomen men ska lika lite som Schumanns "Kinderszenen" missförstås som pianostycken för barn. För det andra erbjuder de även när notbilden inte ser så märkvärdig ut en komplexitet både harmoniskt och rytmiskt som utmanar till tolkningar på djupet, vilket mystiken i styckena ur Musica Callada är talande exempel på.

Volodos sparar inte på effektfulla kontraster mellan starkt och svagt, sprött och sprudlande, med rubaton och ordentligt tilltagna ritardandon. Det passar den här musiken som innehåller så mycket av klockklanger, sensationer från både när och fjärran och dröjande, meditativ begrundan. Skivan är även inspelnings-tekniskt fulländad, vilket gör att spelet i pianissimo blir en sannskyldig njutning att lyssna till.

Inspelningen finns redan som helhet på Spotify (här). Bästa spår brukar ju numera utpekas av recensenter. I det här fallet klarar jag inte det utan måste ange flera. Bland "Scènes d´enfants" kommer naturligtvis den charmerande "Jeunes filles dans la jardin" att bli mycket spelad. Av tystnadens sånger (Musica Callada) är nummer XV en sorgesång som låter som en dissonant hälsning från 1900-talet till Franz Schubert och en av pianolitteraturens mest vemodsfulla satser (pianosonaten i B-dur D 960, Andante sostenuto). Nummer 25 är en annan av mina favoriter där Volodos visar vad ett för en gångs skull tekniskt enkelt stycke kan innehålla av djup om man spelar nyanserat. Och lyssna också till "El Lago" vars impressionism sannerligen inte står Debussy efter.

Skivan ska tas upp i CD-revyn, SR P2, på söndag och det ska bli spännande att höra vad panelen där kommer att säga.


PS. Tre tidigare inlägg om Mompou finner man om man klickar på hans namn i kolumnen till höger.

Jean Giono om vänskapens tråd

Veckan som gick rymde en del läsning vid sidan av de sorglösa promenaderna i solen. Bland annat läste jag ännu en bok av fransmannen Jean Giono, en berättelse från 1929, som först nu utkommit på svenska i serien "Moderna klassiker" på Elisabeth Grate bokförlag, det förlag som även försett oss med några andra omistliga utgåvor av samme författare. 

Boken heter "Mannen från bergen" och bildar tillsammans med "Kullen" och "Vårvinden" en trilogi med djup förankring i författarens provencalska landskap. 

Det är en berättelse om vänskap som uppfordrar till handling, ett patos som inte främst söker sitt. Som i de övriga delarna gäller det enkla människor i enkla förhållanden, strävsamt framhärdande i en natur som i all sin karga skönhet inte vet vad barmhärtighet är.

Två daglönare träffas på krogen och den ene delger den andre ett brottstycke av sin historia, en mycket känslig del som handlar om hur han berövats sin stora förälskelse i livet. Det gäller den unga Angéle, som en brutal typ från Marseille förfört och sedan utnyttjat som prostituerad. När den betydligt äldre Amédée anförtros allt detta föds en tanke inom honom att försöka bistå sin olyckskamrat, den vanligtvis tigande och lidande mannen uppifrån bergen som för en gångs skull öppnat sitt blödande hjärta.

Amadée uppsöker därför Adéles gamla föräldrar och erbjuder sig att hjälpa till på gården. Så uppdagas sakteliga en historia om skam och vanära. Dottern och hennes lilla barn hålls dold för världen inlåst i en jordkällare. När Amadée av olika omständigheter förstått att Adéle finns någonstans på gården hämtar han sin vän, och det som sedan utspinner sig får mig att tänka på Orfeus-myten, bara det att lyran är utbytt mot ett munspel och slutet framtonar i ett försonande ljus i stället för den klassiska mytens tragik. 

Antikens myter alltså, kanske också bibelns sätt att berätta, ligger där i botten som inspirationskällor. Amadée vänder sig direkt till läsaren och berättar det som berättas honom och vad som i övrigt finns att meddela om hur det var. Men jag får även en annan association och den är visuell trots att den har med Gionos språk att göra. Giono tecknar bilden av människor som vore de en del av naturen; metaforerna gör dem till ett med den jord de trampar och det landskap de befolkar. De kan likna provencalska döderhultare. 

Så är det då vänskap Giono skildrar? Det är ju ingen betalning enligt principen tjänster och gentjänster för gammal vänskaps skull det handlar om. Det som sker med Amadée är att han väcks i sin djupaste medkänsla, det vi nu kallar empati, när han ser och förstår den stukade kamratens belägenhet. Och när han inser att det är värt en ansträngning om än med osäkert utfall, tar han chansen att lägga saker och ting tillrätta.

När väl kamraten återfunnit sin Angéle, och föräldrarna låtit sig bevekas, drar han sig respektfullt tillbaka. "Jag såg på honom, han såg på mig, och så slutade det, utan ett ord". Utan ord hör han dock tacksamhetens ord uttalas i kamratens ögon.

"Jag fanns i ena änden av den vänskapens tråd som var fästad i våras båda hjärtan; ett steg till och den brast.
   Och jag tog det steget bakåt, och jag gick.

Så var det".

Så slutar humanisten sin berättelse.

PS. Jag borde tillägga att boken översatts av ingen mindre än Jan Stolpe. Bättre kunde det inte gjorts, och i ett verk som detta där språket betyder så mycket är det en fröjd att konstatera att uppgiften lagts i så kompetenta händer.

Bilden: Jean Giono vid skrivbordet.

Ett tidigare inlägg om Giono finns här.

Sensommarfrukter

Jag gör lantliga helgpromenader med Issa i det välsignade sensommarväder som råder. I grus och gräs och i någon mån på asfalt går vi. Solen gassar utan att steka, vindarna som drar över fälten ger dagarna en behaglig mildhet under klarblå himmel.

Längs vägen nedanför den gamla vackra skolbyggnaden i rött med vita knutar, numera församlingshem, står en apel som dignar av frukt, äpplen som ingen skördar trots att de bjuder på den allra läckraste sötman i äppelväg. Önskar innerligt att jag kunde namnge sorten, men kan för lite om äpplen. De är ljust gulgröna med en rodnande strimma på ena sidan. Jag plockar ett och äter varje gång jag passerar.

Åt andra hållet står i stället ett päronträd i vägrenen, ensamt utan förbindelse med någon bebyggelse. Deras små gröna, droppformade frukter är också mycket välsmakande. Medan Issa nosar och krafsar i gräset kliver jag över diket och plockar några från de lägsta grenarna. Jag pallar inte frukt, förser mig bara av ett överflöd innan det faller till marken.

Att gå i solen med en liten lycklig hund som sällskap är smittsamt lyckobringande. Hon som i luften och på marken vittrar allt från möss och andra hundar till hare och rådjur, och som när de inte visar sig låter sig triggas till jakt av en mc som rör sig som en råtta långt borta över stubbåkrarna längs den huvudväg som bildar vår synrand. Och jag som ler åt hennes illusioner tuggar lugnt i mig den solvarma frukten.

Så får jag syn på något som gör att jag själv rycker till och tvärstannar. En sopp, fast och fin i bästa storleken, står sannerligen där i kanten av den skogklädda bergknallen och väntar på mig. Jag som nästan gett upp hoppet om svampskogen i år får nytt hopp och gör mig strax en tur för att undersöka saken.

Men på samma sätt som en enstaka svala inte gör någon sommar, gör en ensam bukig stensopp ingen svamphöst. Mossan frasar torrt under mina fötter. Inte ens i de mörka sänkorna anas någon fukt som kunde gynna svamptillväxt. Några få torra kremlor är allt jag ser på ett enda ställe.

Denna underbart solrika sommar får nog åtminstone vi upplänningar betala med en usel svamphöst.

Sveriges mest överskattade "geni"

Det skrivs i dessa dagar rätt mycket om Lars Norén dagböcker, del två, som nyligen utkommit. Överallt, även av dem som är kritiska, får han epitetet geni och jag undrar varje gång varför.

Norén har skrivit en del poesi värd att ta del av. Det var för länge sen. Mest känd är han som dramatiker och regissör, och som dramatiker skrev han några pjäser där självupptagna människor talar förbi varandra, när de inte i återkommande raseriutbrott häver ur sig otidigheter av ett slag som alltför anständigt folk endast undantagsvis och i hemlighet tänker men kittlas av att höra uttalas, om än bara på teatern.

Det där var också för rätt länge sen nu, och jag tyckte redan då att det var grunt, kvasi, lättköpt - möjligen användbart som illustrationer till grav narcissistisk patologi av det slag som moderna psykoanalytiker förgäves försöker få bukt med. Med skådespelare som grälade fram en skickligt hopkommen brist på kommunikation och med igenkännbar medelklassrekvisita och modereferenser kunde salongen i bästa fall elektrifieras av det förbjudnas laddningar, och det i en tid när ingenting längre var förbjudet. Ungefär som när någon förorättad och olycklig jävel fyllnar till på ett party och börjar provocera sin partner med dittills undertryckta "sanningar", personliga rancuner som fyller övriga närvarande med lystet obehag.

Geni? Vid Gud - om Norén är ett geni är den svenska parnassen fylld av genier långt mera värda den beteckningen än han är.

Jag svängde förbi bokhandeln häromdagen och såg att den där dagboken är inplastad. Är inte det lite lustigt? Bör alltså inte öppnas i ett offentligt rum? Luktar gammal ost?

Hursomhelst, jag avstår den norénska dagboken även denna gång.

Jesu barnbarn och filosofin

Mats Furberg är en svensk filosofiprofessor, numera emeritus, vars böcker jag alltid haft ett gott öga till. Vem kunde motstå en titel som "Allting en trasa. En bok om livets mening", som han skrev redan på åttiotalet. Jag kunde det i alla fall inte.

I den svenska tämligen monolitiska samlingen av så kallade analytiska filosofer, med beröringsskräck för allt vad livsfilosofi heter, har han utmärkt sig som av en annan sort. Mycket välgörande så, enligt min enkla mening.

Nu har han vid åttio års ålder skrivit en memoarbok, som inte heller är någon annan riktigt lik. I vart fall är det inte fråga om någon ledsam redovisning av dagböckernas noteringar från karriärens trappsteg med skrytsamt namndroppande och illa dolt självförsvar. I stället får vi ta del av en koncentrerad berättelse om liv och utveckling som snarast liknar ett försök till självförståelse för att inte säga självuppgörelse. I den berättelsen finns också inslag av filosofiska resonemang och ställningstaganden, men mest ändå frågor att leva med och förtvivla om svaren på.

Den lilla behändiga boken på 142 sidor heter "Jesu barnbarn. En väg till filosofin" (Thales, 2013). Titeln avslöjar att vi än en gång har att göra med en skrivande person som växt upp i en kristen miljö med avgörande konsekvenser för fortsatt liv och utveckling. Det var väl Sven Lidmans son, Sam Lidman, som på femtiotalet myntade begreppet "Guds barnbarn" för dem som inte utan möda försökte frigöra sig från de starka banden till den fromma miljön och en trosviss åskådning som svarade på de flesta av livets gåtor. Nu är det i Furbergs fall inte pingströrelsen utan en västerbottnisk, roseniansk fromhet som hans far, diakonen, praktiserar i schartauansk västkustmiljö. Det specifika samfundet är emellertid av mindre betydelse. Fadern mötte Jesus i en skyttegrav i första världskriget, och det blev avgörande för hans livsval, och därmed indirekt också för sonens. Som alltså blev filosof på kuppen.

Berättelsen är skriven i tredje person, men är fördenskull inte mindre skoningslös i sin rannsakan av både föräldrarna, andra närstående personer av betydelse och diakonsonen själv, det vill säga författaren.

Trots att författaren är halvannat decennium äldre än jag och mitt eget huvudområde varit psykologi, inte filosofi, har jag inga svårigheter att förstå den möda att finna sig tillrätta såväl akademiskt som privat som han skildrar. Den analytiska filosofins dominans i Sverige under denna tid motsvaras av det positivistiska totalgreppet över psykologin och beteende- och samhällsvetenskaperna generellt. De dygdemönster som var förhärskande på fyrtio- och femtiotalet luckrades förvisso upp på sextiotalet med p-pillrens tillkomst och annat, men inte så avgörande att det som författaren anför känns främmande. Och det kommande kärnvapenkriget, det som i det kalla krigets femtiotal skulle förinta oss alla, påminns jag om som någonting jag själv som barn upplevde som ett reellt hot, inte minst för att kärnvapenprovsprängningarna i Novaja Zemlja skedde förfärande nära den nordliga utpost där jag fanns.

Furberg växte upp under Ingemar Hedenius storhetstid och bekänner att han njöt av dennes uppgörelse med kyrka och teologi. Men även om han uppskattade Hedenius´ insats var han inte överens med honom i allt. "Tro var nog ingen motsats till vetande men inte av den helige Thomas´ skäl, det lilla han förstod av dem, utan för att vare sig tro eller vetande var något enhetligt".

Diakonsonen trevade sig fram "i dimman" för att finna sin egen väg, en väg inom filosofin som dels borde vara relevant för liv och vardag, dels också öppen för frågor andra än dem som bara bryter ned satserna i sina beståndsdelar. Semantik och fenomenologi blir till sist det som kom att nöjaktigt tillgodose den göteborgske filosofens krav på meningsfullt filosoferande.

Avvikelsen från faderns livsväg startar i den fasta övertygelsen om döden som slutet och Gud som icke någon att räkna med. Återstår då att krångla sig ur de fängslande gemenskaper som inte sällan snart låter sig ersättas av andra. Ensamhet och gemenskap - där fanns åter ett begreppspar som barnbarnet fann anledning syna. Med konklusionen att även om man är en ensam person som allra helst umgås med poesi och annan läsning så är man som människa också del av gemenskaper. "Du" är i det sammanhanget språkets nyckelpronomen, och skillnaden mellan ting och värden innebär inte att de senare inte finns eller bara är uttryck för känslor som inte räknas.

Diakonsonen fann en livsväg som han på ett tänkvärt och spännande sätt sammanfattar i denna bok, som alltså kan läsas som en sorts essäistisk utvecklingsroman. Själv läste jag den två gånger eftersom jag fann att dess stilistiska täthet i förhållande till ett bitvis tankedigert innehåll krävde det, efter den första lustläsningen i ett högre tempo.


Bilden: Thorvaldsens Kristus (omnämnd i Furbergs bok).

Förberedelser för höstsäsongen

Det känns i luften, särskilt mot kvällen. Hösten är i antågande. När solen står som högst om dagarna kan man visserligen hålla kvar känslan av fortsatt sommar, närmare bestämt den färgrikt mättade sensommaren. Men det är inte bara luften och färgerna. Folk återsamlas, talar om sommaraktiviteterna som något som varit och skruvar in sig i de gamla vanliga gängorna. Inte alltid enbart med motstånd.

Själv hör jag till dem som alltid tillsammans med Birger Sjöbergs Frida sörjer den flyende sommaren, den varje år alltför korta.

Dessbättre finns det glädjeämnen med hösten också. Ett av dem handlar om att bläddra igenom de programhäften som närliggande musik- och teaterinstitutioner presenterar inför kommande säsong. Jag brukar notera det som förefaller mest lovande, och det blir naturligtvis mycket mer än jag kommer att kunna ta del av. Det får man acceptera; det är nu en gång så att man måste välja här i livet.

Jag nämner här något ur det stockholmska utbudet som väcker mina högsta förväntningar. Dock begränsat till klassisk musik och opera, samt lite teater. Jag överblickar inte det stora utbud som kyrkorna också har, så de är inte beaktade.

Konsert:

19/9. Konserthuset. Enescus Svit nr 2; Beethovens 5:e pianokonsert; Carl Nielsens Symfoni nr 2 (De fyra temperamenten). Kungl Filharmonikerna med Sakari Oramo. Solist: Leif Ove Andsnes. - Både en av de mest berömda pianokonserterna och Nordens störste symfoniker på programmet!

21/9 i Berwaldhallen. Bela Bartoks 2.a pianokonsert och Mahlers 10:e (ofullständiga och av andra fullbordade) symfoni. SRSO med Daniel Harding, Solist: Yuja Wang, den nya suveräna stjärnan på den kinesiska pianisthimlen i den tuffa bartokkonserten. Det kan bli något!

11/10 i Berwaldhallen. Beethovens pianokonsert nr 3; Bruckners symfoni nr 7. SRSO med D Harding. Solist: Joao Maria Pires.

23/10 i Konserthuset. Kaja Saariaho "Laterna Magica"; Chopins 2:a pianokonsert; Schumanns Symfoni nr 4. Kungl Filharmonikerna. Dir: Juanjo Mena. Solist: Ingrid Fliter.

24/10. Berwaldhallen. Brahms Requiem. SRSO med V Gergiev.

27/10. Konserthuset. Grigory Sokolov återkommer med en pianoafton. Program meddelas senare. - En av de få kvarvarande elefanterna i den stora ryska pianotraditionen. Här kan man tala om förväntningar på det allra yppersta i pianospel. Som sagt en återkommande gäst i Stockholm, men eftersom förra höstens konsert blev inställd på grund av sjukdom känns det desto angelägnare att skaffa sig en biljett den här gången.

9/11. Berwaldhallen. Mahlers symfoni nr 3. SRSO. Damer ur radiokören och Susanne Resmark som solist. Dir: J Nott. - Mahlers och symfonirepertoarens längsta symfoni (90 min) med ett par långsamma satser minst lika underbara som det berömda adagiot i femte symfonin.

20/11 i Konserthuset. Mozarts symfoni, nr 40; Benjamin Brittens Serenad för tenor, horn och stråkar; Edward Elgars Cockaigne. Kungl. Filharmonikerna med Sakari Oramo och solister. - Brittens Serenad är ett av hans allra bästa opus, en sångcykel med dikter av bl a Tennyson, Blake, Jonson och Keats, och med helt underbar musik för horn. Hornsolo i början och slutet men i övrigt sång och horn till en mindre stråkorkester. Här finns ett smakprov i den klassiska inspelningen med tonsättaren och tenoren Peter Pears.

7/12. Berwaldhallen. Wagners Valkyrian konsertant, tredje akten. Med Nina Stemme och Bryn Terfel. SRSO och D Harding.

13/12. Berwaldhallen. Wagner: Isoldes kärleksdöd; Lidholm: Poesis; Dvorak: Symfoni nr 8. SRSO med Herbert Blomstedt.

Datumet jag anger är ibland inte det enda; i flera fall ges konserterna ett par gånger.

Opera:

Det finns flera lockande föreställningar på Kungliga Operan. Den nye chefsdirigenten Lawrence Rennes har redan visat att det i varje fall musikaliskt är befogat att vänta sig mycket. Jag lockas mest av Wagners Parsifal (men bävar lite inför den oundvikliga jämförelsen med den fantastiska föreställningen från Metropolitan som gavs på bio i våras), Verdis Maskeradbalen och Strauss´ Salome (med Nina Stemme i huvudrollen).

Folkoperan ger sig på Mozarts Trollflöjten, och bara de inte trollar för mycket utan ser till att musiken får den huvudroll den ska ha så kan det nog också bli en bra föreställning. Jag blir alltid lite misstänksam när någon har har anförtrotts en "musikalisk bearbetning", även om den nödvändiggörs av en till storleken begränsad orkester. Man får hålla ett öga på recensionerna.

Teater:

Någon teaterföreställning vill jag gärna hinna med per säsong, även om musiken för min del dominerar.
Stadsteatern återupptar glädjande nog Becketts "Krapps sista band" som jag missade i våras. Ingvar Hirdwall är min favoritskådespelare och jag har en speciell relation till just den här Beckett-pjäsen.
Vidare ges Shakespeares King Lear med Sven Wollter som kungen, och det kanske kunde bli intressant.
Dramaten sätter upp Büchners Woyzeck, en modern klassiker jag aldrig har men givetvis borde ha sett.
Uppsala stadsteater ger Tjechovs Tre systrar, och Tjechov är aldrig fel, som ungdomarna säger nuförtiden.

Önskelistan är redan orealistiskt omfattande, så jag stannar här.

Foto: EJ (klicka för större bild!)

Niels Lyhnes förluster

Jag blev påmind av Rainer Maria Rilke om en bok jag borde läsa. I sina "Brev till en poet" hyllar han den danske författaren J P Jacobsen och särskilt hans "Niels Lyhne", en psykologisk utvecklingsroman som utkom 1880 och hör till Danmarks främsta bidrag till världslitteraturen. Av all litteratur han läst såg Rilke endast två verk som oundgängliga - bibeln och Jacobsens verk. Rilkes egen "Malte Laurids Brigge" hade Jacobsens romaner som en viktig inspirationskälla, vilket för övrigt gäller för flera andra av Rilkes samtida. I själva verket lär "Niels Lyhne" vara en av de mest inflytelserika romanerna som skrivits i Norden.

Jag skaffade mig både "Niels Lyhne" och "Fru Marie Grubbe" någon gång på 80-talet, förmodligen sedan jag läst eller hört någon annan entusiastiskt rekommendera denne författare. Men först nu, när jag betar av en del både lästa och olästa klassiker i mina hyllor, erbjöd sig ett tillfälle att läsa honom. Det händer ju ibland att den ena boken ger upphov till den andra i en kedjereaktion som man gör klokast i att bara välkomna och låta sig ledas av.

Jag förstår Rilkes förtjusning i den här romanen, även om jag själv inte placerar den på samma hylla som bibeln eller i innerfickan närmast hjärtat. Den är förvånansvärt modern som skildring av kärleksliv och konstnärsliv, som spegling av både mäns och kvinnors frigörelseproblem och inte minst som diskussion av en ateistisk livshållning.

Lyhne blir mycket tidigt varse döden i livet när en älskad person, en faster, tas ifrån honom utan att Gud ingriper som svar på bön. Samtliga hans tre stora kärlekar kommer sedan att dö eller försvinna ur hans liv. Döden blir en ständig följeslagare som skärper de för honom så viktiga frågorna om ensamhet och tillhörighet och det svåra valet av livsväg - innan allt hur som helst tar slut.

Han kämpar med en intighet som undergräver hans diktarambitioner och som lätt övergår i trötthet och resignation. De "felslagna kärlekshoppen", det vill säga de kvinnor som han inte får eller förmår behålla, bidrar till tungsintheten och vankelmodet. Men även förlusten av gudstron gör honom till en bredvidstående desillusionerad främling, kontakterna med likasinnade vänner till trots. Det är på så vis en tragisk gestalt som skildras, psykologiskt inkännande och med en rik palett för stämningar och miljöer.

Det har sagts att den här romanen visserligen handlar om en mans utveckling från födelse till död, men att kvinnoporträtten är väl så inträngande som karakteriseringen av huvudpersonen. Kusinen och nära vännen Erik, en konstnär som tidigt visar en stor men sedermera dåligt förvaltad talang, vinner den kvinna som även Lyhne älskar. Vilket inte hindrar att Lyhne ett par år senare återkommer till hembygden och på nytt förälskar sig i henne. Äktenskapet är redan på upphällningen och Erik har förfallit till rumlare i lag med bygdens andra rumlare: "i allmänhet villiga att underkasta sig den tyvärr sällan med fullständig framgång utståndna underkuren: att dricka sig nykter av genever sedan man druckits full med champagne" (!) Berusad omkommer Erik i en olycka, vilket dock inte förändrar Lyhnes förhållande till änkan till det bättre, eftersom hon drabbas av svåra skuldkänslor och reser sin väg.

Lyhne gifter sig i stället med en mycket yngre kvinna, som troget förenar sig med honom i stort som smått, också idémässigt. Hon drabbas emellertid alltför snart av allvarlig sjukdom och på dödsbädden av ångest. Hennes tillkämpade ateism håller inte inför döden och Lyhne får böja sig och kalla på prästen. Kort därefter dör även deras lille son i kramper inför en vanmäktig Lyhne, vars hotfullt knutna händer höjda mot himlen kanske kan kallas bön trots vetskapen att ingen hör honom.

Niels Lyhne väljer slutligen att som frivillig gå ut i det krig som utbryter. Där såras han av en kula i bröstet och blir forslad till sjukhus. När han får beskedet att hans utsikter att överleva inte är stora, konstaterar han torrt att "det kunde ha varit skönt att ha en gud att klaga för och be till". Men när doktor Hjerrild, själv ateist, lite trevande och med förståelse för situationen undrar om Lyhne vill säga något, skakar Lyhne bestämt på huvudet.

"Hjerrild gick. Då han kom in i sitt rum stod han länge vid fönstret och såg upp mot stjärnorna. "Om jag vore Gud", mumlade han, och i tankarna fortsatte han: "Då skulle jag mycket hellre göra den salig som inte omvänder sig på sitt yttersta".

Jo, nog kan man tänka sig att Rilke såg själsfränder i både Jacobsen och Lyhne. Även om Rilke i slutänden lyckades bättre med sin diktargärning än i varje fall den senare.


Bilden: Ernst Josephsons porträtt av J P Jacobsen, Rom 1879.

Mozart - the one and only!

Mitt i allt Wagner-firande sätter jag på en nyinköpt dvd med Mozarts "Don Giovanni" och blir på nytt helt omtumlad och närmast gråtfärdig. Hur är det möjligt med en sådan musik! Ges det verkligen sådana mirakel!

Detsamma kan ju hända med Wagner, att man bärs av musiken in i ett saligt rus och samtidigt någonstans i bakhuvudet hör en röst som förgäves försöker håller en nykter, men bara med resultatet att man till sist kapitulerar: Ja, det är sant!

Jag menar ju att Wagners "Tristan och Isolde" hör till en av världens ska vi säga fem bästa operor. Så jag firar gärna Wagner, trots att jag aldrig orkat att ordentligt sätta mig in i "Ringens" mytologi. Och jag älskar Verdi, som givetvis också måste in på fembästalistan, fråga mig bara inte med vilket eller vilka verk. Det är Mozart jag har aktuell för mig just nu, och han har också gjort mer än en opera som måste med.

Den listan är förstås ogörlig och kommer förmodligen att till sist bli en fem-lista för respektive operageni. De riktigt överlägsna operagenierna är inte många. Men jag vet - nästa gång jag drabbas av en bra uppsättning av en Puccini-opera kommer jag att lista även den som en bland de ofrånkomliga.

Men det blir troligen en Mozart-opera jag tar med mig till den öde ön. Och trots att jag i hans fall också skulle kunna välja "Trollflöjten" eller "Cosi fan tutte" måste det bli "Don Giovanni" om jag tvingas välja endast en. Vilken musik! Kast mellan lasciv förförelse, lättsamma serenader och svindlande sorgesamma djup; snabba växlingar mellan kättjefull masochism och hämndlystet ursinne, mellan oskuldsfull svaghet och beräknande lössläppthet. Har någon någonsin förmått att i musik gestalta så komplexa emotionella tillstånd som Mozart när han är som bäst?

I den här filmatiseringen av operan, där Joseph Losey står för regin, har man dessutom lyckosamt placerat handlingen i lika intagande som relevanta miljöer, dels i den venetianska lagunen och dels i ett par av Andrea Palladios arkitektoniska mästerverk. Miljön kring Villa Rotonda, strax utanför Vicenza, är precis så vacker som den framstår i filmen, det vet jag sedan ett besök där för några år sedan. Och att Losey haft en budget som inte begränsat honom verkar klart.

Även musikaliskt är det ypperligt genomfört, med Lorin Maazel som dirigent för operaorkestern i Paris. Sångarlaget är genomgående mycket bra, och där har jag endast en liten invändning. Det är alls inget fel på Teresa Berganzas sång, men är hon inte lite för gammal här för att trovärdigt kunna kreera den lättflirtade flicksnärtan Zerlinas roll?

Den jag särskilt fäste mig vid denna gång var donna Anna, och nu inte bara för den magnifika hämndarians skull. Mozart har gett henne andra strålande uppgifter också. Och med den fysiska skönhet, det artisteri och den ljuvliga sopran som Edda Moser uppvisar här blir hon något av en uppenbarelse för både öga och öra. Jag hade tidigare inte riktigt uppmärksammat denna sångerska, som tyvärr nu lämnat scenen sedan många år.

Om ni tittar på Youtube-utsnittet här (och glöm för all del inte att lyssna till vad Mozart gör i orkestern!) så förstår ni vad jag menar. Förlåt min entusiasm, men närmare upplevelsen av fulländning kommer man kanske aldrig.

Foto (de båda nedersta): EJ. Villa Rotonda.