Ett senromantiskt drama

Jag lyssnar återigen till Arnold Schönbergs "Verklärte Nacht", den ursprungliga versionen för stråksextett. Det är ett verk som jag alltid varit svag för, liksom för flera andra av samme tonsättare och särskilt de som tillkom kring förra sekelskiftet. Senromantik dragen till sin yttersta spets kan fortfarande ha något äventyrligt över sig, med den möjliga skymten av förklaring vid vägs ände och ett skimmer av höstlig månskensnatt med oroliga drömmar.

Och jag kom att tänka på boken "Wittgensteins Vienna" (av Alan Janik & Stephen Toulmin), den där boken som blev så omtalad på 70-talet och som alla, också jag, måste läsa. Den bidrog till att sätta fokus på det sjudande kulturliv som en gång fanns i Wien och som omfattade alla konstarter jämte både filosofi och vetenskap. Allt det nya som så småningom kom att få stor betydelse verkade ha haft sin linda i sekelskiftets Wien.

Det ena ledde till det andra, och jag läste lite på nätet om Schönberg och lyssnade vidare till andra stråkkvartetten, den som har en sopran med i de båda sista satserna. Jag påmindes om att han var svåger med Alexander Zemlinsky, en tonsättare som först på senare år fått en renässans och som saknas i den där bokens index. Zemlinsky var Schönbergs lärare och han hade en syster, Mathilde Zemlinsky, som alltså blev Schönbergs första hustru.

Ännu en som saknas hos Janik & Toulmin är Richard Gerstl (1883-1908) en ung expressionistisk konstnär som tidvis vistades hos paret Schönberg för att ge den mångsidigt begåvade Arnold viss handledning i måleri. Det bar sig inte bättre än att Mathilde och Richard blev förtjusta i varandra och när Mathildes otrohet avslöjades, de lär ha tagits in flagranti, flydde hon hemmet tillsammans med sin älskare. Schönberg lyckades emellertid spåra henne och fick henne att återvända hem.

Richard Gerstl hann aldrig göra sig något namn som konstnär. Han hängde sig nämligen i sin ateljé kort tid efter kärleksdramat med Mathilde. Året var 1908 och han var 25 år gammal. Hans anhöriga skämdes över hans öde och magasinerade hans efterlämnade verk i ett lagerutrymme där de samlade damm ända till början av trettiotalet, då hans bror visade dem för en konsthandlare och det ordnades med en utställning i Wien. Mestadels är det porträtt, många av personer i de musikkretsar som han helst rörde sig i. Men givetvis finns också förutom självporträtt flera målningar av Mathilde.

Vi samma tid som detta drama utspelade sig komponerade Schönberg den andra stråkkvartetten. Den tillägnades hustrun. De båda sista satserna innehåller i kvartettsammanhang något så ovanligt som sång. Schönberg hade tilltalats starkt av en diktsamling av Stefan George och använde sig av två dikter - "Litanei" respektive "Entrückung" - för att understryka de suggestiva stämningar han var ute efter. (Texterna finns återgivna här).

Det är i näst sista satsen en extremt exalterad sång och musik, medan den sista satsens melankoliska och tonartslösa kromatik är sprödare och långsammare men därför inte mindre extatisk. När sopranen kommer in sker det med de berömda raderna: "Ich fühle Luft von anderem Planeten" (hör här). Poeten upplever sig upplösas i toner, vilket ju rent faktiskt är vad som här håller på att ske på gränsen till en musikens nyordning.

Bilderna visar två av Richard Gerstls målningar av Mathilde Schönberg. Nederst antagligen en av de sista han över huvud taget gjorde.

Musiken kan man lyssna till här:
Stråkkvartett nr 2 
Verklärte Nacht

Foto (överst): EJ