Julstämningar

Alla fyra ljusen tända. Vilken dag som helst vaknar man till ännu en julhelg, vilket jag konstaterar utan vare sig stress eller barnslig förväntan. Dock inte utan den ofrånkomliga insikten att mina jular börjar bli oroande många till antalet, en insikt jag raskt byter mot den handlingsberedande, mer vardagsnära att några inköp måste göras i butikerna i centrum. 

Väl där noterar jag att fler än jag förmodligen insett åtminstone det senare. Kön till kassorna är dessbättre inte längre än att de kan uthärdas - även med ansiktsmask på. 

Vin, saffransbullar och en julklapp. Sen fri igen i friska luften, i ett alltmer ymnigt, ljuddämpande snöfall. Domkyrkotornen omsvärmas ungefär som i de där klotformade glaskulorna man som barn med förtjusning skakade så att vita partiklar yrde upp och sakta la sig runt en tomte eller en kyrka. En förtrollning av kortvarigt slag, ungefär som nu det plötsliga snöfallet. 

St Olofsbron täcks av ett lager kritvit nysnö som snart kommer att trampas, smutsas och förlora sitt värde. Om temperaturen sjunker rent av förvandlas till eländig ishalka, strösslad med grus. Ha vett, du mänskobarn, att njuta av det vackra medan det/du varar! 

Jag öppnar för det genuina och duckar för det skrälligt påträngande. Snöfall utan bjällerklang. Avvägningar, javisst, alla gör vi dem. Den kitschbefriade idyllen, hur ser den ut?

Bland annat julmusiken är jag noga med. Under lördagskvällen en underbar julkonsert (i SVT2; ära vare public service!) från den storslagna, ur eldstormen återuppståndna Frauenkirche i Dresden (konserten börjar 2:00:00 in i programmet "Kulturstudion") - ja, Dresden med allt vad den stan har att erbjuda i kulturellt och inte minst musikaliskt hänseende. Staatskapelle, flera körer och inhyrda solister, allt av Spitzenklasse. Sopranen gör mig tårögd och hennes namn bevarar jag i minnet: Regula Mühlemann. 

Et incarnatus est. Vilken strålande klarhet, vilken Mozartstämma! En röst som gjord för dessa valda delar av den mäktiga c-mollmässan. I det som måste vara den största sakrala musik som det gudomliga snillet åstadkom. Men så är det också fråga om en mycket speciell gåva, en bröllopsgåva till Konstanze.

Eller måndagsmorgonen - när nattsömnen alldeles för tidigt bröts och det inte gick att somna om. En repris från dagen innan av en direktsänd konsert med Erik Westbergs vokalensemble från Studio Acusticum i Piteå, ett inslag i Europeiska radiounionens julmusikdag (Ära vare även den och SR P2!). Tonvikt på svensk julmusik i folkton med inslag av både nyckelharpa, ackordeon och orgel. Med hörsnäckorna i öronen lyssnar jag klarvaken utan varje tanke på sömnförlust.

Nästan hemma upphör snöyran och jag passerar en granförsäljare som öppnat tillfällig utomhusbutik i korsningen Skolgatan/Sysslomansgatan. O, Tannenbaum, O, Tannenbaum, wie grün sind deine Blätter. Den gamla tyska visan klingar inombords utan att jag kan greppa texten som helhet. Melodin är mycket enkel, men jag famlar efter orden.*

Vi lever numera utan gran, klarar oss därvidlag med minnena av barndomens pyntande med stjärnan i toppen, flaggor och girlanger, trumpetande folieänglar, hemmagjorda pappersklipp och framför allt de granna men sköra glaskulorna, den ena praktfullare än den andra. Ja, jag minns till och med tiden före elbelysningen, då granen under nogrann bevakning verkligen tändes, ljus för ljus, och rummet fylldes av doften av stearin. 

När jag vänder mig om har jag parken med statyn av Finn Malmgren framför mig. Han står där som alltid, oberoende av årstid klädd i sin tjocka polardräkt men nu på något sätt fullständigad av det överraskande snöfallet. Vad kunde göra honom i någon liten mån mer autentisk än den nyfallna snön på armar, axlar, krage och skor? 

Lars Gustafsson anknöt i en av sina dikter till denna staty och till den dikt av Gunnar Mascoll Silfverstolpe som denne skrev till sin vän vid avtäckningen av statyn. Så här låter det hos Gustafsson:

Och en vinterdag står vännen åter i parken

men denna gång som staty

Han är och han är inte Finn Malmgren 

Återkommen och inte återkommen

I sin hyllning till polarforskaren som omkom i Umberto Nobiles polarexpedition 1928 vänder sig Silfverstolpe till Malmgren som någon kanske "för blyg för att vara staty" och "blyg när du tvingas att tala". Gustafsson tar detta som utgångspunkt för en reflektion kring vilken röst som kan höras från en staty som omöjligen talar, tvingad eller ej.

Finn Malmgren, vilsefaren i Ishavet,

har kommit tillbaka som Stengäst.

Hur talar man till en staty?

Man talar inte till statyer.

Hur tvingar man statyer att tala?

Statyer är regelmässigt alltför blyga

Gustafsson konstaterar, med sedvanlig humoristisk underfundighet, först det självklara att bara vi själva kan tala i statyernas ställe, och tänker sig sedan att talaren är hänvisad till tre imitationer: 

- av den bortgångnes verkliga röst, 

- av en röst som varken är Finn Malmgrens eller Statyns, utan Finn Malmgren som staty ("nog så svår att efterlikna", eftersom denne "var ju, veterligt, aldrig staty") och sist

- av poetens, i det här fallet Gunnar Mascolls, egen röst

Så vem talar vi till, när vi försöker få statyer att tala? Det är Gustafssons fråga.

Nötter hör julen till.

Mina läsare av dessa rader tillönskas en riktigt God Jul!

* Jag hämtar texten på nätet (enligt vissa uppgifter lär det finnas mer än en). Och det visar sig att jag mindes lite fel. Granen var i första raden inte grün utan treu:

"O Tannenbaum, o Tannenbaum

Wie treu sind deine Blätter
Du grünst nicht nur
Zur Sommerzeit,
Nein auch im Winter, wenn es schneit.
O Tannenbaum, o Tannenbaum,
Wie treu sind deine Blätter"

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)