Jag återvänder gång på gång till Sergei Rachmaninov, alltmer övertygad om att han är och förblir Rysslands största romantiska geni. Det är för pianomusiken förstås, säger ni, men nej inte bara för den. Tjajkovskij får ursäkta, men min värdering beaktar symfonierna och annat också, inte minst den andra symfonin.
Nu när sommaren går in i det antagligen sista högtrycket och de mörka molnbankarna och det i år så frekventa åskmullret från både när och fjärran åtminstone tillfälligt tystnat, går jag till olika inspelningar av pianopreludierna. Visst är det återigen läge för en omgång ryskt, det vill säga kanske lika mycket nordiskt, vemod.
För flera år sen skrev jag (här) om det fjärde preludiet i opus 23, fortfarande en av höjdpunkterna i musiken för solopiano av denne tonsättare som själv kanske var den allra främste pianisten genom tiderna.
Nu vill jag framhålla nummer 1 i fiss-moll i samma opus. Jag lyssnar till Svjatoslav Richter i en femtio är gammal liveinspelning från Manchester. Och jag läser ett par korta kommentarer som försöker karakterisera detta stycke.
Richter själv konstaterar i en anteckning kort och gott att det är dystert och poetiskt, medan den berömde ryske pianopedagogen Heinrich Neuhaus, som höll just fiss-mollpreludiet för att vara det bästa, tyckte sig uppleva en rysk afton i friska luften vid en damm när dimman stiger.
Det finns en damm i närheten av det lantställe där jag tillbringat större delen av sommaren, ett litet vattendrag tätt omgärdat av svärdsliljor och rejäla dungar kaveldun. En rörhöna med familj har slagit sig ner där, men visar sig bara i undantagsfall när Issa och jag passerar. Nu är svärdsliljorna sen länge utblommade och kaveldunets kolvar har mörknat och bestånden står likt väpnade plutoner i stram givakt. I skymningen efter solvarma dagar och sjunkande temperatur kan dimstråk anas, även om de framträder som tydligast i det matta gryningsljuset.
Om det är ruvande missmod eller bara det kära gamla rysknordiska vemodet i dimmig dov kromatik som hörs i vänsterhandens fint varierade ostinato, det får bli varje lyssnares ensak. Tillsammans med högerhandens elegiska melodi samlar sig musiken till en stegring i diskanten som rör upp känslorna ordentligt. Innan den på nytt sjunker och återgår till grundstämningen och en coda som eftersinnande tycks vilja tillägga att ja, så var det med den saken.
Dessa fyra minuter musikalisk poesi finns i Richters version på Youtube här.
Foto (överst): EJ
Fotot av Rachmaninov på sitt sommarställe 1910 är ett lån från Wikipedia.
2 kommentarer:
Tack så mycket för introduktionen och dina egna poetiska reflektioner! Rachmaninov hör till mina stora favoriter men jag vet med mig att jag bara har hört en liten del av hans verk. Nu vet jag att pianopreludierna är värda att lyssna på. Det skall jag göra framöver.
Ja, Jenny - och inte bara preludierna, som består av två samlingar, op. 23 och op. 32. Dessutom finns bland annat Études-Tableaux, också två samlingar som hör till den oumbärliga pianorepertoaren.
Skicka en kommentar