Det är med sorgblandad förtjusning jag i sommar upptäcker att det finns ännu en roman av Lars Gustafsson. Den kom för ett par veckor sedan och heter "Dr Weiss sista uppdrag" (Norstedts). Glatt överraskad anar man samtidigt både av titeln och det faktum att kvarlåtenskap trots allt är en ändlig sak att detta torde vara det sista vi hör från herr Gustafsson. Jag läser och inser hur mycket jag saknar denne egensinnige betraktare av världen, den värld av poetisk saklighet och gäckande mystik som var hans.
Det är en tunn bok på endast 120 sidor men med en märkvärdig densitet som på ett mycket gustafssonskt sätt väver samman några av de viktigaste trådarna i hans tankevärld.
Det sker i form av en fantastik som även tidigare lockat honom, dock mer besläktad med Jorge Luis Borges ficciones än med traditionell science fiction. Genom sin protagonist, dr Weiss, gör han här en totalt gränsöverskridande tidsresa med drag av pikaresk, som vanligt med stort utrymme för en omfattande lärdom omsatt i kreativ spekulation och för växlande miljöer åskådliggjorda med sinnlig precision.
Gustafsson vänder sig till dem som tolererar en hög grad av osäkerhet i närmandet till de existentiella grundfrågorna, i synnerhet dem som i lika mån inspireras av matematikens och den moderna astrofysikens svindlande abstraktioner som av de försonande skönhetsvärden som tillvaron också erbjuder.
Alltså, slutligen då herr Gustafsson i skepnad av en dr Weiss. Men vari består uppdraget? Och av vem är det givet? Det antyds att Weiss skulle behöva bekräfta sin anknytning till ett gammalt ordenssällskap efter den djupsinnige munken Fredegesius av Tours från 800-talet, han som skrev om intet och mörkret och som frågade sig om inte ingenting i själva verket också är någonting.
Försatt i full frihet med en även för honom själv oförklarlig förmåga att fritt förflytta sig mellan olika rumstider, de tillvarons baksidor där sådant som framtida minnen och ålder i negativa tal tillhör den ofattbara ordningen, är dr Weiss på jakt efter en förlorad, möjligen gömd, sak eller anordning som en gång gått honom ur händerna och av dunkla skäl borde återbördas till, ja vem? Kanske till dr Weiss själv, eller den ordensmästare som förser honom med vägledning och för berättelsen nödiga scenarier.
Den eftertraktade anordningen har många namn och nämns också som Botemedlet eller Remediet, även som fredegesiusbrödernas förlorade Klenod eller Järnkronan, senast sedd i katedralen i Ravenna, om det nu inte var i en antikbutik i Stockholm vid randen av den grop som bildades när Klarakvarteren revs. Denna Järnkrona är enligt legenden en kraftfull Intelligensförstärkare och som sådan ett sällsynt maktmedel.
Frågorna är och förblir många och ofta obesvarade; bara att ställa dem visar den prekära situation, den ytterst oklara och farofyllda belägenhet som dr Weiss befinner sig i. Varje gång en dörr, en trappa, en genomskinlig vägg öppnar sig uppenbaras oväntade miljöer och sammanhang, där mer eller mindre bisarra händelser utspelar sig som ändå på något drömlikt eller hallucinatoriskt sätt ingår som ett led i jakten på det fruktade Botemedlet, vilket det kanske kan dröja årtusenden innan det uppfinns, men å andra sidan kan ha förskjutits långt bakåt i tiden.
Vid ett tillfälle i ett av rummen, ett slags museum eller minnespalats med obegripliga föremål från förflutenhetens djup eller framtidens förflutenhet, är för ett ögonblick svindeln total för inte bara dr Weiss.
Förbjudna skrifter avslöjar den katastrofala makt den åtnjuter som kommer i besittning av Intelligensförstärkaren. Instrumentets makt ligger i dess avslöjande av hemligheten "om vår och hela universums existens". Dock är priset för "denna ocean av begreppslig klarhet och makt" mycket stort: insikten om den mänskliga existensens totala intighet.
En sak är klar - man behöver inte greppa all eventuell logik i denna hallucinatoriska pikaresk för att ha utbyte av de beskrivningar av rum och landskap som författaren levererar på sin allra vackraste prosa. Såväl det gamla skeppsvarvet, det engelska pensionatet, hästdroskorna och de antika luftskeppen, som det ödsliga och vattensjuka myrlandet eller den sista stranden vid havet skildras med den lyriska klarhet som vi känner som Gustafssons egen, och som trots allt åtminstone på ytan förankrar berättelsen i en känd, förnimbar verklighet.
Gör som jag, börja om från början efter första läsningen. Första kapitlet har för övrigt rubriken "Sista kapitlet" och den här stora lilla romanen håller garanterat för många omläsningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar