Rakt in i hösten - med ännu en av alla dessa svenska storsångare

I förrgår möttes jag av de första pustarna av den svala, lite råa höstluften, en försiktig erinring om vartåt det lutar. Det är sensommar med en viss respit för de somriga sysslor som ännu återstår. I år har jag deltagit i rensningen av klottistel i beteshagarna och plockat vinbär och hallon från buskarna på gården. Dessutom satt två sorters snaps: johannesört och havtorn. 

Ett lantliv går in i slutfasen och börjar så smått inriktas på stadslivets mer abstrakta odlingar. Svampplockning står dock också på dagordningen innan åkrarna vänts, frostnätterna sätter in och skogen börjar skifta färg. Förutsättningarna i år syns goda; de många och kraftiga åskskurarna borde ha gjort sitt till.

Jag har redan tjuvstartat den urbana höstens aktiviteter med ett konsertbesök. En av Konserthusets sommarkonserter sammanföll lyckosamt med datum för ett ärende i Stockholm. Jag ville väldigt gärna höra vår nya stjärnsopran i de kanske vackraste orkestersånger som finns från 1900-talet: Richard Strauss´ "Vier Letzte Lieder". 

Nog är det märkligt att Sverige begåvat världen med så många storsångare och fortfar att göra det. Mest är det sångerskor - tänk på Jenny Lind och Kristina Nilsson på 1800-talet, på Birgit Nilsson och Elisabeth Söderström och sedan samtidens alla andra lysande operaartister, ingen nämnd och ingen glömd. Den senaste i raden är en namne till en av de nämnda, med endast förnamnet lite annorlunda stavat. Det internationella genombrottet har redan skett och vår nya Christina Nilsson förutspås en strålande karriär.

Strauss tonsatte alltså fyra dikter - tre av Herman Hesse och en av Joseph von Eichendorff - alldeles i slutet av sitt liv, dikter som andas ett slags mild höstlighet, med vemodiga omskrivningar av döden som september, sänggående och aftonrodnad. Den första handlar visserligen om våren, men väl endast som drömd kontrast till septembers sorgsna trädgård. 

Alla stora sopraner har dessa sånger på repertoaren, och att så tidigt i karriären ge sig på dem är ganska modigt. Här avslöjas nämligen vad man besitter av musikalisk uttrycksfullhet och mognad, visas om man i en och samma fras kan gå från stilla melankoli till uppblossande hänförelse. Långspunna melodier svävar mellan tonarterna, den täta orkestersatsen skimrar av senromantisk harmonik, där även några undersköna solistiska inslag förekommer (hornen i slutet av andra sången, violinsolot i den tredje!).

Och vad kan man säga? Stor är lyckan att höra sång som så till synes utan ansträngning genombryter orkestern, stiger och sjunker, sväller och lyfter. Det var tårframkallande vackert. Och när slutligen frågan under promenaden in i aftonrodnaden lugnt och stilla ställs - "Ist dies etwa der Tod?" - måste nog den upplyftande glädje man känner skrivas på konto katarsis.

Det fanns annat på programmet också, dels syskonen Mendelssohn med var sin uvertyr och dels samme Strauss´ uppvisande sin tidigt utvecklade ekvilibristik i den symfoniska dikten Don Juan.

Men det var Christina Nilssons sång som jag bevarar som en oförglömlig upplevelse. Jag vill mena att hon med sitt framförande faktiskt matchade den bästa inspelningen jag vet av detta verk: den med Gundula Janowitz och berlinfilharmonikerna under ledning av Herbert von Karajan.

För övrigt kan jag konstatera att en kvinna som dirigent numera är så vanligt förekommande att det inte längre är någonting anmärkningsvärt. Torsdagskvällens gästdirigent är även hon ett nytt stjärnskott som bland annat kommer att ta över Residentie Orkest i Haag, Nederländerna. Anja Bihlmaier heter hon som ledde stockholmsfilharmonikerna på ett utmärkt sätt.


Foto: Jan-Olav Wedin