Kärleksbrev från en passionerad äldre herre

Allt sedan Haydn lanserade stråkkvartetten under senare delen av 1700-talet har det stått klart att man som tonsättare inte måste tänka sig en hel orkester för största möjliga uttryck och konstfärdighet - att det egentligen kan räcka med fyra stråkmusiker för precis den saken.

Haydn komponerade närmare 70 stråkkvartetter över en lång tidsperiod. Två av dem framfördes i lördags i Grünewaldsalen av Belcea Quartet, en av de mest hyllade kvartetterna för närvarande och en återkommande gäst i Stockholms Konserthus. De hade valt två av hans mogna verk i genren: den så kallade "Goddagkvartetten" i G-dur, op. 33:5, och den sent tillkomna "Kvintkvartetten" i d-moll, op. 76:2. Båda lysande exempel på min inledande anmärkning, vilket särskilt musiker av Belceas kaliber visar bortom allt tvivel. 

I kontrast till Haydns raffinerade wienklassicism gavs ett par andra exempel på utsökt kvartettkonst av modernare slag, nämligen Leoš Janáčecks båda bidrag från 1920-talet. Frågan är om inte denne Janáčeck är 1900-talets mest egensinnige tonsättare. Hans tonspråk känns lätt igen, oavsett det gäller opera, mässa, kammarmusik eller solopiano: de korthuggna, talaktsliknande fraserna, mährisk folkton, upprepade melodiska infall, de abrupta kasten mellan skör lyrik och häftiga utbrott.

Speciell är också inspirationskällan till det mesta av hans senare musik. Det handlar om en ung, gift kvinna - Kamila Stösslova - som han, nästan fyrtio år äldre, förälskade sig i och uppvaktade med glödande kärleksbrev i hundratal. Kärleken lär inte ha varit ömsesidig, men Kamila avvisade inte heller hans svärmeri utan lät honom hållas. Från och med mötet med henne finns hon på ett eller annat sätt med i hans musikskapande, och alldeles särskilt i den andra stråkkvartetten med den talande titeln "Intima brev".

Passion och drama låg operakompositören Janáčeck nära, och så även i den första kvartetten - "Kreuzersonaten" - med den från Tolstojs kortroman lånade titeln som i sin tur alluderade på en sonat av Beethoven. I den storyn är det som bekant inte bara fråga om svärmeri och glödhett begär, utan oregerlig svartsjuka som leder till ett knivmord. I ett av breven till Kamila säger sig Janáčeck här vara gripen av offrets, den stackars pianospelande kvinnans, situation.

Det är en kärv och lidelsefull musik med sågande stråkar och blixtrande infall, om än emellanåt också med milda folkmelodiska inslag. Det gnistrade och sprakade om Belceas makalöst virtuosa spel. Trots de häftiga växlingarna är deras rytmiska precision oklanderlig, de skärande dissonanserna alltid lika tveklöst distinkta och flageoletterna flyktigt försvinnande som tunna insektsmoln. Men, som sagt, inte sällan också innerlighet och längtan, i synnerhet i den andra kvartettens tredje och fjärde satser med deras uppammade bild av det ouppnåeliga kärleksobjektet. 

En musikupplevelse av rang var vad Belcea Quartet bjöd på genom detta väl valda program. Endast det allra yppersta är gott nog, tänkte de väl när vi ville höra ett extranummer och de gick oss till mötes genom att nästan ohörbart intonera den närmast överjordiska musiken i Beethovens allra sista stråkkvartett, op. 135, den tredje satsen Lento assai, cantante e tranquillo. 

Bilderna:
- Belcea Quartet Foto: Jan-Olav Wedin (Konserthuset)
- Leoš Janáčeck och Kamila Stösslova (lån från nätet)