När sakta vi gick genom stan

Jag följer sällan teveserier, främst för att jag aldrig gillat oavslutade historier som binder en vid apparaten vissa dagar och tidpunkter. Visserligen kan man numera ta igen det man missar på SVT Play, men det blir ärligt talat sällan av, och att i efterhand svälja en hel säsongs avsnitt i ett enda svep ter sig väl mastigt. Få serier är värda den satsningen.

Det finns dessutom något schematiskt i teveseriernas dramaturgi som stör mig. Ett nätverk av relationer ska hållas vid liv och laddas med konflikter och dramatiska vändningar. Det är följetongens enkla grundprincip om att med alla medel underblåsa intresset för hur det ska gå för stackars mänskor som stökar till det för sig, som ena dagen drabbas av outsäglig lycka och den andra av rent elände. Karaktärerna renodlas och spelet får ha sin gång i snabba kast och korta klipp, ständigt matat med nya pinnar i brasan. Amerikanska serier går bort direkt, eftersom de som regel inte ens bjuder på intressant skådespeleri, till skillnad från vad engelska och svenska gör åtminstone ibland.

Så det händer att jag gör ett undantag, tänker att jag ska ge just den här serien en chans. Som i fjol med "Vår tid är nu", en påkostad skildring av det svenska folkhemmet från krigsslutet och framåt som nu går för andra säsongen. 

Jag fastnade för den där restaurangfamiljens öden i ett femtiotal där miljömarkörer och tidsanda fångats rätt väl och packats med tidlösa mänskliga konflikter. Vilket sammantaget gör att både gammal och ung kan känna sig hemma, nostalgiker såväl som de som bara läst eller hört berättas om den tid som för längesen var nu.

Den här serien bjuder också på några nya duktiga skådespelare, tillsammans med gamla favoriter som Susanne Reuter och Peter Dalle. Dock finner jag att höstens avsnitt tyvärr inte lever upp till fjolårets. Trots att man avverkar åren rätt snabbt och vi redan befinner oss i tidigt 60-tal blir det lite för pliktskyldigt med samhällsskildringen speglad i huvudpersonernas utveckling eller brist på sådan. All variation ska med, och kärleksbesvären står naturligtvis i centrum.

En duktig ensamstående mamma finner via arbetarrörelsen och facket sin karriärväg och blir borgarrådssekreterare. Den vackra krögardottern lyckas väl med att både introducera rock´n roll och matprogram på tv. Den snarfagre italienske kökspojken visar snart framfötterna och skapar turbulens omkring sig. Den diaboliske gangstern dyker av och till upp från skumraskdelen av branschen. I bakgrunden regerar den allsmäktiga modern, medan den ene av de inbördes stridande sönerna kämpar med sig själv som både alkoholist och homosexuell. För att nu bara nämna några trådar i väven.

När Gustaf, som den olycklige heter, söker bot mot sin sexuella läggning i elchockbehandling, men i sista stund räddas från den av sin hustru, blir det förstås för mycket av schablonen kamp mot klockan. Och när vi i nästa avsnitt finner honom omvänd och pingstvän skrattar jag högt åt manusförfattarnas strävan att checka av ännu en (i och för sig sällan skildrad) del av folkhemssverige. Men visst, att mången förtvivlad alkoholist blivit nykter på så sätt är ett ovedersägligt faktum. Hur det sen kan bli med Gustafs läggning återstår att se.

Skådespeleriet är i det stora hela bra. Det enda jag stör mig på är att några av de nya hemfallit åt tron att snabbt mummel i mungipan är mer naturalistiskt och trovärdigt än artikulerat tal. Och så tycker jag musiken är bedrövlig, det vill säga filmmusiken. 

Med musiken är jag framme vid upprinnelsen till att jag satte mig ner att skriva dessa rader. På slutet av det senaste avsnittet har regissören lagt in en låt från början av det 60-tal som skildras, nämligen "Sakta vi gå genom stan" med Monica Zetterlund. Och jag glömde filmen och allt annat, blev bara sittande helt gripen av denna sång och denna sångerska, som jag ju känner till så väl sen tiden det begav sig. Vår tid var då, men minsann också nu.

Och jag undrar: Är inte detta den största schlagern på svenska någonsin? Beppe Wolgers text är ju helt lysande (...allting är tyst, jag tiger nyss kysst..."), det jazziga arrangemanget likaså. Och som hon sjunger, detta "lingonris i ett cocktailglas"! (Tage Danielsson). Rak och säker tonbildning, suverän frasering, några få glissandon på rätta ställen, en tillbakalutad swing i steget under den här ljuvliga promenaden genom en nattlig urbanitet, där även doften av hö slår in från någon skärgårdsö. 

Ah, ä´ke det gudomligt!