Aposteln Johannes fick sin vision av apokalypsen och det nya Jerusalem under en vistelse på ön Patmos. En Herrens ängel uppenbarade allt för honom och han sände detta vidare "till de sju församlingarna i provinsen Asien" och till alla dem som alltsedan dess levt i förvissningen om att tiden är kort.
Innan jag med denna inledning börjar misstänkas för att försöka axla min far pastorns mantel, skyndar jag mig att säga att jag inte är ute i predikoärenden. Allra minst tänker jag ge mig in i tolkningsförsök av Bibelns knepigaste bok, Uppenbarelseboken, som ju ofta blivit föremål för de mest underliga uttydningar.
Jag vet inte ett jota om tidens ände, och vem vet förresten någonting som helst om den, mer än att den tycks dröja? Men jag fascineras fortfarande av många av de bibeltexter som så tidigt inpräntades i mig, liksom av Gustave Dorés illustrationer i den stora och tunga familjebibeln. Ibland blir jag också nyfiken på dem som tror sig veta, och vad som i så fall stärker deras tro, ibland ända intill förvissning.
En sak tror jag mig kunna ana: det kan inte alltid vara lätt att få ihop bibelns delvis motsägelsefulla löften om evigt liv i paradiset med den egna föreställningen om vad som konstituerar ett paradis. Det är inte ens klart om det är ett himmelrike som man uppstiger till eller ett som kommer ner till en på jorden. Även om detta kan framstå som i praktiken egalt, tangerar vi här en annan fråga som inte bara är teologiskt intressant, nämligen den om tid och rum, eller vad som eventuellt kan tänkas bortom denna grundläggande bestämning. Är evigheten en plats eller ett tillstånd? Är den i futurum eller presens? Är den över huvud taget möjlig att registrera med mänskliga sinnen?
Jesus talade ju i liknelser, vilket borde hejda oss från att ta saker och ting för bokstavligt. Å ena sidan antyder han något som ligger i framtiden och å den andra säger han att "Guds rike är invärtes i eder", (även om den nya bibelöversättningen mer kollektivistiskt eller relationellt hävdar att han menade "mitt ibland er"). Alltså himmel redan här på jord, åtminstone för vissa, bland vissa. Men förnimbar? Och inte bara en metafysisk abstraktion?
Kristendomens gud är visserligen en domare men predikas också som en kärlekens Gud. Denna gudomliga kärlek ska kunna förnimmas i tron, men intressant är också hur den förhåller sig till längtan efter den jordiska kärlek som inte sällan även den kallar sig himmelsk. När Lisa Nilsson, en av våra bästa sångerskor i det populärmusikaliska facket, sjöng om himlen för ett antal år sedan förlade hon den inte överraskande till sängmiljö, efter att ha funnit den runt hörnet. Då är vi hur som helst tillbaka i tidens rörelse i rummet, händelser som läggs till händelser. Hon är givetvis bara en i kören av röster som samstämmigt besjungit den vanligaste av alla paradisdrömmar, nämligen den om att befinna sig i en kärleksrelation man länge sökt, inte sällan efter flera misslyckanden, och som till sist uppenbarar sig helt oförhappandes.
Men jag har dig nu som vet
vad jag behöver
Det verkar som mina
ensamma dar
För alltid är över
För jag har himlen
runt hörnet
En egen ängel i en säng
Som om himlens
alla små stjärnor
Sjöng för mig, sjöng för dig
I en underbar refräng
Du är himlen
runt hörnet för mig.
Så snart vi nämner kärleken, den eviga men ändå jordiska som åtminstone i benådade ögonblick kan te sig överjordisk, snuddar vi vid det som nog föresvävar de flesta som himmelriket. Låt vara ett himmelrike som med tidens gång hotas av sönderfall och skilsmässa. Hos aposteln Johannes saknas emellertid alla dessa rent köttsliga referenser; begäret riktas endast mot det eviga, förklarande ljuset i mötet med Guds ansikte. Vilket alltså tycks förutsätta någon form av sinnesapparat när väl den härvarande, mänskliga visionen en gång ska konfirmeras "efter detta".
I viss mån annorlunda då med Dante. Beträffande hans "Divina Commedia" är de flesta av oss mänskligt nog mindre underkunniga om paradisets kretsar än med helvetets. Kommen till paradiset är Dante inte längre i sällskap med Vergilius utan med Beatrice, hans dyrkade ungdomsförälskelse, som snart tillsammans med bland annat jungfru Maria får sin plats i cirkeln av evigt ljus, den gudomliga ros vars inre och yttre blomblad befolkas av en härskara av änglar som liknas vid bin som söker sig till en ljuvlig blomma. Visserligen håller sig även Dante stadigt på den kyska sidan, och Beatrice blir en inkarnation av den rannsakande teologin, men han lämnar åtminstone i sitt rika bildspråk plats för den erotiska fantasin. Och i vart fall bekräftar han föreställningen om återseendets glädje, den kanske vanligaste förhoppningen om vad livet efter detta kan bidra med som gottgörelse för död och lidande.
.jpg)
Som Dante skriver: "Det jag fick se är större än vad språket/ kan återge, och både ord och minne/ måste för sådant övermått ge vika" (Paradiset, XXXIII: 55, i Ingvar Björkesons översättning). Ja, och ännu mer slagen till slant skulle han nog ha bekänt sig om det hade varit bildkonstnär han var. Här har vi nog förklaringen till varför så få likt en Gustave Doré eller en William Blake våghalsigt försökt att visuellt gestalta detta. Allt är redan ett minne i det förflutna: "Hur torftigt känns ej här mitt tal, hur kraftlöst/ mot vad jag minns! och minnet mot det sedda,/ är så, att ´svagt´ icke är rätta ordet." (Paradiset, XXXIII: 121).
Musiken kan kanske minska talets kraftlöshet en del. "Ögonblicket och evigheten" hette en av Einar Ekbergs bästa inspelningar mot slutet av hans liv. Där sjunger han Predikarens ord om tidens växlingar så som det mänskligt sett ser ut. Att det finns en tid för för sommarsol och en för vintersnö, en för framgång och lycka och en för motgång och nöd, en för att födas och en för att dö, men att "himlen blott känner oändlighet" inför den gudomliga kärlek som "är av evighet".
Oändlighet, evighet, eller kanske "Guds eviga nu", som var titeln på en av Sven Lidmans böcker och som han troligtvis lånade från Boethius, den skarpsinnige antike tidsfilosofen. Boethius hävdade att endast en kan på en och samma gång innefatta allt - nuet, det förflutna och framtiden - nämligen den som står utanför tidens gång, Gud själv. "Om du alltså vill bilda dig en uppfattning om den förkunskap med vilken han urskiljer allt, skall du inte tänka dig den som någon form av förhandskunskap om framtiden utan som en kunskap om en aldrig försvinnande nutid", råder oss Boëthius (Boethius: Filosofins tröst, Atlantis, 1987, sid. 144, i översättning av Bertil Cavallin).
Ja, vad ska man säga? Jag lovade att inte predika. Låt oss i alla fall konstatera att redan här i tiden himlen är möjlig att erfara, åtminstone för vissa. Mer tveksamhet kan väl råda om den evighet som innefattas i begreppet Guds eviga nu. Samtidigt syns det rimligt anta att själva begreppets existens - det må heta himlen, evigheten, Guds eviga nu eller paradiset - är föranlett av någonting betydelsefullt som inte bara kan avfärdas som nonsens, någonting som är användbart för fler än profeter och visionärer.
Kanske gäller förhoppningen om ett liv efter detta att man efter döden skulle få uppgå i Guds eviga nu, kanske motiveras den av något annat, mera mänskligt. Men, som Lars Gustafsson försökte utreda i en av sina tidiga essäer - "Döden som mystifikation" (i "Utopier och andra essäer om ´dikt´ och ´liv´" (Pan/Norstedts, 1969) - är det svårt att tänka sig mänskligt medvetande utan den biologiska bas som vår kropp och hjärna utgör. Ett mänskligt medvetande efter vår hjärnas upplösning är och förblir en obegriplighet. Och att varje avliden individ efter apokalypsen skulle återuppstå med sitt minne och sin personliga identitet i full ordning är förstås det yttersta exemplet på den förnuftsstridiga trons nödvändighet för sådana försanthållanden. Därmed inte sagt att teologiska resonemang kring "evigheten" vore ointressanta. De kan säga även oss tvivlare något - fast då om livet snarare än döden. Ungefär så resonerade herr Gustafsson, och jag är som vanligt böjd att hålla med honom.
Till sist ännu ett musikexempel, det starkaste jag känner till i sammanhanget. Det extatiskt triumferande och livsbejakande slutet i Gustav Mahlers andra symfoni, "Uppståndelsesymfonin", anknyter till de teman jag berört här. Jag citerar från ett tidigare, några år gammalt inlägg (som i sin helhet kan läsas här):
"Denna musikaliska auferstehung har en av Mahler själv omarbetad dikt av psalmförfattaren F G Klopstock som tema för sista satsens enorma kulmination. Visst finns här fortfarande en anknytning till kristendomens föreställningsvärld, men märkligt nog utan skymten av Kristus själv. Filosofen Martha Nussbaum påpekar (í Upheavels of thought. The intelligence of emotions) att detta är Mahlers omsorgsfullt utformade budskap om en allt övervinnande kärlek som kallelse till ett liv i autenticitet och kreativitet. När kören kraftfullt ropar ut sitt Bereite dich zu leben är det som svar på människans hopp om befrielse från falskhet, lidande och andlig död. Som alltid utnyttjar Mahler tongångar från den naiva folklore som spelar med såväl änglakörer som apokalypsens basuner, både begravningsmarscher och fågelsång. Hur som helst är det en symfoni som slutar i triumf, vilket långt ifrån alltid är fallet i den kamp mellan mörker och ljus som Mahler iscensätter i de efterföljande symfonierna."
___________________________
Mahlers andra symfoni finns i en strålande inspelning med den nyligen bortgångne Claudio Abbado här.
Einar Ekbergs inspelning av "Ögonblicket och evigheten" finns här.
Lisa Nilsson sjunger Mauro Scoccos "Himlen runt hörnet" här.
Bilderna: Gustav Doré, illustration till Uppenbarelseboken (överst); illustration till Dante: Divina Commedia, Paradiset (nederst).
14 kommentarer:
Tack för denna lilla uttömmande essä! Du säger att du inte vill kalla den för en predikan, men jag tycker att den vore en alldeles utmärkt predikan att serveras från någon kyrkas predikstol. Detta med tanke på allt det föga genomtänkta som predikas i dagens kyrkor. Här skulle onekligen åhörarna få något tankeväckande att bita i.
Var det inte Luther som ansåg att Uppenbarelseboken var rappakalja och som Bibeln gärna kunde varit utan?
Tack Leonardo!
De där Luther-orden kände jag inte till, men han lär ju mer än gång ha uttryckt sig i drastiska ordalag.
Det påminner mig om att jag någon gång på sextiotalet när DN:s kultursida under Olof Lagercrantz ledning hade en serie "Bibeln läst idag". Ett antal författare skrev om var sin bibelbok och Uppenbarelseboken behandlades av Mauritz Edström under rubriken "Hallucinatoriskt vansinne".
Som tonåring i brottning med trosfrågorna fann jag den där rubriken (och texten, som jag i övrigt glömt) välgörande vanvördig. Jag visade den för min far, som dock inte kunde dela min förtjusning.
Instämmer med föregående talare! Spännande och inspirerande kortessä som undersöker tematiken paradis/utopi/dystopi utan att någonsin tappa huvudtråden, den om relationen mellan det jordiska och det himmelska och hur de två kategorierna speglas i varandra i den här typen av texter.
En av de allra märkligaste skivorna i popens och rockens kanon är Bob Dylans Time Out of Mind från 1998. Skivan sägs vara skriven efter en nära döden-upplevelse Dylan hade i form av en svår sjukdom och den innehåller märkliga/mäktiga rader om paradisiska tillstånd men också rikligt med dystopiska bilder. Speciellt i den långa avslutande Highlands uttrycks paradistanken i endel sublima rader. Hela skivan är värd att närmare bekanta sig med. Jag har analyserat den i termer av gudomlig närvaro/frånvaro, se närmare https://www.google.com/search?q=klinkmann+Dylan+time+out+of+mind&ie=utf-8&oe=utf-8&aq=t&rls=org.mozilla:en-GB:official&client=firefox-a&channel=sb
Himmelen redan här på jorden... korta ögonblick..."korta minuter känslan åtnjuter vad vi i sanning äga alltid".
Jag brottas oxå med vad himmelen är. Men har väl nånstans förlikat mig med att jag inte begriper hur jag än anstränger mig.
Jesus är nog viktigast för mig.
Tack för länken, Sven-Erik! Ska titta på vad du skriver där senare. Och även lyssna till den där Dylan-skivan (som jag ser finns på Spotify).
Tack även till kyrksyster, vars blogg jag följt under många år med stort intresse.
Jag känner igen svaret, som man brukar få av uppriktiga och tänkande kristna när förnuftsresonemangen inte längre räcker till. "Det man inte förstår får man lyfta på hatten och gå förbi" brukade någon, jag har glömt vem, citeras i min ungdom. Eller också se som frågor man ödmjukast får fortsätta att brottas med.
Samtidigt är det värt att notera att eskatologin uppenbarligen inte har samma aktualitet i kyrkan av idag. På samma sätt inte heller de utopiska visionerna i samhället i stort.
Det var Luther som sa det där om hatten.
Du har nog rätt i att eskatologin inte är så aktuell. Konstigt nog. För aldrig förr har vi ju kunnat se hur den sista stunden skulle kunna inträffa. Människan är idag kapabel att spränga jorden många gånger om.
Kanske vi blundar just därför.
Själv är jag i den åldern där "mittlivskrisen" inträffar. Kallt inser jag att jag passerat mycket mer än halva mitt liv. Jag kan inte längre skjuta saker framför mig. Jag får leva här och nu.
Men inte så sällan kommer tanken på Jesu återkomst. Kanske jorden är i sådan kris att han måste återvända snart... Har vi utarmat vår planet långt bortom räddning?
Ja, kyrksyster, det där uttrycket "tiden är kort" kan ju tas rent personligt också, och det blir onekligen alltmer drabbande ju äldre man blir.
Jesu återkomst, ett tema som verkligen hör ihop med himlen och evigheten ur kristen synvinkel. Under min uppväxt var predikningarna om detta blandat med skräck, eftersom det gällde frågan om man fick följa med till himlen - vilket krävde att man var "redo", tillräckligt "frälst" - eller om man blev lämnad kvar.
Numera tänker jag att det skulle vara spännande om det otroligt nog skedde, i varje fall om det rörde sig om en mer utdragen process. Och jag undrar förstås över mottagandet, om jag själv skulle kunna identifiera honom eller tillhöra dem som bara skulle avfärda honom som ännu en galning som utgav sig för att vara Messias. Alternativet är förstås att det inte skulle råda några tvivel för någon om vem han var, men vilka omständigheter kring hans ankomst skulle kunna skingra alla tvivel?
Och återigen finns det olika budskap: kommer han för att hämta hem de trogna till himlen "där ovan" och lämna jorden därhän, eller kommer han för att upprätta himmelriket här på jorden?
Ack ja, man tvingas nog lyfta på hatten rätt ofta inför de eskatologiska frågorna.
Börjar tänka på en diktrad av Werner Aspenström:
Den ni väntar passerar inte förstäderna
Einar, spännande frågeställningar, de här identifikationssvårigheterna du lyfter fram i ett föreställt eskatologiskt perspektiv. Samtidigt kanske man kan säga att problemet i så fall, om man tänker sig Messiasgestalten som en sammanhållen, enhetlig metafysisk person som kan träda in i det historiska, vilket det ju handlar om i kristen tro, om jag uppfattat saken rätt, då också kommer att handla om ett slags upprepning, en iteration som inbegriper de svårigheter i fråga om identifikationen av Jesus som Messias som utspelades för ungefär tvåtusen år sedan. Också då var ju tvivlen och tvivlarna många och svårigheterna att s a s komma till klarhet om detta mysterium mycket stora, också inom den närmaste kretsen av denne historiske person med sina Messiasanspråk. Måste man inte tänka sig att någonting liknande då, teoretiskt sett, om man alltså tänker sig ett dylikt apokalyptiskt schema, borde kunna inträffa?
Ja, om just en sådan förutsättning för återkomsten var given och enda alternativet - dvs. att förverkligandet av först yttersta domen och sedan paradiset vore en process över tid - skulle samma spännande problem kring tillit och trovärdighet uppstå.
Men vad jag förstår finns det ett annat, mera mirakulöst scenario som också tecknas i bibeln, nämligen av ett mer momentant omvälvande skeende. En ankomst så överraskande att den till och med kan liknas vid besöket av "en tjuv om natten". Det är det scenariot som i alla tider kunnat fungera skräckinjagande, eftersom inget utrymme då längre gives för att ta ställning: är han verkligen den han ger sig ut för att vara? Allt är då redan för sent. Och allt skulle med ens stå i ett förklarat ljus. Åtminstone för dem som är införstådda med denna apokalyptiska vision.
Bra point, Einar. För de redan avlidna kristna kan ju det här problemet inte uppstå, så visst, den problematik du skissar upp är säkert helt relevant. Borde ta och läsa Johannes Uppenbarelsebok på nytt, detta ”hallucinatoriska vansinne” som du skrev att Mauritz Edström kallat boken. Tänker mig också att det apokalyptiska kan aktualiseras igen förutom inom ramen för kristna förståelsehorisonter också i och med en fortsatt risk för eskalerande, storskaliga krig och kanske inte minst risken för framtida ekologiska kollapser som vetenskapsmän och –kvinnor redan nu allt starkare varnar för. I blockbuster-filmgenren är ju apokalypsen redan här.
Ja, Sven-Erik, just de ekologiska katastrofscenarierna, och i deras förlängning även krig, är väl det som närmast framstår som levande apokalyptiska visioner i vår tid. Och det är möjligen betecknande att det saknas ett efterspel i form av ett himmelrike som räddning undan förödelsen i denna vår moderna föreställningsvärld. En dystopi således, men ingen utopisk framtidstro på något mycket bättre. I bästa fall endast en mer optimistiskt lagd tillit till vetenskapliga framsteg som alternativ.
Einar, för vidare studier i detta fascinerande, men svåra ämne rekommenderas Aleida Assmanns Tid och tradition. Varaktighetens kulturella strategier, kapitlet Eskatologiska historievisioner. Hon talar om två olika typer av eskatologisk tid, den apokapytiska tiden och imperietiden, den förra som vill påskynda omvälvningen, den senare fördröja den, eller som hon skriver: de befinner sig inom samma frälsningshistoriska ram och förbinder sig med frälsningsvisioner som avser den yttersta tiden. De gör bruk av samma tradition och begagnar samma retorik, om än med den motsatta stötriktningen. Hon lyfter också upp Danielsboken som en viktig föregångare till Johannes Uppenbarelse (som här felaktigt kallas Johannes-evangeliet) och kallar den gammaltestamentliga boken den apokalyptiska litteraturens grundtext.
Låter mycket spännande!
Stort tack för tipset, Sven-Erik!
Skicka en kommentar