Brygge-den-Döda

En gång reste jag till Brygge, och fast det var för cirka trettio år sedan minns jag staden mycket väl och tänker ofta att jag någon gång, helst mycket snart, måste återvända dit. Den tillhör de städer som bevarat så mycket av medeltid och tidig renässans att den lätt förflyttar en besökare några hundra år bakåt i tiden.

Med Flanderns tidigt etablerade handelskontakter med norditalienska stadsstater, med venetianare, florentinare och genuensare, följde också ett ömsesidigt kulturutbyte. Jag tänker på de framstående flamländska konstnärerna, i stort sett de enda från den tiden som kan mäta sig med de italienska: Hans Memling, Rogier van der Weyden, Jan van Eyck, Gerard David, Dirk Bouts, med flera. Men även musiken vittnar om samma sak, med namn som Johannes Ockeghem, Orlando di Lasso och Josquin des Prez.

Om den där tidsresan till europeiskt 1400-tal kunde ske på riktigt, skulle jag välja de norra och centrala delarna av Italien, men också se till att borda något handelsfartyg lastat med exklusiva kryddor, silkestyger och andra dyrbarheter med destination Brygge. Och finge jag välja en anknytning där vore Lodewijk van Gruuthuse givetvis en högintressant bekantskap.

Från mitt verkliga besök i den rika bryggarfamiljen Gruuthuses palats, numera museum, minns jag framför allt den tänkvärda devis som Lodewijk lät ingravera ovanför porten: "Plus est en Vous". Den noble diplomaten, konstälskaren och samlaren av illuminerade manuskript förefaller ha varit en djuping som på detta lakoniska sätt ville erinra om att människan inte så enkelt låter sig definieras, att hon rymmer mer än vi anar. Mottot är klokt nog öppet formulerat och lämnar fritt utrymme för fantasin.

Nu och då har jag stött på referenser till en roman från slutet av 1800-talet som profiterar på den romantiska suggestionspotential som en stad som Brygge besitter, en stad som förlorat sin forna maktställning och som huvudsakligen lever på sitt ärorika förflutna, som gjord för melankoliker på flykt från sig själva till illusoriska känningar av världar som en gång var. Han som skrev om detta hette Georges Rodenbach (1855-1898) och romanen, "Brygge-den-Döda", finns nu på svenska i översättning och med ett efterord av Leif Jäger. Den illustreras också av foton i vacker gråskala, vilket när den först utkom 1892, var ett helt oprövat grepp i romansammanhang. (Man kommer osökt att tänka på W G Sebald som en modern efterföljare i det stycket).

Det är en välskriven (och fint översatt) liten roman väl värd den kultstatus som den genom åren tycks ha kunnat bibehålla. Den handlar om en man, Hugues Viane, som förlorat sin hustru och försöker skapa sig en tillvaro i skuggan av Brygges slumrande storhet. Staden korresponderar med hans sorg och inre ödslighet. En hårfläta från hustrun, sparad i ett kristallskrin, blir till en relik på samma sätt som staden själv framstår som en pendang till den heliga Ursulas relikskrin (i Sint Janshospitaal). Författaren var själv noga med att påpeka att Brygge lika mycket som Hugues Viane är att betrakta som romanens huvudperson. De miljöer och yttre händelser som skildras speglar de sinnesstämningar som behärskar Hugues:

"Staden , också den förr i tiden vacker och älskad, förkroppsligade på sätt och vis hans saknad. Brygge var hans döda. Och hans döda var Brygge. Bådas öden förenades till ett enda." 

I fem år har Hugues levt här när berättelsen börjar, och fortfarande är bostaden inredd med de möbler som den döda lämnade efter sig och som tjänarinnan knappt får vidröra:

"Och spegelns klara yta fick bara strykas helt lätt med svamp eller linne för att inte sudda ut hennes ansikte, som slumrade på dess botten."

Han strövar omkring på dimhöljda kajer, ser regnet falla i kanalerna, registrerar den tunga klockklangen från kyrkorna och grubblar vid mörka fönsterrutor bakom halvöppna persienner. Så händer det att han får syn på en kvinna som är så lik hustrun att hon ter sig som en dubbelgångare. Han blir som helt förhäxad och spårar henne till en teatersalong, där det visar sig att hon tillhör ensemblen som en av dess dansöser. Den fantastiska likheten gör att han kan avvisa alla förebråelser om otrohet gentemot den döda. Ett förhållande inleds som till en början lyfter honom men som successivt krackelerar i takt med att hans projektioner på kvinnan upplöses. Han går för långt, och det blir en vändpunkt, när han förmår kvinnan att prova hustruns gamla kläder. Det hela slutar melodramatiskt i ond bråd död.

Rodenbach var en hyfsat framgångsrik poet som de sista åren av sitt liv vistades i Paris bland andra mer kända symbolister som Stéphane Mallarmé och Paul Verlaine. Det var först med denna roman som han gjorde stor succé och med följden att Brygge blev målet för en ström av vallfärdande resenärer. Man skulle kunna säga att om han i fiktionen värld inte förmådde återkalla Hugues hustru från dödsriket, annat än som sken och bländverk, han trots allt i verkligheten lyckades väcka den döda staden till liv. Paradoxalt nog dock som varande död.

"Den döda staden" blev ett användbart begrepp som i rådande fin de siècle utövade en lockelse på många. Den unge begåvade tonsättaren Erich Wolfgang Korngold (1897-1957), långt senare känd som en av Hollywoods allra främsta filmkompositörer, komponerade 1920 en opera - "Die tote Stadt" -  baserad på Rodenbachs roman. Med Korngolds kongenialt senromantiska tonspråk blev den en av 20-talets största operasuccéer och har på senare år återupptäckts tillsammans med Korngolds övriga klassiska verk. Bland annat Stockholmsoperan stod för en uppsättning någon gång i mitten av 90-talet som jag minns att jag tyckte mycket om. Den finns också inspelad på Naxos (och kan avlyssnas här).