Alice Babs, en av våra riktigt stora sångare är borta, 90 år gammal. Hon spelas nu överallt i alla radioprogram jag slår på, och det är givetvis ytterst befogat och en god tjänst till alla som är för unga för att ha egna minnen av henne.
Det finns sångare man gärna och kanske lite slarvigt och förminskande kallar sångfåglar. Men man kan med det också mena någon som redan mycket tidigt visat en ovanlig musikalisk begåvning och som sedan även bekräftats vara den naturens gåva som naturen bara undantagsvis skänker oss. I Alice Babs fall var musikaliteten osviklig vad än hon tog sig an för genre - från schlager i sin späda ungdom till jazz, visor, psalmer, klassiskt. Hon sjöng lika naturgivet som sångfåglar gör.
Det jag alltid på nytt kommer att förundras över när jag lyssnar till henne är inte bara den klara, tonsäkra rösten utan även den improvisationskonst hon uppvisade och som inte verkade ha några egentliga gränser, varken vad gäller oktavomfång eller swingkänsla.
Naturligtvis var hennes samarbete med Duke Ellington i mogen ålder av samma betydelse för henne som samarbetet med Bill Evans var för Monica Zetterlund. Allt fanns där dessförinnan hos dem båda men behövde den bekräftelse som ett par av jazzmusikens giganter kunde bidra med.
Det var också när hon sjöng med Ellington jag själv på allvar upptäckte henne. "Serenade to Sweden", javisst, men framför allt kyrkokonserterna. Hon älskade jazzmusiken, det var uppenbart, men ibland tänkte jag: Sjunger hon inte i själva verket för vackert? Ellington hade ju förutom sin vilda "djungelmusik" också en lyrisk sida, en mycket stark sådan, och där passade Alice Babs in perfekt. Och hennes swingkänsla måste varit medfödd.
Till sist ett minne. Det är sjuttiotal och jag befinner mig på den traditionella höstkonserten i Uppsala Universitets aula, det vill säga Orphei Drängars "Caprice". Eric Ericson dirigerar som vanligt kören. Och som vanligt är spänningen stor inför vem som ska framträda som årets hemliga gäst.
In kommer Alice Babs och sjunger sig rakt in i allas hjärtan. Hon sjunger så att publiken till sist kippar efter andan, reser sig i bänkarna med ett bifall som jag dittills aldrig varit med om. Applåderna vill inte ta slut och Alice Babs korsar armarna över bröstet, bugar och tackar. Rörd och själv lika överväldigad som publiken vädjar hon till sist till den att lugna sig. Hon mäktar inte ta emot mer av detta fantastiska gensvar.
Det var Ellingtons musik, visst var det det. På Youtube finns ett klipp från Sacred Concert II med Alice Babs, Ellington och bandet, Radiokören och Eric Ericson i en upptagning från Gustav Vasa kyrka i Stockholm, 1969. Lägg märke till Ellingtons menande avannonsering av Almighty God has those Angels.
6 kommentarer:
Som svenskspråkig finländare brukar ibland jag tänka på detta med att Sverige på ett helt annat sätt än Finland kommit att bli ett ”jazzland”. Ni fick tidigt en egen stark jazztradition med framstående musiker, som Thore Erling, Charles Redland, Arne Domnerus, Bengt Hallberg, Putte Wickman, Lars Gullin, Jan Johansson, Alice Babs, Monica Zetterlund och många fler. Jazzen tycks ha passat perfekt in i det svenska moderniseringsprojektet, det socialdemokratiskt ledda svenska folkhemmet.
Och Alice Babs framstår, som Lennart Bromander skriver i Aftonbladet, som den bild svenskarna gjorde av sig själva. Hennes röst var fylld av skönhet och behag, men den saknade alldeles svärta, som han säger. Däremot innehöll den glädje, optimism i överflöd, som i Swe-Danes, som kanske är Alice när hon är som allra mest Alice.
Den där avsaknaden av svärta i Alice Babs sång är väl ett annat sätt att uttrycka det jag nämnde om att man ibland kunde känna att hon sjöng f ö r vackert - i jazzsammanhanget, märk väl. Men det är en invändning som faller när man på nytt lyssnar till hennes Ellington-samarbete, tycker jag.
Ja, den rad av namn på prominenta jazzmusiker du nämner är kanske anmärkningsvärd för ett relativt litet land som Sverige. Och visst finns det fortfarande en levande jazztradition med goda förmågor, även efter Esbjörn Svensson tragiska bortgång. Men den lever ju tyvärr i skymundan för den flod av melodifestivalmusik som hotar dränka allt annat.
Apropå svenskar med framgång på det sångliga området är det väl värt att påminna om den enorma representation vi har på den klassiska världsscenen för närvarande.
Och där finns förresten även flera finska sångare! ;)
Apropå Esbjörn Svensson, EST-skivorna är ju helt omistliga, även den han gjorde med Nisse Landgren, trombonisten, Swedish Modern Folk, är jättefin. Till och med en skiva med Tomas Ledin fick ju ett rejält musikaliskt lyft i och med att Esbjörn S. och Dan Berglund (på bas) medverkade. En låt av Esbjörn och trion jag är speciellt svag för är Eighty-Eight Days in My Veins från Viaticum (2005).
Ja, och du fick mig att återvända till lyssnandet av EST, Sven-Erik!
Hon och Ellington, Monica Z och Bill Evans. Fina par.
Synd att så många av de bästa jazzmusikerna fick ett kort liv: Evans, Desmond, m.fl. Men härligt att deras musik är lätt tillgänglig.
Jag har haft en månads Desmond-period. Tror ingen slår honom.
Hej Gabrielle!
Ja, jag har sett din förtjusning i Paul Desmond. Och jag gläder mig med dig - över att ha återupptäckt honom. Han förtjänar verkligen större uppmärksamhet.
Men det finns fler saxofonister, om vi nu håller oss till dem, som jag alltid hållit mycket högt. Bland annat hos just Ellington har en sån som Johnny Hodges alltid förfört mig med sin lyriska ton. Jag lyssnar just nu mycket till honom.
Skicka en kommentar