Ritualer och livsinnehåll. Cees Nooteboom (2)

"Livet är som en påse - tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något". Den fyndiga formuleringen tillskrevs en modern pastor Jansson av Hans Alfredsson i monologen "Ringaren" från början av 60-talet. Det var en lite elak framställning av en präst i tiden som var som folk är mest och följaktligen egentligen inte hade några bestämda åsikter om någonting.

Den där banala metaforen var och är naturligtvis skrattretande, men är den inte i själva verket också ganska träffande? Har femtio år senare livsfilosoferna, prästvigda eller inte, så mycket mer att säga än denne pastor Jansson, som ju enligt Alfredsson var "en mycket god talare"?

Om hur vi turnerar livets gång, såväl i efterhand som medan det pågår eller i det nu som i reflektion blandar tidsskikten, skriver Cees Nooteboom. Han gör det med hjälp av olika skeptiska protagonister och med rikliga referenser till och allusioner på västerländsk kulturkanon. Och kanske kan man säga att han undersöker vad livet efterhand fyller oss och med och hur mycket av detta som vi själva valt i jakten på något som ger mening och identitet.

"Ritualer" (1980; sv. övers. 1988), hans kanske allra bästa roman, har Inni Wintrop som huvudperson, det vill säga Inni är den som möter ytterligare två personer som mellan år 1953 och år 1973 bildar berättelsens tidsram. Den tredelade berättelsen inleds dock med Innis liv 1963.

Hur man bemästrar känslan av intighet är den fråga som Inni kämpar med och som leder honom till självmordets rand. Han saknar ambition, sysselsätter sig med aktiehandel, lite konstaffärer, horoskopskrivande för en tidning och betraktar politiska övertygelser som mer eller mindre allvarliga själsåkommor. "För egen del hade han reserverat dilettantens plats i världen, i ordets italienska betydelse" (*). Trots sin kärlek till den underbara Zita är han en man som av och till drabbas av ångest och dribblar med andra kvinnor. Föga hjälper det att höra en vän säga: "Du lever inte, du låter dig förströs". När äktenskapet med Zita går mot upplösning hotar kaos, den förstärkta ödsligheten leder till ett misslyckat självmord.

Läsaren förflyttas sedan bakåt i tiden till 1953, då Innis rika faster presenterade honom för sin gamla avlagda älskare, Arnold Taads. Innis är övertygad om att Arnold är Nederländernas ensammaste människa - ända tills sonen, Philip Taads, av en slump tjugo år senare korsar hans väg. De båda kan sägas bekräfta Innis egen desillusionerade livssyn, och de exemplifierar dessutom nödvändigheten av de besvärjande ritualer mot tomheten som han trots bibehållen skepsis väl kan förstå.

Arnolds misantropi är monumental. Han lever ett strikt inrutat och i allt väsentligt världsfrånvänt liv, ett slags noggrant tidsreglerad munktillvaro fast utan tro på vare sig gud eller människor. Han röker, han läser och han promenerar med hunden. Om vintrarna söker han ensamheten i en schweizisk alphydda som ligger så till att han måste pulsa i snö sex timmar för att skaffa mat. När han slutligen hittas ihjälfrusen i en driva förstår vi att han valt sitt öde i denna frusna enslighet. Innan dess har Inni dock lyckats få honom att delge åtskilligt av sin syn på tillvaron.

Philip Taads, som växt upp utan kontakt med sin far, har valt en annan överlevnadsstrategi. Ett monomant intresse för den traditionella japanska teceremonin är det som stagar upp hans tillvaro, i övrig minst lika enslig som faderns. Det är nu 1973 och Inni ser honom stående som i trans framför fönstret till en antikaffär i Amsterdam där en svart, mycket dyrbar teskål i keramik, en raku, finns till salu, tyvärr dock till en alltför stor kostnad för att Philip ska kunna förvärva den. Inni får kontakt med Philip och blir till sist också hembjuden till honom på en teceremoni. Omkring denne taoistiskt filosoferande och mediterande man står en air av saklig tröstlöshet. "Kärleken fattas mig", som han själv helt torrt konstaterar. När han slutligen blir ägare till en teskål väljer han att liksom fadern självmant lämna livet.

I Cees Nootebooms böcker är reflektionerna och dialogerna, inte intrigen huvudsaken. Tiden, döden, minnet och de bräckliga relationerna i en värld utan given metafysisk ordning är det som upptar den katolskt fostrade författaren. "Ritualer" är fylld med sentenser som man skulle vilja citera, bon mots som inte sällan ger texten karaktär av poetisk tankedikt. Trots sitt sorgliga innehåll, att den faktiskt handlar om tre självmördare, är den alls inte den tungsinta läsning man kanske tror. Det finns ett återkommande lågmält humoristiskt tonfall i texten som ligger i själva sättet att formulera tankegångarna. Ett mycket uppsluppet kapitel är till exempel det som handlar om fasterns middagsbjudning där förutom Arnold och Inni även en Monseigneur Terrruwe, hemlig kammarherre hos påven, deltar. Det animerade samtalet slutar med att Arnold reser sig från bordet och säger: "Mysterium, kyss mig! Jag ska gå ut med min odöpta hund!"

Ja, vad innehåller påsen? Vad har den fyllts med? Vad kan den ännu fyllas med? Cees Nooteboom är en mycket god berättare om både dem som har och som inte har bestämda åsikter om det mesta, inte minst livet självt. Jag kan inte annat än slutligen skicka med ytterligare ett par citat:

"Minnet är som en hund som går och lägger sig var den vill"

"Att åldras är delvis att vägra tillverka nya minnen"

(*) Dilettant är i ursprunglig mening den person som ägnar sig åt konst eller eller vetenskap enbart för nöjes skull, inte som yrke (enligt Nationalencyklopedin). 

Bild (ovan): Cees Nooteboom

Bild (nedan): Raku, japansk teskål