Mandelas exempel

Det skrivs än en gång spaltmil om Nelson Mandela, världen över, nu när han gått bort och hans sagolika historia kan ges en första slutlig sammanfattning. Fast mer än första slutlig kan den förstås inte bli i ett fall som hans, eftersom den framtida betydelsen av hans exempel inte går att överblicka.

Förgudningen av denne beundransvärde man har ibland besvärat mig, inte för att jag någonsin misstrott hans kvaliteter utan mer för att jag alltid känner en viss skepsis inför karismatiska personligheter, framför allt inom politikens område och framför allt när den artar sig till personkult och idolatri. Han var ju förmodligen unik också så tillvida att han kunde beskåda sig själv som staty på en mängd platser jorden runt.

I Mandelas fall tvingas jag göra ett undantag och sälla mig till den allmänna meningen. Ibland har allmänheten rätt; det finns personer som är värda att hyllas som stora personligheter, just därför att de också i upphöjelsens ögonblick förmår behålla sin markkänsla och ödmjukhet på ett sätt som jämte gärningarna motiverar den allra största respekt. I Mandelas fall är kanoniseringen av honom någonting som uppstått som en världsvid konsensus underifrån, från alla dem som i honom igenkänt vissa värden och ideal som han av personliga och historiska skäl förmådde förverkliga på ett övertygande sätt.

Det tål att tänka på skillnaden mellan denna sorts personkult och den som vi vanligen tänker på när det ordet används, det vill säga den uppifrån påbjudna, den som indoktrinerats i "folkets" medvetande och som är till för att dölja den verkliga personen och de faktiska förhållandena. Nämn själv de namn som faller er in!

Den karisma som omvittnades i Mandelas fall verkar ha varit av den godartade typen. Uppenbarligen var han en genuint vänlig, intresserad och engagerad människa, därtill med stark integritet, som lyckades förvalta det oerhörda förtroende som han efter frigivandet fick på sin lott. En försoningens man som avvisade hämnden och den revolutionära uppgörelsens våldsamma logik. En man som antog sin roll som förenande kraft i den institutionaliserade söndring som apartheid innebar.

En som beklagar att inte ANC:s mer revolutionära krafter fick göra sig gällande när Sydafrika fick sin förste svarte president är Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. Hon väljer i en stort uppslagen artikel att göra upp med den svenska "högerns", enkannerligen moderaternas, historiska försyndelser i apartheidfrågan. Bildt och Reinfeldt borde inte få representera Sverige vid Mandelas kista, oavsett vad de i dag uttalar av respekt för hans gärning.

Nå, jag förstår den simpla poängen, även om det förefaller mig missriktat att ta just Mandela som förevändning för att än en gång få uttrycka sin avsky för moderater. Det som stör Linderborg visar sig nämligen inte bara vara förstockade gamla moderater utan även den Mandela som "väl i frihet bakade luftpastejer om kärlek och självdisciplin", det vill säga den som fick världsomfattande respekt för sin försonande attityd och som lyckades undvika inbördeskrig. Eller om man så vill den som inte ställde sig i spetsen för en socialistisk revolution utan för demokratisering och apartheidsystemets avskaffande på fredlig väg.

Bland alla anekdoter jag i dessa dagar läst om Mandela var det särskilt en som fastnade. Den handlade om Margaret Thatcher, som tydligen i något skede, efter omvändelse eller av opportunism, vad vet jag, skickade ett bidrag på 20.000 pund till en stiftelse med Mandelas namn. Det fanns dem runt Mandela som grymtade och undrade om man verkligen skulle ta emot detta, medan Mandela själv hänvisade till att han skulle dricka te med de Klerk kommande dag och att även denne då skulle få betala notan.

Tillvaron är sannerligen inte paradisisk för majoriteten av Sydafrikas svarta befolkning, och ingen vet vad som kommer att hända efter Mandelas död. Jag har själv sett de beväpnade vakterna i Pretorias villaområden och hur det ser ut i de fattiga delarna av Soweto. Och jag har bevittnat det faktum att Johannesburgs finansiella centrum numera evakuerats till Sandton, till vad som från början var ett shoppingcentrum och som numera växt till ett nybyggt "Manhattan" utanför stan. Det sägs att man sedan de svarta tog över sällan ser vita människor på gatorna i centrala Johannesburg. Men mitt i Sandtons kommersiella centrum står en gigantisk staty av en svart man på ett torg som bär hans namn. Är han kanske, om än larger than life och gjuten i brons, bara gisslan i de vitas oinskränkta ekonomiska makt?

Nej, inte heller Mandela kunde realisera utopia. Men den som drömmer revolutionära drömmar om kapitalismens avskaffande och konfiskering av de vitas egendomar kan kanske ägna grannlandet Zimbabwe en tanke. Där sitter en annan gammal man vid namn Robert Mugabe och regerar sitt land i botten, en man som är något av Mandelas raka motsats. Det är i hög grad från det landet som det inte utan anledning strömmar in människor till Sydafrika, människor som nu befolkar de fattigaste delarna av Soweto.