Hermes - budbäraren

I mitt barndomshem fanns en liten skrivmaskin i en för tiden mycket elegant och modern design. Min far var i behov av en sådan inte bara för predikoutkast och korrespondens utan även i sin egenskap av redaktör för en provinsiell tidskrift som hette Norrländsk Pingst.

Han höll inte alltför hårt i den där maskinen. Jag lärde mig snabbt det rätta trycket på tangenterna, som var ett annat än på kammarorgeln eller på pianot, och fann ett stort nöje i att författa korta texter som i denna form såg ut som någonting i tryck, som på riktigt.

Maskinen hade ett namn: Hermes Baby. Namnet kunde uppfattas som att den var särskilt lämpad för barn, men i själva verket syftade baby på det låga och smäckra formatet som med det tunna plåtchassit, locket och handtaget gjorde den till ett utmärkt ressällskap. Den var made in Switzerland, vilket visade att schweizarna inte bara tillverkade gök- och armbandsur.

Papperet, Lessebos vattenstämplade om det var sista renskrift, sattes omsorgsfullt bakom valsen och vreds fram så att raderna skulle hamna helt vågrätt. Skrivandets knatter, typernas hamrande mot färgbandet, det automatiska matandet bokstav för bokstav fram till det lilla plinget som varnade att raden var nära slutet. Spaken på valsens sida med vilken man tryckte fram nästa rad eller till nytt stycke. Avstavningen av långa ord. Det slitna färgbandet som till sist måste bytas och fröjden över den djupa svärtan som den nya rullen avsatte. Kalkerpapperet i mörkt blålila om man ville ha kopia, vilket även fordrade ett lite bestämdare tangenttryck.

Vad fanns att skriva om? Fantasin kunde sina utan att lusten till skrivandet upphörde. Jag beklagade mig för mamma och bad om förslag, så som uttråkade barn gör: "Jag vet inte vad jag ska skriva!" - "Hitta på nåt eller skriv om nåt som du varit med om!" - "Men vad då, jag vet ju inte!" - "Du kan väl skriva om ekorren hos morfars?"

Jag skrev om ekorren hos morfars och mycket annat. Och jag kunde givetvis tänka mig en framtid som författare. Ibland fick mamma berätta någon historia från sin barndom som den unge spökskrivaren sedan satte på pränt. Så var det exempelvis med historien om mannen som transporterade limpor per häst och vagn och vars häst blev skrämd och satte av i sken med limporna flygande längs landsvägen. En riktigt målerisk historia, minsann. Den har jag tyvärr inte kvar eller i varje fall ännu inte hittat i mina gömmor.

Det som finns kvar i ett brunt kuvert med påskriften "Barnskribent" är däremot en del gulnade tidningsurklipp med texter som jag lyckades publicera i "Dagens Ungdom" i tidningen Dagen. Under rubriken "Reportagespalten" skrev jag om mina upplevelser i en naiv tro att de skulle kunna intressera andra, eller med andra ord den tro som varje skribent och författare måste omfatta.

Historien om den halvtama ekorren som kom in genom fönstret, väntade sig mat ur morfars hand, bet honom i fingret och sedan sprang några varv runt matsalsbordet tillhörde dem som publicerades. En tidig bloggpost långt före bloggarnas tid.

(Foton lånade från nätet)