Ein deutsches Requiem

Utan särskild anledning tycks den här hösten bli en musikhöst fylld av dödsmässor för min del. Ena veckan Gabriel Fauré, andra Johannes Brahms, i Konserthuset respektive Berwaldhallen. Emellanåt även inspelningar av andra tonkonstens mästare som av olika skäl, eller egentligen ganska likartade, velat uttrycka sig i ett requiem. Och varför vill jag gärna lyssna?

Kanske för allvaret och för att det hos mig som hos så många andra finns en tidigt grundlagd resonans för denna typ av sakral musik. Variationen är dessutom stor, skönheten likaså, alltifrån Johannes Ockeghems 1400-tal (det tidigast kända requiet) till Benjamin Brittens 1900-tal. Nu senast har jag upptäckt att även Joseph-Guy Ropartz, en tonsättare jag mer och mer kommit att uppskatta, sent i livet komponerade ett ljuvligt stilla och meditativt requiem som borde kunna bli lika omtyckt som Faurés, bara fler fick upp öronen för det. (Hör här).

I Berwaldhallen höll Valerij Gergiev, SRSO:s hedersdirigent, i taktpinnen när radiokören, orkestern och solisterna - sammanlagt bortåt hundrafemtio personer - i torsdags intog scenen och de djupa bastonerna som inleder Brahms tyska requiem än en gång introducerades för en fulltalig publik.

Brahms bortsåg helt från latinet och den katolska mässformen och valde i stället själv några av bibelns allra vackraste texter för sin dödsmässa, texter som visserligen talar allvar om livets korthet ("en handfull dagar är allt du ger mig") och om allt kött som hö, men inte utan tröst och hoppfullhet. Vredens dag med skräckens domsbasuner finns inte här, vilket dock inte betyder att all dramatik försvunnit. När pukor och basuner brakar loss i detta verk är det för att förkunna den slutliga triumfen över döden, den mysteriösa förvandlingen av människan efter dödens vila. Ingen må således tvivla på att verket är genomsyrat av kristen uppståndelsetro.

Och de som ännu lever får ett tröstens ord från sopranen: "Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er". Ida Falk Winland sjöng det och det var himmelskt vackert, som för övrigt mycket i detta verk är. Inom parentes: Hur många fantastiska svenska sångerskor i den här världsklassen har vi för närvarande? Någon som räknat?

Gergiev ledde med sina sedvanligt fladdrande fingrar och sin framlutade auktoritet. Både precision och kraft kännetecknade tolkningen, ibland möjligen lite väl mycket av forte för att forte fortissimot skulle kunna komma till sin rätt utan skrällighet. Radiokörens insats var som vanligt imponerande och den våg av jublande bifall som mötte den vid applåderna var välförtjänt.

Ett tidigare inlägg om Brahms Requiem finns här.