Jag minns mycket väl det inspirerande i uppdraget. Jag anförtroddes att texta affischer och häfta upp dem på därför avsedda platser, inklusive det förhyrda skyltskåpet bredvid filmaffischerna på Folkets Hus. Rullen med vitt kraftigt papper, saxen, spritpennorna i olika färger och med olika bredd på filtspetsarna, den stora linjalen och blyertspennorna som till en början utgjorde hjälpmedel för linjer och disposition av texten på lämpligt antal rader.
Jag kan ännu känna den kittlande doften i näsan när pennan släppte tuschet och jag formade den första bokstaven i meddelandet som under mina bestämda handrörelser sakta växte fram på papperet och längst ned hälsade alla "Varmt välkomna!" Alltid detta varma välkomnande, som kunde stå i rött och vara understruket och slutligen skulle förses med utropstecken.
Jag fick förtroendet trots min ringa ålder eftersom jag aldrig hade några bekymmer med välskrivning i skolan utan tvärtom tidigt uppövade en skicklighet i den dekorativa skrivkonsten. Blyertsen blev snart överflödig, linjer och mått låg kvar i ögat och svårigheten att bibehålla stilstorleken raden ut var snart ingen svårighet längre. Ett uppläggningsprov, sedan gick det nästan som en dans.
Det fanns en glädje i att kunna bidra med något som var viktigt och räknades, men framför allt en glädje i själva hantverket, att med den breda filtspetsen åstadkomma skönskrift i en sorts hemmagjord gotiserande stil enbart genom att hålla pennan i samma läge i såväl lodräta staplar som i kurvatur och diagonaler.
Färgen kunde varieras om det gjordes måttfullt, som regel bara genom skuggningar i svart skapa illusionen av tredimensionalitet. Det gällde att få det så snyggt och anslående som möjligt, att med estetiska medel rikta uppmärksamheten på ändamålet: väckelsen till ett annat liv. Det gällde att locka "utomstående" inom hörhåll.
Få skulle hörsamma denna seriösa inbjudan, men många skulle passera och åtminstone kunna konstatera att det där, det var en riktigt snygg affisch.
Ett 30-tal Norrbottensevangelister
vittnar och sjunger.
Lördag kl. 19.30
Söndag kl. 11.00 och 19.30
Varmt välkomna!
De allra flesta av dem som jag under dessa barndomsår annonserade torde sedan länge ha vittnat och sjungit färdigt. Och själv har jag sedan dess inte haft något egentligt bruk av min fordom erkända kompetens som affischmakare. Endast smärre hyllningsadresser till jubilarer, femtioåringar och uppåt, har aktualiserat denna min tidiga talang.
Men en gång i Peking blev jag stående länge vid en kalligrafins mästare som enbart med varierat tryck med penseln och lugnt svepande rörelser lät tuschet flöda över papperet i snirklande bågar av olika bredd. Ännu ett konstfullt tecken fängslade ögat och vittnade om liv. Om inte ett evigt så i alla fall ett långt liv.
Men en gång i Peking blev jag stående länge vid en kalligrafins mästare som enbart med varierat tryck med penseln och lugnt svepande rörelser lät tuschet flöda över papperet i snirklande bågar av olika bredd. Ännu ett konstfullt tecken fängslade ögat och vittnade om liv. Om inte ett evigt så i alla fall ett långt liv.
Bilden: Kinesiskt tecken för långt liv.
2 kommentarer:
Ja, det här med att snyggt skriva för hand... Kommer det att dö ut så småningom? Eller kommer det att bara finnas bland konstnärer och grafiker i framtiden?
Jag har en väninna i Tyskland som kämpar för att barn ska lära sig skriva skrivstil i skolan istället för att bara texta. Och det tycker jag faktiskt också. Hör det inte till vårt kulturarv? Och är det inte något som utvecklar en viktig länk mellan handen och hjärnan? Att binda ihop bokstäverna så att de blir till ord. Att svänga med pennan, att rita liksom...
Oj, vad jag som barn var ute efter dessa speciella bläckpennor som bara fanns i Västtyskland, de som hade en så mjuk och rund spets, så att man verkligen kunde skriva och svänga utan att det skrapade på pappret! (Våra östtyska var tyvärr en hel del sämre i det avseendet...)
Och vad jag beundrade min morfar som hade världens snyggaste skrivstil, som jag fortfarande tycker. Och hur jag så småningom lärde mig de gamla tyska bokstäverna som min mormor alltjämt använde. Jag fick ju tolka dem när jag skulle handla åt henne.
Ja, det med att skriva för hand, snyggt eller inte... Jag tycker det hör till ens personlighet, mycket mer än vilken ringmelodi man har på sin telefon.
Här och här har jag ytterligare inlägg på min blogg som berör detta ämne.
Bästa hälsningar från Västkusten :-)
Keri
Tack Keri för kommentaren och länkarna!
Det är nog risk för att detta med handstil inte överlever, åtminstone inte som förr, med den uppskattning som fanns för en snygg och en så småningom personlig sådan.
Få har ju skäl att handskriva sina brev längre, och affischer görs på annat sätt nu för tiden.
Men jag tror att det fortfarande finns goda argument för att träna sig i skrivstil som handlar om uppövande av både estetisk känsla och finmotorik. Eller det som din väninna sammanfattar som delar av ens personlighet.
Och vem vet, kanske skulle en sådan träning åtminstone i någon mån också kunna råda bot på den grasserande särskrivningssjukan.
Skicka en kommentar