En veckas vistelse i Rom bör nu och då förunnas alla och envar som gör sig besväret att förflytta sig ett stycke hemifrån. Vägarna bär ju dit, sägs det. För vilken gång i ordningen för egen del vet jag inte, och det kan också göra detsamma. Strövtåg väntar, liksom läsning, opera, romerskt kök, gudomlligt kaffe - det vill säga avkoppling i, eller snarare uppkoppling på, den italienska atmosfär som jag i så många år sett som ett nödvändigt komplement till den nordiska.
I Villa Borghese står bland annat Lord Byron, nej sitter gör han, staty. På sockeln ett citat ur "Childe Harold":
"Fair Italy! Thou art the garden of the world, the home
Of all Art yields, and Nature can decree."
Det må vara en överdrift, men äger ändå sin omutliga sanning.
Som en sorts förberedelse sätter jag på Hector Berlioz´ "Harold en Italie", inspirerad av Byrons verk och av de italienska miljöer som Berlioz själv kände så väl. Denna sensuella och slutligen orgiastiska symfoni, som i stor utsträckning är en violakonsert, lyssnar jag gärna till i John Eliot Gardiners version med Orchestre Révolutionaire et Romantique, solist: Gérard Caussé. Inte minst för den fina ljudupptagningen (som i datorn dock bara kan anas i goda lurar). Hör här.
Visserligen är Berlioz i sina memoarer besviken på hur litet av värdefull musik han fann i Rom jämfört med annan konst. Han flydde stan för landsbygden och bergen, som han däremot älskade. Serenadens speleman är följaktligen från Abruzzerna och de orgiastiska rebellerna (briganderna) i sista satsen flyr även de till naturen i vildsint protest mot det konventionella livet.
En suggestiv marsch (Pilgrimsmarschen) ingår även, precis som i "Symphonie Fantastique" (Marschen till avrättningsplatsen) och "Le Damnation de Faust" (Ungersk marsch). Pilgrimsmarschen får en smått kuslig karaktär av de återkommande, dämpade och tonartsfrämmande hornstötarna. Vad vill de säga? Oavsett vad är de ett utmärkt exempel på Berlioz´egensinniga genialitet.
Så, även om Berlioz kanske inte odelat skrev under på utgjutelsen om "fair Italy", i varje fall inte med tanke på Rom, och även om Byrons verk mer tjänade som inspirationskälla än underlag för scener och händelser i "Harold en Italie", är det i mina öron härligt italiensuggererande musik. Det är inte bara Ottorino Resphigis pinjer, fontäner och fester som kan tjäna som musikaliska förberedelser medan väskorna packas.
Foto: EJ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar