Livet skakar oss av sig

Jag är för närvarande inne i en period av huvudsakligen poesiläsande. Inte bara nobelpristagaren Louise Glück, utan även Jesper Svenbro och Emilio Zucchi. Dessutom är det den här hösten omöjligt för en litteraturintresserad människa att bortse från en bortglömd svensk poets återkomst - en rentav sensationell återkomst, enligt Aris Fioretos i DN. 

Namnet Anna Greta Wide klingade avlägset bekant, men jag kan inte minnas att jag läst något av henne, inte förrän nu då hennes samlade diktning utkommit i två digra volymer, inkluderande kvarlämnade dikter och med för- och efterord av Dick Claésson, den som sammanställt det hela. Särskilt en av dikterna som lästes i "Lundströms bokradio"(SR P1) väckte omedelbart mitt habegär, trots att alltsammans också finns tillgängligt på Litteraturbanken. De nästan tusen sidorna tronar nu på den växande bokstapeln närmast läsfåtöljen. Jag läser några åt gången, fast ibland blir det ganska många eftersom hon skickligt fångar sina läsare med sitt direkta tilltal.

Jag kan alltså lätt förstå att Wide en gång för sextio, sjuttio år sen hörde till de mycket lästa poeterna i det här landet, hyllad även av kritikerna trots att hon skrev rimmad vers tvärt emot samtidens avantgarde. Debuten skedde på 40-talet och sex diktsamlingar hann hon publicera innan hon drabbades av cancer och avled 1965, bara 45 år gammal. Titlar som "Nattmusik", "Orgelpunkt", "Kyrie" och "Den saliga osäkerheten" säger en del om vad som upptog henne i både liv och dikt efter dikt efter dikt. Livets stora frågor, i all enkelhet ingenting mindre än så.

Vid yttersta gränsen av det som är jag

finns något som är varken natt eller dag -

kanhända en gryning med sjöfågelskrik,

kanhända en skymning med kammarmusik, 

kanhända en blandning av oro och ro,

kanhända en jordmån där något kan gro.

Jag läser och förundras dels över dikternas musikalitet och ibland nästan alltför lediga flöde, dels också över de litterära konjunkturernas växlingar. Wides brottningskamp med existentiella frågor gjorde henne till en gensträvig troende, någon som bara i benådade ögonblick befrias från vacklan och tvivel. När jag slog upp första dikten i den första samlingen tyckte jag mig höra en lika sångbar lyriker som Nils Ferlin, med samma slags "stjärnorna kvittar det lika" och "barfotabarn i livet", och med samma naturliga fallenhet för rytm och rim. Fast ju mer jag bläddrade framåt i samlingarna tänkte jag också på henne som en poesins syster till Hjalmar Gullberg. Och mycket riktigt - den senare visar sig enligt det biografiska efterordet vara en av hennes inspirationskällor och dessutom välvillig läsare av hennes tidiga alster redan före debuten.

 

Men åter till den dikt som jag i likhet med bokradions presentatörer fastnade för:

Livet skakar oss av sig — inte med tankens grymhet,
bara så som en vindstöt skakar fåglarnas bon,
bara så som ett barn på dammig, sommarvit landsväg
stannar, kisar mot solen och skakar en sten ur skon.
En gång var du det barnet, gick i sol på den vägen,
kände den stenen skava, löste sandalens rem —
Vad blev det kvar av solen, den vita vägen och rymden?
Bara en skimrande syn och en svidande längtan hem.

Vad är det som gör den så omedelbart drabbande? Det är inte bara rimmen och rytmen och den öppenhjärtiga nostalgin. Det är givetvis främst öppningens obönhörliga deklaration om livet självt bortom gott och ont, fem ord varav ett är ett återkommande nyckelord - skaka - och som strax kan kopplas till det nästan likalydande skava. 

Ja, läs den en gång till! Nog är detta mycket vacker ordkonst om tidens flykt som ett ohjälpligt skavande, svidande faktum.

Foto (överst): EJ.

Koralpreludier för pianister

Igor Levit, den rysk-tyske pianisten som i konkurrens med isländske Vikingur Olafsson är på väg att etablera sig som den allra främste pianisten i sin generation, kommer nu med en ny cd kallad "Encounter". På den (liksom på "Life" för ett par år sedan) spelar han musikstycken som i flertalet fall transkriberats för piano. Koralpreludier av Bach och Brahms möter vi i Feruccio Busonis arrangemang, Brahms "Vier ernste Gesänge" i Max Regers pianoversion och ett körverk av Max Reger - "Nachtlied" - har överförts till piano av en pianistkollega till Levit. Allra sist dock ett modernt verk redan från början komponerat för piano av Morton Feldman.

Det är tveklöst Johann Sebastian Bachs koralpreludier i Busonis välkända tappningar (BV B 27) som är huvudsaken i det här albumet. Bland dessa inalles tio finns ju de odödliga "Wachet auf, ruft uns das Stimme", "Nun komm, der Heiden Heiland" och "Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ". Den sistnämnda håller jag för att vara ett av de vackraste pianostycken som existerar i vår akustiska sinnevärld. 

Givetvis finns den i många andra inspelningar, också på den Bach-skiva som Olafsson gav ut för ett par år sedan. Det står i mitt tycke oavgjort mellan deras respektive tolkningar, men ifråga om ett par av de övriga preludierna tar Olafsson ut svängarna på ett sätt som gör honom till vinnare. I "Nun komm..." väljer han ett långsammare tempo och en mot slutet starkare dynamik som övertygar, medan den galet saliga "Nun freut euch, lieben Christen g´mein" spelas med en svindlande hastighet som kan få en att undra vem eller vad som egentligen vidrör tangenterna (här). Det går undan även hos Levit, men melodilinjens tyngd under de strömmande tonkaskaderna gör musiken litet mera jordnära hos honom. Jag vet inte riktigt vad jag föredrar, ena dagen kanske det hisnande leviterande steget och den andra den mer stadiga gången. 

Båda dessa högaktuella stjärnpianister har utomordentliga kvaliteter, men de får mig dock inte att glömma en Bach-pianist i min egen generation, Murray Perahia, som framför allt i "Ich ruf zu dir..." ropar till Herren, nej, snarare ber denna innerliga och förtröstansfulla bön på ett sätt som jag än så länge anser vara oöverträffad. 

Det stränga draget hos Levit må väl ha att göra med att hans album är tematiskt upplagd med fokus på allvarliga ting. Titeln alluderar inte bara på de möten mellan tonsättare som transkriptioner förutsätter, utan även på konfrontationer med de texter som merparten av musiken är förbunden med. Brahms sena sånger om döden är inte vilka som helst, och Regers högstämda aftonbön har det eftertänksamma innehåll en sådan har. 

Morton Feldmans nästan halvtimmen långa meditation "Palais de Mari" från 1986 är ett verk i den modernistiska tradition som lämnat både Bach och Brahms bakom sig till förmån för en stilla, skimrande värld av spridda klanger. Det kunde varit fragment av en Gymnopédie No. 4 av en Erik Satie i upplösning. Eller det kunde kanske varit musik av någon sentida lärjunge till Anton Webern - ifall den slutat efter halvannan minut. Men nu fortsätter den i långsamt droppande likformighet med illusionen av att kunna pågå i all evighet. Suggestivt? Rent av hypnotiskt? För många säkert så!

Havsstilla

Jag bläddrade i "Tysk lyrik", en bok jag länge ägt men nästan glömt bort att jag hade. I ett sådant urval* stöter man naturligtvis på Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832), konstigt vore det annars. Nå, jag fann inte bara "Über allen Gipfeln" utan även några andra smakprov på denne gigant i skaldekonstens historia. Jag fastnade för en dikt med titeln "Meeresstille", som på svenska blir "Havsstilla" i Johannes Edfelts översättning:

Djup, djup tystnad över vattnet.
Hur orörligt havet är!

Och bekymrad väntar skepparn:

släta ytor vart han ser!

Ingen vind från någon sida!

Dödens stillhet, fruktansvärd.

I det oerhörda vida

ingen enda böljas färd.

Håll med om att det är en mycket märklig dikt: en dikt om stillhet, men inte som frid och ro utan som dödligt hot, som någonting fruktansvärt. Vi är på ett skepp i stiltje och det är före ångfartygens tid. Vi blickar med den lamslagne skepparen ut över det blanka, orörliga havet, utlämnade till det runtom lika skrämmande vida. Originalet lyder:

Tiefe Stille herrscht im Wasser,
Ohne Regung ruht das Meer,
Und bekümmert sieht der Schiffer
Glatte Fläche ringsumher.
Keine Luft von keiner Seite!
Todesstille fürchterlich!
In der ungeheuern Weite
Reget keine Welle sich

Dikten har en pendang som inte finns med i min lilla antologi. I den målar Goethe upp en motbild, eller om man så vill en lycklig upplösning av den första diktens belägenhet. "Glücklische Fahrt" heter den och skildrar följande förlopp:

Die Nebel zerreißen,
Der Himmel ist helle,
Und Äolus löset
Das ängstliche Band.
Es säuseln die Winde,
Es rührt sich der Schiffer.
Geschwinde! Geschwinde!
Es teilt sich die Welle,
Es naht sich die Ferne;
Schon seh ich das Land!

Vindguden kommer här till undsättning, himlen klarnar, vindarna börjar susa, kaptenen kommer på fötter och skeppet klyver vågorna i full fart framåt mot en fjärran kust.

Det sägs att dessa dikter är inspirerade av en händelse under Goethes långa Italienresa. Han ville även se Sicilien och gick därför ombord på ett skepp som från Neapel skulle föra honom dit. Seglatsen bjöd på denna upplevelse av stiltje som någonting minst lika vådligt som en stormig böljegång. 

Inte oväntat har dessa dikter attraherat många tonsättare, bland dem också några av de mest namnkunniga, nämligen Schubert, Beethoven och Mendelssohn. Som op. 2 blir "Meeresstille" ett tidigt prov på Schubert som mästerlig kompositör av lieder. Mendelssohn skapar en konsertuvertyr utifrån texten, medan Beethoven satsar för fullt med kör och orkester i en kantat, op. 112, där båda dikterna ingår.

Kantaten börjar med dämpad, knappt hörbar körsång fram till den första diktens tre sista rader, där kören börjar sjunga i staccato, där "fürchterlich" plötsligt utropas med chockerande styrka och där "Weite" hålls ut så länge att man omöjligt kan bortse från detta orörliga havs förfärande vidsträckthet. Det är Beethoven på övertydligt dramatiskt humör, även när han ställer de båda dikterna i stark kontrast till varandra. Jubeltonen dominerar helt när i andra satsen/dikten vindarna och allt pånyttföds i stark rörelse. John Eliot Gardiner och Orchestre Revolutionnaire et Romantique presenterar allt på bästa sätt, (men flera alternativ finns på t ex Youtube).

Mendelssohn ägnar det mesta av sin uvertyr åt den lyckliga delen av färden, vilken slutar med triumferande fanfarer och några slutackord som signalerar ankomst och förtöjning i lugn och säker hamn. 

Och Schubert då? Han stannar vid den första diktens allvar. Hos honom är diktens alla utropstecken strukna, dramatiken undertryckt eller redan ersatt av ett tillkämpat lugn som yttrar sig som en mycket långsamt framsjungen saklighet. Det sker mot bakgrund av pianoackompanjemangets ständigt brutna ackord, vilket väcker reminiscensen av det vågsvall som så bittert saknas. Och jag tänker: Det är knappast mindre "fruktansvärt" att ställas inför det orörliga och oerhörda "vida" när orden från sångaren formas som här, återhållet i fallande intervaller, stilla som i den situation som är.

Dietrich Fischer-Dieskau sjunger bättre än de flesta, så jag länkar i första hand till honom. 

* "Tysk lyrik", i urval av Sven Lindner, Bonniers, 1971.

Foto: EJ.

Jan Myrdal 1927-2020

 

Jan Myrdal har dött vid 93 års ålder. Kulturlivets fixstjärna en gång under ytterkantsvänsterns famösa hegemoni går i graven, fastän det beträffande både stjärnstatus och hegemoni var för ganska länge sen.  

Men det fanns en tid då Myrdal i breda kulturkretsar tillmättes en betydelse som bara tillkommer orakel. Minnesorden omkring den epoken är som väntat inte längre unisont respektfulla, vilket har att göra med de horribla ställningstaganden han återkommande gjorde framför allt i världspolitiska frågor. Har jag någonting att tillägga? Inte mycket, men kanske ändå något litet. Han var dock länge någon vars provokationer jag tvangs förhålla mig till.

Jag kunde personligen aldrig ansluta mig till skaran av beundrare. Det har alltid förbryllat mig varför somliga som ser sig som intellektuella faller för historiens och samtidens värsta tyranner, särskilt när de i likhet med Myrdal framställer sig som rationalister och varma anhängare av yttrandefrihet, det senare visserligen främst av strategiska skäl.

Revolutioner är förvisso ingen tebjudning, i synnerhet inte de maoistiska, men det var inte bara därför jag aldrig kände mig bjuden. Myrdals kommunistiska kolartro, den som väl livet ut utgjorde hans ideologiska kompass och utifrån vilken han trodde sig kunna - marxistiskt "objektivt" - navigera och profetera om historiens gilla gång, var inte bara häpnadsväckande naiv utan gjorde det legitimt att cyniskt bortse från offren - de mänskliga, kulturella och sociala. Den där kolartron på ofrånkomliga vedermödor på vägen till det klasslösa himmelriket liknade i långa stycken några av min barndoms predikanters övertygelse att de satt inne med nycklarna till tolkningen av Guds plan genom tidsåldrarna.

Men likafullt - under årtiondenas gång har jag samtidigt fascinerats av Myrdals kontroversiella persona och naturligtvis måst erkänna att han som skönlitterär författare mer än en gång varit värd ett studium. Men det var alltså av andra skäl än polemiken i de där mer eller mindre kuriösa Skriftställningarna, en oändlig rad pocketböcker där han i kraft av sin upphöjelse som samtida illojal intellektuell under ett par decennier kunde samla och utge så gott som allt han skrev om politik och samhälle. Det var i stället när han i "jagböckerna" - om pojken, mannen och åldringen Jan - vände en obarmhärtigt rannsakande blick mot sig själv och sina närmaste, som han åstadkom något berörande, väsentligt och möjligen bestående. Och det var då som även språkkonstnären kom till sin fulla rätt. 

Sist och slutligen måste jag också tillstå att jag under 70-talet och början av 80 åtminstone till dels bildade front med Jan Myrdal i och med prenumerationen på FiB/Kulturfront, där han ju var en drivande kraft. "Antiimperialism" och "Yttrande- och tryckfrihet" var deviser som jag kunde sympatisera med.* Paradoxalt nog var det inom ramen för den tredje devisen, "Folkets kultur", som jag till och med bidrog med några recensioner, trots att jag fann tankegångarna bakom "folkkultur" både onödigt inskränkande och suspekta; det luktade för mycket ideologiskt kommissariat. 

Och även när man trodde sig vara överens, som i fråga om försvaret av den viktiga yttrande- och tryckfriheten (även för fascister och knäppgökar), visade sig plötsligt kolartron fördunkla omdömet så till den milda grad att ayatollan gavs stödet i stället för Salman Rushdie. Där rök väl det sista lilla av respekt jag möjligen hade kvar för den svenska parnassens evige gossen Ruda.

Men om ni frågar mig om boktips angående Myrdal kan jag nämna två, de två som gjort starkast intryck på mig och som jag tror jag vid en omläsning skulle uppskatta än idag: "Confessions of a Disloyal European", 1968 (på svenska: "En illojal europés bekännelser", 1983), som var den första bok jag läste av honom, och "Barndom", 1982.

____________________________

*Maoisten Myrdal blev gammal nog att uppleva Kinas omvandling till framgångsrikt råkapitalistiskt imperium med omfattande imperialistiska strävanden, men mig veterligt sträckte sig hans antiimperialism inte längre än till kritik av den västliga kulturkretsens försyndelser. 

Foto: Ewa Stackelberg

Fördrömd vid ett krogbord

G var upptagen med väninnor hemmavid så jag drog iväg på stan för ett besök på Stadsbibliotekets tidskriftsavdelning och en bit mat på egen hand. Det här var för några dagar sen innan "råden" för att undgå andra vågens virussmitta skärptes. Jag hade länge tänkt besöka belgiska Bierhuis i stadskärnan, främst lockad av det belgiska ölet.

Miljön andades mörkbetsad mondänitet från förra sekelskiftet, mycket behagligt ljussatt med bland annat små fotogenlampor på borden och taklampor med vita glober som påminde om dem på Kungliga Operan, om än av blygsammare mått. Operan ja... när härnäst ska man få sjunka ner i en fåtölj på andra raden och höra uvertyren stiga från orkesterdiket upp mot taket och den praktfulla takkronan? Jag har en fordran innestående sen i våras, men när? Nog kunde jag tänka mig en repris från 90-talet på Erich Wolfgang Korngolds "Die tote Stadt". För melankoliskt för tider som dessa? Var inte så säker på det!

På höger hand ett halvcirkelformat ännu obesatt barhäng inramat av ljusreflekterande glas och flaskor, och glasen hänger i fötterna i en lång slingrande rad ovanför bartenderns huvud. Klockan är bara sex och det är nästan tomt på folk. Till vänster en rymlig matsal med fönster ut mot gatan där endast ett av borden är upptaget av ett lågmält konverserande par som ännu inte delar förtroligheter.

Kyparen skulle snart få mer att göra, men middagsgäster vid mer än fyra bord blev det inte under den timme jag blev sittande, alltmer självförsjunken. Denne kypare, en lång och magerlagd man som tilltalade mig på engelska, var den ende som med sin service kom mig närmare än det stipulerade avståndet, och jag kunde lugnt fördriva tankarna på virus och annat osynligt elände. Det var vilsamt tyst, ingen musik från dolda högtalare, bara min egen inre, långsamt strömmande. "Glück, das mir verblieb". 

Jag drömde jag var i Belgien, i Brygge, och här beställde nationalrätten moules frites och ett glas Westmalle. Jag kom just in efter att ha återsett det vilda torget, vandrat i gränderna och längs de tomma stränderna runt Minnewater, och det var lite grått och dimmigt precis som det en gång var när George Rodenbach var här, eller när jag själv en gång var här. 

Kyparen kom med de vinkokta musslorna i den svarta grytan med det stora locket som vänds upp som skål för skalen. Därtill den friterade potatisen och en gräddfluffig majonnäs framför det skummande ölet. Jag bände upp det glipande skalet och ljustrade med gaffeln den mjuka musslan samtidigt som tre unga män och en kvinna anlände och anvisades ett bord längre in i salen. Deras närvaro förändrade ingenting. 

Jag tänkte på mitt möte med Lodewijk van Gruuthuse utanför hans eget palats, och att vi hade blivit stående en stund framför ett av de upplysta fönstren. Jag tyckte han såg plågad ut, de insjunkna kinderna hade skrynklats och luggen tunnats ut i stripor över pannan. Han såg på mig med en blick som till hälften doldes av de tunga ögonlocken och sa att han var på väg till en sittning hos porträttmästaren. Han hostade torrt och snurrade lite förstrött på radbandet men lyste upp när jag frågade om han hört något från poeten på sistone. 

Efter att ha hört honom tala om sina nyförvärvade manuskript och gemensamt ha konstaterat att det verkligen var sant att Maria av Burgund fallit av hästen och dött, tog vi farväl. Men i sista ögonblicket vände jag mig om och bad att få ställa en fråga jag länge tänkt ställa: "Vad var det Ni närmare bestämt tänkte på när Ni en gång valde Ert motto?" Jag lyfte min promenadkäpp och pekade på skriften i sten ovanför porten. Plus est en Vous. Han log så pass att mungiporna lyftes till vågrätt och svarade undvikande att det fick vi återkomma till en annan gång.

Kyparen väckte mig med notan och jag stack in kortet, rundade av summan, tackade och lämnade Bierhuis. Gick sedan Sankt Olofsgatan fram till biblioteket med bibliofilen Lodewijks tungsinta ansikte kvardröjande för min inre blick. Han såg faktiskt inte riktigt kry ut. Eller var det bara "gammeln"?

Foto: EJ

Allhelgonatid

Ljuslågor i mörker på tröskeln till november, allhelgonadagens kväll. Jag gör än en gång den årliga, säregna promenaden på Gamla kyrkogården, ensam men i sällskap med många andra som besöker sina anhörigas gravar för att tända en lykta eller ett ljus. Aldrig annars så många samtidigt på denna plats. Aldrig annars vandra här bland skuggor, nej inte ens skuggor utan mörka skepnader som helt gått upp i mörkret. Ljusblind vandra endast vägledd av lågmälda röster och knaster i gruset.

Herbert Howells Requiem är inte så känt som det borde vara. Ett körverk i sex satser med inslag av solosång. Speciellt de båda satserna som betecknas Requiem I och II är makalöst vacker och hugsvalande musik, musik som stiger och sjunker som dyningar mot sorgsna stränder. Jag skrev om den redan för åtta år sedan, och jag återvänder ständigt till den. 

En inspelning med The Dale Warland Singers rekommenderas (finns både på Spotify och på Youtube), förutom den med The Corydon Singers som jag har på cd och länkade till förra gången, men som tyvärr inte längre är tillgänglig på Youtube. 

Foto: EJ.

Katarina Karnéus sjunger Mahler

Visst är det fantastiskt att vi har tillgång till god inspelningsteknik och kan lyssna till den sång och musik som vi älskar och inte kan undvara. Men i denna pandemiska (jag höll på skriva pandemoniska) tid av saknad påminns vi samtidigt om den levande konsertens fördelar. 

Ibland yppar sig tillfällen då man kan bevisa att närheten till och anblicken av exekutören är av betydelse för den helhetsupplevelse som ett levande musikframförande innebär. Helst ska man vara närvarande i salongen, allra helst i läsbar närhet till dem som sjunger eller musicerar, vilket en del filmatiseringar kan erinra oss om.

En av de vackraste solosånger som finns är Gustav Mahlers "Ich bin der Welt abhanden gekommen". Den finns i ett otal inspelningar, men häromdagen stötte jag på den kanske allra bästa i ett filmklipp på Youtube, där den svenska mezzosopranen Katarina Karnéus sjunger till en ej angiven orkester och en för mig ej identifierbar dirigent. Kameran följer av naturliga skäl huvudsakligen solisten, och jag måste säga att det är en helt enastående tolkning som Karnéus åstadkommer och som trots de film- och ljudtekniska bristerna erbjuder lyssnaren och betraktaren en magisk stund av sällsynt skönhet. 

Det är naturligtvis så här den ska sjungas. Utan stora åthävor, men med desto starkare utstrålning via rösten, blicken och mimiken. Stillhet och introspektion, med plats för det engelska hornets vemodiga gensvar. Kropp och själ förenade i förmedlingen av ett till musik omvandlat sinnestillstånd. En musik om att utan beklagande vara förlorad för en värld som inte angår en längre, om att död för världen vara innesluten i sin kärlek och sin sång. 

Svampskogen i oktober

Vädret har gynnat svampjägarens möjligheter att fylla en korg med senhöstens tacksammaste artikel: trattkantarellen. Omtyckt inte bara för sin smak utan också för att den så rikligt belönar skogsvandraren som milda oktoberdagar uppsöker mjuka och fuktiga mossmarker med ögon känsligt inställda på brunt, samtliga nyanser av brunt. Den äger inget av sin gula namnes överlägsna lyskraft, men överträffar den i sin myckenhet.  

När man väl fått syn på ett bestånd och vänder sig om upptäcker man inte sällan ännu ett där bakom sig. Tätt tillsammans men även glesare och mera enskilt uppträder den och gör plockaren smått exalterad över just mängden. Man plockar och plockar tills korgen eller papperskassen blivit så tung att man måste bestämma sig för när det får anses räcka. Det är nog den enda av de läckra matsvamparna man kan få nog av.

Ändå bibehåller den sin dragningskraft och man lockas ut igen. Mycket vill som bekant ha mer, men det är inte bara det utan också något annat. Själva upptäckten av en ny växtplats plötsligt uppenbarad framför fötterna gör vandringen nöjsam och händelserik. Men utan fokusering förbiser man lätt de där trattlika hattarna som nätt och jämnt reser sig ur mossmörkret. Man ser dem aldrig på håll; hukande får man sakta in och skanna markerna.

Nej, "trattisen" gör inget väsen av sig och har ett eget sätt att visa sig. Det är som om den uppstod i samma stund som den framkallas och blir till på min näthinna, och sen inom någon sekund dupliceras flera gånger om. Med ens omges jag av ett mindre skördefält. 

I sådan oktoberskog bryts tystnaden förutom av mig själv av en korp, avlägsna hundskall och ett par knallar från en älgjägares bössa. På hemvägen en bra bit vid sidan om stigen noterade jag ett kaxigt exemplar av trattkantarellens raka motsats. Som stod där och skrek och speglade den låga, glödande höstsolen.

Foto: EJ. 

Dasein

Jag minns en EP-skiva från mitt 50-tal, en barnskiva var det väl, för den vände sig nog i första hand till barnen. Lille Jan, 4 år sjöng och pratade med sin morbror Göran, kyrkosångaren med malmklangsrösten som kom från Ånäset i Västerbotten och som fick äran att efterträda Einar Ekberg i Filadelfiakyrkan i Stockholm när denne drog till USA. 

Vi, mina syskon och jag, kunde snart den där skivan utantill, inte bara sångerna utan även dialogerna med morbrorn och mostern, bland annat om besöket på Skansen då Jan tänkte på hästen därhemma och tvangs konstatera att han sett "elefanter större än Freja våran". 

Vi som var lite äldre hade roligt åt hans ännu lite barnsliga artikulation med tydlig dialektal anstrykning. Men han sjöng anmärkningsvärt bra, Lille Jan, och en av sångerna han särskilt kraftfullt klämde i med, var den enkla "Vara där" - en refräng som gav prov på de i andliga sånger så vanligt förekommande uttrycken för himmelslängtan: 

"Vara där, vara där. O, tänk att en gång vara där! Vara där, vaaaara där. O tänk att en gång vara där!"

Bortser man ett ögonblick från det egendomliga i att en fyraåring för full hals sjunger ut sin längtan bort från jordelivet, går det ju (ja, det slår mig nu ett helt liv efteråt) att tolka in lite vad man vill i dessa enkla rader.  - Vara där. I himlen. På Skansen. I sången med morbror Göran.

Heideggers Dasein torde vara motsatsen till allt slags bortomvarande. Nyligen läste jag på nytt i en av Lars Gustafssons diktsamlingar en filosoferande dikt om vad som kan tänkas existera och inte, där han försöker ringa in begreppet Dasein genom att än en gång påminna om tennisspelet: 

"Vad är nu detta att finnas till?

Tennisbollar kommer tillbaka

men inte gårdagens tennisboll

utan bara den här.

Ty det finns bara en tennisboll

just denna,

och det har aldrig funnits någon annan.

__

Det var svårt att glömma Heideggers bild

i den svarta rektorsuniformen i Freiburg,

men vad han hade att säga om Varat,

eller om det som snarare hette, Dasein

just här och nu och aldrig någon annanstans

var onekligen lite mera likt Livet

än detta pyttelilla omvända E.

Dasein kan aldrig bli ett omvänt E¹.

Det är härvaro, närvaro, smärta och tvång.

Detta hemliga som håller tingen upprätt."

Vad lille Jan med en sådan inlevelse sjöng om är inte så lätt att veta. För honom själv i sången där och då, i lycklig härvaro med morbror Göran Stenlund och moster Ruth vid pianot, kanske i en upprymdhetens "himmel redan här", så som det sägs i en annan sång som sjöngs av dessa ypperliga sångsolister som frikyrkligheten en gång hade - kanske fanns där ändå något som liknade det som den sammansatte, dubiöse existensfilosofen åsyftade med sitt Dasein. 

Detta trots att Jan och vi andra lärdes att sjunga "Vara där" med sikte på något framförvarande, inte "Vara här" i just den stunden då tennisbollen ska returneras eller tonen träffas av just mig.

______________

1) ∃ ("omvänt E" = existenskvantifikator) är en matematisk symbol inom predikatlogiken. Be mig inte förklara närmare, men läs gärna dikten "Visst är stålmannen Clark Kent" i sin helhet i diktsamlingen "En tid i Xanadu", Natur och Kultur 2002, där Gustafsson ställer predikatlogiken i kontrast till Dasein-tänkandet.

Om jag inte är felunderrättad växte lille Jan Holmgren upp och blev kyrkosångare också han.

Göran Stenlund (1920-1988) hör tillsammans med Einar Ekberg och Einar Waermö till 1900-talets allra främsta svenska kyrkosångare. Särskilt inom Pingströrelsen var sångsolister väl sedda och det gynnade tidigt en framväxt av många goda förmågor på det området. Numera förefaller man ha övergivit den goda traditionen till förmån för ett allsångselände som går under beteckningen "lovsång".

För den som inte känner till Göran Stenlund rekommenderar jag en inspelning där han sjunger tillsammans med sopranen Anne-Monica Larsson (https://youtu.be/WD6UiSxEuPI). Ett exempel på andlig sång som skönsång i bästa bel canto-stil. Och solo här. https://youtu.be/A0M0JrU7jQE 

Färgblindtest

Finns här någonting att utläsa utöver att vi befinner oss i avlövningens årstid? De nakna kvistarnas tid väntar, tiden för färgblinda.

Foto: EJ.

Akademien delar ut Nobelpris

Det är lagom lustigt att lyssna till den ständigt lika korrekta diskussionen om valet av nobelpristagare i litteratur. Eller tjatigt värre, om ni frågar mig. Så mina kommentarer till kommentarerna får bli dessa:

- Nej, det blev inget snyggt kryss i kolumnen för geografisk spridning i år heller. Kan det möjligen bero på att det aldrig kan bli fråga om någon statistisk "rättvisa" i det här fallet, eftersom det i kön av prisvärda författare finns så oerhört många fler från Europa och Amerika? (Vilket naturligtvis inte betyder att det inte finns mycket förtjänta författare på andra håll i världen också. Men varför inte inse att det här priset står i en västerländsk tradition, vilken som bekant inte utesluter författare från Asien eller Afrika men likväl aldrig kommer att proportionellt kunna spegla all världens litteratur).

- Nej, det finns i årets val ingen politisk laddning av en dignitet som hotar att övertrumfa det odiskutabla konstnärliga värdet. "Skandalen" uteblir (och DN:s Björn Wiman kan dra nåt gammalt över sig).

- Jo, det blev ett snyggt kryss i kolumnen för genus i alla fall, och det kommer alldeles säkert att bli allt vanligare med en kvinna helt enkelt därför att det finns så många prisvärda av det "rätta", dvs. det underrepresenterade, könet. 

- Ja, Akademien överraskar i undantagsfall med att välja någon som alla känner till - som Bob Dylan - men borde den inte hellre överraska oss med namn som få känner till men som är desto angelägnare att uppmärksamma? 

- Ja, många, inte minst inom handeln, vill hellre se en prosaförfattare än en poet eller dramatiker, men även om poeter och dramatiker borde förekomma oftare är inte heller dessa kategoriers underrepresentation ett skäl att hela tiden tjata om densamma, som om vi hela tiden förutsatte en kvotering som veterligt inte existerar ens som någonting önskvärt. 

- Ja, det är den andefattiga journalistikens fel att kommentarerna till övervägande del kommer att handla om det eventuellt kontroversiella i valet med utgångspunkt i ovanstående kategoriseringar. 

I botten ligger förstås en begriplig nyfikenhet på hur urvalsproceduren egentligen ser ut fram till den korta listan och den slutliga omröstningen. Men vilka överväganden jämte den konstnärliga som till sist blir avgörande för enskilda röstande får vi aldrig veta. Bara ett slutresultat.

För övrigt kommer jag med stor glädje och nyfikenhet skaffa mig Louise Glücks poesi. Av hennes dikter har jag tidigare bara hört ett par uppläsas i SR, som denna månad råkar ha henne som månadens poet.  

Höstmusik för klarinett och piano

Jag har sagt det förut och återkommer till det varje år: hösten är i musikaliskt hänseende en tid för Johannes Brahms, särskilt verken från hans sista tid. Det är för vemodet, den värmande glöden under asklagret, det klassiska formsinnet, den sköna melodiken och mer därtill.

En ny cd (ECM New Series) med klarinettsonaterna bevisar än en gång den saken. Ingen - förutom Mozart - gjorde klarinetten mer oumbärlig som solistiskt och kammarmusikaliskt instrument än Brahms, när han till sist ägnade den sitt speciella intresse. Den gode vännen Richard Mühlfeld - "orkesterns näktergal" - som Brahms lär ha kallat honom, var den som fick pensionären Brahms att återuppta komponerandet. Klarinettkvintetten behöver jag inte påminna om, men de båda sonaterna op.120 är inte lika kända. 

Här spelar en av mina favoritpianister, Andras Schiff, tillsammans med klarinettisten och tonsättaren Jörg Widmann. De gör det på ett sätt som inte lämnar något ytterligare att önska. Nummer två i Ess-dur är väl den jag allra helst lyssnar till. Den startar med ett oemotståndligt tema som fäster direkt och sedan strängt taget kan förnimmas hela satsen igenom. Och den vidunderliga, nedskalade sista satsen rymmer likaså allt det jag associerar med höstlig Brahms, inklusive ljusgenombrutna dimstråk och frasande lövmattor tiden före de isande vindarnas ankomst.

Men vill ni hellre bara lyssna och inte tänka i bilder alls, så nås ni hur som helst av den atmosfär av mildhet, mognad och försoning som den åldrade tonsättaren förmedlar.

På köpet får man också Jörg Widmanns "Intermezzi" för piano. Modern lyssnarvänlig pianomusik med suggestiva titlar som "Zart singend", "Wiegenlied" och "Mit dunkler Glut". Widmann vidgår här öppet sina referenser till Brahms och särskilt hans pianostycken, op. 116-119, som ju tillkom vid samma tid som tonsättningarna för klarinett.

Skivan är tillgänglig på Spotify.  

Foto: EJ (överst)

Väntrummet

Dags för ett återbesök, för mig och min ständigt skuggande följeslagare, Mr P. Det stora akademiska sjukhuset har många ingångar, min är den som finns där sedan gammalt mitt i den allt tätare anhopningen av byggnadskomplex. Ingång 70 har jag under årens lopp passerat åtskilliga gånger, men mestadels då i andra ärenden än för egen vård. 

Nu håller vi oss på bottenplanet, passerar caféet och hissarna och orienterar oss med hjälp av skyltarna längs en mycket lång korridor med dörrar in till olika kliniker och verksamheter. Jag öppnar en dörr till höger och befinner mig i en mindre korridor som i ena änden samtidigt fungerar som väntrum. Där sitter ett äldre par tätt tillsammans, mannen i rullstol. Mitt emot dem en yngre man som med oro i blicken och en väska i knät ser ut som att han när som helst ska resa sig och ta till flykten. 

Efter att ha knappat in mitt personnummer i en elektronisk piedestal slår jag mig ner i en stol och försöker så obesvärat som möjligt, och utan att besvära någon annan, inrätta mig i rummet. Dörrar öppnas och stängs, personer av olika oidentifierbara professioner passerar och försvinner med målmedvetna steg, de färdigbehandlade likaså. Ännu ett par anländer, lite andfådda men glada att ha hittat rätt. De hinner inte ens sätta sig innan kvinnans namn ropas upp och båda slussas in av en allvarlig man i vitt, densamme som för ett par minuter sedan stack ut huvudet, spanande. 

Det finns inte så mycket annat att ta sig för under en kort väntan än iaktta persontrafiken i korridoren och lugnt invänta sitt namn uttalat av någon som inte känner till ens ansikte. Det vilar en trevande osäkerhet i luften som inte gynnar vare sig distraherande småprat eller artigheter. Att ropas upp med bara förnamnet känns i sammanhanget besynnerligt familjärt och intimt. Paradoxalt nog är syftet möjligen att säkra ett mått av anonymitet i den speciella offentlighet som väntrummet utgör.

Ut ur en dörr lite längre bort kommer så en man och påkallar allas uppmärksamhet: "Finns det någon björn här?" Ingen skrattar och själv ler jag bara inombords. Nej ingen ger sig tillkänna, men strax öppnas en annan dörr och jag hör mitt namn nämnas.

Rummet är spatiöst men fönsterlöst och basmöblerat med en brits och ett par bekväma stolar framför ett skrivbord bakom vilket doktorn tar plats. Vi informerar varandra och jag blir testad, undersökt. Det är som det är med vänsterhandens finmotorik och med en del andra symptom. I stort sett status quo, än så länge.

En halvtimme går. Doktorn är nöjd med mig och jag med henne. Än så länge kommer jag att med medikamenters hjälp kunna hålla Mr P stången, förhoppningsvis ännu en tid leva ett för åldern hyfsat normalt liv i det stora imaginära väntrum, där ständigt nya namn ropas upp och dörrar öppnas och stängs.

Foto: EJ.

Violinmusik för en sömnlös

Samuel Barber (1910-1981) är mest känd för "Adagio för stråkar", ett av de där mäkta populära styckena i den klassiska genren som även de som vanligtvis inte lyssnar på klassiskt gillar. En sorts amerikansk motsvarighet till vår svenske Lars-Erik Larssons Pastoralsvit, eller brittiske Edward Elgar och hans "Nimrod" ur "Enigma Variations". 

Jag har kanske orättvist avfärdat Barbers Adagio som ett föga övertygande försök att komponera ett Mahler-adagio. Förvisso ett syrligt för att inte säga hårt omdöme, men eftersom jag påminns om Mahlers Adagietto ur femte symfonin blir jämförelsen förödande för Barber. Följaktligen har han inte framstått som tillräckligt intressant för att väcka min nyfikenhet på vad han åstadkom i övrigt. Dock - fördomar är till för att brytas...

Natten till igår vaknade jag när det ännu var mörkt utan att kunna somna om. Jag flydde till radions P2, och genom mina öronsnäckor strömmade en skir, silvrig violinton som i snirklande melodiska vändningar dansade fjärilslikt mot en dov orkesterfond. Det var vad jag - och säkerligen många med mig - i den tidiga vargtimmen skulle kalla en välgörande musik. Inte utan spänst och spänning, men huvudsakligen lyriskt lugnande och försäkrande om tillvarons goda sidor. 

Kände inte igen den, men det lät som en i sin samtid omodern nyromantisk musik från förra århundradet. Den sorten brukar jag inte ha någonting emot, tvärtom, och det jag hörde gjorde mig alltså klarvaken, nyfiken och vetgirig. En vän kvinnoröst meddelade att jag just hört Samuel Barbers violinkonsert. Så kan det gå! 

Första och andra satsen, särskilt den andra, bjuder på klangfull och lyriskt innerlig musik med en del måttfullt dissonanta inslag. Sista satsen bryter av mot de tidigare med ett rysligt snabbt tempo - perpeetum mobile från start till mål.

Pianokonserten är inte heller så dum. Jag får nog lov att undersöka Barber lite närmare...

Stundande natten

Författaren Carl Henning Wijkmark dog för ett par veckor sedan, 85 år gammal. Jag tog det som en uppmaning att läsa honom på nytt och i första hand ta igen en del av det jag missat. Den bok som 2007 renderade honom Augustpriset blev liggande oläst, trots att jag var övertygad om att den var både läs- och prisvärd mer än de flesta som uppmärksammas på det sättet. Sent omsider kan jag bekräfta att det verkligen är en enastående fin idéroman med ett lika angeläget som svårt ärende, nämligen beskriva vad det innebär att ohjälpligt befinna sig i det som i vårdsammanhang kallas livets slutskede.

I en sjukhussal för terminalvård ligger fyra män och inväntar döden. En av dem, en mystisk utlänning, dör inkognito och avskärmad från de övriga tre - Harry, en sliten uteliggare, Börje, en passionerad spelare på travhästar och Hasse, berättaren, en teaterman som ägnar tiden som återstår åt läsning av klassisk litteratur om döden. Fyra mycket olika livsöden som slumpen sammanfört inför mötet med det entydigt gemensamma, det för alla lika. 

Runt dem kretsar ett antal tjänsteandar med olika uppgifter att se till de döendes behov. Där finns den svarte städaren med sin elegans och sitt milda leende, biblioteksmannen som förser berättaren med ovanlig litteratur, den lättrörda kvinnliga sjukhusprästen, doktorn begravd i sin laptop med prognostiska och andra data, och framför allt två sköterskor, Birgit och Angela, vilka utöver tilldelningen av lämpliga doser morfin, med både kroppslig och själslig närvaro visar en moderlig medmänsklighet som stundom överskrider de professionella förpliktelserna. Här finns en kvinnlighet beskriven som inte är endera eros eller agape utan möjligen en förening av båda.

Hasse blir förstås i sin egenskap av berättare den som sist blir kvar, efter det att en  nattlig fest på rummet ändar i att Harry och Börje medvetet intar så mycket av läckerheterna och den insmugglade vodkan att det tillsammans med morfinet innebär ett farväl till livet för deras del.

Hasse respekterar deras val men är för egen del för ambivalent för en sådan handling; hos honom finns ännu något som åtminstone tidvis upprätthåller livsviljan, som gör att den "kommer igen i skov". Inte heller kan han godta tanken på dödshjälp, även om han i stunder av plågsam förnedring frestas begära den hjälpen av sin favoritsköterska Angela. 

"Dödshjälp drar jag mig för, vet för övrigt inte om det står att få. Troligen inte om man frågar doktor Watz. Mina studier har lärt mig att tanatologer oftast är emot dödshjälp och tyska tanatologer mer än andra, av uppenbara historiska skäl. Mina egna terminala erfarenheter ger dem rätt. Vara eller inte vara: svaret på den frågan växlar med tillståndet för stunden, så mycket har jag lärt mig av min egen kropp och själ under de här veckorna, och för mig är det skäl nog att avstå från den hjälpen." 

Betänkligheterna mot dödshjälp i en kulturmiljö dominerad av ingenjörskonst och ekonomiskt tänkande delades uppenbarligen av författaren, men skildringen av Hasse och hans vänners situation förenklar på intet sätt problematiken. 

Den senare delen av berättelsen är en imponerande identifikation med ett enskilt medvetandes möte med det gradvisa kroppsliga förfallet och den existentiella svindel som drabbar en inför tanken på naturens gigantiska slöseri. Jag har själv försökt formulera mig om detta naturens ofattbara slöseri, men Wijkmark gör det bättre (och så bra att jag vill ha det både i kursiv och fetstil): 

"Än en gång: inte är det livet jag är trött på, bara mig själv, och jag skulle med glädje ta emot en ny identitet. Men så är det inte tänkt, man får ingen andra chans. Slit och släng. Allt detta material man samlar i skallen under ett liv, underligt att det ska förfaras spårlöst. Naturen i sin krasshet tar ju bara hand om våra kemikalier - och inte ens det sen det blev modernt att gå upp i rök. Å andra sidan: Vem gör anspråk på detta myller av minnen, erfarenheter, tankar som finns hos var och en av oss. Vem i detta ännu större myller av människor har lust att ta del av det? Också medan man lever kommer bara en bråkdel till andras kännedom, och det man själv hinner överblicka är långtifrån allt. Och så vips är det borta. Mänskodöden, vilket slöseri trots allt." 

"Stundande natten" kan sägas handla om död och döende, men i likhet med andra engagerande bidrag i ämnet blir det samtidigt lika mycket en fråga om liv och levnad. Denna roman är således ingen handbok i ars moriendi men en vacker och - inte minst - underhållande påminnelse om att ta vara på livet också in i det sista när tidsbegreppen fördunklas i tillstånd av drömmerier, halvslummer och ögonblick av klarhet.