Juli mot sitt slut

Högsommarvärmen ska man, kan man, vill man inte att klaga på, bort det! Kanonväder kallas det, och med det menas ju inte bara optimala siktförhållandena för kustartilleriet. Sitter man på landet omsvärmad av fjärilar och med vråkarnas jamande i skyn varenda sen frukost får gärna molnen gubba till sig fram emot eftermiddagen. Det verkar ändå bara vara hot som försvinner i tomma intet när den segrande kvällssolen så småningom strålar över den taggiga skogsranden och milda vindar för kvällens grilldofter lång väg. Men visst, bönderna är väl inte så glada åt torrsprickorna i backen. Och jag såg en björk som ovist satsat på en sluttande berghälls magra jord, nu redan gulnad som i slutet av september.

Jag läser och flyttar mig för kontinuerlig skugga. Jag läser för första gången på länge en deckare till slutet, eftersom jag konstigt nog åkt ifrån det som för närvarande ligger på nattduksbordet hemma. Det är en gammal Donna Leon från mitten av nittiotalet som jag i brist på annat kan tänka mig. En deckare som på svenska fått den lockande men något sökta titeln "Natt i Venedig". Den borde åtminstone kunna roa mig med identifikation av en del venetianska miljöer jag genom åren lärt känna och kanske därmed väcka nostalgiska minnen till liv.

Kommissarie Brunetti rör sig visserligen på tydligt angivna platser i staden och sitter av en del måltider på kända restauranger, men inte är det särskilt mycket av lokal atmosfär över skildringen, frånsett närvaron av vaporetton och någon hastig gondoltur över Canal Grande. Leon tycks mera vara inriktad på att framställa det mondäna Italien som genomkorrupt, där de med de elegantaste kläderna och portföljerna, de som aldrig återfinns i brottsregistren men inte sällan officiellt är juridikens tjänare, visar sig vara lierade med den mest avskyvärda skumraskhantering. I detta fall så kallade "snuff movies", där våldtäkter och mord filmas för kopiering och distribution på en uppenbarligen lukrativ världsmarknad.

Det hör givetvis till den här genren att måla i bjärta kontraster mellan gott och riktigt ont. Men när nästan alla med undantag av den rättskaffens kommissariens egen familj, som för övrigt oskyldigt blir indragen i avslöjandena, framstår som mutbara eller åtminstone opålitliga, svalnar mitt intresse. Detta trots att det finns ansatser till en inte oäven psykologisk realism i skildringen av mänskliga kontakter.

Men det här omfattande inslaget av trivialdialog som verkar vara lag i genren är helt enkelt mycket konstig. På film kan den ju gå an med skådespelare som samtidigt visar vad munnarna inte uttalar. Men måste man verkligen ge efter för dem som inte orkar läsa en hel mening på skriftspråk så till den milda grad att det man redan omtalat i berättande text måste upprepas i vardagligt prat en sida senare?

Nå, jag är nöjd med min prestation. Läste till slutet, och fick veta vilka som var de skyldiga. En tur till stan gjorde det sedan möjligt att återuppta läsningen av J P Jacobsens "Niels Lyhne", till vilken jag återkommer. Även den håller läsaren i spänning om hur det ska gå, men är i allt övrigt någonting helt annat.

Förresten kom det regn natten som gick. Och så länge temperaturen trots nattligt regn håller sig en bit över 20-strecket är det bara att tacka, lova och prisa vädergudarna. "Regn över törstig jord" var titeln på en trivial uppbyggelsebok som såldes av kolportörer i min barndom. Alldeles ofrivilligt brukar jag erinra mig den i tider som denna. Kanske ska man akta sig för att underskatta spänningslitteraturen. Åtminstone titeln kan vara lovande och ibland också sanningsenlig.

Foto: EJ

Pianisternas favorit - Nikolaj Medtner

Om Nicolai Medtner (1880-1951) kan jag inte skriva under rubriken "Bortglömda tonsättare", ty med den renässans han fått under de senaste decennierna hör han inte längre till den kategorin. Fortfarande relativt obekant för den stora publiken är han numera närmast dyrkad av pianister. Fråga vilken berömd pianist som helst om vilken mindre känd tonsättare som de uppskattar mest, eller unga pianister vilkens storhet de senast själva upptäckte, så kommer de med stor sannolikhet att nämna Medtner. Senast var det Yevgeny Sudbin som fick frågan på årets festival i Verbier. Eftersom Sudbin redan spelat in ett par av Medtners pianokonserter på skiva var svaret givet.

En pianisternas pianist och tonsättare således. I egenskap av rysk romantiker och skicklig pianist i samma generation som Sergei Rachmaninov jämförs han ofta med just honom. Det sägs då att skälet till att Medtner aldrig fick samma publika genombrott är att hans musik inte har lika många melodiskt attraktiva element som Rachmaninovs, att den saknar de där "kardborrarna" som fäster i minnet och som man kan nynna på i efterhand. Den är dock minst lika bländande virtuos och svårspelad, kontrapunktiskt dessutom mycket intrikat, vilket kräver ett visst mått av uppmärksamt och upprepat lyssnande. Rachmaninov lär själv ha betraktat vännen Medtner som honom själv överlägsen som kompositör.

Rachmaninov försökte också hjälpa sin vän till en karriär liknande sin egen i USA, men Medtner var uppenbarligen inte särskilt tilltalad av turnéer och anpassning på kommersiella villkor. Helst ville han spela sina egna verk och komponera i lugn och ro. Med tiden betraktades han som alltmer omodern, och fick inte längre sin musik förlagd. I Storbritannien fann han dock så småningom en fristad och levde där tillsammans med hustrun i relativ undanskymdhet från 1936 fram till sin död. Viss undervisning, enstaka konserter och framför allt komponerande höll honom flytande. De sista åren under och efter andra världskriget i allt knappare förhållanden, men dock med benäget stöd av en indisk maharadja och en av sina elever, pianisten Edna Iles.

Vad är det då som gör honom så attraktiv för den som älskar pianomusik? Jag tror att det handlar om något egentligen så självklart som idérikedom och kreativitet inom klassiska ramar. Den musikaliska densiteten är mycket hög, vilket ger temana och deras intrikata rytmiska och harmoniska variationer, ofta stegrade i kaskader av toner, ett intryck av outtömlighet. Det gäller bara för pianisten att inte förlora de övergripande linjerna och för lyssnaren att koncentrera sig. Och vad gäller melodiken är den naturligtvis aldrig frånvarande i en romantiskt präglad musik som denna, bara aningen mindre konventionell, mer äventyrligt utforskande och ständigt föremål för bearbetning.

Nej, vackra melodier saknas verkligen inte, hör bara temat som inleder den tredje pianokonserten! Ytterligare en sak är att denna slaviska romantik i hög grad inspirerats och befruktats av den tyska, eftersom Medtner från ungdomen var en stor beundrare av Beethoven, framför allt dennes senare verk. Jämte Sergei Tanejevs gedigna undervisning i komposition bildade detta den klassiska grunden för komponerande i enlighet med de "musikens lagar" som Medtner hela livet vidhöll som oavvisliga.

Som den hängivne pianist han var komponerade Medtner enbart musik där pianot finns med. Tre pianokonserter och inte mindre än fjorton sonater blev det, förutom en stor mängd övrig pianomusik, sånger och musik för kammarmusikaliska besättningar, bland annat en pianokvintett som han själv betraktade som en sammanfattning av sin musikaliska gärning.

Bland sonaterna vill jag framhålla den drygt halvtimmeslånga "Night wind"-sonaten, op. 25, nr 2 (kan avlyssnas här i Hamish Milnes tolkning; Milnes som var en av dem som tidigt bidrog till det nyväckta intresset för Medtner och som även var min introduktör till tonsättaren någon gång på nittiotalet). De i omgångar under hela livet komponerade samlingarna av "Skazki" - ibland på engelska översatt till "Fairy tales" eller legender - ska inte misstas för enklare salongsstycken. Tvärtom finns bland dem stycken av utomordentlig originalitet som kräver samma djuplodande och tekniska skicklighet i framförandet som sonaterna. Ingenting för hemmapianister alltså, men väl för högtidsstunder framför högtalarna eller med lurar över öronen.

Den som lyssnar exempelvis till den första av "Two Skazki", op. 48: Dance tale, kommer kanske att förstå något av vad jag menade i mitt tidigare försök till karakteristik av Medtners musik. Hamish Milne spelar stycket här på Spotify. Boris Berezovsky spelar några andra av dessa stycken på Youtube här och här (tyvärr uppdelat och med avbrott mitt i ett av styckena, men det är ett så underbart spel att det får gå ändå).

Jazzlyriska mästare

Bill Evans, jazzpianots störste lyriker, mötte många olika medmusikanter i spelningar som ofta blev mycket lyckade. Samarbetet med Monica Zetterlund är för svenskar i någorlunda mogen ålder ett exempel som borde vara bekant. Och det finns många andra, bland dem saxofonisten Stan Getz. Också han hade anknytningar till Skandinavien och var, vill jag mena, i grunden en lyriker av samma sort som Evans.

Det visas tydligt nog i ett stycke från en live-inspelning i Belgien 1974, som finns på Youtube här. De spelar "Emily", ett ofta återkommande nummer i den repertoar av melodiskt vackra sånger som Evans var så svag för, och som han älskade att brodera ut i de delikataste av harmonier. Lyssna och njut av välljudet från två syskonsjälars enastående musicerande!

Malte Laurids Brigges anteckningar

"Malte Laurids Brigge" är Rainer Maria Rilkes enda prosaverk. Det skrevs 1904-1910 och anses allmänt vara en förtäckt självbiografi i form av de blandade anteckningar om ensamliv i Paris, barndomsminnen från danska herresäten och introspektiva betraktelser över livet, kärleken, döden som tillskrivs titelpersonen.

Jag har haft boken inom bekvämt räckhåll för omläsning i ett par veckor nu. Den är förvisso ingen bladvändare av det slag man ständigt rekommenderas som sommarläsning. Snarare ett slags motpol till det som till varje pris ska hålla muntrationen vid liv i hängmattan. Rilke, en av 1900-talets största poeter, är även i prosan poetiskt förtätad som få. Gång på gång får jag stanna upp för att begrunda det lästa, stryka för en mening eller ett helt stycke, och sedan gå vidare. Det betyder inte att det inte är spännande läsning. Inte minst skildringen av excentrikerna i de danska barndomsmiljöerna är oavbrutet fascinerande.

Ämnet är alltså det klassiska och ofrånkomliga: livet, kärleken, döden. Eller kanske snarare döden, kärleken, livet, i den ordningen. Döden - den allestädes närvarande som vi alla bär inom oss "som frukten kärnan". Kärleken - den på grund av det osymmetriska i förhållandet älskande-älskad omöjliga. Livet - något att bemästra genom precisa iakttagelser av tingen i en sällsamt undflyende värld; eller med andra ord det som möjligen anteckningarna gör meningsfullt. Nej, det är ingen försäkrande bild av tillvaron som Rilke tecknar, men den innehåller sentenser av vidunderlig skönhet och skildrar en existentiell belägenhet i släktskap med och i tiden placerad någonstans mellan Dostojevskijs källarmänniska och Kafkas storögda främlingar.

Jag tycker mig se ett grepp som Rilke återkommande använder och som bidrar till känslan av att den tunna hinnan mellan verkligt och overkligt när som helst kan brista. Det handlar om en sorts besjälande av tingen, om att förskjuta en väsentlig del av handlandet till omgivningen, om självet som ett offer för livets nycker och den enskildes många ansikten. Det är ibland vägen själv som rör sig under Maltes fötter, det är den sömniga spegeln som inte omedelbart vill säga efter vad han säger före, och det är kammarjungfruns händer som av nyfikenhet inte vet var de uppehåller sig.

Döden är trots allt huvudtemat. Inledningens skildring av farfaderns långsamma och omständliga död är menad som ett exempel på det som inte längre kännetecknar den "fabriksmässiga" döden på sjukhus. Ingen väljer längre en "väl utarbetad död".

"Till och med de rika, som dock kunde kosta på sig att dö utförligt, börjar bli vårdslösa och likgiltiga; önskan att ha en egen död blir allt sällsyntare. En tid ännu, och den blir lika sällsynt som ett eget liv. Herre Gud, allting finns ju där redan. Man kommer, man finner ett liv, färdigt, man har bara att ta det på sig."

Mot slutet av boken blir det längre mellan mina förstrykningar. Men där finns fortfarande en del obetalbara resonemang och liknelser, inte minst jämförelsen mellan människor och fallande, skrällande burklock. Och så dyker åter en sådan där självlysande mening upp som belönar den långsamma läsningen flera gånger om:

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer".

Bara att ha åstadkommit en sådan rad borde kunna göra en diktare tillfreds för resten av livet. Och här har ni sammanhanget:

"Som han tänker detta, den ensamme i sin natt, tänker och inser, lägger han märke till ett fat med frukter på fönsterbrädet. Han måste ta ett äpple och lägga det framför sig på bordet. Hur står inte mitt liv runt omkring denna frukt, tänker han. Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer."

PS. Jag har läst den utgåva jag hade i hyllan och som kom i pocket 1963 (W&W-serien, nr 21), i översättning av Åke Leander och med en intressant inledning av ingen mindre än Erik Lindegren. I efterhand har jag noterat att det finns en nyöversättning på förlaget Bakhåll från 2005. Den får anstå till nästa omläsning.

Under lindarna

'

En förmiddag i mitten av juli. Solen värmer sakta den ännu svala morgonluften när jag går med hunden vägen förbi Torstuna kyrka. I skuggan under de höga lindarna som står på rad invid kyrkogårdsmuren sveper ett doftstråk från den rikliga blomningen emot oss. Vi stannar till och blir stående en stund, alldeles ensamma, hunden och jag, under de paraplyliknande grenarnas skärm. För stunden störs inte stillheten ens av någon trafik från genomfartsvägen längre bort.

I denna landsbygdens stora vilsamma tystnad nås vi då av det enda ljud som får oss att lystra - det svaga dånet från hundratals, kanske tusentals bin någonstans ovanför våra huvuden.

Foto: EJ

Bestigningen av La Rocca

Jag är ingen klättrare i modern mening, men bestiger gärna berg och går i trappor i kupolers inre när möjligheter ges. Berg endast om de inte kräver alltför mycket förberedelser, tid och kraft. För tolv år sedan, när jag första gången besökte Cefalu kunde jag inte motstå lusten att försöka nå toppen av La Rocca, klippan som jämte katedralens uppstickande torn skapar stans omisskännliga silhuett.

Från strandpromenaden eller hotelltaket ter sig klippan rätt svårforcerad, vilket naturligtvis utgör en del av lockelsen att ändå försöka. I själva verket är det ingen komplicerad expedition att ta sig upp mellan de båda stupande klippformationerna, om än konditionsmässigt ganska ansträngande i värmen. Det börjar med trappor och tillrättalagda stigar, på sätt och vis den mest krävande delen. Om inte redan andhämtningen tvingar en till det, är den dramatiska utsikten en välkommen anledning till mer än ett stopp på vägen.

Ungefär halvvägs upp, strax innan de vackra ruinerna av ett Diana-tempel dyker upp, upphör trapporna och endast steniga, knappt urskiljbara stigar leder vidare mot krönet och det medeltida kastellet. Vid ett "vägskäl" före sista sträckan upp till denna stiligt krenelerade befästningsanläggning kan man i stället välja en stig som rundar klippan och på så vis få fantastiska vyer i samtliga väderstreck.

Först möter en vy av katedralen och gamla stan från himmelskt perspektiv. Sedan går stigen svindlande nära branta stup utan skyddsräcken där man noga måste beakta var man sätter fötterna. Snubblar man och faller är det ajöss.

Så följer vyer över nya hamnen, Sant Ambrogio och längre österut andra bukter i soldiset. Tillbaka i västerled kan man äntra sista delen upp till kastellet i ganska behaglig temperatur om man som vi väljer en sen eftermiddag. Rikt belönad av sin prestation kastar man så inför nedstigningen en sista blick i motljuset ned mot stan, där man en halvtimme senare kan se sig om och förundras över att helt nyligen ha stått däruppe, 270 meter över havet.

En tanke sökte mig, även meddelad på vägen ner till mitt sällskap, ungefär hälften så gammal: Om ytterligare tolv år, kommer jag då fortfarande att tänka på La Rocca som en utmaning? Man kan aldrig riktigt veta. Kanske om man har liv och hälsa i behåll, men troligen ändå inte. Titta upp mot berget, vifta med käppen och säga att man redan bestigit det två gånger är då förmodligen fullt tillräckligt.

Tiden går så fort numera.
Carpe Diem, som man numera även populärt uttrycker saken.

Foto: EJ (Klicka för större bild!)

Familjesemesterns blandning

En familjesemester vid Medelhavet med nio personer i tre generationer blir en speciell sorts resa. Tanken med den är ju att samlas och umgås under angenäma former i en miljö som underlättar livet genom full service från andra, därtill under stabila väderförhållanden med sol och bad. Alla bör på något sätt få sitt, vilket till att börja med innebär att såväl barn som pensionärer, och inte minst generationen däremellan, måste enas om både resmål och lämplig tid.

Italien är då inget dumt val. Maten kan tillfredsställa de flesta smaker. Blir det en del konstiga rätter för de vuxna så finns det också alltid pizza och pasta att falla tillbaka på för de yngsta. Solen är så här års tämligen säker, vilket ju alltid räknas stort för en nordbo. Havskuster finns det gott om, och ett bra hotell kan dessutom som regel erbjuda pool för den som till äventyrs föredrar den turkosa, blanka vattenytan framför vindar och vågsvall från ett hav i mångskiftande blått och grönt. Valet blev för vår del Sicilien.

Konsten att umgås på så vis handlar bland annat om att ge både individer och familjer frihet att utforma dagen efter behag när väl frukostbuffén avklarats. Till de flesta middagarna återsamlas man sedan, om man inte redan gjort det vid poolen eller stranden, för berättelser om vad som förevarit. Till maten avspänt umgänge till gott vin från Corvo eller Tasca d´Almerita för de vuxna, Fanta och Cola för barnen. Och flinka servitörer med god vana av familjer med barn ute till sena kvällen omringar oss med korrekt och vänlig, ibland även skämtsam, omsorg. Åttaåringen fick första kvällen provsmaka colan på samma sätt som jag vinet.

Själv inriktade jag mig under dagarna huvudsakligen på solstolsskådande under parasoll, läsning samt strövtåg i det Cefalu som jag känner rätt väl numera efter ett par tidigare resor. Denna stad har fördelen av det som för övrigt ofta kännetecknar Italien, nämligen förmågan att förena förförisk yta med historiskt djup, lättjefullt liv med rik kultur, omväxlande natur med bad och förnämlig kost. Vad mer kan man begära?

Jag slank än en gång in i den gigantiska normandiska katedralen för att återse de bysantinska mosaikerna, lika förstummande som de i Monreale och Palermo även om de i de senare täcker större ytor och berättar mer. Museo Mandralisca har egentligen bara ett riktigt stort verk, "Ritratto d´ignoto marinaio" av Siciliens störste renässanskonstnär, Antonello da Messina (1429 eller 1430-1479). Det är desto märkligare, detta porträtt av en okänd man, möjligen en sjöman från de lipariska öarna, med ett leende minst lika mångtydigt som Mona Lisas. Finns där inte ett stänk av road överlägsenhet som har med blicken att göra? Något som man tillsammans med kläderna har lite svårt att koppla samman med en enkel sjöman, något man snarare associerar med en betydligt mer välbeställd person? Eller är det kanske uttrycket hos en man som speglar konstnärens egen självmedvetna blick på världen?

Från Antonellos bild till strandens avklädda folkliv är det ett bra steg, men bara andligen. Jag kan inte undgå att förundras över den mänskliga fysionomins variationsrikedom när jag blir sittande eller halvliggande på en sådan här hotellstrand och ser välbärgade personer som sedan länge vant sig vid ett gott liv oblygt uppvisa resultatet av sin överkonsumtion av mat och dryck. Särskilt dessa enorma herrmagar gör mig smått häpen, och jag tänker på min fars, pastorns, upprepade varning till sig själv för kakorna till kaffet. Han växte upp i Missionsförbundet och menade bara att man borde akta sig för vad som kallades "distriktsföreståndarebuk". Så många distriktsföreståndare som här har jag inte sett samlade på länge, om någonsin.

Till bilden av stranden hör också dessa tappra nordafrikanska månglare och deras sinnrikt konstruerade stänger för allehanda säljbara ting. De bär dem fram och åter längs den långa stranden överhängda med klockor, smycken, vindspel, mobilskal, hantverk, hattar, solglasögon, sjalar, klänningar, uppblåsbara strandleksaker, med mycket mera. De erbjuder sina varor med diskreta tillrop och vädjande ögon, men utan att vara speciellt påträngande. Till synes oförtröttligt traskar de vidare i den mjuka heta sanden. På eftermiddagarna rastar de under tamariskerna längs vägen ovanför stranden, där de i smågrupper förser sig med något ätbart och delar erfarenheter. Och så finns där även några ljushyade kvinnor i stråhatt bland försäljarna. Det är taiwanesiska massöser som erbjuder sina tjänster för "tjinkwe eullo", fem euro, och som verkar lyckas bäst med affärerna i det parti av stranden där jag fanns.

En återkommande basunröst genomtränger havsbruset redan från långt håll. Det är kokosförsäljaren, som i själva verket visar sig vara två. Rösten påminner om rösterna jag en gång hörde på fiskmarknaden i Catania. CO-co! CO-co! - med betoning på den första stavelsen. En liten satt man i glasögon, starkt solbränd under skärmmössan, bär på en genomskinlig glasskål som han håller högt i sin högra uppåtvända handflata. Co-co! Very nice, CO-co! Nyhuggen kokosnöt ligger i jämnstora bitar i skålen. Efter en kort stund kommer en lika kortväxt man, fast mycket yngre, också kraftigt brunbränd, som ropar på samma sätt och med samma röst, och jag förstår att det är sonen, att detta är ett litet familjeföretag specialiserat på kokosnötter.

I den här strandmiljön blir inte många sidor lästa i den medhavda boken. Bättre då att spara läsningen till lugnet på balkongen. Jag tar i stället fram block och färglåda ur tygpåsen och arrangerar för akvarellmålning, en syssla som ligger bättre till för skådandet av strand och hav från solstolsläge. Och jag minns med visst vemod en kurs i akvarellmålning på Peloponnesos för många år sedan, då vi satt vid havet under en hel dag för att försöka återge färgskiftningarna i hav och himmel i det varierande dagsljuset.

Foto: EJ (Bilderna är som vanligt klickbara)

Från midsommarlandet åter till Sicilien

Jag packar för Sicilien. Till musik av den sofistikerade Anton Webern, som jag uppskattar alltmer. Det går alldeles utmärkt, eftersom jag börjar i lugn och ro med att skriva en lista över det som ska med. Stryker sedan några ljusa linneskjortor och skriver dessa rader.

När midsommaren på landet och snart hela juni är passerad kan man lika gärna vistas i Italien någon vecka - även om september eller oktober eller någon vårmånad är att föredra i detta rika (jag tänker nu inte ekonomiskt) och skönt sammansatta land. Detta Italien, som jag från norr till söder under alla år sedan 1976 besökt minst en gång per år.

Till packningen hör ett skissblock och givetvis några böcker att läsa i solstolen under ett parasoll. Inte till ljudet av Weberns "Passacaglia", men väl rullande havsvågors brus. Min läsning under sådana ypperliga omständigheter behöver inte vara ljusa och lättsmälta, inte alls. Det mesta i övrigt är ju så lätt att smälta.

Det får i första hand bli några gamla bekanta: Rilke, Quasimodo och Foscolo.

På återhörande!

Foto: EJ

Anton Webern om den nya musiken

När den så kallade Andra Wienskolan och tolvtonsmusiken etablerades i början av 1900-talet var det förutom upphovsmannen Arnold Schönberg främst ett par av hans elever i komposition, Anton Webern och Alban Berg, som utgjorde dess avantgarde. Den sistnämnde är nog den som med ett par berömda operor och en violinkonsert flitigast förekommer på musikscenerna i våra dagar, men ingen av dem hör till de frekventa namnen i konsertprogrammen, allra minst Webern.

Ändå är det få av 1900-talets tonsättare som haft större inflytande på den moderna klassiska musiken än Schönberg och Webern, åtminstone på det teoretiska planet. Tolvtonsmusikens uppkomst utgör en musikhistorisk milstolpe som alla musikintresserade torde vara hyfsat underkunniga om men långt färre ordentligt insatta i. Jag hör själv till dem som visserligen haft ett visst begrepp om vad tolvton går ut på men saknat närmare kännedom om dess raison d´être, hur dessa nytänkare själva förklarade den revolutionerande förändringen av musikskapandet.

Något klokare har jag blivit efter att ha läst ett par privata föreläsningsserier från tidigt trettiotal. Under rubriken "Den nya musiken" hölls dessa föreläsningar av Anton Webern i en våning i Wien, där ett antal intresserade personer samlats för att mot en ringa inträdesavgift ta del av hans syn på saken. För några år sen kom de ut på svenska i översättning av Paul-Christian Sjöberg och Kjell-Ove Widman (Bo Ejeby förlag, 2009).

Den avspänt konverserande tonen gör att man omedelbart känner sig involverad och förflyttad till det där rummet. Inte minst väcks intresset av att Webern deklarerar att han inte alls betraktar det nya i den nya musiken som särskilt revolutionerande, utan vill teckna bilden av en logisk, för att inte säga "naturlig" utvecklingsprocess. "Sprängningen" av tonaliteten ger förutsättningarna för övergången till den likvärdiga användningen av den kromatiska skalans samtliga tolv toner (dvs. oktavens både vita och svarta tangenter på ett piano), om än enligt ett strikt regelsystem för variationer.

Webern går så långt att han påstår att tolvtonsmusiken inte uppfanns av Schönberg utan upptäcktes. På samma sätt menar han att även övergången från kyrkotonarterna till det diatoniska dur och moll-systemet var upptäckter som ledde till utvecklingen av melodin med åtföljande ackompanjemang som medel för enhet och samband i musikskapandet. Några huvudpunkter i hans resonemang kan sammanfattas på följande sätt:

- Det finns naturgivna musikaliska lagbundenheter, vilket också medger att musikaliska "tankar" kan uttryckas. (På frågan vad en musikalisk tanke är svarar Webern med att vissla en folkmelodi: "Kommt ein Vogel geflogen"). Grunden är att någon vill uttrycka i toner det som inte kan uttryckas på annat sätt.
- Det finns en utveckling som innebär framsteg också på musikens område. Den nya musikens framväxt är ett resultat av "den ständigt fortgående erövringen av det naturgivna tonmaterialet".
- Ett tonförråd skapar ett musikaliskt utrymme som kan utnyttjas i olika grad. Tolvtonstekniken innebär en erövring av hela tonområdet.
-  Målet är alltid att åstadkomma "samband" och "begriplighet", vilket kan ske med olika medel. Tidigare var det tonaliteten som alstrade begriplighet, och dessförinnan kyrkotonarterna. I tonartsbunden musik finns en grundton med vissa besläktade grundackord för respektive tonart i dur eller moll. Ju fler tonartsfrämmande halvtoner, desto större tendens till upplösning av tonaliteten och minskat behov av återgång till grundtonen.
- Den utveckling som skett med tolvtonstekniken är en logisk konsekvens av den på så sätt alltmer svävande tonaliteten. "Händelserna följde slag i slag". "Allt tilldrog sig för oss omedvetet och intuitivt". Och örat visar sig kunna tillfredsställas också utan en kadens (avslutning) med återgång till huvudtonen.
- De musikaliska tankar som den nya musiken uttrycker formas i ett regelsystem som inte bara seriellt utnyttjar hela tonrummet (där var och en av de tolv tonerna inte får återkomma förrän samtliga kommit till användning), utan även med andra regler för variation så som omvändning, spegelvändning och rytmisk variation av tonserien.

Musikens utveckling blir alltså enligt Webern ett drama om det nödvändiga eller inte i att upprätta en relation till en grundton som också avslutar ett stycke. Vidare menar han att den polytonalitet som återfinns även hos 1500-talets nederländska mästare och i Bachs konstfärdiga fugor visar att variationen av ett tema är ett slags grundelement i allt musikskapande, vilket även går igen i den nya musiken.

Även om man kan låta sig övertygas om en sorts logik i det som ledde till tolvtonstekniken är det åtminstone för min del svårare att tänka sig detta som ett naturgivet och närmast lagbundet förlopp. Kruxet är givetvis om det är, eller någonsin kommer att bli, naturligt för örat att omfatta det större tonrummet med bibehållande av "samband och begriplighet" som resultat. Webern försöker övertyga sina åhörare om att "invanda harmoniska förhållanden bortfallit utan att örat sårats" och att andra "regelbundenheter" nu tillkommit som ersättning för de gamla. Men kommer verkligen det atonala bruket av toner utan hänsyn till dur- och mollsystemets harmonilära att med någon självklarhet kunna erövra det mänskliga hörselsinnets välvilja? Schönberg lär ha yttrat att det nog skulle ta minst femtio år innan mänskligheten utvecklats därhän. Vi kan bara konstatera att de femtio åren sedan länge tillhör det förflutna..

Alla i den Andra Wienskolan komponerade till en början i den senromantiska stil som åtminstone teoretiskt förebådade "den nya musiken". Framför allt Wagner och Mahler finns där som föregångare. Det gör att kontrasten mellan deras tidiga verk och de senare "nya" är stor. Vilket utgör en illustration så god som någon titll den åtminstone för örat revolutionerande förändring som tolvtonsmusiken innebar.

För min egen del finner jag som regel de största skönhetsvärdena i Schönbergs, Bergs och Weberns musik i de tidigare verken innan tolvtonstekniken togs i bruk, vilket i Weberns fall innebär före opus 20. Visst är Weberns "Variationer för piano", op. 27 ett stycke jag gärna lyssnar till, exempelvis i Piotr Anderszewskis distinkta tolkning. Och "Variationer för orkester", op. 30 är med sin sparsmakade klangfärgsharmonik med de frekventa växlingarna mellan instrument och instrumentgrupper förvisso fascinerande musik. Men den där "begripligheten" som Webern menar att även denna musik äger, om än genom "enhet och samband" av en annan art, är knappast lika självklar för mitt öra som till exempel ett ej opuslistat orkesterverk som "Im Sommerwind" (som finns att lyssna till i en mycket fin inspelning med Giuseppe Sinopoli och Staatskapelle Dresden här).

Att Webern, liksom de övriga två, var ytterst begåvade tonsättare som kunde ålägga sig snart sagt vilka regler som helst och ändå skapa stor musik är utom tvivel. Men det kan inte hjälpas, jag finner ett verk som "Sex stycken för orkester", op. 6 (lyssna gärna återigen till Sinopoli!) mer tilltalande och mer innehållsrikt än nyss nämnda "Variationer för orkester". I det förstnämnda finns för Webern typiska lyriska uttryck som visserligen kan kännas igen även i senare tolvtonsverk, till exempel i "Symfoni", op. 21, men utan några vinster i emotionell verkan i och med den nya lagbundenheten så långt mitt öra förmår uppfatta saken. Och där finns i de sex styckena en släktskap med Mahlers musik som appellerar till mig och som i viss mån går förlorad i den "utveckling" som följer.


PS. Johan Selander har i några mycket läsvärda artiklar på sin blogg berättat om Anton Weberns bitvis kontroversiella liv och person (här).

Szymborskas sista dikter

"Nog nu" (Ellerströms, 2013), ett tunt häfte med tretton dikter av Wislawa Szymborska, blev som titeln antyder hennes sista, en avslutning. Hon dog i mars förra året, och som vanligt är det vännen och den prisade översättaren Anders Bodegård som står för tolkningarna till svenska. Han har också skrivit ett efterord, en fin påminnelse om hennes väsen och egenart.

Hon spelar och leker med orden, säger Bodegård, och det är sant. Och inte bara med orden utan även med våra föreställningar. Det finns allt som oftast en ironisk touche över de koncentrerade meningar hon sammanställer, och där under svindlar det till av frågor som återstår för var och en att besvara. Desillusion är hennes kännemärke, och inte ens jaget är säkerställt trots att tankar och känslor är nog så drabbande för varje levande själ.

Obundenhet är ett annat kännetecken. Önskan att genomskåda det bandhundslika hos oss människor, låt vara att våra längre och osynliga kedjor ger möjligheter att gå förbi snarare än att inte nå fram till vattenskålen eller källsprången. Även önskan att lägga beslag på en bur så att den fortsättningsvis ska kunna stå tom, eller önskan att stå fri från dem som "sätter stämplar på de enda sanningarna".

Szymborska hör till de diktare som får syn på saker i vardagen och sedan i några meningar kan förmedla en visdom i det sedda. Hon återkommer i ett par dikter till den obönhörliga naturen bortom gott och ont som tvingar oss att äta andras liv för att leva och som enligt en hemlig kalender berövar oss våra nära och kära.

Det är barnets i bästa mening naiva undran i kombination med ålderdomens avklarnade blick som ger dikterna substans. Som till exempel den här samlingens sista dikt som leker med kartan och verkligheten på ett fantasifullt sätt, kartan som ger en känsla av kontroll och överblick, trots det som saknas där och som ser annorlunda ut i verkligheten.

Jag gillar kartor för att de ljuger.
För att de inte ger tillträde åt en påstridig sanning.
För att de storsint och med godmodig humor
breder ut åt mig på bordet en värld
som inte är av denna världen.

Göteborgssymfonikerna på besök

Det händer nu och då att artister måste ställa in och ersättas av en annan. Det kan vara på grund av sjukdom, vilket är vanligast, eller kommunikationer som fallerar. För några år sedan skrev jag om detta i samband med en pianoafton där pianisten Roland Pöntinen fick rycka in. I likhet med den gången tror jag ingen efter gårdagens konsert med gästspelande Göteborgssymfonikerna sörjde över att stjärndirigenten Gustavo Dudamel lämnat återbud och ersatts av Andrès Orozco-Estrada, en ung dirigent från Colombia som gjort kometkarriär i Europa och USA på senare tid. Han är tydligen på god väg att bli en ny Dudamel.

Konserthuschefen beklagade men bedyrade att allra minst Dudamel skulle ställa in om det inte vore alldeles nödvändigt. Och vi förstod fuller väl att utan en fungerande axel kan en dirigent inte utöva sitt yrke. När sedan Orozco-Estrada intog pulten tyckte vi oss dessutom förstå varför dessa latinamerikaner riskerar sådana skador. En mer fysiskt rörlig dirigent får man nog vänta på till dess han kommer nästa gång, vilket blir nästa år enligt vad som annonserades.

Ändå var det kvällens solist som gjorde det allra starkaste intrycket på mig. Violinisten Lisa Batiashvili var solist i Sergei Prokofievs första violinkonsert, ett i mina öron helt bedårande verk som trots dess betydande svårighetsgrad framfördes med en helt förunderlig självklarhet. När musiker spelar på det här sättet, som om musiken uppstod i ögonblicket, ja nästan som om musiken spelade sig själv, kan man inte undgå att ryckas med, samtidigt som man, när musiken upphör, undrar över vad som hänt och hur det egentligen var möjligt.

Prokofiev - ett snille vars musikskapande var lika klassiskt brett som modernt sofistikerat. Av honom finns lyriska partier som hör till de skönaste i 1900-talsmusiken, till exempel den hisnande kosmiska musik som avslutar första satsen i denna konsert. Och det finns råa inslag som med rytmisk frenesi och oväntade accenter sätter allt på spel, om ni ursäktar vitsen. Allt detta visas i denna violinkonsert, och frågan är om det går att få ut mer ur en violin än vad som Lisa Batiashvili visade igår eftermiddag.

Avslutningsvis spelades Antonin Dvoráks "Från nya världen"-symfoni, musikaliskt sett en helt annan värld än Prokofievs. Framför allt en symfoni med ett sällsynt tillfälle för det sensuella engelska hornet att klinga ut i full nationalromantik. Det sker i den andra satsens largo, i en av den symfoniska musikens mest sångbara melodier som dessutom ytterligare populariserats genom en ofta (i USA) sjungen text ("Going home"). Det har gjort att den för alltid associerats med nostalgi och hemlängtan. Med den sista satsens bleckblåstema och böljande mellan lyrik och patetik blir dock nostalgin till sist överröstad av musik av det mer triumferande slaget.

PS. Sedan ett antal år är min favoritinspelning av Prokofievs första violinkonsert den med Maxim Vengerov  och med LSO och Mstislav Rostropovich som dirigent.. Den finns här på Spotify. Och här på Youtube (klicka vidare för sats två och tre!).

En vänlig grönskas rika dräkt

Majs sista dag, en strålande vacker dag. En begravningsdag för en vän dessutom.

Sorgen får en så smärtsamt vacker inramning när den sker i "en vänlig grönskas rika dräkt". En kista som firas ner i den kalla jorden medan solen flödar över syrener och grusgångar tvingar oss att på en gång sörja och njuta våra snabbt förrinnande liv. Av vilka ett så påtagligt redan är bortom den sinnliga närvaron.

Men det finns en annan närvaro. Om talen under minnesstunden på Katedralkaféet interfolierades av saluter från samtidigt pågående doktorspromotion i det Uppsala som var Görans långvariga hemvist, så  var det helt i sin ordning. Om talarna sedan återkom till en person som inte bara gjort intryck genom sina betydande akademiska prestationer utan också genom sin person, så var det ännu mer i sin ordning.

Det finns så många klyschor och överord i nekrologer och minnestal, men i det här fallet kände jag att allt var sant och riktigt. Sällan har jag i ett sådant här sammanhang haft så lätt att för min inre blick bekräfta bilden av den som redan sänkts i graven.

Göran fanns där med sin försynta vänlighet, inbjudande blick och stillsamma förmedling av klassisk bildning. Allt ackompanjerat av tonerna från flöjten, hans eget instrument, med helst musik av någon ur Bach-familjen.

Foto: EJ.

Rönnblom

Någon har klickat grädde på rönn och oxel.

Rönnen - oundvikligen något förbisedd i den mördande konkurrensen om mesta trädblomprakten. Kan däremot hävda sig bra om hösten med de lysande röda bärklasarna, de små äpplefrukterna, som tydligen botanikerna kallar dem.

Vi är i slutet av maj och syrenerna blommar samtidigt med rönnarna, åtminstone denna försommar. När Zacharias Topelius skrev sin vårvisa "Sov du lilla vide ung" varnade han videt för vårvintern med hänvisning till att det ännu är "långt till vår innan rönn i blomma står".

Han tänkte uppenbarligen på rönnblom som vårblom. I min uppväxt i den nordligaste delen av Sverige var trädslagen inte många. Björk, dvärgbjörk och asp. Tall och gran. Sälg och vide. Al och en och annan hägg. Och så rönnarna, med sina bär som satt kvar långt in i vintern till sidensvansarnas stora glädje. Men när var det egentligen blomningen kom, på den tiden och på de där breddgraderna där våren är så försvinnande kort?

Jag tar tillbaka rönnen som en favorit i försommaren. De där gräddklickarna är så ytterst elegant placerade på de mörkgröna, parflikiga bladen.

Foto: EJ.

Flickorna

Det finns ett pianoverk av Guy Ropartz (1864-1955) som visar att han inte bara upptogs av katolicism, naturmystik och keltisk mytologi. Oavsett genre finns det hos honom en fin blandning av sensualism och stringens, vilket gäller även "Jeune filles", fem karaktärsstycken som just vill karakterisera ett typgalleri av flickor.

Nu kan man givetvis börja med att invända mot det här sättet att sammanfatta en person i ett enda begrepp. Ändå gör vi så hela tiden, förhoppningsvis i medvetande om att vi därmed inte uttömmer beskrivningen av personen ifråga. Det är oftast ett drag man vill framhålla, ett dominerande intryck man fått, kanske i ett visst sammanhang som rimligen bidragit till beteendet.

Låt oss acceptera förutsättningarna. Fem flickor, fem karakteristiker.

Den första är Den sorglösa (L´Insouciante).
Den andra är Den nonchalanta (La Nonchalante).
Den tredje är Den koketta (La Coquette).
Den fjärden är Den känsliga (La Tendre).
Den femte är Den nyckfulla (La Capricieuse).

Kan man verkligen knyta det musikaliska skeendet till respektive flickas väsen eller uppträdande? Givetvis gäller även här att en sådan musikalisk beskrivning inte är den enda tänkbara, inte är ett uttömmande sätt att i musik beskriva sorglösheten, koketteriet, känsligheten, och så vidare. Särskilt inte om den dessutom ska vara i någon mening genusanknuten. Vi får vara nöjda om vi genom musiken kan göra oss några giltiga föreställningar om dessa flickor.

Musiken avbildar inte en flickas koketteri, kan inte ens göra det med den relativa tydlighet som en målare eller skulptör kan. Joseph Chinards byst av Madame Recamiér (se ovan), visserligen inget flickebarn men en flickaktig ung kvinna, en Paris-salongernas legendariska medelpunkt som flera konstnärer i tidigt 1800-tal lockades att porträttera, är ett exempel på skillnaden mellan vad bildkonst och vad musik kan bidra med. Musik kan endast genom rytm och rörelse, klang och harmonik skapa associativa föreställningar om aktiviteter och känslomässiga kvaliteter.

Enklast, och kanske intressantare, blir det om vi vänder på saken, och tar dessa beteckningar för vad de egentligen är, nämligen inspirerande anvisningar om hur musiken ska utföras. Sådana föredragsanvisningar är inte sällan identiska eller snarlika det som Ropartz i det här fallet valt som titlar, även om de då som regel formuleras på italienska, musikspråket framför andra. Leggero, amabile, piacere, teneramente, sensibile, capriccioso, etc, etc.

Om pianoläraren nu skulle vilja förmedla till sin elev hur de här pianostyckena bör exekveras lite mera i detalj i olika avsnitt, kunde det kanske låta ungefär som följer.

Den första flickan: Du måste ge akt på hur obekymrat hon tar den här situationen, hur lätt och tanklöst hon avfärdar alla förmaningar, hur det spritter och bubblar inom henne inför det som väntar. Du måste spela stycket som om hon skrattande redan höll i det där champagneglaset som inleder partyt. Det finns visserligen en liten antydan om oro också, men hon slår omedelbart bort den.

Den andra flickan: Hon har redan tagit plats i gondolen, beredd att tillbakalutad bara njuta av situationen där hon nu gungar fram och låter andra betjäna henne med den självklarhet som är henne given. Till skillnad från den första flickan, som hon ytligt sett kan likna, visar hon sig en aning blaserad av denna  vaggande lojhet som inte förmår engagera henne full ut. Hon lämnar gondolen med en avmätt nick mot gondoljären och hans enkla musikant.

Den tredje flickan: Koketteriet är uppenbart eller hur? Hör hur elegant hon svischar runt i sällskapet, kastar skälmska blickar på herrarna, vänder ryggen till och vickar till med höften. Hon spelar hemlighetsfull och lättillgänglig och för glaset till de rödmålade läpparna med lillfingret spretande i luften, beredd att prompt närma sig den som bäst kan återspegla hennes bild av sig själv som skönheten personifierad. Charmerande och med ett lite torrt, pärlande skratt, men håller verkligen blickarna vad de lovar?

Den fjärde flickan: Här visar sig en känslig själ. Hör här så komplicerat allting är för henne. Hon vidhåller sin mening om att världen är både grym och vacker, och hon erkänner att hon ibland tar saker ting för allvarligt. Visst är det lite av noli me tangere över henne. Men möter hon bara någon som förstår hennes sårbarhet så finns där ett försiktigt leende också, och en stor skönhet i hennes milda uttryckssätt. Sök bara hennes inre kärna av stillsam eftertänksamhet så öppnar hon sig säkert.

Den femte och sista flickan: Hos henne löper livet alltid med full fart framåt och det gäller att hänga med i svängarna. Man vet aldrig riktigt var man har henne. Affekterat och smått hysteriskt kastar hon sig mellan infallen, och alla tror att hon hinner så väldigt mycket med alla dessa bollar i luften samtidigt. Och dessutom med alla dessa karlar som svärmar kring henne på grund av att det finns en behagfull och kanske en rent av fransk esprit mitt i allt jäktet. Helt följdriktigt det kortaste stycket.

Den enda pianist jag hittat som tolkat detta pianoverk är Stéphan Lemelin. Inspelningen finns på Spotify här:

Ett tidigare inlägg om Guy Ropartz finns här.

Wagner 200 år

Idag är det 200 år sedan Richard Wagner föddes. Senast jag blev helt betagen av hans musik var det för hans sista opera "Parsifal", som direktsändes på bio från Metropolitan för några veckor sedan. Den föreställningen sänder förresten STV nu på lördag för den som kan koncentrera sig en helkväll i tevesoffan därhemma. Några av världens för närvarande bästa sångare deltar, så det är väl värt ett övervägande gentemot andra mindre krävande lördagsnöjen.

Jag vill helt egocentriskt fira 200-årsdagen genom att hänvisa till ett av mina tidigare blogginlägg som i stället visar honom i det riktigt lilla formatet. Som alternativ till femtimmarsoperan ett kortfattat pianostycke, men ändå så mycket Wagner att det mycket väl kan duga som ett fortskaffningsmedel in i ett tredje sekel med den gamle giganten.

Så kan man sedan fortsätta med vilken som helst av hans operor, som alltid kommer att följa oss så länge vi och världen består.