Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 3 juni 2013

Szymborskas sista dikter



"Nog nu" (Ellerströms, 2013), ett tunt häfte med tretton dikter av Wislawa Szymborska, blev som titeln antyder hennes sista, en avslutning. Hon dog i mars förra året, och som vanligt är det vännen och den prisade översättaren Anders Bodegård som står för tolkningarna till svenska. Han har också skrivit ett efterord, en fin påminnelse om hennes väsen och egenart.

Hon spelar och leker med orden, säger Bodegård, och det är sant. Och inte bara med orden utan även med våra föreställningar. Det finns allt som oftast en ironisk touche över de koncentrerade meningar hon sammanställer, och där under svindlar det till av frågor som återstår för var och en att besvara. Desillusion är hennes kännemärke, och inte ens jaget är säkerställt trots att tankar och känslor är nog så drabbande för varje levande själ.

Obundenhet är ett annat kännetecken. Önskan att genomskåda det bandhundslika hos oss människor, låt vara att våra längre och osynliga kedjor ger möjligheter att gå förbi snarare än att inte nå fram till vattenskålen eller källsprången. Även önskan att lägga beslag på en bur så att den fortsättningsvis ska kunna stå tom, eller önskan att stå fri från dem som "sätter stämplar på de enda sanningarna".

Szymborska hör till de diktare som får syn på saker i vardagen och sedan i några meningar kan förmedla en visdom i det sedda. Hon återkommer i ett par dikter till den obönhörliga naturen bortom gott och ont som tvingar oss att äta andras liv för att leva och som enligt en hemlig kalender berövar oss våra nära och kära.

Det är barnets i bästa mening naiva undran i kombination med ålderdomens avklarnade blick som ger dikterna substans. Som till exempel den här samlingens sista dikt som leker med kartan och verkligheten på ett fantasifullt sätt, kartan som ger en känsla av kontroll och överblick, trots det som saknas där och som ser annorlunda ut i verkligheten.

Jag gillar kartor för att de ljuger.
För att de inte ger tillträde åt en påstridig sanning.
För att de storsint och med godmodig humor
breder ut åt mig på bordet en värld
som inte är av denna världen.


2 kommentarer:

Lennart Erling sa...

Tack för påminnelsen! Något att läsa under blodboken en ljum sommarkväll...

Einar J sa...

Blodboken låter som ett passande sällskap!
Även jag ska ta de ljumma sommarkvällarna i akt framöver. Vår bästa tid infaller ju nu.