Nalin Pekgul och rädslan för islamofobin

Foto: Stig Almqvist

Idag vill jag hylla en person som jag länge beundrat i smyg. Det är inte varje dag man vaknar och till frukostteet läser DN:s officiösa debattsida med en sådan känsla av bifall som idag (se här).
Nalin Pekgul heter hon och hon är fantastiskt nog en högt uppsatt kvinna i ett parti som annars numera har benägenheten att flirta med slirande och flåsande karriärister av Thomas Bodströms typ. Hur annorlunda med Pekgul, vars mod, integritet och ryggrad man kan lita på i debattens allra som mest korrekta stormvindar.

Det må vara sant att islamlofobin utgör ett växande problem i de västerländska samhällena inklusive vårt eget. Men vi eliminerar inte det problemet, vilket somliga tycks tro, genom tystnad och undfallenhet mot den islamistiska extremism som orättvist drabbar hela kollektivet av invandrare från islamiska kulturkretsar. Tvärtom måste vi, i likhet med Pekgul, ha tilltro till att människor förmår att se skillnaden på de politisk-religiösa fanatikerna och majoriteten av invandrare, vars kulturella sedvänjor må avvika från våra i vissa stycken men som ingalunda önskar sig sharia-lagar och prästvälde utan tvärtom i många fall har flytt från den sortens förtryck.

Det är därför som det är så befriande att höra Nalin Pekgul, själv av kurdiskt ursprung, ryta till mot de tendenser till förtryckande social kontroll som utövas i Rinkeby och på annat håll och som exempelvis riktar sig mot ungdomars behov av träffpunkter för att roa sig. Hos henne finns inga undanflykter i form av försiktighet och taktiska hänsyn till en förment tilltagande islamofobisk opinion. Detta tal, oftast från vänsterhåll, om att invandrare från islamdominerade kulturer utgör "svaga grupper" och därför bör försvaras på ett sätt som inte röjer odemokratiska och förtryckande tendenser, är i bästa fall en felspekulation i strategisk omsorg och i värsta fall en dold sympati för islam som potentiell revolutionär kraft.

Om islamism utgör ett växande problem också i svenska invandrargrupper så bör det upp på bordet och motverkas med opinionsbildning och motåtgärder. Inte bara för den infödde svenskens skull, utan för alla svenskars skull. Det handlar framför allt om att de personer med utländskt ursprung som lever mitt ibland oss också ska få del av de fri- och rättigheter som vi tar för givna. Här har givetvis ledarna inom svensk islam en stor och betydelsefull uppgift, så att det inte bara blir de sekulariserade som står upp mot fanatismen. Är t ex den svenske imamen Abd al Haqq Kielan beredd att göra gemensam sak med Nalin Pekgul i kampen mot de konkreta uttrycken för auktoritära tendenser?

Det är inte de "svagaste" som oftast utgör hotet och skapar problemen. Som Nalin Pekgul påpekar är de som hånskrattar åt henne i debatterna personer som vet att hävda sig och ta för sig. Också av statliga medel för att flytta fram sina anti-demokratiska positioner.

Musik i novembermörkret

Mitt senaste förvärv på cd-fronten är en utgåva (hela 4 cd) med Beethovens samtliga violinsonater som jag under ett par veckor lyssnat till med odelad förtjusning. "Kreutzersonaten" har visserligen varit en favorit sedan länge, och "Vårsonaten" är jag också hyfsat bekant med, men i övrigt har detta kapitel i kammarmusikens historia hittills varit tämligen outforskat för min del.

De som spelar är Alexander Melnikov (piano) och Isabelle Faust (violin), båda tillhörande den absoluta världseliten både som kammarmusiker och som solister på sina respektive instrument. Jag är redan lycklig ägare till andra inspelningar där de båda, enskilt eller tillsammans med andra, gjort förnämliga insatser med sådana verk som Brahms horntrio, Beethovens violinkonsert och Rachmaninovs Etudes-Tableaux.

Samspelthet är någonting som växer fram ur ömsesidigt tolkningsarbete, en inlevelse i den andres intentioner (både medmusikerns och tonsättarens) via något gemensamt tredje, nämligen den noterade musiken. När den tekniska skickligheten sedan inte lägger minsta hinder i vägen för uttrycksviljan uppstår ett i alla hänseenden lyckat resultat. Det är precis vad som skett här. Och på den fjärde cd:ns baksida får man glimtar av arbetet genom en dvd-upptagning från inspelningsstudion med intervjuer och den tionde sonatens första sats. Där märks också att det är fråga om ett koncentrationskrävande arbete som ibland måste avbrytas för en radikalt annorlunda avkoppling, t ex barnslig lek vid spakarna till ett fotbollsspel eller en radiostyrd leksakshelikopter.

Alltför mycket av Beethovens berömmelse vilar enligt min mening på symfonierna, må vara att de med rätta räknas till det bästa i genren. Jag frågar mig varför jag själv så lätt tappar bort vilken fantastisk kompositör av kammarmusik Beethoven var, och jag tänker då inte bara på de många pianosonater och stråkkvartetter som varje gång man lyssnar till dem slår en med häpnad. Att han är så jävla bra, det hade man liksom inte riktigt fattat!

På de här inspelningarna friläggs alla tänkbara temperament och sinnesstämningar med de ytterst förfinade medel som dessa instrumentalister besitter. Lyssna bara på de pianissimon de är mäktiga! Den nästan aggressiva livslusten byts i de lugna satserna till eftersinnande melankoli, vilsam vaggsång eller meditation. Just den tionde och sista sonaten (op. 96) är ett märkvärdigt stycke musik, inte minst adagiosatsens koralliknande melodi som övergår i någonting sökande och trevande, där den ruvande oron i pianot aldrig riktigt övervinns av den ljusa violinstämman. Även Adagiot i den sjätte sonaten (där liksom oftast med beteckningen molto espressivo) är en annan nybliven favorit och en ren lisa för trötta sinnen. Och den som inte i novembermörkret blir upplyft av Vårsonatens framåtsnubblande scherzo och livfulla avslutande sats kan jag tyvärr inte rekommendera någonting annat heller.

Frågan är om denna underbara musik kan spelas bättre än så här.

Om att ta gruvligt miste

Jag skrev om en konsert med berlinfilharmonikerna som sändes i musikkanalen mezzo från Neapels operahus, San Carlo, i förra veckan. Och jag hade en del synpunkter på Beethovens femma som var slutnumret i programmet. Eller som jag trodde det var. Tills konserten gick i repris och jag insåg mitt pinsamma misstag.

Det var inte alls Beethovens femma, det var Schuberts stora C-dur-symfoni som med sin lekande esprit i scherzot och den sista satsen lät som en Beethoven på sitt mest sprudlande humör.

Hur kunde jag missta mig på två av de mest berömda symfonier som finns, varav en inleds med de fyra toner som väl mer än någonting annat är förknippade med klassisk symfonikonst? Ta-ta-ta-taa. Ta-ta-ta-taa.

Så här var det. Jag var med om första halvan av konserten (Verdi och Martucci), men blev avbruten av annat och kom tillbaka till teven först i näst sista satsen och något som jag alltså omedelbart tyckte mig känna igen som Beethovens musik. Snabbt avgjorde jag att det måste vara femman. Att det var Beethoven hördes ju tydligt! Och jag tyckte att det var en underbar tolkning av Riccardo Muti av ett verk som det var ganska länge sedan jag lyssnade på och som nu klingade underbart rytmiskt, med omtagningar, stegringar och kontraster, typisk tysk symfonik fast med en underbar, närmast italiensk touch.

Men det var alltså Schubert, detta geni som dog yngre än Mozart men som ändå hann med så mycket av det som måste räknas till tonkonstens allra yppersta verk. C-dur-symfonin inte minst. Jag får försöka trösta mig med att Beethoven var ett ideal för Schubert och att Beethoven å sin sida hyste stor respekt för Schubert och lär ha yttrat att det i denne man bodde en gudomlig gnista. När jag lyssnar andra gången och givetvis känner igen Schubert-symfonin så märker jag också släktskapen med Beethoven, inte minst i scherzot. Båda var de ju i grunden romantiska lyriker (ett påpekande om Beethoven som jag snott från Carl Nielsen, och som jag tror säger mer om Beethoven än det wienklassicistiska).

Det här påminner mig om en annan episod av vad man kanske kunde kalla tillkämpat misstag när jag var i Budapest för några år sedan. Jag kan ingen ungerska men förstod ändå av en affisch att en Mahler-symfoni skulle spelas och löste därför en biljett till konserten. Musiken var spännande och stundtals dramatisk med starka kontraster och olika turer mellan full symfoni och instrumentgrupper med kammarmusikaliska inslag. Ungefär så som Mahlers symfonier är uppbyggda. Problemet var bara det att det inte lät som Mahler. Jo, kanske ändå? Första symfonin, möjligen? Frenetiskt försökte jag lyssna fram Mahler ur det jag hörde, men lyckades endast glimtvis. Och ju längre musiken varade desto omöjligare blev det. Efteråt fick jag fatt i ett program och såg då att det som spelats var Trollkarlens lärling av Paul Dukas, ett verk som jag aldrig hört tidigare.

Visst kan sådant här kännas pinsamt. Men man kan faktiskt lära sig en del av misstag också, även i musikens värld. Till exempel om Schuberts släktskap med Beethoven, eller tvärtom.

Tjugo år sedan murens fall

Det skrivs i dessa dagar mycket om Berlinmurens fall för tjugo år sedan och jag läser gärna och minns. Jag kan enkelt säga att ingen enskild världspolitisk händelse av positivt slag har berört mig mer än den. Och inte blev den mindre laddad för att den inträffade så överraskande.

Jag minns ju mycket väl när muren byggdes en gång. Redan som mycket ung präglades jag av denna mur som det starkaste uttrycket för det så kallade kalla kriget, men framför allt som symbol för det omänskliga system som inte tvekade att stänga in sina invånare bakom en bevakad och taggtrådsförsedd mur. Man hade till på köpet mage att med kommunistiskt nyspråk kalla den en "anti-fascistisk skyddsvall", samtidigt som man sköt för att döda dem som försökte fly över den.

När denna kommunistiska fängelsevall väl brast, brast också hela det europeiska kommunistiska imperiet. Det var visserligen bara symboliskt som muren föll med ett jublande brak; i realiteten skedde det väl snarare med sönderknackningar och rivningar bit för bit. Men när väl spärrarna öppnades och passagen var fri så var dess roll och funktion med ens utplånad. En epok i europeisk historia var till ända.

Jag reste en del i det så kallade östblocket under 70- och 80-tal. Bland de starkaste minnena jag har från den tiden är av de östtyska studenter som jag mötte i Budapest. Dit var det möjligt för dem att resa, och där inhandlade de i DDR förbjuden litteratur och rekognocerade platser vid den ungersk-österrikiska gränsen där det enligt ryktet skulle finnas diken möjliga att forcera med mindre risker än i DDR. Jag har undrat över hur det gick för dem, om de trots allt blev kvar i Halle, Leipzig och Berlin och i så fall hur deras tillvaro gestaltade sig när varken murar eller diken längre lade hinder för deras drömmars förverkligande.

Bilderna här tog jag i Berlin i maj, och de visar en del av offren för dem som mördades i flykten där muren en gång fanns. Den siste av de dödade på bilden ovan.

Roms pinjer

"Roms pinjer" är som bekant ett av tre romerska fenomen som den italienske tonsättaren Ottorino Resphigi tog fasta på när han ville ge Rom sin hyllning i form av tre symfoniska dikter. De övriga var fontänerna och festerna.

En stadsmiljö får karaktär också av sina träd. Och visst är pinjen ett mycket frekvent inslag i den romerska trädfloran, och naturligtvis hör den till de vackraste träd man kan se. Dessutom får vi av dem de milda och välsmakande pinjenötterna att krydda några av våra bästa rätter på matbordet. Det hindrar ju inte att platanerna kring Tibern och parkernas inslag av cypresser och till och med en och annan ceder inte bör glömmas bort.
...kBilderna uppifrån och ner: Från Villa Borghese-parken - Konstantinbågen och Colloseum - Från Castel Sant´Angelos tak - Porta Pinciana

Beethovens femma

Den oumbärliga franska musikkanalen mezzo visade ikväll en konsert med Berlinfilharmonikerna från deras europaturné tidigare i år. Riccardo Muti dirigerade och inspelningen var från den vackra Teatro di San Carlo i Neapel. På programmet stod Verdi (ouvertyren till Ödets makt), Martucci och Beethoven.

Inte minst i Beethovens femma visade orkestern sin suveräna skicklighet i ett lika lekande lätt som exakt samspel. Muti, med sin alltid lite högdragna apparition, verkade för dagen ovanligt lössläppt och tillbakalutad. Bland dessa supermusiker kunde han ibland nöja sig med att med diverse inlevelsefulla grimaser, nigningar och svepande armrörelser illustrera musikens flöden och vänta in de tempoväxlingar som krävde mera energiska insatser från hans sida. Man fick känslan av att musiken spelade sig själv via musikanter som leende kastade blickar till varandra och lät sig förenas i en musik så långt ifrån den konventionsbundna föreställningen om den heroiske och ödesmättade Beethoven man kan komma.

Detta är ingen "ödessymfoni" (det är inte heller Beethovens beteckning); det är en glädjefylld musikfest som hela tiden bjuder på spännande dynamiska kontraster med allt från spröd lyrik till medryckande dans. Jag har aldrig hört den spelas med denna eleganta lätthet som samtidigt inte förtog den energifyllda kraften. Kanske var det en italiensk Beethoven, och i så fall väldigt mycket till hans fördel. Jag tycker nog att detta spel var minst lika bra som i den berömda skivinspelning från 60-talet som finns med Carlos Kleiber och Wienarna (som jag givetvis genast satte på för en jämförande lyssning).

I salongen satt vad man kunde se en mycket brokig samling, där bland annat skojaren Berlusconi fått en plats i hederslogen. Som vanligt också en entusiastisk publik på de övre raderna, där man omedelbart efter att maestro Muti slagit av musiken kunde höra ett kraftfullt vrål: "Jaaaaaahhh!!

Även jag som bara satt framför tv-rutan var beredd att instämma!

Bild: Andy Warhol

Roms vackraste helgedom?

Visst är Peterskyrkan överväldigande i sin storlek och sitt fantastiskt marmorklädda inre, men det är egentligen bara för Michelangelos Pietà som jag numera går dit. Finns det en skulptur som inkarnerar begreppet skönhet, inte minst den mänskliga kroppens skönhet, måste det väl vara denna, mitt i den sorgtyngda situation som den gestaltar. Samtidigt kan jag förstå dem som tycker att Maria är förbryllande ung och nästan störande hollywoodskt vacker.

Sant´Andrea della Valle lär ha den näst största kupolen bland Roms kyrkor, och den kyrkan innehåller ett kapell där operakompositören, dandyn och lebemannen Puccini enligt osäkra uppgifter fick idén till Tosca under en bönestund. Hur det än förhåller sig med den saken lät han första akten utspelas där, medan de övriga två förlades till Palazzo Farnese respektive Castel Sant´Angelo. Alltsammans på bekvämt promenadavstånd under en eftermiddag.

Sant´Ignazio di Loyola roar med sina takmålningar som lurar ögat att tro på en kupol med himlarymder som i själva verket alltså inte är någon sådan kupol. Vad ska man dra för teologiska slutsatser om detta?

San Clemente, tre helgedomar i en, är fascinerande på grund av platsens skiktning som vertikalt för besökaren genom århundradena ända ner till ett hedniskt Mithrastempel. Mosaikerna från 1100-talet är givetvis imponerande, men det är även de som pryder Santa Maria in Trastevere, inne i kyrkan såväl som ute på fasaden mot det trivsamma och bilfria torg där man kan bibehålla det meditativa lugn som denna kyrkas inre skänker.

Ja, så där kan man som gästande romersk kyrkovandrare gå runt och skaffa sig lite andrum från kommersen och trafikbullret och samtidigt i någon ringa mån bättra på sin bildning. Kyrkor finns det i hundratal och till sist kanske man till och med skaffar sig någon favorit. Santa Maria in Trastevere ligger bra till för min del, åtminstone om man vill sitta ner en stund omgiven av det varma, stearindoftande dunklet och gärna med en strimma solljus över någon del av mosaikerna i det inre av kupolen (bilden nedan). Som exempelvis i torsdags när dessutom gregoriansk sång hördes i högtalarna.

Denna stillhet kan man inte uppnå i det Sixtinska kapellet där vakterna förgäves hyssjar för att dämpa folkmassans sorl och påminna om att det är ett kapell, inte en utställningssal som man befinner sig i. Inte heller i det mäktiga Pantheon (bilden ovan) med dess ständiga turistströmmar in och ut kan man sitta ner och stilla sig. Men annars är den en annan favorit. Denna gamla glob - också den ägnad klassiska gudar innan den blev en kristen helgedom - med sitt enda och öppna ljusinsläpp högst upp och med en marmorklädd nedre del som nästan kan tävla med Peterskyrkans, innehåller ju dessutom Rafaels grav. Rafael med sina många sköna madonnor sammanfattade ju också grundvalen för den västerländska idé- och konsthistorien i sin berömda fresk "Skolan i Aten" (i Vatikanmuseerna). Platon och Aristoteles i centrum, den ene pekande uppåt mot idévärlden, den andre ner mot jorden och erfarenheten.

Rom är verkligen en stad som saknar sin like.

Den eviga staden

Hemma från ännu ett besök i den eviga staden är jag som vanligt fylld av intryck. Det finns mängder av motiv som kan tjäna som emblem för detta urcentrum för västerländsk civilisation. Vart man än styr stegen dyker monument och vyer upp som utmanar ens nyfikenhet och kunskaper, i de fall där de inte redan utgör nästan alltför kända motiv. Det må röra sig om pinjer, fontäner, ruiner, kyrkor, portar, piazzor, obelisker, ofattbara konstskatter, berömda caféer eller varför inte också allt som kan rymmas i begreppet la dolce vita.

Jag läste denna gång i en guidebok att myten om Romulus och Remus förmodligen bygger på en vantolkning av ordet lupa, som onekligen betyder varginna. Somliga hävdar att detta ord även användes om en prostituerad, vilket givetvis ställer myten om vem som förbarmade sig över de övergivna barnen helt på huvudet.

En annan föreställning är ju den att den förste påven var aposteln Petrus, han som alltid avbildas med himmelrikets nycklar i handen. Det är förstås en efterhandskonstruktion så till vida att den organiserade påvekyrkan inte fanns när Petrus och Paulus var verksamma. Dessa båda står staty på ömse sidor om Peterskyrkan, men det är som sagt Sankte Per som har hand om nycklarna och förlänats påvestatus.

Kort bloggpaus

"Alla vägar bär till Rom" lär vara ett ordstäv som kan härledas till den engelske medeltidsförfattaren Geoffrey Chaucer. Svårtolkat dock. Allmänt sett kan man väl anta att det betecknar en forntida världs maktcentrum, religiöst och politiskt.

Vad man än kan mena har mina vägar mer än en gång fört till Rom. Så blir det nu ännu en gång. Men vi ses igen om en vecka, om ni vill.

Herta Müller på bussen

Jag hade mina aningar om vem som skulle få årets Nobelpris efter de spekulationer som förekommit i pressen. I måndags började jag läsa i en av Herta Müllers böcker - Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv - som jag köpte billigt i en realåda för något år sedan och som sedan blev liggande. I morse stoppade jag ned den i väskan tillsammans med pärmen med föreläsningsmaterialet. Jag tänkte att det kunde vara roligt att i bussen på hemvägen ta fram den och läsa vidare, precis som om jag vore välunderrättad och inte bara hade en intuitiv känsla av hur aktuell hon skulle bli efter klockan 13.00. Jag visste ju också att om jag skulle få rätt så skulle det vara omöjligt att i rikets vanliga bokbutiker, bland högarna av idel läckbergare, uppbringa ett enda exemplar av någon av hennes böcker.

Det slog alltså in. Och jag kan kort och gott meddela att hon är värd priset, även om hon inte tillhörde mina främsta favoriter. En lika säregen som vacker prosa som jag just nu varken kan eller vill karakterisera. Jag nöjer mig med att konstatera att det alltid är lika roligt att bekanta sig med något nytt som överraskar med sin höga karat och utmanar både till ämne och språklig gestaltning.

Nobelprisdags

Peter Englund har som bekant lagt ner sin blogg och sitt skrivande för Akademiarbete på heltid. Synd tycker många med mig som följt hans alltid lika intressanta reflektioner i denna form. På torsdag ska han ffg i egenskap av ständig sekreterare öppna den där välkända dörren och meddela vem som får årets Nobelpris i litteratur.

Jag undrar om kollegerna på de övriga stolarna resonerat som så att man den här gången, som en välkomnande gest, borde rösta med Englund så att han får göra sin debut med sin egen favorit.

Och vem skulle då hans favorit kunna vara? Ingen aning. Men själv skulle jag förorda Peter Handke, Milan Kundera eller Antonio Tabucchi bland prosaisterna. En essäist som Claudio Magris vore också ett välkommet val. Och bland poeterna två riktiga högoddsare: Tranströmer som är svensk och därför inte får det, och Philippe Jaccottet, som är fransman, född 1925, kommer tyvärr inte heller att få det.

Proveniens

Jag läser i bladen att Ingmar Bergmans bohag gått på auktion till fantastiska priser. En papperskorg (se bilden ovan!) gick till exempel för 11.000, förhoppningsvis till någon som hädanefter kan kasta sitt rivna och skrynklade avfall med en särskild sorts välbehag.

Proveniens är ett ord som jag lärde mig för några år sedan när jag började besöka Uppsala auktionskammare. Det betyder helt enkelt att ett föremåls historia kan beläggas, inte bara till ursprunget utan även med avseende på vilken eller vilka tidigare ägare som funnits. I auktionssammanhang kan det till exempel gälla finare möbler som stått på något slott eller förnämt gods och som på detta sätt får sin historia redovisad och säkerställd. Proveniensen kan också skänka föremålet en speciell aura just genom sin tidigare placering eller sina tidigare ägare.

I vissa fall - som Bergmans - blir proveniensen uppenbarligen huvudsaken, och själva saken en bisak. Berömda personers kontakt med föremålet blir dess enda egentliga värde. Man skulle kunna anta att det är en sorts modern magisk föreställningsvärld som blandar sig med den ekonomiskt spekulativa.

Detta är inte detsamma som när föremål får affektionsvärde genom släktskapsband och egna minnen av både föremålet och dess ägare. Här gäller det i stället antingen spekulation i framtida vinster eller att nå en magisk kontakt med en (av många) känd och beundrad person genom att lägga beslag på dennes ägodelar. Om vi ett ögonblick bortser från det eventuella penningbegäret, vad är det egentligen för tillfredsställelse vi känner när vi kan peka på vår papperskorg och säga att den en gång fyllts av Ingmar Bergmans skräp?

Jag prövar tanken på mig själv med lite annorlunda utgångspunkter. Säg att jag blev erbjuden en papperskorg som man genom proveniens hävdar att den en gång stått under Gustav Mahlers skrivbord i Wien i början av 1900-talet. Skulle jag betala 11.000 kronor för den? Nej, definitivt inte.

Om det i stället handlade om den taktpinne han höll i vid ett av gästspelen i Concertgebouw i Amsterdam när han dirigerade sin andra symfoni? Nej, knappast den heller.

Om det handlade om en namnteckning i original? Nja, jag samlar ju inte längre (som i tonåren) på autografer, men visst skulle jag tycka det vore roligt att rama in Mahlers namnteckning och placera den på väggen ovanför skivsamlingen - om den inte bleve alltför dyr.

Och om det handlade om ett par sidor av ett första utkast till slutet av den nionde symfonin, ett antikvariskt fynd som kan härledas till ett par personer som genom ett långt liv vårdat sig om dessa en gång ur en papperskorg tillvaratagna och numera gulnade blad? De skulle med all säkerhet i dagens läge betinga ett alltför högt pris sett till min plånbok, men hade jag mycket god råd skulle jag förstås hellre rama in dessa än autografen.

Jag skulle då kunna se mig som ägare till ett unikt dokument, en sak med nimbus från en av mig beundrad och högt skattad mästares hand som jag dessutom ensam skulle stå som ägare till. Skulle jag själv känna mig betydelsefullare på grund av detta? Definitivt inte. Men lyckligare? Mer berikad?

Jag är inte alldeles säker på det. Jag är rädd för att magin trots allt skulle förflyktigas och det hela i huvudsak framstå som en prestigefylld ekonomisk investering. Hellre skulle jag då göra en resa till Toblach i det sydtyrolska Pusterthal och se miljön kring en av de skrivarstugor (se bilden nedan!) där Mahler vistades när han om somrarna komponerade på sin lediga tid. Platsens ande, eller vad det brukar heta. Där om någonstans skulle för övrigt ett sådant dokument kunna förvaras i sitt rätta sammanhang.

Ett besök på Bergmans Fårö skulle på samma sätt med all säkerhet ge betydligt mera i utbyte än hans papperskorg eller nedklottrade nattduksbord.

Italienska färger

På en eftermiddagspromenad i Pisa tyckte jag mig i färger och former se något av det som ganska väl sammanfattar den italienska kulturen, speciellt renässanskulturen. Varför jag så starkt tilltalas av en bild som denna kan jag dock inte riktigt redogöra för.

Jag föreställer mig att jag bakom det nedre fönstret sitter till bords med några vänner, bland dem den sköna markisinnan, som inte är av den strama, högfärdiga sorten utan som varmt inbjudande lyfter kristallglaset med det mörkröda vinet. Hon är påfallande lik Fanny Ardant. Men den som sitter mitt emot mig och som jag känner igen på den oändligt milda och vemodiga blicken är otvivelaktigt Baldassare Castiglione, nyss anländ från Urbino och en helt annan tid.

Vad vi talar om? Förmodligen om resan och det i livet mest nödvändiga och berikande.

Bonannus av Pisa

Det finns många märkvärdiga portar och inte bara i Florens. Ghibertis storartade verk - "paradisets port" - till baptisteriet i Florens har jag tidigare skrivit om i min förra blogg (här).

Nästan alla turister i Pisa står och tittar upp mot det lutande tornet med ryggen mot en av de vackraste bronsportar jag någonsin sett. Det gäller den av domens portar som vetter mot tornet och vars upphovsman är arkitekten Bonnanus, han som också gjorde ritningen till tornet. Vi talar nu om 1180-tal. Man kan se portarnas placering till vänster i bilden här:

Den nedersta bilden visar en detalj, en scen som skildrar födelsen i Betlehem. Kan tyckas vara skulptur av ett väl grovt och enkelt utförande jämfört med den mer sofistikerade renässans som Ghiberti representerar. Men titta en gång till! Är inte detta en mästerlig, nästan modernt stiliserad framställning som starkt och enkelt lyckas förmedla något både naturligt och drastiskt om den legendariska situationen. Bonnanus som en bättre sorts Bror Hjort, ungefär.

Grottan med barnet i krubban och vakande oxe och åsna. Maria trött och vilande. Josef tankfull med huvudet i vänster hand. Ett par baderskor som stjälper vatten i ett kar. Och därovan fåren med de musicerande herdarna i sina toppluvor och änglarna med sina välsignande gester.


Bonannus av Pisa var namnet. Han borde bli berömd för mer än tornet.

(Bilderna är klickbara för detaljgranskning)

Tornet i Pisa

Det torn som sedan hundratals år gjort Pisa världsberömt är nu ett minne blott. Som lutande torn, vill säga. Tornet finns kvar, men som framgår av nedanstående bild är lutningen inte längre mycket att skryta med. Det finns ett före och ett efter, här som i många andra sammanhang.

För övrigt är det inte bara detta torn som lutar i Pisa. Även kampanilen som hör till kyrkan San Nicola lutar. Detta har man dock sedan länge åtgärdat genom ett mycket radikalt grepp; man har helt enkelt byggt in klocktornet i den omgivande bebyggelsen. Även denna lutning är efter den åtgärden knappt märkbar.


Det finns uppenbarligen flera sätt att åtgärda problemet med de leriga och instabila grundförhållanden som Pisas bebyggelse vilar på, ett problem som Pisa för övrigt delar med Uppsala. Jag påstår dock inte att min metod för tornupprättande är den enda eller ens den bästa.

Om man vill kontrollera det berömda tornets lutning genom ett eget besök rekommenderas ett nattligt sådant. Min inledande rekognocering skedde tillsammans med ett par kongresskolleger en kväll mot midnatt då vi kunde fritt spankulera omkring på det så kallade mirakelfältet med endast cikadorna i sällskap. Tornet, domen och dopkapellet svagt belyst, eller om det nu var det i marmorn lagrade solljuset som strålade från de fantastiskt vackra byggnaderna.