Ordstäv

Ordstäv eller ordspråksliknande talesätt är traderad förståndighet i underfundig form. I en enda mening påstås någonting förnumstigt som ofta är både humoristiskt och slagfärdigt, inte sällan också giftigt och skabröst. Det är en öppen form vad gäller innehållet, men oftast med en hänvisning till vem som sade det - i och med vilket komiken uppstår. Här är ett par välkända exempel:

Nu ska vi se på väven, sa blinda Sara.
Det löser sig, sa han som sket i vasken.

När Einar Askestad nu ger ut en hel bok med titeln "Nya ordstäv" (MBM Förlag) är det förstås något av en anomali som han själv är medveten om. I förordet säger han att han tvekat inför publiceringen av dessa nyskrivna ordstäv som ju (i varje fall inte ännu) är några talesätt. Författaren har lånat en form för att ge uttryck åt vissa iakttagelser av samtiden. Med deras mer eller mindre sarkastiska innehåll har han samlat dem under några rubriker och låtit ett antal karaktärer figurera som föregivna "upphovsmän".

Ibland lämnar han formen helt och det blir i stället en samling korta repliker som korsar varandra. I många fall liknar det mest vitsiga ordspråk, likt det där jag för länge sen hörde min gamle pianostämmare skrockande citera:

När far är i Mora är mor i fara.

Det är naturligtvis frestande att fylla det här inlägget med citat från boken. Här följer ett urval som illustrerar bredden och variationen i ämnesval och utförande:

Aldrig i livet, sa begravningsentreprenören.
Arbetslinjen sa politikern, gick i tidig pension.
Nu blir det andra bullar, sa gumman, la potensmedel i gubbens kaffe.
Vanvård lönar sig dåligt, sa riskkapitalisten.
Där moral saknas stiftas lagar.
Allt är konst, sa konstnären, hoppade från bron.

Det säger sig självt att allt inte är lika lyckat. Avdelningen kallad "Gun" är en sorts vidräkning med vulgariteten bland dem som även på svenska kallas white trash. Det är för övrigt en känsla man får, att Askestad i dessa betydelsemättade ordlekar riktar pikar åt alla håll och redovisar sin vantrivsel i det rådande kultur- och samhällsklimatet. I ett kapitel kallat "CV" blir det allra tydligast, där varje sentens inledd med "Den urartade människan..." följs av ett påstående om henne som röjer en närmast misantropisk syn på vår moderna, narcissistiska och konsumtionshysteriska människotyp.

Den urartade människan får plats i sitt CV. 
Den urartade människan bjuder till för att få tillbaka.

Det är en tjock bok med många tänkvärda, provocerande och ibland kryptiska formuleringar. Var och en kan testa sig själv på vad man tål och vad man skrattar eller inte skrattar gott åt.

Låt mig till sist rekommendera boken med ytterligare ett par citat:

Sex av tio tror att flertalet har fel.
Ett ordstäv till och jag slår in skallen på dig, sa gumman.

Ty

Det finns små, oskyldiga ord som jag ibland tvekar att använda när jag skriver mina inlägg här. Är de inte lite för ålderdomliga, högtravande eller finspråkliga, undrar jag då, påverkad som jag är av tidsandan.

Ta det lilla ordet ty. Jag tycker oftast att det anmäler sig naturligt när jag ska inleda en bisats. Ja, just när jag skriver faller det sig naturligt att använda ty, inte för. Givetvis talar jag inte så, ty (sic!) det skulle i så fall låta som att jag läste upp en text, inte pratade ledig svenska.

Men allt oftare ser man numera i olika texter att ty bytts ut mot för, som är mångtydigt och inte endast fungerar som konjunktion. Senast jag slogs av det var vid läsningen av "Motståndets estetik" av ungraren László Krasznahorkai, alltså en bok som översatts till svenska. Översättaren har där konsekvent undvikit ty, i en skönlitterär text som är en ganska krävande läsning med långa meningar och många bisatser. Det vill säga en text där ty är särskilt väl lämpat.

I just detta fall kan jag till nöds förstå översättarens val, trots att det knappast underlättar läsningen, snarare tvärtom. Syftet torde vara att lägga sig nära ett talspråkligt flöde, motiverat utifrån textens innehåll. Men det är ju det som är det märkliga - det som i talspråket ter sig naturligt blir i skriftspråket snarare uppbromsande och onaturligt. Åtminstone är det så för mig, men kanske annorlunda för yngre generationer.

Jag har en känsla av att ordet ty hamnat i skymningslandet mellan det brukbara och det obsoleta. Det är synd på ett så välfungerande ord. Och eftersom jag misstänker att det åtminstone delvis har att göra med att så många inte vill inse skillnaden mellan tal- och skriftspråk vill jag göra motstånd. Jag borde sluta tveka, i varje fall beträffande det vackra och ändamålsenliga ordet ty.

Dotter Sion

En bloggkollega gjorde mig häromsistens uppmärksam på en dubbel-cd (Harmonia Mundi) med Ludwig van Beethovens samtliga verk för piano och cello. Eftersom en av mina favoriter bland de yngre pianisterna - Alexander Melnikov - spelar på den tillsammans med cellisten Jean-Guihen Queyras blev jag både nyfiken och förväntansfull. Jag lyssnade och gladdes och har sedan upprepade gånger återvänt till detta fina samspel. Musiken är fantastisk och man påminns än en gång om Beethovens kammarmusikaliska storhet.

Förutom de fem sonaterna, som naturligtvis utgör huvudsaken, bjuds också tre variationsverk. Två är charmfulla variationer på kända arior ur Mozarts  "Trollflöjten" medan det tredje varierar ett likaså känt tema från Händels oratorium "Judas Maccabaeus", nämligen See, the conquering hero comes.

Den melodin känner nog de flesta igen som en psalmmelodi, eftersom den sjungs rätt flitigt i adventstid med texten som börjar Dotter Sion, fröjda dig. Visserligen tar de här tolv variationerna slut efter cirka tolv minuter, men man får knappast känslan av att det beror på att Beethovens idérikedom skulle ha sinat.

Det är en i högsta grad passande musik att fröjdas åt i denna fortsatt novembergrå december.

På Spotify kan man lyssna till den här.
Se Thomas Mattssons recension här.

En allvarlig polsk film

Filmkonsten är som bekant en mycket bred och populär konstart. De flesta biograffilmer som får en stor publik lockar med spänning, skratt, romantik och ibland även skräck; allt det där som kanske kan sammanfattas i tre rymliga engelska, ej varandra uteslutande, begrepp: "feel good", "action" och "thriller". Inte ens skräckfilmen bereder en annat än en känsla av kontrollerat obehag som ytterst landar i välbehag.

Men utöver detta finns även film som benämns drama eller konstfilm, vilket inte utesluter underhållningskvaliteter men inte heller nödvändigtvis har med momentana nervkittlingar eller förmågan att få oss på gott humör att göra. Snarare då syftande till filosofisk, psykologisk och estetisk reflektion över viktiga ämnen.

Svartvitt foto, långsamt tempo, glest mellan replikerna, ibland också långa tagningar, samt ett innehåll med viss allvarsmättad tyngd. Den sortens kvaliteter gör att vi sätter oss till rätta i biofåtöljen med helt eller åtminstone delvis andra förväntningar.

"Ida" är en polsk film av Pawlo Pawlokowski med samtliga nyss nämnda konstfilmiska egenskaper, inklusive det svartvita fotot. Jag såg den i veckan och påmindes om att just det där med tystnader och långsamhet är en förutsättning för att mer än enbart agerandet, det som för handlingen framåt, ska kunna sjunka in i tittarens medvetande, fylla ut bilden och skapa reflektion. Noggrannhet med landskap, årstider, väderlek och tidstrogenheten i miljöbeskrivningarna är viktiga bidrag. Och en särskild form av kvarstående spänning uppstår när den historia som rullas upp är lika okänd för huvudpersonen som för tittaren och allt utmynnar i ett val, till och med ett val av livsväg.

Det är tidigt sextiotal. Anna är en ung klosternovis som vuxit upp i klostret och nu står i begrepp att viga sig för nunnelivet. Hon får då det kloka rådet att först söka upp en moster, hennes enda kvarvarande släkting, för att lite bättre lära känna sig själv och sin bakgrund. Det artar sig till något av en road movie när hon tillsammans med denna sin alkoholiserade och utlevande moster bilar runt på den polska landsbygden för att söka upp föräldrahemmet och andra platser. Det uppenbaras att Anna egentligen är Ida med ett judiskt efternamn. Som liten gömdes hon i klostret medan hennes familj i övrigt mördades under kriget.

Ida och mostern är varandras motpoler och deras kontakt och kommunikation är inte utan komplikationer. Mosterns cynism och självdestruktivitet bottnar i ett förfelat liv som domare i ett system som tvingat henne att döma folk till döden. Ida är en stillsam katolsk flicka med asketiska ideal som med vemodig undran iakttar världen utanför klostertillvaron. Trots de upprörande förhållanden som avslöjas håller filmen samma lågmälda, sorgsna ton rakt igenom.

På ett landsbygdshotell konfronteras Ida med nattlivet i form av jazzmusik och dans. En snygg saxofonist som spelar John Coltrane väcker henne erotiskt och gör henne medveten om sin dragningskraft och vad världen i det stycket har att bjuda. Scenerna från jazzklubben och de unga parets möte ger en strimma av ljus och hopp, öppnar ett slags undergroundtillvaro eller ficka i den deprimerande verklighet som filmen skildrar.

Att med små men verkningsfulla medel kunna gestalta Idas upptäckter på resan ut i världen på det sätt som Agata Trebuchowska gör, är värt allt beröm. Ett konstgrepp som dock inte riktigt övertygar mig är regissörens placering av delar av skeendet i bildens nederkant med en stor rymd över skådespelarnas huvuden. Det medför att den översatta texten ibland måste visas i övre bildkant. Den metafysiska tyngden i Idas situation tycker jag framgår tillräckligt av rollprestationen, av Idas blick och väsen.

På det hela taget är det en storartad film som via individuella livsöden lyckas belysa flera brännande problem i polsk nutidshistoria. Lugnt men resolut ådagalägger den följderna av polsk antisemitism, stalinistisk kommunism och sträng katolicism i en berättelse om en människas medvetandegörande om sig själv och sin existentiella belägenhet.

Skrattade jag någon gång under filmens gång? Nej. Grät jag? Inte det heller. Likafullt lämnade jag salongen djupt gripen.

Jag vill tillägga att musiken i filmen även den är väl vald vad gäller både jazz och klassiskt. Slutet med Johann Sebastian Bachs "Ich ruf zu Dir Herr Jesu Christ" i Busonis transkription för piano är förstås alltid en oändlig lisa för själen. För övrigt ett stycke som även Michael Haneke använde sig av i filmen "Amour", liksom Lars von Trier i "Nymphomaniac", i det senare fallet i den urspungliga versionen för orgel. Här spelar Vladimir Horowitz. Och här finns orgelkoralen.

Fru fjäril

En ung japanska och en amerikansk marinlöjtnant har huvudrollerna i Giacomo Puccinis opera "Madama Butterfly". Det är en tårframkallande tragedi som handlar om kärlek på maximalt ojämlika villkor. För den unga kvinnan, endast femton år gammal, är det kärlek på fullaste allvar med de största förhoppningar, för den amerikanske gästen däremot mer ett gästspel och en lek, om än med en förälskelsens blossande passion som leder till en äktenskaplig ceremoni i rödaste rappet.

De skilda kulturella förutsättningarna gör den unga flickans risktagande och offer så oändligt mycket större och grymmare. Hon blir förskjuten av sin släkt medan löjtnant Pinkerton åker hem till USA och gifter sig med en landsmaninna. Cio-Cio-San blir kvar i Nagasaki, föder deras barn och går i ständig väntan på sin makes återkomst. När han efter tre år till sist kommer tillbaka är han i sällskap med sin amerikanska hustru för att hämta sitt barn. Denna den definitiva bekräftelsen på Pinkertons svek blir för mycket för den sköna fru fjäril som stöter dolken i sitt redan brustna hjärta.

Det här utspelar sig för fulla hus på Kungliga Operan just nu, i en kritikerrosad föreställning regisserad av Kirsten Harms. Redan långt innan recensionerna kom var det svårt att få tag i biljetter. Operor av Puccini går nästan alltid för utsålda hus, och i all synnerhet Madama Butterfly. Det är storyn förstås, men det är också den högdramatiska musiken som dessutom här innehåller (ursäkta associationen) den ädelsötma, elegant balanserad av rätt sorts bitterhet, som Puccini kanske som allra skickligast blandade i just denna, flera gånger omarbetade opera. Slutackordet är ett mäktigt dissonant skrik, men innan dess har vi bjudits på en mängd smeksamt innerlig musik med viss kvasiprägel av exotiskt Österland, omväxlande med de kraftfulla utbrott som också är typiskt Puccini.

Madama Butterfly är en opera som inbjuder till sentimentalt överspel i allt - regi, exotiserande scenografi, i viss mån även vad gäller sötman i sången och musiken. Men här har Kirsten Harms hållit igen på ett välgörande sätt, särskilt vad gäller utnyttjandet av det stackars barnet i den sceniska gestaltningen. I stället ligger tonvikten på kärleksdramat och det sammansatta känsloregister som kärleken ger upphov till. Och bäst av allt: från orkesterdiket finns ingenting i övrigt att önska.

Den här och var massiva orkestersatsen kräver ordentliga röstresurser, vilket det sångarlag som jag hörde uppvisade åtminstone i huvudrollerna. Helst hade jag förstås velat höra Asmik Grigorian, eftersom hon fått samtliga kritiker på knä för sin lysande gestaltning av Cio-Cio-San. Men både Sara Olsson och Daniel Johansson sjunger huvudrollerna med den äran. Och Hovkapellet är detsamma oavsett vilken kväll man råkar ha biljetter till. Jag måste säga att dirigenten Lawrence Renes har numera trissat upp mina förväntningar på vad Hovkapellet förmår till oanade höjder.

Foto: Markus Gårder (Operan)

Monk, särlingen bland jazzpianisterna

Jag blev än en gång fast vid teven och mezzo, den omistliga franska kanalen för musik. En hel timmes pianospel av en av jazzens stora, utan störande avbrott för reklam. Någon fransk producent hade 1969 lyckats placera Thelonius Monk (1917-1982) vid en Steinway-flygel i en studio där kamerorna var riggade och klara. Den sortens filmer är mezzo bra på att spåra upp.

Både hans spel och hans musik var uttryck för en egenart vars kvaliteter inte omedelbart och kanske inte för alla ger sig tillkänna. Så var det också i början av hans karriär. Visserligen tillhörde han bebopens främsta bidragsgivare, men också inom den ramen kan han nog sägas vara en särling. Halsbrytande tempi och virtuositet var inte som hos många andra det som kännetecknade Thelonius Monk.

I stället ett kantigt, till synes trevande spel där melodiken fortsatt är väsentlig, om än med dissonanta tillsatser och en uppbruten rytmik som fick musiken att "skeva" och inte sällan dra mot atonalitet. Nästan som en Stravinskij eller en Honegger, om man tänker åt det klassiska hållet.

Monks teknik var minst sagt okonventionell. Han liksom högg ut ackorden ur klaviaturen, med raka fingrar och klang av stål i strängarna. Det verkade ibland som att han tvekade och sedan landade i ett kluster av tangenter i stället för på den enda "rätta". Men han tryckte dit de extra toner han behövde för att få fram något annat, något ännu inte hört. Lyssna till exempel (här) på vad han gör med den gamla slagdängan "Just a gigolo".

Och musiken krängde i komplexa ackordsföljder med enstaka plötsliga löpningar, medan högerfoten dansade runt på golvet och sällan sökte pedal. Det hände också att han reste sig och tog några snurrande danssteg medan medmusikerna fortsatte att spela, inte alldeles olik en dervisch som låter sig uppslukas av musiken.

I allt detta finns en säregen skönhet att upptäcka. Monk var en balladens mästare och som kompositör är han faktiskt en av jazzens framgångsrikaste. Jag behöver bara nämna "Round midnight", en av de bästa jazzballaderna någonsin. Till hans övriga numera klassiska kompositioner hör "Straight no chaser", "Epistrophy", "Ruby my dear" och "Crepuscule with Nellie". Den sistnämnda en reverens för hustrun Nellie, hans oumbärliga stöd i livet.

Han uppträdde i mer eller mindre originella huvudbonader men samtidigt alltid i snygga kostymer. Hans bräckliga psyke var inte alltid i samklang med verklighetens krav; tidvis psykotisk måste han ibland in på sjukhus. Introvert och med ett ibland bisarrt beteende var han knappast lätt att umgås med. Jag tänker mig att det inte heller i hans inre liv fanns mycket plats för pianissimon.

Men vid klaviaturen fann han märkliga uttryck för den skönhet som visade sig kunna hamras fram ur hårt spända stålsträngar.

Ja, detta och en del annat tänkte jag när jag blev sittande framför teven.

______________________________________

Ett avsnitt med "Crepuscule With Nellie" från det franska programmet finns på Youtube här.
"Round Midnight" kan man exempelvis lyssna till här. Eller i besättning för en sextett här. Eller om man vill ha den sjungen med Carmen McRae här.
En standardlåt Monk ofta spelade var "Dont blame me" och som (här) tydligt visar att han mitt i sitt nyskapande var djupt rotad i den klassiska jazztraditionen av "stride piano" (så kallad slängbas).

Figaros bröllop på Göteborgsoperan

Inte bara Göteborgsfilharmonikerna (Sveriges främsta symfoniorkester, sägs det) utan även Göteborgsoperan låter ofta tala om sig. Recensionerna är många gånger översvallande positiva. Mer än en gång de senaste åren har jag velat sätta mig på tåget västerut utan att det blivit av.

Nå, det var nu inte första gången jag besökte Göteborgsoperan i söndagskväll, men ändå med en känsla av att det var på tiden. Mozarts "Figaros bröllop" gavs för näst sista gången.

Det har slumpat sig så att det är den tredje Mozart-operan jag ser den här hösten. Det gör inget. Jag vet att jag inte kan få nog, att Mozart i synnerhet i sina stora operor alltid gör mig upprymd om bara ensemblen och orkestern håller acceptabel nivå och klarar de krävande partituren. Mozarts musik uppfattas ju som lättlyssnad, men den är sannerligen varken lättsjungen eller lättspelad. Redan i de hisnande snabba partierna i ouvertyren brukar man kunna höra om dirigenten har orkestern med sig.

Göteborgarna gjorde det bra. Visserligen brast det i koordinationen mellan sångarna och orkestern på några ställen, men föreställningen höll överlag en mycket god nivå och sceniskt var den helt lysande. Man hade visserligen (som vanligt, höll jag på säga) uppdaterat storyn till modern tid, men utan att göra något konstifikt av det hela. Vad kan man egentligen göra med Beaumarchais´ feodala historia om en adelsmans första tjing på bruden på bröllopsnatten utan att det kolliderar med moderna tänkesätt? Det hjälper knappast enbart med modern kostymering. Inte ens (som här) kan en finurlig scenografi och ett aktivt skådespeleri mer än hjälpligt få publiken att glömma sådana anakronismer. Och sanningen att säga är det i musiken som de tidlösa psykologiska insikterna ligger.

Bland de goda sånginsatserna vill jag särskilt nämna Malin Hartelius, som sjöng fram en tår i min ögonvrå i sina båda arior som grevinnan Almaviva. Vilken röst, och vilken underbar känsla för grevinnans förstämning inför makens notoriska eskapader! Det är detta som är en del av Mozarts geni - att så kunna förena skälmsk och uppsluppen komedi med pejlande av sammansatta känslodjup.

Foto: EJ.

PS. Jag har lyssnat till några inspelningar av Figaros bröllop via utbudet på Spotify. Det finns naturligtvis många lysande inspelningar, både gamla och nya. Själv har jag skaffat mig en favorit i en inspelning från 1987 med Riccardo Muti och Wienfilharmonikerna och ett synnerligen gediget sångarlag. Där återfinns den gudomliga Margaret Price (må sångarvärlden aldrig glömma henne!) i rollen som grevinnan Almaviva. Lyssna till hennes "Porgi amor" respektive "Dove sono" och ni kommer att förstå vad jag menar.

Göteborg

Jag är uppvuxen i nordligaste Norrland, i Västerbotten och Lappland, men har hela mitt vuxna liv varit bosatt i Uppsala. Med åren har jag förvärvat en allt djupare rotad känsla för det uppländska landskapet, inklusive skärgården och Mälardalen, eller med andra ord blivit en naturaliserad upplänning. Norra Sverige finns naturligtvis fortfarande kvar inom mig som ett slags botten, liksom i någon liten mån också Göteborg med omnejd.

På pappas sida har jag nämligen ett ursprung i just Göteborgstrakten. För mig som barn var Göteborg mer betydelsefullt än Stockholm, för där fanns huvuddelen av släkten och allt det som bildade kontrast till den karga och sköna lågfjällsnatur som vi som familj länge siktade från våra fönster. I Göteborg låg det som gav mening åt begrepp som "södra Sverige" och "storstad", "hav" och "skärgård", liksom även "fruktträdgård" och "strandkrabba". Besöken hos farfar och övriga släkten var händelser som stannade i minnet.

Ändå har resorna till Göteborg inte blivit särskilt många, utspridda som de är över sex decennier med tidvis mycket stora intervall. Numera har jag en syster och systerdotter i stan, men ingen kontakt med kusinerna. Fastrarna och farbröderna är alla borta, den sista fastern dog i förra veckan, 96 år gammal. Det fick jag höra i fredags när jag under veckoslutet gästade min syster.

Ju äldre man blir desto angelägnare med återblickar och desto större nöje med åtminstone vissa återseenden. Göteborg har ju i egenskap av den svenska sjöfartens huvudort varit porten mot väster, och därför också den enda svenska staden med ett vedertaget namn på engelska. Jag minns med vilken tillfredsställelse jag en gång poserade för ett foto på skärgårdsbåtens (jag tror det var Vestas) däck med Kungsholm som anslående fond. Den vackra amerikabåten låg lämpligt nog vid kaj den gången, men själv kom jag inte längre än till Vrångö. Och jag minns den ludna (levande) fågelspindeln på Sjöfartsmuseet och den jättelika (uppstoppade) blåvalen på Naturhistoriska museet.

Den här gången på Sjöfartsmuseet var det inte främst akvarieavdelningen som jag fastnade för, utan just sjöfartens historia ur göteborgskt perspektiv. Fartygsmodeller och föremål med anknytning till sjömanslivet är utställda på ett tämligen traditionellt men alls inte ointressant sätt. Inte minst de affischliknande informationsblad som sammanfattar aspekter av det forna sjömanslivet på segelskutor och ångbåtar läste jag som en sorts poesi i sak. Ofta tycks ju poesin ligga nära till hands när skepp och hav står i fokus.

Jag lärde mig att "backen" är ett annat ord för fördäck eller stäv, under vilken man som sjöman kunde bo i en skans som nog aldrig kunde bli till full belåtenhet. Texten om ångbåtsskansen citerar jag gärna:

Här under backen ligger vår skans.
Här löper ankarkättingen genom holken, 
stänker surt vatten och rost på oss när
vi försöker sova.
Här ligger kojerna förtöjda mot kylande 
fartygsjärn, isolerade med tunn träpanel.
Här fryser kojkläderna fast mot skottet.
Här härskar de omönstrade.
De som seglar utan hyra. Ohyran,
härskarorna av kackerlackor och vägglöss.

Vad är det som luktar härinne?
Inget särskilt!
En helt naturlig stank från skansen i
en kolfyrad lastholk;
fuktig rost, surt sjövatten från förpiken,
fotogenos, mögliga bramduksbyxor, unkna sticktröjor,
härsken skaffning, inpyrd svett,
stinkande urin, ruttna madrasser, kväljande olja 
och sot.

Frisk luft får vi i natt när backen far in
i skitväder och skansen som vanligt måste
utrymmas.

Hur annorlunda då i Kungsholm och Gripsholm, där ingenting fattades av komfort, god förplägnad i luxuösa matsalar och rikt nöjesliv på resan över Atlanten. Hytterna kan man se i miniatyrer som talar sitt eget konkreta språk.

Museer som sköter kunskapsförmedlingen på det här sättet är värda ett erkännande. Mitt återbesök efter alla dessa år överträffade faktiskt mina förväntningar.


Foto (nedre bilden): Vesta vid Vrångö. Vykort (skärgårdsbåtar.se)

László Krasznahorkai: Motståndets melankoli

"Motståndets melankoli" måste vara den märkligaste roman jag läst, åtminstone sedan jag kom att läsa Kafka första gången. Författaren, vars namn till en början syns lika svårt att stava som innehållet mellan pärmarna verkar svårforcerat, är ungrare och kanske mest bekant genom de filmer som hans landsman Béla Tarr skapat med hans romaner som underlag, senast den mycket sevärda "Turinhästen". Författaren heter László Krasznahorkai, och jag tror att man gör klokt i att lägga namnet på minnet inför kommande Nobelprisspekulationer.

Originalet utkom redan 1989, men alltså först nu på svenska. Och låt mig då på en gång säga att Daniel Gustafsson Pech rimligen måste ha utfört en mindre bragd i och med denna överföring till smidig svenska. Texten väller fram över 327 boksidor i ett fåtal kapitel utan styckeindelning och i oändligt långa meningar, ofta med flera bisatser och med en närmast barock ordrikedom. Det kräver ett ganska högt lästempo och ordentlig koncentration. Märkligt nog beredde mig texten ändå inga större bekymmer. Det drivna språket, frekvent uppblandat med direkt anföring av fraser och inre tankeliv, suger tag i en och gör tillsammans med den smått surrealistiska handlingen att man fascinerad liksom flyter med i strömmen. Hur bra filmatiseringarna än må vara bör man inte neka sig Krasznahorkais fullmatade historier som läsning, med egna visualiseringar. Att de över huvud taget inspirerat till film kanske förklaras av att de trots markant verbalitet samtidigt har drag av drastisk berättarkonst.

Vad den här boken i allt handlar om är inte så lätt att återge. Det låter måttligt intressant om man säger att författaren beskriver ett nätverk av några var och en på sitt sätt egenartade figurer i en ungersk provinsstad, ej närmare angiven i tid och rum. Stadsbornas liv och grundläggande trygghet är inte längre vad den varit, det står omedelbart klart. Tillvaron ter sig förändrad, framtiden osäker. Förfallet verkar lika allmänt som svårbegripligt och frågan är om det finns någonting för ansvarskännande medborgare att sätta emot.

Bitande frost utan snö, tåg som inte längre går som de ska, träd som faller till marken, torget som av och till fylls av upprörda folksamlingar och gator som i övrigt ligger öde och tomma. Och så detta gästande cirkussällskap som drar till sig en oroande uppmärksamhet med sin monstruösa attraktion: en uppstoppad jätteval.

Några av figurerna har centrala roller i berättelsen  - den småborgerliga fru Pflaum, hennes underlige son Valuska, mest lik en inte alldeles obegåvad byfåne, den högt respekterade vetenskapsmannen herr Eszter, hans exhustru, den aktivistiska och maktlystna fru Eszter, och så den aldrig öppet framträdande Fursten, som utövar ett gåtfullt inflytande i det fördolda.

Det upplevda hotet möts med varierande förhållningssätt. För fru Eszter blir det ett tillfälle att gripa efter makt genom att bilda en kommitté tillsammans med ett kommunalråd, en poliskapten och några andra förtrogna. Den sansade men världsfrånvände Valuska, vars håg står till stjärnhimlen och kosmos mer än det jordiska, städslas av fru Eszter som kommitténs utsände rapportör om händelserna på torget och i den gigantiska cirkusvagnen med kaskeloten.

Först när Valuska tjuvlyssnande bakom en dörr inne i vagnen får höra ett meningsutbyte mellan cirkusdirektören och Fursten, där den senares hotfulla yttranden klargör att direktören är helt i Furstens händer, grips även han av ängslan för vad som håller på att ske. Han får dock inget gehör för sina farhågor hos fru Eszter, eftersom hon och hennes kommitté redan anser sig att ha ordnat saken i vederbörlig ordning. Tillståndsgivningen är redan indragen för cirkusen med dess möjligen trojanska last, och cirkusdirektören dessutom införstådd med detta. Snart nog visar sig dock alla onda aningar befogade. Krossade fönsterrutor, vandalism, soldater, en stridsvagn rullar in...

Herr Eszter tvivlar allt mer på möjligheterna till annat motstånd än att uppgivet barrikadera sig i sin egen lägenhet, där för övrigt Valuska, hans allt i allo, också är inhyst. Vid åhörandet av stämmarens arbete vid pianot har han drabbats av insikten att inte ens den klassiska musiken vilar på annat än ett tempererat system utan naturgiven harmoni, vilket bidrar till att underminera hans världsbild och tron på en för förnuftet åtkomlig helhet av tillvarons alla delar. Som den obotlige analytiker han är kan han dock inte ens under arbetet med att spika brädlappar för fönstren undvika att intellektualisera denna praktik (hammarslagets båge mot spikhuvudet) och de optimala förutsättningarna att inte slå sig på tummen. Jo, här finns verkligen ett rätt stort mått av sofistikerad humor också.

Nog kan jag förstå att stoffet inbjuder till allegorisk tolkning. Men ungefär som med Kafka finns det knappast någon entydig sådan. Den metafysiska anstrykningen leder tankarna till den moderna upplevelsen av vilsenhet inför värdesystemens upplösning, av att allt till synes fast förflyktigas och känslan av en förestående apokalyps. Men det är också rimligt om man utifrån författarens position i de forna öststaterna finner andra, politiska betydelser att avkoda. När de mörka krafterna slipper lösa och militären dyker upp på gatorna är det svårt att inte associera till mycket konkreta händelser, både historiskt och i nutid.

Under alla omständigheter väntar en stimulerande läsupplevelse för den som är beredd att ge upp lite av motståndet mot språklig komplexitet. Krasznahorkais prosa har liknats med flera andra prestigefyllda författares; jag har sett både Thomas Bernhards, W G Sebalds och Michail Bulgakovs namn nämnas. En del av dessa referenser bygger på ytliga likheter; andra på mer innehållsliga. Själv nämnde jag Kafka, och då mest med tanke på den realism med förnimmelse av overklighet som vilar över intrigen. På så vis tycker jag nog att Bulgakov bland övriga nämnda är den mest relevanta valfrändskapen till i varje fall just denna roman av Krasznahorkai.

Till sist. Vad jag förstår finns det för närvarande åtminstone tre stora ungerska författarskap som ännu inte fått Nobelpriset: Péter Eszterházy, Péter Nádas och Lászlò Krasznahorkai. De båda förstnämnda har jag ännu inte läst, men om deras böcker håller samma klass som den jag nu läst av den senare har Svenska Akademin ingen lätt uppgift när den ska välja en av dem.


Foto: (överst) Lászlo Krasznahorkai (lån från nätet).

Inre och yttre rymder

Grå novemberdagar, men fortfarande i förhållandevis milt väder. Läser i morgontidningen om jubileet i Berlin. Övergår till Kjell Espmarks nya diktsamling "Den inre rymden" med avbrott endast för den ordinarie hundpromenaden och besöket på ICA. Lyssnar sedan till stråkkvartetter av Beethoven, vars enorma energi så skickligt förmedlas av Belcea-kvartetten. Från vilka rymder kommer den musiken?

Funderar över den vackra titeln. Den inre rymden - det sena varats oumbärliga källa, även när det vänder sig utåt. Ibland förefaller det som att minnen och minnesbearbetning är vad den mesta (och bästa?) litteraturen handlar om. Särskilt när författaren kommer upp i åren och har ett liv bakom sig som är så mycket långsiktigare än det som ligger framför. Eller är det bara så att det är den litteraturen som jag dras till, väljer.

Espmark låter många röster komma till tals, både egna och andras. Röster från den han var - barnet, den unge och den som blev någon i karriären, någon i litteratur, skrivande, akademier, vänskaper, relationer. Livshändelser på gott och ont, smärtor blandade med stilla lycka. Likadant med rösterna från de andra i avlägsen släkt och tillägnade släktskaper som, längesedan döda eller ännu levande, antika eller moderna, berört och fortfarande berör med sin närvaro. Stilsäkert som de bildhuggare han själv hyllar mejslar han fram deras öden.

De svindlande ögonblicken som kunde avgjort allt till något annat. Eller till och med kunde stoppat och avbrutit allt, som när dottern sätter i halsen och han ser - ser nu i backspegeln - hur hennes kommande liv, det liv som ska bli hennes, sugs bort "med ett sörplande ljud som när vattnet försvinner i badkarsventilen". Hur han lyckas rädda henne och hur "historien vänder förvånad tillbaka". Diktens slutrader: "Nu är det ditt väntande liv/som darrar i ögonlocken".

Jag har tidigare hävdat att Espmark är en av våra mest angelägna poeter och vidhåller det. Jag tycker mycket om dessa dikter, deras rikedom och rymdskapande vishet både i avklarnade kommentarer till stora politiska händelser och i existentiella reflektioner vid havet.

Dagstidningarna skriver om de tjugofem åren sedan Berlinmurens fall. En av Espmarks dikter går tillbaka till den så kallade Pragvåren och inleds: "Nej, muren har inte fallit ännu/och våren i Prag bär handfängsel".  Jag citerar här den senare delen av dikten till ackompanjemang av Beethovenmusiken ur femtonde stråkkvartetten, op 132, i a-moll, dess sista sats "Alla marcia, assai vivace":

Här är ett ansikte förräderi
och varje skrift ett försök till statskupp.
Jag sitter förvirrad mitt i musiken.
Av ett förbiseende på högsta ort
har man tillåtit denna vårkonsert.
Musik är notoriskt opålitlig
och en patrull med uppgift att vakta lugnet
har just kört fast i en gränslös notskrift.


PS. Om Berlinmurens fall skrev jag (här) för fem år sedan vid tjugoårsjubileet.
Se även Lars Gustafssons blogg, med hans översättning av en nyskriven sång av Wolf Biermann (här).

I en venetiansk osteria

Nu och då återvänder jag i tankarna till Venedig. Fotona från den senaste resan hjälper mig att smälta en del intryck som ibland också för vidare till läsning och fördjupning. I dessa reseminnen finns inte bara det som rör konst, musik och unika stadsmiljöer; till resandet hör ju också rummen för mat och dryck.

Det italienska köket är och förblir det främsta, det är min bestämda mening. Och jag gillar den tillit som italienarna själva har till sin matkultur. En rätt behöver inte krånglas till bara man har tillgång till de bästa råvarorna och vet hur de bäst behandlas. Med stolthet bär man fram de klassiska rätterna, även en för ögat tämligen intetsägande (men för gommen gudomlig) risotto.

I Venedig dominerar naturligtvis fisk och andra havets frukter. Men jag serverades också en utmärkt hästbiff på ett ställe som valt att gå lite vid sidan om det vanliga på menyn.

Som nordbo lockas man av borden ut mot torget eller på kajkanten mer än de inre rummen. Att slå sig ned vid en av kanalerna i Cannaregio och serveras en trerätters hemlagad lunch till ett mycket överkomligt pris är förstås turistens önskedröm. Som kan förverkligas exempelvis hos Da Marisa.

Om maten får vara huvudsaken är små restauranger på ännu mer undangömda ställen ofta värda att uppsöka. Alle Testiere är en osteria som saknar bord i det fria, helt enkelt av det skälet att den ligger i en smal gränd strax intill Campo Santa Maria Formosa. Ett ganska litet rum med plats för maximalt tjugofyra gäster, få utsmyckningar och rustika möbler, ett draperi för fönstren som skydd mot insyn från gränden, en bardisk med bakomliggande kök, enkel men ordentlig belysning, det vill säga det rätt typiska för en italiensk restaurang där maten står i centrum.

Därinne blir man väl omhändertagen och tilldelas en meny som är helt och hållet havsbaserad. Bakom oss förde man ihop hälften av alla bord som fanns i rummet till ett långbord för gäster som firade någon i släkten. Ändå blev sorlet inte högre än att man kunde höra varandra vid ett bord för två.

In kom en tjockt skuren skiva tonno, givetvis tillagad rare, tillsammans med stora men tunt skurna skivor av funghi porcini, den svamp vi kallar Karl Johan, sakta stekta på låg värme till den mjukhet som tar fram den milda smaken och gör att den nästan smälter i munnen. Grillade grönsaker av bästa kvalitet som contorno. Vitt vin från Alto Adige därtill.

Det är sådana tillfällen i sådana rum som kan stanna i minnet, även utan stöd av kamerabilder som den här ovan.

Foto: EJ (Osteria Alle Testiere)

Michelangelo, tiden och de tomma ögonhålorna

En allhelgonadag som denna lyssnar jag gärna på Hugo Wolfs (1860-1903) tonsättningar av tre dikter av Michelangelo. Särskilt den andra av de tre - "Alles endet, was entstehet" - inger trots sitt allvarsmättade innehåll det största välbehag, inte minst tack vare Dietrich Fischer-Dieskaus enastående sångkonst (här).

Jag går till James S Saslows "The Poetry of Michelangelo" (Yale University, 1991) för att jämföra den italienska ursprungstexten och Saslows engelska översättning av den med den tyska tolkning som Wolf tonsatte och som, visar det sig, förhåller sig ganska fritt till originalet.

Så här sjunger Fischer-Diskau:

Alles endet, was entstehet.
Alles, alles, rings vergehet,
Denn die Zeit flieht, und die Sonne
Sieht, dass alles rings vergeht,
Denken, Reden, Schmerz und Wonne;
Und die wir zu Enkeln hatten
Schwanden wir bei Tag die Schatten,
Wie ein Dunst im Windeshauch.
Menschen waren wir ja auch,
Froh und traurig, so wie ihr
Und nun sind wir leblos hier,
Sind nu Erde, wie ihr sehet.
Alles endet, was entstehet.
Alles, alles rings vergehet.

Saslow påpekar i en not att denna dikt i mångt och mycket påminner om de florentinska karnevalssånger om döden som var populära i skiftet 1400-1500-tal. Originalet har framför allt ett makabrare slut där Michelangelo inte tvekat att frammana kraniets tomma ögonhålor när han låter de döda spöklikt vittna om vad tiden slutligen har i sitt sköte.

På rimmad italienska låter det förstås vackrast:

Ogni cosa a morte arriva
Già fur gli occhi nostri interi
con la luce in ogni speco; 
or son voti, orrendi e neri,
e ció porta il tempo seco.

På orimmad svenska ungefärligen så här:

Till allt och alla kommer döden.
Vår blick var en gång hel
med ögats ljus i vardera hålan;
nu är de tomma, skrämmande och svarta:
det är vad tiden bär med sig.

Varken orden eller musiken kan väl få oss helt försonade med den tanken, än mindre några flämtande ljus i nutidens karnevaliskt grinande pumpor.

Men jag minns med vilken gripenhet jag första gången såg Michelangelos tidsfilosofiska gravmonument i Medicéernas kapell i Basilica di San Lorenzo, Florens. Skulpturer av Natten (se nedan) och Dagen på ena sidan, Gryning och Skymning på den motsatta sidan, och en Madonna med barnet mot den tredje väggen. Det var nog första gången jag på allvar förstod att skulpturer kan levandegöras så till den milda grad att känslor - i det här fallet melankoli - kan slå ut från stenen. Trots att ögats ljus fattas och omöjligen kan återges.

Rysk konst

Under en av mina stockholmsutflykter nyligen passade jag på att titta in på Konstakademin (där Nationalmuseum huserar under ombyggnaden) för att titta på den utställning av konst "Från tsarer till folkkommisarier" som visas där i samarbete med Ryska museet i S:t Petersburg.

Det som visas är 65 tavlor i ett stort svep från tidigt 1800-tal fram till och med Stalintidens socialistiska realism, inkluderande viss modernism i både känd tappning (enstaka verk av Kandinsky och Malevitj) och mindre känd med rötter i rysk folkkonst. Den tidiga konsten är lik den som ställdes ut för några år sedan ("Peredvizjniki"-utställningen) och den är alltid lika imponerande i sin verklighetstrogna realism och sitt urstyva hantverk.

Utställningens vackraste verk ser nog många med mig i det stora porträttet av poeten Anna Achmatova, målat av Nathan Altman 1914 (överst). Här finns en modest modernism, med spår av kubistiskt inflytande som aldrig rubbar den figurativa konceptionen. Kanske är den bara snudd på för dekorativ? Den djärva koloriten i poetens veckade klädedräkt förde också mina tankar till Venedig och Giovanni Bellinis i och för sig mindre bjärta färgskala.

Det som fick mig att haja till av en helt annan orsak var en annan tavla i avdelningen sovjetisk renlärig konst, nämligen den som syns här ovan och som målats av Alexandr Deineka (1899-1969). Hans namn, eller rättare sagt en av hans målningar, stötte jag på i en rysk tidskrift i tidigt 70-tal, vilket jag redan skrivit om här. Det var en skolplanschliknande bild som föreställde Lenin på solig utflykt i en öppen bil omgiven av barn. Den här likartade bilden beskriver en annan landsbygdsidyll, som trots de passerande stridsvagnarna på väg till kriget vill förmedla intrycket av trygghet och fredlig samvaro. Målningen är från 1944. 

Det här måleriet är i den stalinistiska propagandans tjänst, givetvis. Men det jag påmindes om var också att den här typen av "planscher" egentligen inte gör konstnären Deineka full rättvisa, att han gjorde många mycket mer intressanta verk i en helt annan estetik. Här är han endast tjänsteman i den påbjudna "socialrealism" som rätteligen bör betecknas socialistisk-stalinistisk realism, en idealiserande (eller om man så vill: förljugen) realism. Men under 20-talet kunde han  - i utställningens andra verk av honom - framställa textilarbetare på följande, betydligt intressantare sätt:

Uppenbarligen tilläts Deineka göra en omfattande studieresa utomlands. Hans bilder från Italien, Frankrike och USA ger ytterligare en dimension åt hans konstskapande, även om det motiviskt oftast är fråga om konventionella reseintryck. Han verkar sammantaget vara något av en stilistisk kameleont, vilket väl var en egenskap som kom väl till pass i det skiftande politiska klimat han levde under.

En tavla som inte visas på utställningen, men som illustrerar variationen i hans måleri är den av modellen på balkongen från 1931. Som synes en fortfarande figurativ målning men mycket olik hans socialistiska "planscher".

Och vad gäller en realism värd namnet så finns den rikt representerad på utställningen med skickligt utförda genrebilder från ryskt folkliv under 1800-talet.

PS. De tre nedersta bilderna  är hämtade från www.deineka.info där man kan studera en stort antal av Deinekas verk.

Sokolov

Han var tillbaka! Efter att så olyckligt två år i rad ha tvingats ställa in sina årliga Stockholmsbesök fanns Grigory Sokolov på plats i Konserthuset i söndagskväll. Salen nedsläckt som vanligt, en tom estrad med bara flygeln i dess mitt, den kutiga gestalten böjd över klaviaturen, händer som möter tangenterna ömsom med mjukt smekande kvinnohänder, ömsom med kraftfulla björnramar slående från axelhöjd. Ett makalöst virtuoseri, men alls icke det som huvudsaken.

En konsert med Sokolov är inte bara traditionellt tudelad med en paus i mitten. Efter det annonserade programmet - den här gången Bach, Beethoven och efter paus Chopin - vidtar extranumren. Och då bjuds det inte sällan (som denna gång) en halv konsert till. Det ska givetvis uppfattas som generositet men torde också kunna tillskrivas pianistens inspiration och spelglädje. Hans liv är pianomusik, helt enkelt.

Det började med Johann Sebastian Bach, första partitan, BWV 825. Och vi hörde en livfull och dynamisk musik fjärran en opersonligt framrullande barock. Sokolov vet vad han vill med varje fras, en nyansernas mästare som behärskar pianots mekanik till fulländning. Det gäller både i lugnet och virvelstormen, både i den långsamma Sarabanden och i den avslutande Giguens tonkaskader. Jag kan lika gärna citera mig själv från den förra konserten, 2011:

"I Sokolovs utsökt varierade anslag dominerar i ena ögonblicket filten på hammarna i det nedtonade pianissimot och i nästa ögonblick det rungande metalliska stålet från strängarna i forteackorden. Allt är lika distinkt och ger inte minst musiken av Bach en tydlighet som den enligt min mening mår väldigt väl av."  

Det där inslaget av stål (dock aldrig med skrälligt biljud) kom tydligt fram i Ludwig van Beethovens sonat nr 7, i D-dur, op. 10:3, även om spelet i pianissimo gjorde mig allra mest förundrad. Den här sonaten hör inte till Beethovens mest spelade och för min del blev den något av en uppenbarelse. Redan som tjugoåttaåring år 1798 komponerade Beethoven alltså något så genialt som detta, med en långsam sats - Largo e mesto - som måste ha varit höjden av radikalism i den wienklassicistiska miljön och som förutskickar tongångarna i de sista sonaterna. Det är en oerhört tragisk musik som Sokolov gjorde till den gripande klagosång det är fråga om - ett sörjande som så realistiskt pendlar mellan obesvarade frågor, förtvivlan och vanmäktig vrede.

Sonaten har fyra satser, och den tunga largosatsen följs av den soligaste menuett man kan tänka sig. De omgivande satserna är virtuosa, lekfulla och humoristiska, med allt vad vi associerar med beethovensk rikedom i sig. I och med Sokolovs eminenta tolkning framstår den här sonaten i mina öron som en av de allra bästa som över huvud komponerats. (Det finns en inspelning av den med Sokolov på Spotify här).

Efter paus Frédéric Chopin, den stora tredje pianosonaten i h-moll, alltså inte den med den berömda sorgmarschen. En blandning av konstfärdigt sonatkomponerande och ljuvlig bel canto, mycket brant sammanfattat. Naturligtvis bländande spel, inte minst i den virvlande finalen (hör här i en piratupptagning i våras), men ändå inte den musik som grep mig mest denna afton.

Så var det då dags för extranumren, inte mindre än sex stycken. Inledningsvis Schubert, bland annat två stora impromptun, alldeles underbart framförda, och sedan också ett par mazurkor av Chopin, samt ett charmerande okänt litet stycke som avslutning.

Och varje gång man ser den store pianisten buga sig i samma formella stil och till synes oberörd av publikens ovationer promenera ut från scenen för att strax återkomma, tänker jag: Ja, gärna ett stycke till. Och ett till. Sedan lämnar jag salen smått omtumlad och undrar vad jag egentligen varit med om. Ännu en bästa pianoafton någonsin?

Välkommen åter Grigory Sokolov!

De höstliga pilfinkarnas kör

Om hösten sjunger inga fåglar, det hör i stort sett bara maj och juni till. Så mycket mer förvånande då att jag nu flera dagar i sträck passerat ett träd i parken här ute som fullkomligt exploderat av om inte sång så ett kvitter utan like. Dag för dag har trädet avlövats och exponerat alltmer av de hundratals pilfinkar som sitter tillsammans som levande frukter och för full hals försöker överrösta varandra med sina ljusa sopraner.

Kajan, den typiska Uppsalafågeln, beter sig ju ungefär likadant, flyger också i stora flockar, men intar helst de högsta trädkronorna och för oväsen i ett betydligt lägre register, i skatregistret kan man väl säga. Så gör kajor året runt, och det hör bara till.

Men varför dessa sena höstserenader bland pilfinkarna? Vad meddelar de och till vem eller vilka? Är det bara av pur hänförelse över gemenskapen, över att vara så många tillsammans? Eller kanske ett sista livligt farväl till de milda årstiderna före vinterns ankomst, en sista körfest innan snötäcket förvandlar alla akustiska fenomen till kvävt mummel.

Foto: Sveriges Radio