Kylan bromsar in våren. Snålblåsten är värst, men Johann Sebastian Bachs konserter är bäst. Det vill säga den bästa gottgörelse man under rådande förhållanden kan få. Jag lever kvar i intrycken från konserten med Amsterdam Baroque Orchestra som lät det eviga livet i några av Bachs mest kända melodier än en gång förnimmas.
Ton Koopman har sedan decennier sin egen lilla trogna församling i denna barockorkester med tidsenliga trumpeter, träblås med blockflöjter och stråkar som dansar lätt, lätt, lätt till den sprött klingande cembalon, där Koopman sitter med ryggen mot publiken, och lyfter ibland ena handen, ibland båda händerna från tangentbordet, håller i skeendet, tillser att musiken svävar och stiger i ljusblå rymder.
Det är frisk, genomlyst och genomblåst musik som får det fullsatta konserthuset att gemensamt glömma och glädjas. Särskilt i den svängiga, raska tredje Brandenburgkonserten - och i den fjärde, en concerto grosso, där solistgruppen bestående av två blockflöjter och en violin med sina instick förpassar lyssnaren till de akustiskt vida rymder där sådan musik hör hemma.
Bach komponerade inte bara för kyrkan, även om tyngdpunkten i hans gärning hade den anknytningen. Kaffehaus Zimmermann i Leipzig var en annan sorts musikscen för mindre besättningar och sekulär musik. Både Telemann och Bach höll till där med gratiskonserter; ägaren nöjde sig med inkomsterna av gästernas kaffedrickande. Om någon kantat framfördes så var det väl den världsliga kaffekantaten, den som inleds: "Schweigt stille, plaudert nicht". I övrigt kammarmusik, musik av det slag som Koopman och hans medmusikanter fortsatt ägnar sitt liv åt att tolka på ett närmast oöverträffat sätt. Givetvis jämte den stora sakrala.
Så när jag nu huttrande går här i den vassa motvinden tänker jag på damen bredvid mig i Konserthuset i lördags, hur jag speglade min egen salighet i hennes - i hennes enkla ord när ord inte räcker långt för att uttrycka vad man vill: " Åh, vad Bach skulle ha gillat det här!"
Och hon och jag och hela den upprymda publiken klappade fram ett extranummer, en repris på andra satsen i Orkestersvit nummer 3 i D-dur: den berömda "Air". Det bör ha stått klart för var och en att denna lugna, gränsöverskridande, absoluta musik - särskilt när den spelas så här - är av den arten att den automatiskt tystar varje tendens till pladder, oavsett man befinner sig på en begravning, i ett konserthus eller i ett kaffehus där ingen just då vågar röra koppen.
Bilden: Ton Koopman och Amsterdam Baroque Orchestra. Foto: Jan Ola Wedin
2 kommentarer:
Tack för din på flera sätt lyriska recension! Jag är sen med att läsa och sen med att kommentera, men en recension kan göra nästan lika gott att läsa som själva upplevelsen. Det är inte alltid jag hinner kommentera när jag läser dina poster, men jag vill att du skall veta att de är uppskattade.
Tack, Jenny! Glad åt din uppskattning.
Skicka en kommentar