En dubbelgångares död

Nyligen har ännu ett par romaner av Vladimir Nabokov utkommit på svenska, av vilka "Förtvivlan" (Modernista, 2017) är den ena. Det är Aris Fioretos som med uppenbar förtjusning stilsäkert fortsätter att översätta denne sparsmakade språkkonstnär, väl värd att uppmärksammas också för verk som tidigare ej översatts till svenska.

"Förtvivlan" får nog sägas vara en förvillande titel, eftersom innehållet ingalunda beskriver några djupt kända känslor av sorg och missmod. Det är tvärtom en jagberättelse av en tämligen kallhamrad och inbilsk herre som visserligen framstår som en medioker affärsman i chokladbranschen men som frejdigt ger sig i kast med ett författarskap i kombination med det perfekta brottet, bådadera högaktat som konst. 

Hermann, som han heter, vandrar lite håglöst i ett naturområde i utkanten av Prag i väntan på ett affärsmöte av mindre betydelse. Där stöter han på en luffare som ligger raklång och orörlig i gräset med kepsen över ansiktet som vore han död. När Hermann puttar på honom tror han knappt sina ögon; han får sitt livs chock som när han väl hämtat sig blir själva anledningen till berättelsen:

"Jag stirrade på ett mirakel, och dess fulländning, dess brist på orsak och syfte, fyllde mig med främmande bävan."

Vad var det då som skakade Hermann så in i märgen i mötet med luffaren i skogsbacken? Jo, trots olikheterna i klädseln och några smärre fysiska differenser ser han omedelbart att den andre liknar honom själv som bara en dubbelgångare kan göra. Oron över detta föder idén om det perfekta brottet. Han tar tag i situationen snarast som en utmaning, som en regissör av det perfekta brottet, där både Felix, som är luffarens namn, och hustrun, var och en för sig involveras så att han i slutänden ska kunna kvittera ut en saftig livförsäkring. 

Idén så som han förklarar den för hustrun går ut på att han själv i sin dubbelgångares gestalt kommer att mördas, vilket gör att hon måste spela rollen som den sörjande änkan så skickligt hon bara kan. Felix snyggas upp för att mot en måttlig dusör utföra vissa uppdrag i rollen som Hermanns dubbelgångare. Under en biltur tillsammans byter de kläder med varandra varefter Hermann skjuter sin like i ryggen. Efter mordet flyr han till sydfranska bergstrakter där han under en tid på behörigt avstånd följer tidningarnas skriverier och slutför sitt skrivande med några dagboksanteckningar.

Lyckades Hermann med det han föresatte sig? Perfektion eller inte - det blev alla fall en intelligent berättelse som av och till med diverse blinkningar vänder sig till läsaren med övertalningar, bekännelser och kommentarer om konsten, minnet och referenser till andra författare (bland annat den lågt värderade "Dosto" och hans "Brott och giraff"!). 

Och brottet då? Det händer ju att mördaren förbiser någon detalj eller stupar på att något oförutsett händer. I det här fallet rör det sig dock om ett mer grundläggande misstag som - och här bör jag inskränka mig till en antydan - handlar om Hermanns egen förvillelse eller egocentriska syn på saken. 

En sådan här resumé av intrigen räcker inte långt, särskilt inte beträffande Nabokovs romaner, vilkas kvaliteter i så hög grad bygger på språk och stil och stimulerande tankegångar. Jag tycker att den här romanen växer ju längre in i boken man kommer och att slutkapitlen är de allra bästa. Som vanligt hos Nabokov finns det dimensioner av texten som man inte alltid först noterar eller kanske uppfattar som överflödiga sidospår, men som ändå efterhand uppstår som intressanta frågor hos läsaren. Exempelvis:

Varför inger dubbelgångaren ett sådant obehag hos Hermann, och vem eller vad är det egentligen han vill göra sig av med? Hur galen är Hermann, och varför ter han sig trots allt inte mer obehaglig än han gör? Hur ser relationerna till hustrun och hennes trolige älskare ut? Är det bara konstnärer och dårar som frestas regissera föreställningen om sitt eget liv?