Kundera om litteratur och musik, vårar och vänskap

I Milan Kunderas nyöversatta essäer - "Ett möte" (Bonniers, 2013; övers: Anna Petronella Foultier) - finns teman man känner igen om man läst honom tidigare. Det är sådant som försvaret av romankonsten och reverensen för de stora föregångarna, alltifrån renässansens Cervantes och Rabelais till de stora centraleuropéerna under 1900-talet: Kafka, Musil, Broch, Gombrowicz. Den här gången vidgas världen och det finns mer av resonemang kring de karibiska och latinamerikanska bidragen. Och på musikens område handlar det inte bara om Leos Janacéck, den enligt Kundera ofta missbedömde modernisten, utan även om Iannis Xenakis och det möjliga i hans strävan efter en objektiv tonkonst befriad från all barlast av sentiment ("bortom toner och skalor").

Vad gäller målarkonsten avhandlas Francis Bacon på ett sätt som för första gången får mig att varsebli dennes storhet och egenart. Och i den korta utläggningen om hur och varför frånvaron av komik kan bli komisk får vi ett exempel på de insikter som Kundera lyckas vinna i sina fenomenologiska reflektioner.

Det blev rätt många förstrykningar under läsningens gång. Här ska jag bara beröra ytterligare ett par saker som har med Kunderas tjeckiska bakgrund att göra. Hans orubbliga nonkonformism, grundad på erfarenhet av totalitärt styre, ger en intressant belysning åt mer än ett fenomen och i synnerhet de som tangerar förhållandet mellan politik och estetik. Hans sinne tycks öppet för alla som oavsett politisk inställning bibehåller sin konstnärliga integritet och inte underkastar sig politikens primat. Därför även uppskattningen av diktare som Louis Aragon, André Breton, Aimée Césaire och René Depestre.

Om Pragvår och Parisvår år 1968 handlar en av essäerna. I september detta beramade år är Kundera i Paris och hamnar i ett sällskap bestående av ett par andra exiltjecker och några fransmän, där de senare menar sig se besläktade händelser och samma upprorsanda i de båda "vårarna". Men inte alls, hävdar Kundera, och klargör i stället de betydande skillnaderna (och här bör jag citera direkt):

  "Majrevolten, som först drevs av de ungas initiativ, var präglad revolutionär lyrism. Pragvåren var inspirerad av den postrevolutionära skepticismen hos de vuxna.
  Majrevolten var ett muntert ifrågasättande av den europeiska kulturen betraktad som tråkig, officiell, förstockad. Pragvåren var ett förhärligande av denna kultur, som under lång tid förkvävts av den ideologiska dårskapen, ett försvar lika mycket av kristendomen som av den fritänkande vantron  och, naturligtvis, av den moderna konsten (jag säger här modern, inte postmodern).
  Majrevolten skyltade med sin internationalism. Pragvåren ville ge en nation dess särart och oberoende tillbaka.
  Genom en "underbar slump" möttes dessa två vårar, asynkrona, var och en från ett skilt historiskt tidevarv, på samma års "dissektionsbord". (sid.129-130)

I en annan essä talar han om ovänskap och vänskap och hittar via den oenighet som inte sällan uppstår mellan två oförsonliga, men båda kanske berättigade, hållningar ett slags negativ definition på vänskap. Vilken oenighet då? Jo, den mellan "dem som betraktar den politiska kampen som överlägsen det konkreta livet, och dem som anser att politikens mening är att stå i det konkreta livets, konstens, tänkandets tjänst." Och han exemplifierar med det som han ser som det mest chockerande med de stalinistiska processerna, nämligen att de som tidigare varit vänner och kamrater i svåra stunder, under förföljelse och lång politisk kamp, kunde samtycka till dödandet av dessa sina vänner.

Var det vänskap? Nej, säger Kundera, det var bara "kamraters vänskap", en sympati mellan dem som för samma politiska kamp. Och den upplöses så snart den delade hängivenheten försvinner. "Den vänskap som är underkastad ett intresse överordnat vänskapen har ingenting med vänskap att göra." 

Det är starka ord, och han fortsätter: "I motsats till den barnsliga troheten mot en övertygelse är troheten mot en vän en dygd, kanske den enda, den sista." Slutligen säger han sig tycka mycket om ett foto från efterkrigstiden där man bakifrån ser två män varandra tillsammans i naturen, den ene lång, den andre kort, den ene motståndsman under kriget, den andre bespottad för sina sympatier för nazismen under en period av sitt liv. De som går där iklädda skärmmössor är Rene Char och Martin Heidegger.

Nog tvingar han mig att både stanna till och tänka efter, denne Milan Kundera. Frågan kvarstår: vad är det som bygger bestående vänskap?