Återkomster

Åter ett konsertbesök i huvudstaden, och varför inte om man kan laga sig tid och råd? Det finns konserter man absolut inte vill missa, och det av flera skäl.

Det kan gälla en favoritkompositör eller ett älskat musikstycke. Man kan tidigare ha hört ett verk som man gärna vill höra live om igen. Det kan vara att man inte på länge lyssnat till en viss kompositör eller en viss musik och vill återknyta bekantskapen. Det kan förstås också handla om en speciell musiker eller orkester. Med mera annat.

I lördags fanns det för min del mer än ett skäl. Den norska violinisten Vilde Frang (bilden) såg och hörde jag en gång i Uppsalas konserthus. Hon imponerade stort i Prokofievs andra violinkonsert, och när hon nu skulle återkomma med Felix Mendelssohns violinkonsert i Stockholms konserthus ville jag gärna vara med. Sen sist har hon nått den världsberömmelse hon redan då, för närmare fyra år sedan, förutspåddes.

Just den här violinkonserten, (Mendelssohns yppersta verk?), hörde jag för ungefär lika många år sedan med Daniel Hope som solist. Det var i Berwaldhallen, och även det ett tillfälle som fastnat i minnet. Efter att två gånger på senare år ha hört den live med två så eminenta musiker förstår jag varför den här konserten är en av de mest spelade och älskade över huvud taget.

Det är romantiskt, lättlyssnat, virtuost och ofta så svidande vackert att det är omöjligt att värja sig. Det är bara att tillstå att den klassiska skönheten är oavvislig, att varats lustfyllda lätthet även kan gå i e-moll, och att denna smärtbefriade tillvaro har sitt självklara berättigande även som musikaliskt uttryck. Det är inte enbart det melodiska flödet som gör det hela så grant; det är också en grandios orkestersats som ständigt liksom står på tå för solisten, med ett växelspel som fortlöper med ömsom lekfulla ömsom dramatiska och utmanande kommentarer. Ja, det var övertygande spel från både solisten och filharmonikerna under Sakari Oramo.

Som extranummer bjöd Vilde Frang på ett lite kärvare solostycke, något norskt modernt, men oklart av vem. Det lät ungefär som om bergakungen själv bjudit upp till polyrytmisk dans med ett gäng individualistiska troll stampande i var sin takt. Charmerande musik och egentligen alls inte så långt från Edvard Grieg som man kanske kunde förledas tro.

Men det var trots allt Bela Bartóks "Konsert för orkester" efter paus som var starkaste skälet till min närvaro. Bartók var något av min ungdoms gud på tonkonstens område. Jag beundrade hans stränga allvar, det där som avspeglades i hans ansikte med de vackert skulpterade dragen och den mörka genomborrande blicken. Det stämde så väl överens med hans musik, som sökte sig nya djup via forskning i den ursprungliga folkmusiken, på Balkan och på andra håll. Han förmådde omskapa dessa folkliga rötter till ett alldeles eget idiom som både rytmiskt och harmoniskt lät sig väl förenas med den 1900-talsmodernism som han var en del av.

Bartóks musik har ett rykte om sig som avancerad och svår. Visst, det finns verk av honom som kräver mycket av lyssnaren innan skönheten framträder, särskilt om man har Mendelssohn och den mer konventionella melodiken som norm. Men man glömmer lätt att Bartók bortom klusterackord, dissonanser och laborerande med skalor och mikrointervall i grunden behöll sin förankring i traditionen, låt vara att han i likhet med andra modernister sprängde tonalitetens fålla. Han började som traditionalist och mot slutet av sitt liv blev han det återigen allt tydligare. Bach, Beethoven och Debussy var hans främsta inspiratörer, och mot slutet av livet faktiskt också Mozart.

Konsert för orkester hör till hans sista verk, ett beställningsverk som han hann fullborda 1943 innan leukemin bröt ner honom och han dog utblottad i exil i USA, dit han flytt några år tidigare från fascismen och nazismen i hemlandet Ungern.

Det som en gång lockade mig med Bartók var dels den intensiva och växlingsrika rytmiken, dels också lyriken. Den senare, som oftast benämns hans "nattmusik", återfinns ofta som en adagiosats i verkets mitt, på samma sätt som i Konsert för orkester där den kallas Elegia. I den lyriken fann Bartók utlopp för sin sekulära mystik, en meditativ sida som vände sig såväl utåt mot ett svindlande kosmos som in mot naturen och det jordiska - viltet i skogarna, fåglarna, insekterna, och vidare in i mikrokosmos. Det är som om den för ljud hyperkänslige Bartók säger till oss: Endast i enslig tystnad kan bruset från både fjärran galaxer och nattens skogar förnimmas. Endast vänt mot tillvarons nattsidor kan sinnet balanseras och återställas från dagens bullrande folkliv.

Det finns i allt detta också ett fascinerande inslag av kuslighet som är utmärkande för betydande delar av hans musik. Detta har förstås uppmärksammats av en del filmskapare (t ex Stanley Kubrik i "The Shining") som utnyttjat denna kvalitet för att injaga krypande oro och rentav skräck i åskådaren. Men det som kan ge upphov till ilande kårar över ryggraden äger samtidigt en annorlunda och förtrollande skönhet om man ger sig tid att lyssna till vartåt dessa nattliga utflykter leder.

Konsert för orkester är som sagt ett av Bartóks mest tillgängliga verk, och som så många gånger tidigare avslutar han även här med en sats i dansens tecken. Det blir något av en uppsluppen orgie i rytmer och klanger, en bra bit från den mer stränge kompositören som till exempel i den fjärde stråkkvartetten och dess fjärde sats, Allegretto pizzicato, skapade något som också rent grafiskt är ett veritabelt konstverk.

Jag lyssnade med stor glädje till filharmonikerna och Sakari Oramo, och jag konstaterar förnöjd min återkomst till en gammal favorit.

Foto (överst): Vilde Frang, porträtterad av Niclas Jessen.