En rumänsk poet som man bör läsa

Den mycket uppmärksammade göteborgska bokmässan tidigare i höst hade ett rumänskt tema. Jag var inte där och har inte heller läst de rumänska författare som aktualiserades vid detta tillfälle. Däremot har jag under hösten läst en stor rumänsk poet som tyvärr inte längre kan uppträda på mässor eller bokaftnar. Det är Marin Sorescus (1936-1996) dikter jag haft på mitt nattduksbord. De ligger kvar där ännu och kommer att göra så ännu en tid.

Hans namn kändes bekant när en bloggkollega skrev om honom, men jag har inget minne av att jag läst honom förut. Jag är därför mycket tacksam för Ulf Bergqvists påminnelse om hans existens. Ja, så kan man ju skriva om en död poet vars dikter lever vidare.

Det visade sig dessutom vara så att Ellerströms förlag i år gett ut en urvalsvolym med Sorescus dikter - "Erratum till paradiset" - i översättning till mycket vacker svenska av Dan Shafran, som också skrivit en informativ efterskrift. Det är alltså den utgåvan som jag återkommit till under ett par månader nu.

Utan hav

Den gamle mannen krympte märkbart ihop
för var dag som gick. Materien i honom
började ursäktande ta farväl
och trädde mer och mer tillbaka
för att ta sats och hoppa
in i en annan form.

Också havet,
det hav där den stackars gubben fiskade,
drog sig alltmer tillbaka för var dag.
Till sist försvann det helt.
Kanske hade det flyttat sina vågor med fiskar
vem vet vart,
kanske under någon yngre båt...

Är det nödvändig att försöka ringa in en poets eller ett diktverks karaktär? Nej, men vi är ju nu en gång funtade så att vi söker begrepp för att beskriva våra upplevelser, också läsupplevelserna. Vid läsningen av Sorescu passerade några litterära termer mitt medvetande utan att vara riktigt självklart tillämpliga, även om jag fick en del av dem bekräftade i efterskriften. Eftersom urvalet är kronologiskt ordnat tyckte jag mig också se en förändring över tid mot en allt större enkelhet eller ska vi säga direkthet i dikternas tilltal. Det gjorde de där beteckningarna allt mindre relevanta.

Händelse

Det är något som händer
med mig.
Ett människoliv

En fullt begriplig surrealist, tänkte jag först, ty trots en påtaglig vardaglighet händer det saker här (exempelvis i den märkliga dikten "Den fega likkistan") som går utöver det vi betraktar som förenligt med en enkel förnuftssyn. Absurdism tänkte jag också, en väl befogad sådan med tanke på de eviga existentiella frågor som berörs och som alltid kvarstår som frågor. Men framför allt ett (själv)ironiskt tonfall som aldrig blir till billiga grimaser utan har en humoristisk underton och ett nästan försonande drag över sig.

Jag tycker mycket om denna egenartade diktning om döden och andra outtömliga och ofattbara ämnen. Den är på samma gång precis och okonstlad, fantasifull och saklig, tillgänglig utan att för ett ögonblick förenkla eller reducera gåtfullhet och komplikation. Är det inte just det som kännetecknar den stora konsten? Sorescu ansåg dikten vara en kunskapsväg och hävdade poetens rätt till individualitet och oberoende i filosoferandet om tillvaron. Han stack ut hakan rejält: "Jag tror att en genial poet genom sin poetiska intuition är kapabel att upptäcka en stjärna vars existens vetenskapsmännen senare kommer att konfirmera med hjälp av sina parametrar och kalkyler".

Ungefär en tredjedel av boken ägnas hans sista efterlämnade dikter från sjukdomsperioden. Dessa osentimentala självbetraktelser i dödens närhet griper tag om en genom sin ärliga beskrivning av en tillvaro i gränslandet mellan hopp och uppgivenhet. Den sjuke vidgår sin ensamhet och sårbarhet, tydliggör i omsorgsfullt valda situationer ofrånkomligheten i det personliga ödet, den bistra sanningen om att min cancer är min, min död är min och ingen annans. Här finns många dikter jag skulle vilja citera, men jag begränsar mig till ytterligare endast en och rekommenderar boken som helhet för läsning.

Sista resan

Han gick sin väg utan att kontrollera
om han stängt av gasen
och dragit åt vattenkranen.

Han återvände inte
för att sätta på sig
de gamla skorna
eftersom de nya klämde,
eller för att han glömt någonting.
Den här gången glömde han ingenting.

Han gick förbi hunden
utan att prata med den,
och hunden blev förvånad
men lugnade sedan ner sig:
"Det betyder att han inte ska långt bort.
Han kommer strax."