Det gläder mig mycket att en av mina absoluta favoriter bland tonsättarna för piano, nämligen katalanen Federico Mompou, tycks röna allt större uppmärksamhet. Allt fler pianister upptäcker hans storhet i det lilla, och nu senast föreligger en skiva av den ryske virtuosen Arcadi Volodos med ett urval av hans musik.
Jag hade inte tidigare noterat att just denne pianist vidgat sin repertoar åt det hållet. Uppenbarligen gör han det med stort engagemang, vilket inte bara märks när man lyssnar till tolkningarna utan även på så vis att han ägnar en hel skiva åt Mompou-stycken som inte hör till dem som i första hand brukar spelas. Här finns exempelvis inte ett enda av hans mest kända stycken i den långa serien "Cancion y Danza".
Miniatyrer kallas de ibland, och det kan förleda en att tro att det rör sig om enkel och lättsam musik. Det är i Mompous fall en grov missuppfattning. För det första är styckena inte alls så tekniskt enkla som ibland påstås, vilket en stor del av Volodos urval verkligen visar, inte minst "Scènes d´enfants". De må skildra scener ur barndomen men ska lika lite som Schumanns "Kinderszenen" missförstås som pianostycken för barn. För det andra erbjuder de även när notbilden inte ser så märkvärdig ut en komplexitet både harmoniskt och rytmiskt som utmanar till tolkningar på djupet, vilket mystiken i styckena ur Musica Callada är talande exempel på.
Volodos sparar inte på effektfulla kontraster mellan starkt och svagt, sprött och sprudlande, med rubaton och ordentligt tilltagna ritardandon. Det passar den här musiken som innehåller så mycket av klockklanger, sensationer från både när och fjärran och dröjande, meditativ begrundan. Skivan är även inspelnings-tekniskt fulländad, vilket gör att spelet i pianissimo blir en sannskyldig njutning att lyssna till.
Inspelningen finns redan som helhet på Spotify (här). Bästa spår brukar ju numera utpekas av recensenter. I det här fallet klarar jag inte det utan måste ange flera. Bland "Scènes d´enfants" kommer naturligtvis den charmerande "Jeunes filles dans la jardin" att bli mycket spelad. Av tystnadens sånger (Musica Callada) är nummer XV en sorgesång som låter som en dissonant hälsning från 1900-talet till Franz Schubert och en av pianolitteraturens mest vemodsfulla satser (pianosonaten i B-dur D 960, Andante sostenuto). Nummer 25 är en annan av mina favoriter där Volodos visar vad ett för en gångs skull tekniskt enkelt stycke kan innehålla av djup om man spelar nyanserat. Och lyssna också till "El Lago" vars impressionism sannerligen inte står Debussy efter.
Skivan ska tas upp i CD-revyn, SR P2, på söndag och det ska bli spännande att höra vad panelen där kommer att säga.
PS. Tre tidigare inlägg om Mompou finner man om man klickar på hans namn i kolumnen till höger.
4 kommentarer:
Måste kolla CD-revyn på söndagen. Minns än ett program jag lyssnade på, gällde den gången Alfredo Casella, en tonsättare jag inte kände till. Mycket illustrativt och informativt!
Ja, det är roligt att Alfredo Casella, liksom även hans äldre landsman Giuseppe Martucci, fått en slags renässans. Det är ju inte ofta man får höra orkestermusik av italienska kompositörer. Respighi någon gång ibland men i övrigt inte mycket.
Jag kände tidigare bara till en del pianomusik av dessa båda, men flera skivbolag har på senare tid gjort inspelningar av deras orkesterverk också och därmed medverkat till att lyfta fram dem på nytt.
CD-revyn - f.n. ett av SR:s allra bästa program - bidrar givetvis också.
Intressant med åsiktsdivergenserna i programmet, inslaget om Mompou (finns ju på SRs hemsida). Två femmor och en tvåa. Tydligen var det något fel på pianisten hos den som gav en tvåa.
Jag uppfattade det som att han som var starkt kritisk inte riktigt kunde ta till sig Mompous musik. Han associerade den med något som han ogillade och det verkade irritera och blockera honom totalt. I varje fall tyckte jag att han inte lyckades redogöra för varför han ogillade den. "Improvisation","hissmusik" - nej det var knappast övertygande invändningar. Men visst är det stimulerande att höra divergerande uppfattningar, och ibland kanske man inte orkar annat än bara uttrycka sitt ogillande.
Skicka en kommentar