Höstcollage med inslag av guld

Septemberdag i friska luften. Klarblått och halmgult över vissnande växtlighet. Efter dagar av måttligt regn rostar landskapet sakta, vad man nu menar med sakta. Käringtand glimmar i diket och ett vråkpar cirklar i molnfri himmel. Jag går grusvägen fram med hunden och vi hör skall från det inre av skogen. Rävjakt pågår, men den ende som får syn på räven är han som står kvar vid bilen på åkern och saknar bössa. "Den smet", och han pekar ut var. I nästa krök skymtar män i kåpor i det höga gräset. De skördar ljunghonung med lugna rörelser, kuporna töms på sitt rinnande guld. Tungans minnen av sötman blandas med doften av nyplöjd åker vars leriga kammar glänser som mörkt hav i motljus. Äpplen faller till marken när ingen ser det medan björkarna singlar slant inför allas åsyn. Flagglinan slår försiktigt mot stången, knoppen blixtrar i solen. Den där tuppen gal nu igen, vem vet för vilken gång i ordningen. Sporadisk trafik, mest bara en traktor eller en flakbil med förare i mössa med skärm som hälsar genom att lyfta fyra av handens fingrar utan att släppa ratten. På kyrkogården kastar gravarna långa skuggor, mörkare än stenarna som vördsamt försetts med guldskrift. En bitvis mossklädd stenmur mödosamt lagd enligt konstens regler erinrar om något som överlever oss alla. Men hunden bryr sig inte om konstens regler. Vi går i det upptrampade gräsets främmande dofter hemåt mellan stubbåkrar som ännu väntar på plogen.

Foto: EJ