Även om jag numera hittar intressanta komplement till notsamlingen på nätet kan det aldrig mäta sig med att besöka en gammal klassisk nothandel och bläddra sig fram till nya fynd. Jag har alltid på mina resor sökt upp sådana butiker och just där och sällan någon annanstans skaffat mig souvenirer, dvs en bunt noter för piano, gärna av landets eller regionens kompositörer, som jag sedan signerat med tidpunkt och plats.
Under påskens besök i Barcelona ville jag givetvis återse en av dessa musikens stilla oaser, Casa Beethoven, som ligger centralt på Ramblas, mitt bland denna berömda gatas i övrigt så grälla överflöd av krimskrams och turistfällor. Ramblas är ingalunda det måste som guideböckerna utmålar. Vore det inte för att Gran Teatre del Liceu (operan) och Casa Beethoven låg där valde jag gärna bort den för andra gator med mindre trängsel och mycket intressantare miljöer för strövtåg, i synnerhet i slutet av mars när platanerna fortfarande bara har musöron. De många platanernas ljusa grönska är annars onekligen en av Ramblas tillgångar.
Operan hade märkligt nog tagit ledigt hela påsken, så det fick bli en gitarrkonsert i Palau de la Musica i stället. Och, som sagt, en titt på Casa Beethovens notsamlingar.
Det är ett litet brunmurrigt ställe där gammalt och nytt samsas i en miljö som förblir oförändrad. Man stiger in i ett rum med några ställ och en liten disk till vänster, och med väggarna delvis klädda av hyllor med lådor och pärmar försedda med etiketter som anger genre, instrument eller tonsättare i vanlig alfabetisk ordning. Naturligtvis hänger där också flera porträtt av Beethoven på väggarna.
Längre in, strax innan en smalare mittdel, står ett gammalt piano, innan man längst in hamnar i ett rum med karaktär av rörigt men charmigt antikvariat. Förutom nothäften finns förstås en mängd partitur och musiklitteratur. I mittdelen står de gamla slitna pappärmarna med musik för piano mitt emot ett litet väggfast bord där man kan lägga fram dem, knyta upp tygbandsrosetterna och börja bläddringen. Att fynd kan göras beror bland annat på att ingenting är bortsorterat; här finns bland nya blanka häften också gulnade och fransiga, och dessutom lösa blad som sedan länge lämnat sitt sammanhang med de övriga sidorna.
Vad fann jag? Under en timmes bläddring medan en av butikens försäljare höll en liten lördagskonsert på det lätt ostämda pianot hittade jag visserligen inte det jag hade bespetsad mig på men däremot några katalanska tonsättare som jag aldrig tidigare hört talas om: Antoni Massana och Joan Massià, liksom de välbekanta Xavier Montsalvatge och Federico Mompou, samtliga representanter för 1900-talets uppenbarligen rika musikskapande i Katalonien. Även Isaac Albeniz och Enrique Granados var katalaner, även om deras musik hämtade inspiration från många delar av Spanien. En fransman - Jean Rivier - fick också följa med i påsen.
Massià är med sina egensinniga klanger en intressant bekantskap. Vissa stycken är uppenbarligen inspirerade av katalanska danser, medan andra har ett fint lyrisk flöde byggda på de harmoniska spänningar som kvarts- och kvintintervall skapar. Det första av Tres Preludios" ska jag försöka lära mig. Det kan avlyssnas här.
Federico Mompou är ju mest känd för en serie "Canço i Dansa" (eller Cancion y Danza, som det heter på spanska). Han spelade själv in samtliga sina pianokompositioner på ålderns höst, men det har publicerats en del efter hans död som inte finns på dessa inspelningar, bland annat nr 13 och 14 av nämnda serie. Alicia da Rocha och andra har dock spelat in nr 14, som förmodligen är den sista och som nu också återfinns i mitt notbibliotek. Den spelas här av Adolf Pia.
Av Mompous kamrat Montsalvatge (de gjorde faktiskt en balett ihop) fick jag med mig "Tres impromptus" och en elegi över Maurice Ravel: "En la Muerte de Ravel". Montsalvatge är tyvärr sällan lätt att spela för en fritidspianist som jag själv. Dessa stycken kan man lyssna till här.
PS. Youtube har en filmsnutt som presenterar Casa Beethoven här.
Foto: EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar