Sill, fotboll och en blåvinges undersida

Midsommaren övergår nu i högsommar, och det gäller att försöka stanna upp ibland vid något av det som inte kan hållas kvar utan snabbt försvinner. Redan är det mesta av trädens och buskarnas blomning över. Nypon och fläder finns visserligen kvar, och jag såg idag att schersminens tid är inne. Och bäst av allt: ännu varar aftonljuset långt in i sena kvällen.

Helgen ägnades sedvanligt firande bland vänner på landet, dock utan stång och små grodor. I övrigt läsning om och av Erik Satie, giftig skälm, esoterisk katolik, dadaistisk lyriker, men framför allt den vid förra sekelskiftet mest egensinnige kompositören av pianomusik. 

I övrigt givetvis fotboll, denna exoteriska sport som jag aldrig kan motstå när den utövas på elitnivå, en drömlikt bättre avspegling av den pojkårens fotboll jag redan då tyckte var överlägsen all annan sport. Tjusningen i passningar som landar framför medspelarens fötter, eller ännu hellre de som i blixtrande intuition avpassats för en löpning som öppnar motståndarens försvar. För att nu inte tala om de där volleyskotten med sikte på krysset. 

Eller straffsparkarna - då jag varje gång tänker på en av Peter Handkes titlar - "Målvaktens skräck vid straffspark" - som i förstone kan tyckas träffande men avslöjar en relativ missuppfattning; den verkliga skräcken finns hos straffläggaren som ensam med målvakten förutsätts kunna göra mål.

Däremot tycks det inte längre finnas plats för de spektakulära dribblingarna i ett spel som blivit mer fysiskt än jag minns det från förr. Det som alltjämt gäller, förutom snabbhet och bollkontroll, är ständig rörlighet med positionering och blick för spelets dynamik. Följaktligen innebär ett stillastående spel att denna underbara sport blir urtråkig att titta på. 

I söndags hade hunden och jag under ett kort stycke av promenaden sällskap med en blåvinge, en av dessa blå himmelsflikar som fladdrar strax ovanför solbelysta gräsmarker. Det påminde mig om att jag en gång för länge sen målade en tavla, det var en oljemålning, som hade undersidan av en puktörneblåvinge som motiv. Uppförstoringen av detta mönster blev till en ljus rymd med mörka fläckar och streck som i konstfull förvillelse kunde tas för ett slags kosmos, lite grann av en sparsmakad Kandinsky om man ville förhäva sig så pass.

Jag blev aldrig nöjd med den där målningen. Det faktiska resultatet nådde inte upp till idén, abstraktionen var inte tillräckligt långt driven eller vad det nu var. Jag ställde undan den och efter några år gjorde jag mig av med den.  

Jag är den ende som sett och kommer ihåg den målningen, och min längtan att gestalta detta mikrokosmos har försvunnit. Återstår att huka sig ner vid vägkanten och under några korta sekunder låta sig hänföras av naturens egen illusion.

Foto (överst): EJ (Vappeby, den 26 juni, 2016)
Foto (nederst): Lån från Wikipedia

Islamisten

Vid varje islamistiskt terrordåd ställs frågan på nytt: Vad är det som gör en människa till självmordsbombare, ideologiskt motiverad mördare, kallblodig försvarare av våld och terrorhandlingar? Svaren brukar oftast treva sig fram i sociologiska och psykologiska förklaringsmodeller där socialt utanförskap, rotlöshet och narcissistiska eller andra psykiska störningar utpekas bland faktorerna. 

Det besvärliga är att verkligheten visar sig långt ifrån entydig. Det handlar inte bara om frustrerade och småkriminella bråkstakar från fattiga områden utan även om studenter och högutbildade från goda familjeförhållanden. I båda fallen har de "radikaliserats", som det numera heter med en implicit hänvisning till ideologins betydelse i sammanhanget. 

Och visst, ideologier som erbjuder en svartvit världsbild, absoluta sanningar, totalitära lösningar på samhällsproblemen och en storslagen uppgift att med alla medel bekämpa en föraktad och mindervärdig fiende, utövar bevisligen en stark lockelse på individer med skiftande bakgrunder.

Man kan därför känna sig frestad att stanna vid detta senare faktum och lämna frågan om grogrunderna - personlighet och miljö - därhän. Det gift som en aktivistisk ideologi med inbyggt rättfärdigande av våld utgör räcker uppenbarligen väldigt långt som förklaring till varför människor på jakt efter livsmening och en betydelsefull uppgift faller offer för fanatiska rörelser, i det här fallet politisk islam, även kallad islamism.

Så har jag tänkt och får det bekräftat när jag läser en intressant självbiografisk berättelse med interiörer från islamistiska kretsar under brittiskt 1990-tal och tio år framåt. Boken heter "The Islamist"(Penguin, 2007) och är skriven av en brittisk intellektuell, Ed Husain, uppväxt i London i en medelklassmiljö med väl integrerade föräldrar som invandrat från Bangladesh. Han beskriver hur han hamnade i den muslimska sekterismen men också hur han tog sig ur den. 

Eftersom hans föräldrar är fromma muslimer och motståndare till politiserad islam kommer han tidigt i kontakt med vishetslärare som förvaltar traditionen och det inre religiösa livet. Som en del av tonårsrevolten fångas han emellertid av den radikala islamismens läror med dess aktivism, renlärighet och politiska propaganda i skuggan av Balkankriget. 

Han bryter med föräldrarna och deras fromhetstradition och påbörjar sin vandring genom organisationer som samtliga är bokstavliga och politiska och ser en samhällsomvandling på islams grund som enda sanna alternativet. Till sist befinner han sig som en av de ledande aktivisterna i en av de mest extrema rörelserna, nämligen Hizb ut-Tharir (som fortfarande är verksam i många länder, inklusive Sverige).

Här är alla involverade i strategier för att värva proselyter och infiltrera och ta makten i moskéer och studentföreningar. Alla fördöms som kafir eller kuffar (en otrogen) om de inte hyllar tanken på kalifatets herravälde. Den politiska aktivismen är allt; bönerna och iakttagandet av de religiösa dygderna i övrigt är det däremot inte mycket bevänt med. Författaren pekar själv på likheterna med vänsterextremismens revolutionärer; de likheterna ser han som större än dem som har med religiös sekterism att göra. Föraktet för allt västerländskt är kompakt, inklusive den demokrati man själv utnyttjar för spridningen av sitt budskap. Likaså är antisemitismen obligatorisk. 

Vad får honom då att börja vackla i tron? Tre saker. För det första att en politisk-religiös skärmytsling leder till ett överlagt knivmord på en kuffar. För det andra att han får kontakt med, och förälskar sig i, en ung kvinna med ett muslimskt sinnelag som liknar föräldrarnas. Det går inte i en handvändning, men för det tredje får tvivlet god näring av kontakter med ett par moderna representanter för sufismen, en av dem till råga på allt amerikan.

Han genomskådar islamismen och inser att dess ställning i många av de västerländska samhällenas moskéer inte är representativ för muslimer i stort. Han tyr sig till icke politiserande skriftlärda och vill tränga djupare in i andlig islam. Vägen ut leder paradoxalt nog djupare in - och dessutom till Mellanöstern, först Damaskus i Syrien och sedan Jeddah i Saudiarabien. Tillsammans med hustrun reser han dit för att under en tid studera arabiska som en förutsättning för att kunna fördjupa sig i Koranen och andligt liv. 

Livet i Damaskus tilltalar honom inte i alla stycken men ter sig ändå givande (det här var givetvis före kriget), medan saudiernas samhällsliv får honom att förfäras och omedelbart längta tillbaka till Storbritannien. Han ser klarare än någonsin hyckleriet, förtrycket och inte minst den rasism som islamismen uppvisar i både teori och praktik. 

Oavsett det kallas jihadism, salafism, wahhabism, islamism eller något annat är det fråga om en islam som kapats av fundamentalistiska krafter, en missriktad arabisk ilska uttryckt i religiöst-politiska termer, konstaterar Husain. Han pekar också på att wahhabismen med dess ursprung i Saudiarabien knappast skulle ha så stort inflytande utan oljerikedomarna som möjliggör ett omfattande ekonomiskt bistånd för lärornas spridning. 

Nå, hur förklarar då författaren själv sin dubbla omvändelse? Var det bara tonårstrots som ledde honom in i sekterismen? Och var det i själva verket uppväxten i hederlig fromhet som han kunde falla tillbaka på när islamismen visade sitt verkliga ansikte? Har han något hopp om att den andliga islam som blev hans egen tillflykt ska kunna mäta sig med den islamistiska väckelsen? 

Husain är inte lagd åt psykologisk självanalys och han profeterar inte heller; han återger sina erfarenheter och diskuterar i termer av moral och andligt uppvaknande. När den förment moraliska överlägsenheten hos de rättrogna bokstavsträlarna visar sig skenhelig brister grunden för hans tilltro till hela projektet. Att på nära håll bli vittne till hur det inpiskade hatet mot de otrogna omsätts i kallblodigt mördande blir till en väckarklocka. Så kan det följaktligen - och gudskelov - fungera för den som ännu inte helt låtit sig bländas och förblindas. 

Trots att det som Husain berättar inte var nytt och överraskande för mig fängslade han mig med sitt vittnesbörd. Boken framstår som helt up to date, trots att den skrevs för tio år sedan och i långa stycken rör händelser som är ännu äldre. 

Frågorna kvarstår om islam i både öst och väst och däremellan. Den fråga jag främst skulle vilja ha svar på gäller islamismens utbredning, alltså inte bara den militanta islamismen utan även den fredliga, vilken ju så långt jag förstått i stort sett omfattar samma fundamentalistiska teologi och sekteristiska mentalitet, en mentalitet som knappast är förenlig med integration i ett demokratiskt sekulärt samhällsliv. 

__________________________________
Med tack till min bror som satte boken i mina händer.

Makaonens besök

Fjärilar har länge fascinerat mig. Insekter är de förvisso, även om man kan tycka att vissa av dem börjar likna småfåglar. Åtminstone när de kommer upp i riddarfjärilarnas storlek då de även flyger mer som fåglar än som fjärilar. 

Vi satt i solen på några vänners lantställe med rosévin i glasen när jag i ögonvrån uppfattade en rörelse runt den stora syrenen en bit bort. I det klara eftermiddagsljuset landade en makaon i de ljusblå blommorna. Med utbredda vingar fyllde den energidepån med både ljus och nektar. Överflödet av bådadera gjorde att den inte lät sig störas av min närgångenhet.

Besök av en makaon (Papilio machaon) är en händelse jag alltid finner värd att rapportera, trots att den lokalt tydligen inte lär vara så sällsynt som det kan verka. Jag är inte längre någon aktiv fjärilsjägare men stannar ändå alltid till när dessa sommarluftens tysta seglare korsar min väg. Och det är ju inte varje år jag med kameran i hand kan dokumentera mötet med en riddarfjäril. 

Makaonen - på engelska kallad swallowtail, svalstjärt - är visserligen inte hotad som art, men har i likhet med en del andra fjärilar minskat i antal här i Norden till följd av förändringar i landskapet. Störst chans att se den har man i kustnära trakter där kärr och mossmarker är dess främsta habitat. 

Med blommande syrener och buddlejor i trädgården kan man locka till sig den förnäme gästen, uppenbarligen även i det inre av Uppland. Så här i försommarblomningens tid kan det verka som ett naturens överdåd att den placerar ett smycke ovanpå all prakten. Ty ett välkomponerat smycke är vad makaonen mest av allt liknar.

Ännu har det inte hänt, men någon gång hoppas jag även få möta en apollofjäril, den numera sällsynta och givetvis fridlysta riddare som i mindre storlek har det vackra namnet mnemosynefjäril efter minnets gudinna.

Laksjön, den 5 juni 2016.

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

Extas på Frälsis

En kammarmusikfestival pågår i Uppsala, med Uppsala Kammarsolister och pianisten Bengt Forsberg. Kammaren är i det här fallet Frälsningsarméns sal, som igår kväll fylldes av stormande känslor från podiet snarare än ödmjuk förkrosselse vid botbänken. Wilhelm Stenhammars tredje stråkkvartett, F-dur, op. 18, var första programpunkt, men det som främst lockade mig till konserten var det som spelades efter paus. 

Därmed inget förklenande sagt om Stenhammar, tvärtom. Smått skamsen får jag erkänna att jag överraskades av att få höra en så engagerande musik. Särskilt de livliga satserna tilltalade mig mycket, jag som annars brukar fastna för de långsamma och lyriska. Stenhammar, jämte Berwald vår störste svenske kompositör, får ibland orättvist stå i skuggan av sina mer namnkunniga nordiska kolleger Sibelius, Nielsen och Grieg. Dags att närmare lära känna hans stråkkvartetter, med andra ord.

Det var alltså kvällens andra nummer, Ernest Chaussons Konsert för violin, piano och stråkkvartett, op. 21, jag ville återknyta kontakten med. Det är ett av de häftigaste kammarmusikstyckena någonsin, ett uttryck för den franska romantiken när den är som mest hejdlös och omspänner allt från rusig extas till ältande svårmod. Mitt första möte med den här musiken hör samman med 70-talets skivsamlande. Chausson blev tidigt en av mina franska favoriter, och jag har tidigare skrivit en del om hans musik här och här.

Första satsen slår an tre ackord i pianot så bestämt att man inser att här kommer inte musikerna undan; här går det inte att spara på vare sig fysiska eller psykiska krafter om man ska göra musiken rättvisa. Musiken stiger och sjunker, löpningarna rusar över hela klaviaturen, soloviolinen spelar mestadels i forte och det hela låter rentav symfoniskt, kammarsymfoniskt om man så vill. 

Den andra satsen är en Sicilienne i lugnare andning, som i en pastoral med svallvågor mot en strand, lyriskt, behagfullt och tämligen befriat från den upphetsning och oro som präglar de övriga satserna. 

I den tredje satsen befinner vi oss i ett vemod som gräver ner sig i ren förtvivlan. Pianot har ett ostinato som länge upprepas och ger satsen en karaktär av tungsint vandring. Violinen tar sig på ren trots till högre rymder, svidande skönt, och kvartetten instämmer i sorgsna tillrop medan pianot ältar vidare djupt nere i basen. Så stegras musiken till sist även här i ett samlat utbrott där kvartetten kastar sig av och an i några kärva ackord under solisternas kamp för melodins överlevnad - innan allt slutligen stillnar i lugn resignation.

I sista satsen - Très animé - återgår livet till den extatiska rusighet som slogs an i första satsen, här med rytmiska variationer som kulminerar i ett långsamt stigande crescendo och ett bestämt: punkt slut.

Glada och lyckliga musiker pustade ut och publiken fick äntligen ge utlopp för den psykiska energi som även mottagarna laddats med inombords.

Det blev en kväll i hänfördhetens tecken. Och då inkluderar jag även Stenhammars stråkkvartett. 

En eloge till dessa eminenta musiker!
_____________________

En klassisk inspelning av Chaussons konsert, op. 21 är den med Juillard String Quartet och Itzhak Perlman och Jorge Bolet. Finns på Spotify.
Stenhammars kvartett har rätt nyligen spelats in av Stenhammar-kvartetten, och även den finns på Spotify.

Bilden: Ernest Chausson med fru vid pianot. Etsning av Albert Besnart.

Sommartiden

Den här våren har verkligen tvekat, i långa stycken varit kall och blåsig och bara i kortare perioder skvallrat om blid och livlig värma. Trots detta bjöd maj månad på tidigare blomning än vanligt här i Mälardalen. Nu är känslan att vi plötsligt redan är i högsommarfas fastän hymnerna från blommorna och träden - tulpaner och syrener, aplar, rönnar och kastanjer - talar emot den saken. 

Ute på landet står rapsfälten i solens ljus och lundens sus under klarblå himmel i oblandade kulörer som få naturmålare skulle våga sig på. Ja, utom en: Vincent van Gogh, men han kan å andra sidan vända på himmel och jord och få dem båda att brinna. Så mycket gult och blått och grönt i lust och fägring stor kan nästan bli för mycket av det goda. Gräs och gröda inte bara gror utan vältrar sig i måttlöst klorofylleri.

Och visst, man hörer fåglar sjunga - lärkorna högt över fälten och de snabba tornseglarna som i tvära kast ristar hörbara men osynliga linjer i skyn. Vindens ljumma fläkt smeker oss där vi går, hunden och jag, på grusvägen bort mot ödegården som kanske ännu är i någon del bebodd. Dock inga trädgårdsmöbler utsatta i år.

De gamla sommarpsalmförfattarna överväldigas, men uppmanar inte bara till lovsång. Efter de tre första verserna, de som sjungs på skolavslutningar, kommer en fjärde där Israel Kolmodin (eller någon av de senare omarbetarna) vänder sig till Gud fader med orden: Giv kärlekseld i hjärta/Men dämpa lustans brand. Ungdomen och den sprängkåta naturen får väl ta till sig det de kan.

Och vad gäller denna grönskas rika dräkt, får beskrivningen av den som vänlig inte stå alldeles motsagd. Allt det som förkunna sommartiden och dess ljuvlighet minner också om tidens flykt och den höst som väntar. Allt kött är hö/allt flyktar här/och snart förvissna gräsen.

Sant. Och de allra sista mustiga raderna i den sjätte versen av "Den blomstertid" är nog av de flesta förbisedd:

Av himlen drype fetma
Bespisande vår jord
Och flöde nådens sötma
Till oss av livets ord.

På juni månads tröskel finns ingen anledning att avstå från vare sig det ena eller andra av den sötman.

___________________________

"Den blomstertid nu kommer" hör tillsammans med "En vänlig grönskas rika dräkt" till de psalmer som blivit en del av vårt kulturarv; deras ord och uttryck har gått in i folksjälen, om vi får räkna med en sådan. Den förra är från slutet av 1600-talet och sjungs till en gammal folkmelodi, medan tonsättningen av den senare inte är så gammal som de flesta kanske tror. Den är av Waldemar Åhlén, en organist, musiklärare och tonsättare som dog så sent som 1984. Texten är av C D af Wirsén, den ständige sekreteraren i Svenska Akademien under många år kring förra sekelskiftet, mest känd för sin stockkonservatism. Så långt jag förstår har han överlevt som poet endast i denna psalm och inte minst tack vare en kongenial tonsättning. Kanske är chansen till poetisk överlevnad störst om man lyckas med en dikt som tonsatts till en psalm?
En inspelning med vacker sång där texten tydligt framgår kan man lyssna till på Youtube här.

Bild: Vincent van Gogh. Såningsmannen
Foto: EJ.

Brev till Poseidon. Avsändare: Cees Nooteboom

Låter det lockande, att få läsa brev adresserade till en gammal grekisk gud? Ja, jo, det beror förstås på vem skribenten är, hur man ställer sig till antikens myter och vad man tror sig kunna få ut av sådana brev.

I det här fallet är det Cees Nooteboom som publicerat ett tjugotal brev till Poseidon och samlat dem i en bok tillsammans med annan kortprosa (MacLehose Press, till engelska av Laura Watkinson). Det liknar mest ett slags miniessäer eller betraktelser med tankar kring allehanda ting och företeelser som kommit i författarens väg. 

Han inleder med att berätta om hur tanken uppstod, vilket samtidigt visar något av hans arbetssätt. Poseidons existens blir påtaglig när han sitter på en fiskrestaurang i München som har havsgudens bild på pappersservetten. Med treudden i näven och allt finns han där, havets och källornas gud. Havet - den rikaste av källor att ösa ur. 

Och eftersom författaren åtminstone tidvis bor på Menorca i Medelhavet och på sina resor världen runt ofta söker sig till havet, inspirerades han av tanken på att vända sig direkt till guden själv, väl medveten om det enkelriktade i en sådan kommunikation. 

Han ställer alltså en del retoriska, smått vanvördiga och i bästa mening barnsliga frågor, och i brist på respons försöker han anta den andres/gudens/havets perspektiv. Det väcker både förundran över livet i de mörka djupen och okynniga tankar av typen: hur märklig måste inte synen underifrån ha varit av fotsulorna på vår egen gudason den gången han gick på vattnet och Petrus trampade igenom. 

Mycket, men alls inte allt, präglas av just den sortens milda ironi. Bland annat också tanken på hur gudar, som ju är eviga och odödliga, hade det innan mänskligheten kom till. Fanns det någon poäng med att vara gud då, eller kände de sig måhända uttråkade? Kanske är de till och med avundsjuka på oss kortlivade, dödliga varelser? Och förresten, uppvisar de inte det mest skandalösa leverne, om man rätt betänker saken?

Nooteboom använder alltså våra antropomorfiska föreställningar om gudomliga väsen för att skärpa blicken på vår egen mänsklighet och frågan vad den innebär. Och han gör det oftast med rika kulturhistoriska referenser, gärna till antiken men ibland även med nyfikenhet på modernt naturvetande. Han pejlar djupet i både myterna och havet, ser världen i stort som smått, reser i både tid och rum, läser både dagstidningen och Odysséen. 

Här finns också reflektioner över samtida brutala händelser. Han fastnar till exempel för ett pressfoto av en lastbil som en tid fått stå parkerad vid sidan av vägen innan någon tar sig för att undersöka den. Inget har kunnat klarläggas om vad som ligger bakom det dubbla dödsfall som skett, endast att förarens nioåriga styvdotter fått följa med på en körning som slutade med att hon ligger mördad i hytten och styvfadern hittas hängd i ett träd i en närbelägen skog. Flickan uppvisar inga tecken på sexuellt våld. Så, vilket drama skänker den bilden dess intensiva laddning, frågar sig författaren. "The dead are silent, leaving behind a mystery in the form of a big lorry beside a few trees." Och här bör jag passa på att nämna att boken är försedd med intressanta noter, oftast illustrerade, som (till skillnad från hos W G Sebald) samlats i slutet av boken och på så vis blir ett från texten mer fristående element. Bilden av lastbilen, en till synes helt vanlig lastbil, kan läsaren alltså själv ta del av.

Att Nooteboom också är poet med åtskilliga diktsamlingar bakom sig är mindre bekant men märks mycket tydligt i hans stilsäkra prosa. Ett litet urval av hans dikter översattes av Lasse Söderberg för drygt tjugo år sedan ("En staty av frågor", Ellerströms, 1995) och på engelska utkom 2014 ett stort urval med titeln "Light everywhere", (Seagull Books, till engelska av David Colmer). 

Jag nämner detta apropå ett av de mest poetiska styckena i "Letters to Poseidon", nämligen det som anknyter till herden och poeten Hesiodos och hans inspirerande möte med muserna vid foten av Helikons berg. Här befinner sig Nooteboom i en nutida spansk pastoral som han lätt kan identifiera med herdelivet för bortåt tre tusen år sedan. Tiden mellan då och nu upplöses för ett ögonblick när han i solnedgången läser Theogonin på originalspråket, som ju fortfarande är läsbart och som han själv studerade för sextio år sedan. 

"... the words that I read until the darkness erases them, words that I keep for the light of the day when they will be written anew for the one who reads them." 

Jodå, den här boken gjorde mig flera gånger upprymd. Det beror som sagt på vem skribenten är om reflektioner kring gamla myter, artefakter och naturföremål ter sig meningsfulla eller ej. 

För övrigt anser jag 
a) att Modernista som så förtjänstfullt tagit sig an Cees Nootebooms verk omedelbart låter översätta "Brieven aan Poseidon" till svenska
b) att Nobelpriset i litteratur kommande oktober ska gå till Cees Nooteboom.

Bilden: Petrus räddas. Egbert-Codex, 980 e kr, Reichenau, Stadtbibliothek Trier. (En av illustrationerna i Letters to Poseidon).

Kattdjuret och himlaharpan

Dramatikern P O Enquist är för min del inte lika bekant som romanförfattaren. Vad jag kan minnas har jag bara sett någon enstaka av hans pjäser på tv. Så när jag blev varse att Dramaten på nytt skulle ge "I lodjurets timma" (regi: Johannes Holmen Dahl) ville jag passa på tillfället att fylla en lucka, vilket jag gjorde i förrgår.

Det är en pojke, men ingen pojke vemsomhelst utan en dubbelmördare, som står i dramats centrum och även så på scenen, omgiven av en präst och en experimentellt inriktad läkare i mentalvården. Alternativt kan man se den ej fysiskt närvarande katten Valle som centralgestalten, han som pojken i egenskap av att tillhöra experiment-gruppen fått som sällskap i sin instängdhet på sjukhuset.

Katten har väckt någonting hos pojken; ett slags symbios har uppstått mellan honom och katten där de blivit varandras beskyddare. Pojken som blivit "tokut" blir genom Valle en upprörd sannings-sägare och någon som äntligen finner ett sammanhang i tillvaron. Detta efter att tidigare ha förlorat skyddet i morfaderns hus, som han själv i sin förvirring i samband med dubbelmordet bränt ner.

Även katten blir illa utsatt efter att ha kastats över sjukhusmuren ut till räven, men ändå är det som att han levde om än han vore död. För pojken är han fortfarande den livs levande röda katt som kryper ihop i armvecket och spinner och talar lugnande till honom.

Prästen, som lämnat kyrkan och sitt ämbete, är beredd att ödmjukt lyssna och ta pojken på allvar, medan läkaren, trots viljan att hjälpa, i sin rationalitet och omsorg om "experimentet" förblir döv för vad galenskapen har att förmedla. För henne är det inte nog att katten varit till tröst, hon vill omforma honom till en klok och frisk och verklighetsförankrad människa. 

Det är en troskamp som pågår. Prästen fattar att pojken tror på uppståndelsen och annat obegripligt, att katten likt en frälsande gudom på nytt kan sätta honom i förbindelse med det gröna huset och himlaharpans musik - det som syns honom som enda räddningen.

Det är onekligen en vacker bild av den nordiska stjärnhimlens mystik Enquist åstadkommit med denna referens till barndomshemmet i Hjoggböle. Den som har sitt femtiotal i minne kommer säkert ihåg telefontrådarna som, fästa i husgaveln som till en resonanslåda, sjöng i vinden med en vinande svajig ton inte olik den som ibland hördes i bönhuset när någon spelade på såg.

Pojkens roll är på en och samma gång den svåraste och tacksammaste. Michael Jonsson gör den gripande och trovärdigt och klarar de kinkiga kasten mellan naiv sårbarhet och galenskapens rasande övermod. Ingela Olssons präst gestaltar tvivlet och viljan till kommunikation, medan Nina Fex har den otacksamma uppgiften att som läkare stå för verklighetsanpassningens ideal. Hennes läkare framstår som den minst sammansatta personen, åtminstone i den här uppsättningen, och hennes engagemang blir därför aldrig riktigt begripligt. 

Det är en sceniskt renskalad föreställning som utmanar och griper tag, och jag kan tänka mig att den kunde bilda underlag för livliga diskussioner, och då inte bara i psykiatriska och teologiska kretsar.

Foto: Carl Torborg, Dramaten

Herr Gustafsson i Texas

Lars Gustafssons 80-årsdag uppmärksammades i veckan utan att han själv var där. Vilket inte hindrar att han är och förblir närvarande hos de många läsare som i likhet med mig aldrig kommer att glömma honom.

Sedan hans bortgång den 2 april har jag haft ett dikturval liggande på mitt nattduksbord samtidigt som jag läst om en av hans texanska romaner, "Historien med hunden" från 1992.

Det framhålls ofta, åtminstone i Sverige, att Gustafssons bästa romaner är de som är förankrade i Sverige och hans västmanländska ursprung. Särskilt två böcker i serien "Sprickorna i muren" som han hade stor framgång med på 70-talet - "Yllet" och "Familjefesten" - brukar då nämnas. Själv hade jag allra störst utbyte av de sista i den serien, nämligen "Sigismund" och "Biodlarens död", romaner som jag vet att jag alltid kommer att återvända till och som jag dessutom finner mest typiska för hans författarskap i stort.

Jag har en känsla av att den där relativa nedvärderingen av de amerikanska romanerna sammanhänger med Gustafssons kontroversiella ställningstaganden i en del samhällsfrågor, hans uttalade liberalism och demonstrativa "exil" i Austin, Texas. Det där obligatoriska avståndstagandet från fridstöraren som inte kände sig hemma i en maktfullkomlig socialdemokrati blev ju närmast löjligt förutsägbar i det svenska kulturetablissemangets recensioner.
  
Det är kanske först nu efter hans död som man kommer att inse att Gustafsson, alla sina samhällskritiska inlägg till trots, primärt var en filosofisk författare, en sökare som vred och vände på de eviga frågorna om liv och existens, identitet och intighet. Det är då snarast en smakfråga om man föredrar dessa frågor doppade i de svala västmanländska skogssjöarnas vatten eller i de översvämmande floderna under Texas heta himmel, en fråga om hemkänsla om de syns mer angelägna mot bakgrund av svensk landsbygd än amerikansk campusmiljö.

"Historien med hunden" är en roman om en äldre amerikansk konkursdomare vars tillvaro rubbas en aning till följd av både eget handlande (han slår ihjäl en strykarhund som river runt i soporna), offentliggjorda avslöjanden (hans filosofilärare avslöjas som före detta aktiv nazist och hittas drunknad) och yttre händelser (marinan brinner och floden stiger till hotfulla nivåer). Därtill också av ett minst sagt märkligt möte med Förenta Staternas intelligentaste man på en pissoar på universitetets campus, en man som dock inte ens har kläm på Anselm av Canterburys gudsbevis.

Sällsamma saker inträffar som inte nödvändigtvis har med varann att göra, men som sammantaget ger anledning till såväl viss oro som metafysiska reflektioner kring ondska och godhet, logik och gudsbevis. Erwin Caldwell, som berättaren heter, framstår inte som någon särskilt älskvärd person, utom när han stortrivs tillsammans med styvdotterns lille son, Tom. Hans blick på den närmaste omgivningens ängsliga vegetarianism, feminism och akademiska poststrukturalism föranleder en del ironiskt bitska kommentarer som nog fortfarande kan irritera en och annan förment progressiv läsare. Boken skrevs för närmare tjugofem år sedan men känns inte det minsta daterad. 

Som vanligt tycker man sig höra herr Gustafssons stämma oavsett vilka gestalter och situationer han utprovar. Han (och vi) är ju inte en utan många, och det finns en poäng i det. Frågan om vad en människa är ställde han gång på gång men besvarade den aldrig annat än i påvisandet av de många tillstånd, identifikationer och livsöden som är möjliga. Kanske kan hon endast sammanfattas som någon som hela tiden måste välja sig själv.

Visserligen är det inte alla som vill vidgå sin bristande skuldkänsla för att ha slagit ihjäl en vidrig strykarhund och samtidigt visa obehag vid tanken på hur styvdottersonens lilla sköldpadda glömts bort och långsamt törstat ihjäl i en pappkartong som den inte förmått att ta sig ur. Men så ser det ut, lidandet, och så ser hon ut, människan på ont och gott, antingen det visar sig i gamla filosofers personliga bagage eller på annat sätt i den natur som hon själv är en del av. 

Eller finns det i själva verket onda människor, liksom det finns goda? Och är Gud verkligen god, om han nu existerar?

Förenta Staternas intelligentaste man hittas till sist mördad under rätt brutala omständigheter. Punkterad i sin uppblåsta självkänsla och berövad villfarelsen om att ha skapat ett snillrikt mekaniskt system för lösning av metafysiska problem, har han skickat allt mer hatiska meddelanden på vykort till domare Caldwell. Det förblir oklart om den överintelligente ignoranten bara är en simpel bedragare eller inte. Inte heller får vi veta vem som mördade honom (inte Caldwell, väl?). 

Klart är emellertid att redan för nio hundra år sedan formulerades det så kallade ontologiska gudsbeviset av Anselm av Canterbury och att sedan Raymundus Lullus på 1300-talet är den rätte upphovsmannen till "Ars Combinandi" - den kalkylator med vars hjälp man skulle kunna komma tillrätta med de eviga frågorna.

Kapitlen som skildrar domare Caldwells umgänge med Tom, den lille styvdottersonen, visar en sympati med barnets oförvillade blick på tillvaron, delvis som kontrast till pojkens mor och hennes kyliga karriärism. De iakttar tillsammans vad den stigande floden bär med sig av lossryckta föremål. Medan Tom är fascinerad erkänner Caldwell att han alltmer börjar undra över hur det ska sluta och om det ligger något i det där talet om global warming. 

Och när de tillsammans går på ett barnkalas blir de vittne till en trollkarl som inte bara underhåller barnen med de gängse trolleriknepen utan dessvärre också visar sig vara en riktigt ond människa. Dom finns alltså, om än de inte är många. Huruvida Gud finns ens som logisk möjlighet är däremot mera diskutabelt.

Det finns en bakgrundsfigur i berättelsen som återkommande fascinerar såväl konkursdomaren som med all säkerhet också herr Gustafsson själv. Vi möter honom aldrig, men han är en lite lätt galen författare av science fiction som skriver allt märkligare böcker om detta vad det innebär att vara människa, om att vara någon särskild.

Det är han som ställs inför den avgörande frågan om Guds existens när han faktiskt möter honom i sin egen erfarenhet, inte bara som abstrakt tänkbarhet. Och det frågan gäller är om det då verkligen är den Gud som andra också talar om, eller om det är någon annan, något alldeles nytt. 

"Slutsatser? Det går ett sår, ett avskyvärt, ett varigt sår genom världens friska, dumma yta.
Den som råkar ut för Gud kommer aldrig säkert att veta om det var Gud han råkade ut för."

Jo visst kan man sakna herr Gustafsson vid någon gisten eka vid stranden av Åmänningen. Men även den grubblande konkursdomaren som vid poolkanten låter poolrensaren gå och samtidigt på något sätt rensa honom inombords, även han har en historia att berätta som håller gammal god Gustafssonklass.

Foto: EJ.

Omläsning, omtittning, ombloggning

I den strida bokfloden har det under senare år glädjande nog förekommit en hel del nyöversättningar av klassiker. Verk av Albert Camus, Gustave Flaubert, Thomas Mann, Fjodor Dostojevskij och Louis Ferdinand Celine är några exempel på det jag själv läst tidigare och frestats läsa om. I flera fall också gjort det. 

Senast nu i dagarna har jag sett flera entusiastiska recensioner av nyutgåvan av Giuseppe Tomasi di Lampedusas "Leoparden". Det är bara sex år sedan jag äntligen tog mig för att läsa den i Eva Alexanderssons fina översättning, men jag får god lust att omedelbart kasta mig över den nya också, av Viveka Melander.

Det är en helt bedårande berättelse, främst som läsning, men även som film i regi av den store Visconti. Jag skaffade dvd:n efter läsningen, och den finns ju kvar i hyllan för förnyad bekantskap någon kväll framöver. 

Mitt tidigare blogginlägg om "Leoparden" finns här.

Bilden: Serval (lån från Wikipedia). Det som åsyftas i Lampedusas titel är en serval, inte en leopard.

Mästarnas outtömlighet och Mozarts svårmod

Häromveckan bevistade jag en kammarkonsert i Uppsala med Uppsala kammarsolister och pianisten Per Tengstrand. Ett par stora klassiska verk stod på programmet, nämligen Brahms pianokvartett i f-moll och Mozarts stråkkvintett i C-dur. Inledningsvis spelade Tengstrand också Brahms melankoliska pianostycken, op 117. En fin konsert som erinrade om de stora mästarnas rika produktion, allt det kända som finns att återvända till men även det som återstår att lära känna. Kort sagt: det outtömliga.

I det här fallet var det Mozartkvintetten (K.515) som kändes ny för mig även om jag säkert hört den förr. Det krävs ju som regel att man lyssnar och lyssnar om igen för att ett stycke musik ska "sätta sig" i det musikaliska minnesbiblioteket. Och visst vill man återvända till detta verk som måste räknas till den bästa wienklassicismen i Mozarts egen oöverträffade blandning av ljuvt och lett, av glansfull sirlighet dansande på randen av hisnande bråddjup. Denna flödande kreativitet som blandar lekfullhet och allvar så övertygande att den måste tas för given. 

Efter konserten beslöt jag mig alltså för att på allvar bekanta mig med Mozarts stråkkvintetter, särskilt de som tillkom under de sista levnadsåren och som i varje fall beträffande de två första skrevs utan beställare, av endast eget uttrycksbehov. Vilket inte hindrade att han i sitt ständiga behov av pengar försökte få dem förlagda, dock utan framgång. Jag läser och påminns om detta genis i många avseenden oblida livsöde. 

G-moll-kvintetten (K.516) känner jag väl till, ett fulländat verk som jag redan under min Mozartvurm i yngre dar fick upp öronen för. Den utgör den definitiva dementin av fördomen om Mozarts musik som huvudsakligen kvintilerande treklangsrokoko. Första satsens oroande "varför nu detta?"-tema fastnar direkt och ställer sin mollstämda fråga på lite olika sätt verket igenom. Adagiot, verkets kärna, beskriver ett sordinerat tungsinne som likväl lyckas vara det utan att urholka själen. En sorgens psalm som tvärtom erbjuder den katarsis som håller själen vid liv och förunderligt upplyft.   

De tre första minuterna av sista satsen är en förlängning av adagiot och håller fast vid samma stämningsläge. Jag undrar om inte just dessa minuter måste vara några av de mest tragiska som finns i hans musik. Det är musik för en vacker men mycket smärtsam begravning, ibland med en uppflammande men hjälpligt tyglad upprördhet. Och som därefter, helt plötsligt, byts i något helt annat, ett livligt, nästan frenetiskt gravölsmusicerande, som vore det möjligt att fördriva mörkret med en femstämmig exalterad befallning om mera ljus! Det är en evig lycka att sådant finns. Åtminstone i musiken finns.

Jag har nu upptäckt att det finns ytterligare ett Adagio som kan mäta sig i uttryckskraft med det nyss nämnda. Kvintetten i D-dur, K.593, är faktiskt nästan lika märkvärdig som den i g-moll. Även den inleds med en förstämd fråga, här i trevande dialog med cellon. När sedan Adagiot tar vid och dess andra tema kommer in, likt ett förtvivlans utrop, handlar det om samma djupa sorgsenhet, kanske också ett slags bön om lindring som mattas och slocknar i en suck av uppgivenhet.

Menuetten ger nytt livsmod, måttfullt, sakta växande. Och den mogne Mozarts mästerskap visar sig på nytt i den avslutande satsen, ett rondo ännu mer sprudlande briljant än det i g-moll-kvintettens avslutning. 
_____________________________
Jag rekommenderar gärna den utökade Takács-kvartetten i både K.516 och K. 593 (Spotify). På Youtube har jag hittat en fin ny inspelning från Esbjergs kammarmusikfestival 2015. Finns här.

Hälsningsseder och rätten att vara annorlunda - funderingar på förekommen anledning

Att handhälsa på män men vägra göra det på kvinnor, ska det vara något att bråka om? Är det inte en skitsak som på sin höjd kan åstadkomma pinsam förvirring i sociala situationer?

Nej, det handlar om "värdegrund", säger den rättrogne islamisten, en trosfråga om en åtskillnad mellan könen innebärande att män och kvinnor inte bara har olika roller utan bör behandlas olika i offentligheten. Därav misstanken att det handlar om något mer än bara majoritetssamhällets ovana vid att möta religiösa (i synnerhet muslimskt troende) personer i politik och samhällsliv. 

Att hälsa diskriminerande handlar då inte bara om annorlunda etikettsregler utan utgör en indikation på något mer grundläggande som just motiverar det högstämda talet om "värdegrund". Vilket med ens ger "skitsaken" konturer av en utmaning med åtföljande kollision mellan normsystem i vidare mening. 

En religiöst kodifierad umgängessed ställs mot en sekulär, och försvarare från vardera hållet kräver respekt och anpassning. Drivet till sin spets kräver islamisten rätten att bilda enklaver där andra lagar och förhållningssätt råder än de gemensamma, till yttermera visso med hänvisning till västerländska fri- och rättigheter. Drivet till sin spets kräver å andra sidan den västerländske demokraten likabehandling, också av könen, och kräver det även av dem som föraktar västerländska seder och vill förändra offentlig verksamhet så att den bättre överensstämmer med egen trosutövning.

Om vi i toleransen namn visar förståelse för att hälsningsceremonier skiftar och att en del hälsar sexistiskt, gör vi det förmodligen med hänvisning till ett mångkulturellt synsätt som vill vara välvilligt och inkluderande. Vi får helt enkelt vänja oss vid en del främmande sedvänjor, eftersom man i ett pluralistiskt samhälle har rätt att vara annorlunda, rätt att fritt välja tro och livsstil - åtminstone så länge det inte medför tvång gentemot andra. Var och en får bli lycklig på sin fason.

Bra. Men frågan är bara hur det står till med tvånget och om de här männen som sitter inne med hela och fulla Sanningen nöjer sig med den relativistiska acceptansen från vår sida. Frågan är var vi drar gränsen när det i grund och botten handlar om dessa personers ensidiga krav och oviljan att acceptera att offentligheten bör vara sekulär och fredad från religiösa särintressen. Problemet kokar ner till en fråga om hur relativisten ska kunna kommunicera och sammanleva med absolutisten när den senare betraktar sin religion som inte bara en privatsak.

Man har i vårt samhälle rätt att vara annorlunda, också muslimskt annorlunda. Men man har inte rätt att i religionens namn tvinga andra - individer, grupper, eller samhället i stort - att rätta sig efter andra lagar än dem som gäller i ett fritt, demokratisk samhällssystem enligt västerländsk modell. Inte ens om tvånget utövas i enklaver vid sidan av det övriga samhället. 

Ett sätt att undersöka vad som eventuellt döljer sig bakom en vägran "att godta seden dit man kommer" i "skitsaker" som den om hur man hälsar, är att ställa fundamentalisten som kräver sin trosfrihet inför ett antal frågor. Svaren på dessa frågor lär visa om formerna för hur man hälsar bara är en oskyldig etikettsfråga eller inte:

1. Godtar du principen att alla människor, inklusive kvinnor och icke troende, bör behandlas på ett icke diskriminerande sätt?

2. Godtar du individens, inklusive kvinnans, rätt att själv välja hur han/hon vill utforma sitt liv och sitt umgänge?

3. Godtar du att en muslim lämnar islam för en annan religion eller för att han/hon inte längre tror på någon Gud?

4. Anser du att det finns en rättsordning som är över- eller sidoordnad svensk lagstiftning och som därför borde få tillämpas, åtminstone bland troende?

5. Godtar du att samhället är organiserat demokratiskt sekulärt där religion är en privatsak och där samhällslivet inte regleras av samfund och prästerskap?

6. Godtar du att den muslimskt troende som så vill utformar en livsstil i enlighet med västerländska sedvänjor (t ex blir nära vän med en icke muslim), eller förespråkar du separatism under muslimsk kontroll?

 7. Godtar du att de som inte delar din tro har rätt att ifrågasätta den, ja till och med framställa den på ett sätt som du uppfattar som hädiskt och kränkande?

Är nu detta bara ännu ett misstänkliggörande av islam och muslimer? Jag anar den sortens slentrianmässiga invändning från håll där kritik mot politisk islam/islamism avfärdas som "islamofobi". Till dem vill jag bara säga a) att jag skriver på förekommen anledning och b) att det står var och en fritt att byta ut "islam" och "muslimsk" i ovanstående frågor mot valfria andra beteckningar för religiös eller ideologisk trosuppfattning. Jag tar för givet att de som inte handhälsar på kvinnor utgör en sekteristisk minoritet, åtminstone i vårt land, och därav min misstanke att det för dem rör sig om mer än enbart en puritansk sedvänja.

Till sist: rätten att vara annorlunda är i vårt samhälle så omfattande att den ibland leder till konflikter av närmast antagonistisk natur. Det är som det ska, under förutsättning att dessa konflikter inte döljs i överslätande "förståelse" utan erkänns som motsättningar vi tvingas leva med. Det är med andra ord inte konstigt att sådana motsättningar ibland omöjliggör samarbete, till exempel ett gemensamt politiskt samarbete. 

Vi bör inte tvinga någon att hälsa på det sätt "som vi gör i Sverige", för att citera statsministern. Men islamister har heller ingen rätt att påtvinga andra sina hälsningsseder och därmed sammanhängande synsätt.

Den nya censuren

Dagens DN på frukostbordet. Jag tror knappt det jag läser; det måste vara ett aprilskämt trots att vi är en bit in i maj. Ett stort välrenommerat bokförlag (Bonnier Carlsen) vill censurera Jan Lööfs barnböcker för att de innehåller "stereotyper". Han anmodas rita om, annars inga nya upplagor längre. Den Postkoloniala Kommittén för Identitetspolitiska Hänsyn har fingranskat och levererat domen: ej godkänt, rätta till, rita om! 

Nej, ännu inte riktigt så; det är förstås bara vanliga trendkänsliga redaktörer som slår sig för bröstet om sin "insikt" och "medvetenhet".

Vi är tillbaka där igen. Slaget om "Lilla hjärtat" häromåret visade vilken makt den där Kommittén i själva verket har. Självcensuren fungerar, Kommittén applåderar. 

Stereotypier? Det finns en del sådana här i världen, i själva verket rätt många. Inte bara historiskt, inte bara av sjörövare och jazzmusiker minsann. Kommittén har ett styvt jobb framför sig, men den känner sig säkert uppmuntrad av den litterära kommissarien Eva Dahlins hycklande och obekymrade svar på DN:s frågor. 

Till Jan Lööf skulle jag vilja säga: Tack för att du ger offentlighet åt detta. Din lojalitet med förlaget är alldeles obegripligt stor när du inte ber dem dra till någon stereotyp miljö där pepparn växer och helt sonika byter förlag. Ännu måste det väl finnas något förlag som inte hukar för Kommitténs ukaser, ännu de som står fria från dess finförgrenade nätverk på redaktioner och bokförlag. 

Bilden: Jan Lööfs hyllning till jazzmusiker

PS: Försvarare av förlagets agerande har dykt upp här och var och menat att ett förlag är i sin fulla rätt att refusera ett alster utan att detta ska betecknas som censur. Det är visserligen sant att man med censur som regel menar statliga myndigheters ingrepp mot misshagliga inslag i till exempel litteraturen. Och naturligtvis är förlaget i sin fulla rätt att refusera vad det vill.

Men när ett förlag självpåtaget axlar en liknande roll som censurens, det vill säga avvisar ett verk på andra än kvalitativa eller affärsmässiga grunder och manar en författare att medverka till självcensur, kan det enligt min mening vara befogat att använda censurbegreppet.

Portugisisk resa (4): Igreja do Carmo

För drygt tvåhundrasextio år sedan, närmare bestämt år 1755, skakades Lissabon sönder och samman av en jordbävning som med åtföljande tsunami och eldsvådor tog med sig tiotusentals människor i döden. Epicentrum låg i havet tjugo mil bort och man har uppskattat att det kraftiga skalvet måste ha legat nära nio på Richterskalan. 

Det var en katastrof som gav eko världen över och som fick stora återverkningar på de flesta områden, inte bara i Lissabon, Europas då fjärde största stad och en av de rikaste och mäktigaste. Hela Portugal och även delar av södra Spanien och Marocko drabbades, även om förödelsen var störst i Lissabon. Staden fick byggas upp på nytt och på ett nytt sätt, men obetalbara skatter gick förlorade för evigt. 

Att den ohyggliga katastrofen inträffade på allhelgonadagens förmiddag och att således många omkom i kyrkor och kloster under själva mässan minskade inte förskräckelsen, tvärtom; samtidens tankeliv påverkades på ett avgörande sätt. Katoliker, protestanter och upplysningens företrädare diskuterade och stred om berättigade slutsatser. Teodicéproblemet, straffdom eller inte, optimism kontra pessimism, upplysning eller jesuitiskt tänkande - se där något av det som blev föremål för dispyter. Voltaire, Kant och Rosseau var involverade i diskussionen. 

Det finns en ruin i Lissabons centrum som motiverar historiska tillbakablickar av det här slaget. Igreja do Carmo, en kyrka med tillhörande kloster från 1300-talets slut, undkom inte katastrofen, men grusades inte heller utan kvarstår som ett ramponerat monument över händelsen. Taket rasade in och all utsmyckning förstördes, men delar av kyrkans väggar och gotiska valvbågar står än idag förunderligt vackert mot den öppna skyn. Att viss rekonstruktion påbörjades men avbröts kan man förstå av att så pass mycket kvarstår.

Ett museum är inrymt i ruinen, främst med arkeologisk inriktning men även med en del konstföremål och, något överraskande, ett par peruanska mumier. 

I en av salarna ligger en figur på locket till en sarkofag, en man i långt lockigt skägg som jag inte kunde låta bli att försiktigt närma mig. Han låg nämligen ovanligt nog på sidan och liknade en som bara tog sig en eftermiddagslur, tryggt vaktad av två änglar som knappt märks bakom hans rygg. På kistans framsida en relief som visar ett sällskap på vildsvinsjakt, medan kortändarna har gängse sakrala motiv: bebådelsen och korsfästelsen. Mannen är med all säkerhet en ädling, möjligen en kungason. Hans namn: D Fernão Sanches, i övrigt inga uppgifter.

Jag missade en inskription i sten som finns vid museets ingång. I efterhand har jag inhämtat att påven Clemens VII (alias Giulio de´ Medici) där låter hälsa att han ger fyrtio dagars avlat för den kristet troende som besöker denna helgedom. 

Man kan undra om det fortfarande gäller (det är ju trots allt inte fråga om skrift i sanden) och om det i så fall gäller fyrtio dagar framåt eller bakåt i tiden. Jag tänker på den stränga maningen att inte "synda på nåden", men det kanske bara är något protestantiskt lutherskt. Hur som helst förstår jag att Igreja do Carmo en gång var en mycket framstående helgedom. Vilket förstås inte var till någon hjälp för dem som allhelgonadagen 1755 vid niotiden på förmiddagen deltog i mässan, ännu ovetande om vad som en halvtimme senare skulle komma att inträffa. 

Foto: EJ (klicka för större bilder!)

Gravyren härrör från tiden efter katastrofen.

Portugisisk resa (3): Fyren i Cascais

Fyrar hör till den kustnära havsmiljön. Behovet av att med fyrbåkars ljus varna för grund och vägleda sjöfarten har funnits i alla tider. Jag läser att man i forntiden helt enkelt tände eldar på klippor och höjder och påminns om att det första berömda fyrtornet - på ön Faros utanför Alexandria - räknas som ett av världens sju underverk. 

Fyren i Cascais påminde mig också om att dessa betydelsefulla anläggningar en gång för inte så länge sedan bemannades med vaktare, vars yrke omgavs med en speciell nimbus, en romantik med inslag av dyrkan av hav och enslighet. Vem har inte någon gång fantiserat om ett vikariat på en sådan post ute i havsbandet?

Ett litet museum i anslutning till fyren visar lokal fyrhistoria och ett antal föremål med anknytning till verksamheten, framför allt konstruktioner av linser och reflektorer. Det jag fastnade för var de optiska instrumentens sinnrika skönhet och ett citat från en viss herr C A Pinto Ferreira, som i samband med världsutställningen i Paris år 1867 så väl formulerade mitt eget intryck:

"How magnificent is the aspect of these enormous lenses of pure crystal, composed by cylindrical rings of prismatic discs. What a beautiful work, what a brilliant transparency! How much care was needed to shape their angles, faces and curves with mathematical exactitude!" 

På kvällen på hemväg från en middag i Estoril stannade jag till och betraktade ljuset från den genomstrålade, rikt reflekterade kristallen i Cascais ett par kilometer bort. 

Men kanske var det inte ljus genom en glaskristall jag såg utan ett annat ljus genom en lins av akrylplast (plexiglas), vilket tydligen numera betraktas som det lämpligaste materialet. Gör det någon skillnad - för mig och för herr Pinto Ferreia, som ju ingen av oss kan göra en jämförelse? 

Vi blev bara så fascinerade av att det kunde röra sig om ett stort stycke kristallglas, mer konstfärdigt slipat än de vinglas från Småland eller Böhmen som vi ogärna byter ut mot andra. 

Foto: EJ.

Portugisisk resa (2): Fadokväll

Få städer lär vara så unikt förknippad med en särskild musikgenre som Lissabon. Fadon härskar oinskränkt i dess egen hemstad. Musikutbudet i övrigt är vad jag kunnat se inte särskilt stort, men det kompenseras väl av de många restauranger och spelställen där den som vill höra fado kan få sitt behov tillfredsställt vilken kväll i veckan som helst.

Vi valde Clube de Fado, ett av de mer etablerade ställena i Alfama som håller sig med ett "stall" av artister så pass kända att de finns representerade på skivmarknaden. För den som undersöker saken blir det snart uppenbart att det finns många sångare som är lika hörvärda som de världsberömda Mariza och Cristina Branco.

Amlia Rodrigues (1920-1999) var den som med sin vackra altröst, sitt artisteri och sin filmstjärne-status gjorde fadon känd världen över. Jag hade turen att befinna mig på Algarvekusten en gång på sjuttiotalet när hon uppträdde på en tjurfäktnings-arena i Portimão. Jag minns stämningen när mörkret föll och ljuskäglan fokuserade hennes gestalt. Hon stod där nere vid arenans ena sida i svart långklänning och med lätt bakåtlyft huvud, suverän, drottninglik, redan en ikon. Enastående både som sångerska och som karriär och levnadsöde - från fattig fruktförsäljare på Lissabons kajer till världsberömmelse som en av 1900-talets största röster. 

Jag lyssnade mycket på Amalia på den tiden, men kom aldrig vidare till andra artister. Hon förblev länge, för mig och för många andra, enastående. Sedan de åren har mycket hänt och jag har för egen del senare haft stort utbyte av de gedigna kunskaper som fadokännarna Thomas Nydahl och Ulf Bergqvist förmedlat i sina böcker och blogginlägg.

Den här kvällen på Clube de Fado fick jag bekräftat att också de mindre namnkunniga bland dagens artister verkligen håller en hög nivå. Vi fick ett bord nära spelplatsen och de flinka servitörerna meddelade redan med menyn att fyra artister skulle uppträda med början 21.15. Klockan gick en bit längre än så innan den röda lampan tändes, sorlet lade sig och den första sångerskan kom in tillsammans med två musiker, en på akustisk och en på portugisisk gitarr. 

Bara det - att endast ackompanjeras av två gitarrer - säger allt om vilken tonsäkerhet och vokal bärighet som krävs av sångsolisten, i synnerhet som musikerna är av toppklass och ackompanjerar på ett sätt som inte så mycket ger stöd som att de tillför egna tonslingor och ornament i en konstfull, polyfon väv. 

Ingen av dem som uppträder presenteras eller presenterar sig själva, ingen säger något, det är bara sången och musiken som talar när var och en av sångarna sjunger fyra sånger och sedan försvinner ut med en bugning mot publiken och musikerna. Efter en paus för mat och prat kommer så nästa in. 

När det är dags för det fjärde och sista uppträdandet visar sig bara musikerna; gitarristen är nämligen en musiker som även sjunger, och han gör det mycket bra. 

Vid pass midnatt när jag ber om notan ber jag samtidigt att få namnen noterade. De tre sångerskorna var i tur och ordning (bilderna uppifrån och ned) Maria Emilia, Cristiana Águas och Carolina. Gitarristen/sångaren heter Carlos Leitão. Tyvärr fick jag inte namnet på den mycket skicklige musikern på portugisisk gitarr. I synnerhet i sångerna med snabbt tempo uppvisade denna varierade lilla ensemble en imponerande samspelthet.

De fiskrätter som serverades var dessutom av utmärkt kvalitet. Ett vitt vin har jag också antecknat som en ny favorit, med förhoppning om att Systembolaget också hittar det. Planalto - ännu ett minnesvärt namn från Portugal.

Foto: EJ (Obs! bilderna är som vanligt klickbara)