Niccolò dell´Arcas påsk

I centrala Bologna, alldeles i närheten av Piazza Maggiore, ligger barockkyrkan Santa Maria della Vita. I den kyrkan finns ett rum med ett enastående verk av Niccolò dell´Arca, en skulptör från 1400-talets Italien om vars liv mycket litet är känt, det mesta bara gissningar. Men delar av mästarens verk har bevarats, gudskelov även "Compianto sul Christo morto".

Jag minns att jag första gången när jag kom in där var nära att rygga tillbaka inför den känslostorm som slog emot mig från de sex terrakottafigurerna i naturlig storlek. Sex gestalter, fyra kvinnor och två män, bildar en halvcirkel kring en sjunde, den döde Kristus liggande på en provisorisk bädd på golvet. Här finns ingen inramande miljö, men det bör vara just efter korsnedtagningen eller strax innan gravläggningen. Här finns bara individer i akutfasen av en sorg som alla utom en ger ett tämligen ohejdat utlopp.

Deras emotionella uttryck är så realistiskt återgivna att man som betraktare baxnar och omedelbart dras in i kraftfältet. Ett moment i tiden har stannat, mimik och gester frysts och laddats med en oerhörd energi. Det finns en häftig framåtrörelse, närmast språngartad, hos de båda kvinnorna till höger, en rörelse som framhävs av vinddraget i klädedräkt och huvudbonader men som samtidigt, just nu, bromsas upp av en avvärjande motrörelse i armar och händer.

Vi befinner oss mitt i den förtvivlan som följer av insikten om att han som ligger där är död, oväckbar, inte längre en ibland oss. Vi är fjärran från den lugna tillförsikten om uppståndelsen från de döda.

Vilka är de? Längst till vänster står Josef Arimataia, den man som var behjälplig vid nedtagningen från korset och iordningställde graven. Han har ännu inte rest sig upp, upptagen som han är av de praktiska bestyren. Med tången i bältet och hammaren i handen syns han visserligen allvarlig men i full kontroll. 

Den andre mannen i mitten är aposteln Johannes. Hans pose är märklig, något bortvänd, manteln åtdragen, ena handen under hakan och med en återhållen grimas som om han kämpade för att inte dras med i kvinnornas restlösa utgjutelser.

Kvinnorna bär alla namnet Maria - från vänster Maria Salome, jungfru Maria, Maria Kleofas hustru (släkt med jungfrun) och Maria Magdalena. Jungfrun är här ingen ung madonna utan en äldre kvinna med så hårt knäppta händer att man nästan hör hur det knäpper i lederna. Enbart händerna i detta mästerverk är för övrigt värt ett eget studium. De mest utlevande är de båda sistnämnda, som trots sina fotsida dräkter också är de mest sensuellt utformade med en uppenbar erotisk utstrålning. 

Dessa skulpturer var en gång polykroma men är nog ännu vackrare nu när nästan all färg flagnat och bara det melerade lergodset återstår. Ingen som besöker den på många sätt sevärda staden Bologna bör lämna den utan att ha beundrat detta konstverk.

Den musik jag lyssnat till medan jag skriver detta är av Franz Liszt, ur hans "Harmonies poétiques et religieuses". I detta pianoverk finns ett sjutton minuter långt stycke, "Pensée des morts", vilket som titeln anger manar till tankar på de döda. 

Det börjar med några trevande ackord i en melodi som flyttas mellan oktaverna men som inte riktigt anvisar en riktning eller vart det ska bära hän. Men så ringer klockor och någonting inträffar som liknar ett explosivt utbrott över hela registret. Var och en må själv tolka innehållet, men här blandas vrede och förtvivlan med den stilla sorg som så småningom också ger rum för eftersinnande tankar och ljusa minnen. I varje fall hör jag det så. 

De sista sju minuternas vandrande trioler för tankarna till Beethovens månskenssonat och måste vara något av det vackraste Liszt åstadkom. Med Svjatoslav Richter vid flygeln är man garanterad bästa möjliga tolkning.

Finns det då någon poesins motsvarighet till den skoningslöst realistiske Niccoló dell´Arca och den romantiske Liszt, någon som i ord förmått uttrycka något av det vi ser men inte hör från Maria-kvinnornas vidöppna munnar? Det finns det med all säkerhet. 

Men jag tänker mig att det ändå huvudsakligen handlar om oartikulerade rop och högljudd gråt och låter det stanna därvid. 

______________________________________________

- För den som vill se närbilder av skulpturgruppen rekommenderar jag en film på Youtube här.
- Svjatoslav Richter spelar Liszts "Pensée des morts" på Spotify här. Youtube har en annan inspelning med honom med sämre ljud här.
- Bilderna är hämtade från nätet, bland annat Wikipedia.

Musse Pigg eller passionshistorien

Intervjuad i DN säger operasångerskan Kerstin Avemo följande om sin barndoms skolning i sång och musik och dramatik:

"Från det jag var sex sju år spelade jag piano och cello, sjöng i barnkörer, högkyrkliga allvarliga psalmer. Inga gulliga Disneylåtar som barn får sjunga nu. Jag tror att man missförstår dem. Barn har ett intresse för det tragiska och hemska. Passionsberättelsen är faktiskt mycket mer intressant än Musse Pigg:"

Jag tror ju att hon har helt rätt men blir ändå lite häpen över att höra det sägas så självklart utan omsvep. 

Jag tänker på min egen barndom och de bibelberättelser som ersatte Disney och annat möjligen ännu roligare. Jag har aldrig sörjt över att jag missade ett tidigt grundlagt och därigenom bestående förhållande till Kalle Anka. Däremot har jag, så här i efterhand, känt glädje över att ha fått inte bara NT och passionshistorien utan även GT:s fantastiska och inte sällan barnförbjudna berättelser med modersmjölken. Ett kapitel läst av pappa varje kväll innan gudsomhaver och sovdags blev slutligen till hela bibeln från pärm till pärm nästan två gånger om. Inga tecknade filmer men väl söndagsskolans flanellografbilder med psalmsöndagens Messias ridande på en åsna, på väg mot kommande förnedring och avrättning.

Jag tänker också på Kerstin Avemos genombrott på operascenen i början av 2000-talet. Det var i rollen som Lucia i Donizettis "Lucia di Lammermoor" som hon sjöng och agerade så dramatiskt realistiskt att folk svimmade i bänkarna. Det gick så långt att man nödgades varna publiken i förväg för den så kallade vansinnesarian när Lucia i raseri och förtvivlan skär och sticker sig själv så att blodet rinner. 

Det var ju inte bara blodet, det var i allra högsta grad en fråga om sång som gav uttryck åt ett allvar som inte gick att ta miste på. 

Bilden: Kerstin Avemo i rollen som Lucia i "Lucia di Lammermoor" på Confidencen, 2002

Ord i present

Fjolårets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, fick priset för en serie dokumentär-romaner, ett slags litterära reportage byggda på omfattande intervjuer. Under samlingsrubriken "Utopins röster - Historien om den röda människan" ville hon skildra "sovjetmänniskan" med hjälp av hennes eget vittnesbörd.

Jag ville gärna läsa henne och frågan var bara vilken bok jag i första hand skulle välja. Infallsvinklarna varierar: Tjernobyl. Krigets kvinnor. Postsovjetisk verklighet. Barndoms-minnen från kriget.

Jag stannade för den sistnämnda med titeln "De sista vittnena. Solo för barnröst". I ett stort antal starkt komprimerade berättelser beskrivs de händelser från krigsåren som särskilt etsat sig fast i intervjupersonernas minne. Var och en namnges tillsammans med nuvarande yrkesverksamhet och åldern man var i när det återberättade hände. 

Det handlar förstås om oskyldiga barns traumatiserande upplevelser av dödligt våld, flykt, bomber, bränder, hunger, separationer - all tänkbar utsatthet. Vissa partier är rent fasansfull läsning.

Men där finns också ljusglimtar, gripande inslag om mödosamt upprätthållen civilisation och mänsklighet mitt i grymheten och lidandena. Jag fastnade särskilt för vad Nadja Gorbatjova, 7 år, nu tevemedarbetare, hade att säga om nyårsfirandet:

Något slags gran tog vi ändå in till nyår. Det var naturligtvis mamma som tänkte på att vi skulle ha en barndom. Ur böcker klippte vi ut färggranna bilder, vi gjorde girlanger av gamla snören och kulor av papper - den ena sidan var vit och den andra var svart. Den dagen log alla extra mycket mot varandra, och i stället för presenter (sådana hade vi inte) lade vi små lappar med anteckningar under granen.

På mina lappar hade jag skrivit till mamma: "Mamsingen jag tycker väldigt mycket om dig. Väldigt, väldigt mycket!" Vi gav varandra ord i present.

(Ur "De sista vittnena", Ersatz, 2015, s 154)

Rävarna kommer om natten

Foto: Graziano Arici

Jag kan inte stilla mig när det gäller den nederländske författaren Cees Nooteboom. Förlaget Modernista gör en fin insats genom att återutge hans romaner på svenska, kompletterade med något enstaka verk som tidigare ej översatts. Förhoppningsvis fortsätter man utgivningen med såväl resterande fiktion som en del av den essäistik och de reseberättelser som återstår att översätta.

I väntan på att novellsamlingen ´s Nachts Komen de Vossen (på engelska "The Foxes Come at Night", Maclehouse Press 2011, originalet från 2009) ska komma på svenska har jag läst den engelska utgåvan. Det är en tunn liten bok med tungt vägande innehåll, vilket ju som regel är fallet när vi pratar Nooteboom.

Han är en gammal man nu och jag hoppas att Nobelkommittén insett att det brådskar. Sent i livet är för övrigt den stämning som präglar dessa korta berättelser. De handlar om individer som i ensamhet återvänder, faktiskt eller i minnet, till en plats man en gång besökte tillsammans med någon eller flera andra; individer som hunnit bli seniorer och som inför ett gulnat fotografi tankfullt erinrar sig var, när och hur det en gång begav sig och hur det sedan blev. 

Tanken att det kunde blivit mångfalt annorlunda, och att man nu är en annan och ser sakerna i ett delvis annat ljus. Lätt självironiska kommentarer som bräckligt skydd och inre dialoger kretsande kring minnena och vemodet. Tilltal som inte längre når den andra - fast kanske ändå... De andras, de dödas, liv som man inbillar sig går att summera, nu när ens eget liv närmar sig en avslutning. Den sortens stoff.

Samtliga berättelser tilldrar sig i medelhavsmiljöer i havets omedelbara närhet. Där finns han som låter breven från brevväxlingen med en ungdomsförälskelse flyta bort på vattnet vid en speciell kajplats i Venedig. Och där finns han som i sällskap med sin dåvarande kvinna blev vittne till ett annat pars gräl på en strandservering under ett ödesdigert åskväder. 

Där finns också han som minns gänget och en viss Paula, den äventyrliga, gäckande omslagsflickan, och hur de en gång spelade högt på casinot den sista gången de sågs. Och hon, den gamla änkan, som på den spanska solkusten försöker hålla livsmodet uppe med hjälp av aftonens gin tonic, endast uppvaktad av den likaledes åldrande servitören på syltan strax intill. 

Och inte minst - där är han som försöker komma underfund med sin expansive vän Heinz, den alkoholiserade vice honorärkonsuln, och dennes brokiga liv och sorgliga öde. Likväl tvingad att dra slutsatsen att man inte kommer så mycket längre än till minnesbilder, konstruktioner, liv som dikt: "We are our secrets, and, if all goes well, we will take them with us to where no-one could touch them."

Nooteboom förser ofta sina figurer med bildade referenser som ger texten ett lekfullt intellektuellt drag. Hans intresse för resor, konst och livsåskådning slår igenom utan att texten blir torr eller redovisande. Han litar mer till poetiska formuleringar, kvicka metaforer och distinkt tecknade miljöer än till dramatiska händelser. 

Dramat ligger i förekommande fall i det förflutna och framträder på nytt i minnesperspektiv. Återupplivat och reflekterat bildar det i vissa fall kärnan i berättelsen, medan i andra fall beskrivningen av nuet i relation till årens gång, brutna relationer och fullbordade livsförlopp räcker fullt ut för att väcka den existentiella begrundan som både författaren och hans företrädare är fångade av. 

Och vad betyder då titeln? Ett uttryck fällt av någon som aldrig förklarade sig och som kanske just därför etsade sig fast i minnet hos ett par personer i en av novellerna. 

Vad för slags rävar är det som hemsöker oss nattetid? Nooteboom tvingar både protagonister och läsare att själva tänka efter. 

Tårkruset

I en dikt från september 1923 frammanar Rainer Maria Rilke våra inre bilder av krukformiga kärl. Dikten - som har titeln "Tårkruset" - börjar oförmedlat att tala om de andra, de som kan tänkas vara fyllda av vin eller olja, innan den ställer oss inför jaget, som metaforiskt liknas vid det krus som "uppsamlar tårarnas ström".

Andra bräddas med vin, och andra olja förgyller.
Kring deras bukiga rymd krukformen sluter sin
   dröm,
Jag som ett lägre kärl och smalast till omfånget,
   fyller
här ett annat behov, uppsamlar tårarnas ström.

Vinet får ålderns must, och oljan klarnar i kruset.
Vad som med tårflödet sker? - Bitter dess rikedom
tyngde mig, kom mig att imma och återspeglade
   ljuset, 
gjorde mig sprucken till sist och gjorde mig tom.

                              (Svensk tolkning: Per-Erik Wahlund)

Vätskor som mognar på olika sätt, till mustighet och klarhet, eller endast övergår i imma och bittra smaker. Rilke finner några målande ord för ett huvudsakligen inre tårflöde som stiger upp i ögonen som en immande spegel och som uppsamlat inom jaget tynger så till den grad att kruset spricker och genom sprickorna töms. 

Fyllas och tömmas. Så läser jag dikten, som på en gång talar om livets lagrade sorger och en tomhet som kunde uppfattas både som lättnad och som själv en sorgens orsak.

Giorgio Morandi (1890-1964) var 1900-talets störste målare av stilleben. Han var dessutom monomant upptagen av samma motiv livet igenom. Det finns visserligen också landskap och några enstaka självporträtt av hans hand, men huvudsakligen var det vaser, krukor, flaskor och skålar som han målade, om och om igen. Och alltid i en mycket dämpad, atmosfärisk kolorit som alltmer kom att gå i skalor av grått och beige. Som om ett tunt kritdamm slutligen lägrat sig över tillvaron. 

Jag har alltid stannat till lite extra inför ett stilleben av Morandi när det som oftast (utom i hemstaden Bologna) dyker upp som enskilda exempel på hans konst i museer världen över. Jag grips av känsligheten för materia och komposition som tillsammans med det sparsamma ljuset är på väg att lyfta bilderna ur deras tinglighet till något mer abstrakt. På äldre dar gjorde han många akvareller som ytterligare underströk den tendensen. Det oavgjorda spelet mellan figur och grund, yta och djup får tingen att sväva. 

Hans bilder inducerar en meditativ blick på de uppställda föremålen, på deras brukbarhet och deras abstraherade skönhet. Kopplingen till Rilkes diktrad om kruset som en sluten rymd kring en tårfylld dröm ter sig inte orimlig. I synnerhet som jag nu också lärt mig att tårkrus faktiskt existerat, eller i varje fall det man antagit vara funktionen hos en del antika gravfynd av det slag som på engelska kallas lacromatory.

Valet av musik till poesi och konst av det här slaget kan ske på olika grunder, men knappast annat än utifrån det kontemplerande anslag som redan antytts. Nära till hands ligger att tänka på "minimalism", men då inte nödvändigtvis bara till de mest gångbara namnen under den etiketten. 

Jag väljer associationen till Federico Mompou (1893-1987) och några av hans pianostycken ur "Musica Callada" - tystnadens sånger. Och gärna då det urval som Arcadi Volodos gjorde för ett par år sedan på en med rätta mycket uppmärksammad cd. Det tycks som om Volodos, känd som en framstående virtuos, här stannat till och fördjupat sig i de tystnader som Mompou paradoxalt nog ville tonsätta. Särskilt nummer XV och XXIV tycker jag är kongeniala med Rilkes dikt och de mästerliga bilderna av Morandi som jag visat här, inte minst etsningen här nedan.

______________________________________________

Dikten av Rainer Maria Rilke har jag hämtat ur "Tolv prisvärda poeter" en antologi av Jan Broberg (En bok för alla, 1995).
Samtliga bilder är av Giorgio Morandi - ovanifrån: två oljemålningar, två akvareller och en etsning.
Arcadi Volodos spelar Federico Mompou på en Sony-skiva som finns på Spotify här.

Kammarmusikaliska höjder

Konserten i lördags, den lever kvar inom mig ännu. Den här gången hade Janine Jansen ingen orkester bakom sig, däremot en pianistkollega gjord av samma genommusikaliska virke. Alexander Gavrylyuk heter han som så skickligt samspelade med henne i några av kammarmusikens glansfullaste verk i sättningen violin och piano.

Samspel, ja. Programmet inleddes med Francis Poulencs violinsonat. Poulenc som apropå balansen mellan violin och piano lär ha yttrat att den bara kan uppnås genom instrumentens likabehandling: "En primadonnaviolin ovanpå brutna pianoackord får mig att kasta upp". Han tonsatte som han lärde, får man väl säga. 

Även om denne katolske spjuver gärna höll sig i närheten av populärmusikaliska tongångar och lekte sofistikerat med music hall-traditionen har hans musik en lustfylld komplexitet som gör den attraktiv för både tränade och otränade öron. Och trots att denna sonat, och särskilt sista satsens presto tragico, är ägnad minnet av Federico Garcia Lorcas brutala öde under spanska inbördeskriget, bjuder den förutom dramatik även på behagfull lyrik. Mera temperamentsfullt än som under denna afton har den nog aldrig spelats, och inte heller har väl kontrasterna framstått häftigare, inte minst i sista satsens kast mellan vredesutbrott och stilla melankoli. Den här sonaten är bestämt ett större verk än man i förstone kan tro.

Johannes Brahms tredje violinsonat i d-moll är givetvis ett av mästerverken i genren. I likhet med Poulenc var Brahms en boren melodiker som all sin ambitiösa konstfullhet till trots aldrig svek denna sin ådra. Som den Brahmsdyrkare jag är och förblir kunde jag bara tårögd ta emot vad Jansen och Gavrylyuk lät höra, allt från de första silvriga tonslingorna till det andaktsfulla adagiot, den lustigt flörtiga tredje satsen och det avslutande virtuosa prestot. Även detta en komposition med jämlikt fördelat spel, frånsett adagiot där pianot onekligen har en mer ackompanjerande roll till violinens sångbara melodi.

Efter paus ett kliv in den polske impressionisten Karol Szymanowskis skimrande klangvärldar, där violinen med förkärlek vistas i de högre registrens mest eteriska skikt. I "Myter", op. 30, diktar tonsättaren fritt kring de tre klassiska berättelserna om Arethusa, Narcissus och Pan. Det är oavbrutet fascinerande med turer i de mest oväntade riktningar. Källor som vattras, svärmande liv, blank stillhet och vindlande jakter. Speltekniskt hur svårt som helst.

Sist Sergei Prokofjevs andra violinsonat, i D-dur, op 94b, där b:et står för att det rör sig om en transkription från flöjt till violin. Den legendariske violinisten David Ojstrach övertygade tonsättaren om att detta verk egentligen skulle dra fördel av en sådan bearbetning. Det är nyklassicism när den är som bäst och vackrast, med det där kryddiga dissonanta motståndet som bara gör melodierna desto mer oundgängliga och tilltalande. Prokofjev är ju urstyv när det gäller att skapa den här sortens glansfullhet, och den virtuositet som krävs för utförandet av scherzot och sista satsen är utomordentlig och väl lämpad att få publiken att resa sig i bänkarna när sista ackordet klingat ut. 

"To calm down a little", som Jansen sa, fick vi höra andantet ur Brahms andra violinsonat som extranummer.

Samtliga dessa verk kräver inte bara stor spelskicklighet utan är även avslöjande vad gäller förmågan att gestalta deras skiftesrika innehåll. Genomgående är det också fråga om verk som på ett intressant sätt understryker den melodiska skönhetens betydelse i musiken. Vilken ynnest att få dem presenterade på detta sätt av dessa mästare på var sitt av den klassiska musikens kanske allra viktigaste instrument. Så roligt också att se stora salen så välfylld vid en konsert med kammarmusik på programmet. 

Foto: Jan-Olav Wedin

Det förbjudna p-ordet

Det kan inte vara en slump, och det måste vara många med mig som noterat det, att det finns ett ord som är mer tabuerat än de flesta andra för närvarande. Men nej, jag syftar inte på n-ordet.

Jag syftar på p-ordet. Det är oklart varför, men det tycks försvunnet ur den offentliga debatten. Jag misstänker att vi ser ännu en triumf för the therapeutic community med dess förment positiva tänkande. 

Ingen av alla dessa representanter som framträder i massmedia - politiker, tjänstefolk, ombud, opinionsbildare - vill längre ta ordet problem i sin mun. Alla har uppenbarligen gått samma mediekurs där man lärt ut att det heter utmaning och ingenting annat. Alla upprepar ordet gång på gång, nästan som en besvärjelse, som om man tänkte att problemen undgås på så vis:

Okej, vi har det vi förr kallade ett problem här, men i själva verket är det en utmaning, det vill säga inte ett bekymmer utan en stimulerande uppgift.

Häromdagen hörde jag det igen till övermått, och typiskt nog från en av dessa politiker som talet forsar ur munnen på. Den nya så kallade superministern erkände att kommunerna står inför en utmaning. Så nu vet vi det.

Kärleksdikter

Kjell Espmark är enligt min mening en av våra allra bästa nu levande poeter. Jag har sagt det förut men vill gärna påpeka det på nytt. När han nu ger ut "Dikter om kärlek" (Norstedts, 2016) tänkte jag omedelbart på en av hans tidigare dikter, den smärtsamt vackraste dikt jag vet om kärlek och som jag första gången såg i en dödsannons och klippte ut. Dödsannonsen var hans egen hustrus. Dikten publicerades sedan i "De levande har inga gravar", som utgavs 2002, och den är inspirerad av en antik gravrelief med två sammanlänkade gestalter där den ene är på väg att gå förlorad i stenen. 

Jag visste alltså att kärleken är ett viktigt tema i Espmarks diktning, vilket eftertryckligen bekräftas i och med den nya boken. Den visar sig vara en urvalsvolym där poeten själv samlat ihop vad han under ett långt liv åstadkommit i ämnet. 

Och här upptäcker jag nu att en del av dikten från dödsannonsen finns i ett tidigare sammanhang under titeln "Avsked" (ur "Ett försök till liv, 1979). Ett centralt avsnitt har återanvänts drygt tjugo år senare inför en grav som tvingat poeten att ånyo föra en dialog, denna gång med den del av honom själv som nu hotar att slitas loss och lämna honom stympad kvar. Det som i den första diktens gemensamma möte med reliefen erinrade om ett avsked på en flygplats blir nu en fråga om "den levandes rop efter delen som dör", "ett avsked från den andras sinnen och den andras ilande minnen".

Kärleken har många ansikten och dikterna ger prov på inlevelse i all dess mångfald, i egen såväl som andras lycka och lidande. Flera av dikterna bjuder på ett tilltal ur den andras perspektiv, till och med när rösten hörs från dödsriket. Även artefakter förkroppsligas, får liv och talar. Minnesspår och lämningar, liv i det eviga nuets evokation.

Det är överlag sinnlig tankedikt när den är som bäst, men ingen starkare än den jag en gång klippte ut och länge förvarade på mitt skrivbord. Jag måste få citera den i sin helhet:

Minns du den grekiska gravreliefen -
ett avsked av sten:
den ena ska just gå förlorad i stenen,
den andra stanna i sitt halva liv.
Svårt att se var de två gestalterna
ska kunna skiljas åt. Den enas hand
är ju en del av den andras höft,
den enas böjda huvud ett stycke
av den andras skakande skuldra.
Denna stund måste vara
inte bara den döendes avsked
från det liv som gnistrar i stenen
och den levandes rop efter delen som dör
utan också ett avsked från den andras sinnen
och den andras ilande minnen,
från det lånade öga man såg igenom
och det liv den andra levt i en.
Den som just har dött
dröjer ett tidlöst ögonblick 
under ett böljande lövvalv av sten
för att trösta den som blir kvar.

Magdalena vid nattlampan

Jag skulle vilja, idag, att gräset vitnade och att jag

kunde trampa ned påtagligheten i att se dig lida: 

jag skulle ej betrakta dödens skrovligt hårda form

under din unga hand. Någon dag kommer andra,

likväl mindre fyllda av åtrå än jag, att dra av ditt

linne, ta ditt läger i besittning. Men när de ger sig

av skall de glömma att släcka lampan, och genom

flammans dolk skall några droppar olja utgjutas 

över den omöjliga lösningen.

Så skrev René Char (1907-1988) i en dikt med ovanstående rubrik och med direkt hänvisning till en berömd målning av George de la Tour (1593-1652).

En ung kvinna sitter i djup begrundan vid en oljelampa med ena handen vilande på ett kranium. Målningen finns i flera versioner och jag har här valt en annan än den mest kända i Louvren, vilken den dock i allt väsentligt liknar. Enda skillnaden är en något varmare rostton i det omgivande dunklet och att ljuslågan förlängts i en osande rökslinga. 

Jag ska erkänna att René Char ibland testar min tålmodighet med en del av sina surrealistiskt influerade dikter. Å andra sidan lockar han mig lika ofta, som här, med oväntat klarspråk och associationer som inte är mer slutna än att jag kan hitta en ingång och låta mig föras vidare. 

Här har vi uppenbarligen att göra med en erotiskt berörd betraktare som helst vill bortse från dödens påtagliga skrovlighet och i stället uttalar en profetia (en önsketanke?) om att denna inåtvända, botgörande kvinna ännu inte gått förlorad för den sinnliga njutningen. 

Men det verkligt provocerande i dikten är inte dess dubbelexponering av andligt och köttsligt begär. Det är i stället den sista meningen, som flyttar blicken till oljelampans eldslåga, till oljan som fortsatt brinner och utgjuts "över den omöjliga lösningen". Vilken är då den, lösningen som inte låter sig förverkligas? 

Det är laddad och mångtydig materia som Char rör sig med; olja är medel för både smörjelse och ljus. Och eldens flammande dolk förmår inte förgöra lidandets varför utan osar av den förgänglighet som de la Tour vill påminna oss om.

När jag tänkte på musik som kunde knytas till detta oemotståndliga konstverk och denna vackra dikt kom Francois Couperin (1668-1773) genast för mig, närmare bestämt hans "Trois Leçons de Ténèbres". Egentligen var det nog den där titeln, använd också av flera andra av den franska barockens kompositörer, som först dök upp i bakhuvudet. 

Titeln antyder mörkerlektioner, eller för att undvika alla associationer till körkortsutbildning: de lärdomar som fritt översatt kanske kunde benämnas hemläxor i mörkret. Läxor som livet ofrånkomligen bär med sig och som föranleder frågor utan lättvunna svar, gåtor som förblir olösta. 

Tre lektioner har Couperin skänkt oss, av vilka den sista är för två röster som i solon och överjordiskt vackra duetter återger vad som mycket väl skulle kunna ses som en klärobskyr i musikalisk tappning, eller som ett ackompanjemang till den smittande försjunkenhet som de la Tour frammanar i sin bild av Maria Magdalena.

Couperin är även känd för sina samlingar av cembalostycken med fantasifulla beteckningar. På samma sätt som långt senare i romantiken syftar de till att med stor variationsrikedom stimulera lyssnarens associationer och skapa en speciell atmosfär, ett visst stämningsläge. Ett stycke med den unika och gåtfulla beteckningen "Les Baricades Mistérieuses" (De mysteriösa barrikaderna) har gett upphov till många tolkningsförslag. 

Även denna musik kan göras intressant i sammanhang med Chars mysteriösa formulering i slutet av dikten. Det är ett rondo som upprepar ett tema om och om igen, som om en lösning hägrade, ändå vore möjlig. 

Den som letar på nätet finner att dessa barrikader kan tänkas handla om hinder och motsättningar av mycket olika slag. Spekulationerna finns listade (bland annat här) och innefattar mångahanda som kan skapa en problematisk kommunikation människor emellan - från metafysikens stridigheter om det gudomligas immanens eller transcendens till det delikata problemet med att forcera kvinnors lager av linnen och bälten för kyskhetens bevarande. Återigen både högt och lågt, andligt och köttsligt, i en blandning som jag anar att ingen av dessa storheter inom var sitt konstområde stod främmande inför.

Vilket det brännande problemet är lämnar dock Char i läsarens knä. Att olösligheten har del i det som George de la Tour lagt i Magdalenas knä är troligt, men poeten vill rikta blicken på mer än bara lidandet och botgöringen i denna ytterligt sensuella målning.
______________________________

Couperins "Trois Leçons de Ténèbres" finns streamad både på Youtube (första delen i en mycket fin tolkning här) och Spotify (där Sandrine Piau och Veronique Gens blandar sina röster i de undersköna duetterna i tredje delen här). 

"Les Baricades Mistérieuses" finns i många versioner utförda både på cembalo, piano och luta. Här pianisten Georges Cziffra och här cembalisten Scott Ross (Youtube).

Prosadikten av René Char är hämtad ur "Stränghet i ett mandelregn" (vilken underbar titel!) som utgavs på Norstedts, 1982. En urvalsvolym med tolkningar av Lars Bergquist.

George de la Tour: Magdalena vid nattlampan. Ovanstående version med den rykande lågan finns i Los Angeles County Museum of Art.

En trippel

Jag roar mig ibland med att tänka ihop bildkonst, dikt och musik, ett verk av vardera. Inte alltid givna eller nödvändiga samband, men förbindelselänkar som kan se lite olika ut. Det är inte ens alltid möjligt att nyktert redogöra för associationerna; de är subjektiva om än med vissa anspråk på att trots allt kunna förmedla någonting intersubjektivt övertygande. Ibland uppstår de av sig självt, som till exempel när jag skrev om några noveller av Herman Hesse (här).

Förhållandet mellan dikt och bild finns kanske tydligast uttryckt i ekfrasen, där diktaren ser ett bildkonstverk och omvandlar det till skrift, beskriver det, låter det i en tolkning uppstå i en ny form. 

Inte så sällan, oftast under romantiken, ser man också att en kompositör av ett pianostycke låtit sig inspireras av en dikt eller en diktstrof som anges i citat överst på notbladet. I övrigt är förhållandet mellan dikt/text och musik allmänt bekant i form av sånger för en eller flera röster: solister eller körer.

Ett angivet samband mellan bild och musik är nog det minst vanliga. Men bortsett från de synestetiska förnimmelser som en del människor är begåvade med (t ex förmågan att förknippa toner med färger) så finns faktiskt kompositioner där tavlor inspirerat till musik. Modest Mussorgskijs pianosvit "Tavlor på en utställning" är det mest kända exemplet. 

Att omvänt specifika musikstycken inspirerat till måleri eller annan bildkonst har jag däremot inga exempel på, men det finns säkert. Det jag närmast kan tänka mig är i så fall balettmusik som utlöst impulser till scenografisk konst. Givetvis också på ett sätt de designade skivomslag som presenterar ett redan befintligt konstverk som åtminstone på något plan anknyter till musiken.

Hur är det då med trippelkombinationer av bild, text och musik? Här tangerar vi drömmen om allkonstverket, operan. Och möjligen också den moderna videofilmen. I operan tillkommer ju dessutom skådespeleriet, teaterkonsten. Att scenografiskt bestämma rummet där sången och musiken och agerandet framspelas tillför ett visuellt komplement vars betydelse inte bör underskattas.

Ändå har det jag här kallar för en trippel ingenting med opera att göra. Det är naturligtvis mycket mer anspråkslöst än så. Det är en lek med associationer, ett sätt att söka och undersöka tematiska släktskaper som gestaltats på olika sätt i olika konstarter utan att ha blivit till i gemensamhet.

Jag återkommer med prov på vad jag menar.

Foto: EJ.

Vid flygeln: Radu Lupu

Filharmonikerna gästades igår (och i torsdags) av dirigenten David Zinman och pianisten Radu Lupu. Det var främst för den senares skull jag inte ville missa tillfället, men programmet var också lockande: Mozarts tjugosjunde och sista pianokonsert, K 595, ett verk från hans sista levnadsår, och Bruckners väldiga sjunde symfoni.

För att börja från slutet: Jag är vad gäller Bruckner ingen nybörjare som möjligen förundrad, kanske smått förvirrad, undrar vad som försiggår. Är man sedan länge införstådd med denna originella musik och lärt sig acceptera dess väldiga kontraster mellan upptornande gigantiska tonblock och sirligt svävande flöjttoner, dess avbrutna stegringar som först efter en mängd omtagningar når en förlösande kulmen, ja då låter man sig gärna på nytt och utan svårigheter ledas in i denna högvälvda musik. 

Bruckners gudfruktighet tillsammans med hans Wagner-dyrkan brukar ofta anföras med tanke på det storslagna i hans symfoniska skapande. Visst finns det en sakral karaktär i många delar av musiken, men som mest domineras den ändå av en sensualism som må ha mer med Wagner än med Gud att göra. 

Zinmans tolkning tyckte jag lyfte fram just denna sida, en stark sensualism som kommer av att de enkla och vackra melodierna kläs i färgstarka dissonanser och en instrumentering som lustfyllt utnyttjar horn och tubor mot dovt mörka stråkar hos celli och basar. Lägg därtill den ställvis mycket energiska rytmiken så blir scherzot som här till en lidelsefull dansant historia.

Före paus framträdde en av de riktigt stora pianisterna i vår tid, nämligen den inledningsvis nämnde. I likhet med Grigory Sokolov spelar han bara live numera, dock till skillnad från denne gärna tillsammans med en orkester. Han är helt inriktad på den stora klassiska repertoaren, Mozart, Beethoven, Schubert, Brahms; hans Brahmsinspelningar anses allmänt tillhöra de yppersta i den vägen. 

Det finns inget yvigt eller spektakulärt över Rupus spel. Hela hans framtoning andas lugn och värdighet, och när han slår sig ner vid flygeln och tillbakalutad börjar spela skapar han ett rum för reflektion och andakt. Det blir särskilt tydligt i den här pianokonserten som genomsyras av det som vi brukar associera med den mozartska behagfull-heten - ljus och klarhet med de schatteringar som krävs för att understryka just detta. 

Lupu fraserar med ett ytterst nyanserat anslag och musiken porlar som en alpbäck. Det låter så enkelt men är i själva verket svårt. Med Mozart är det ju så att minsta snubblande förstoras, och de små dröjande förskjutningar som Lupu tillät sig måste kommuniceras i känsligt samspel med orkestern.

Han väckte förstås jubel, så pass ihållande att ett extranummer blev ofrånkomligt. Och han bjöd då på ett av mina absoluta favoritstycken ur Brahms sena verk för solopiano: det första av Drei Intermezzi, op 117. Jag aldrig hört det bättre utfört. Sannerligen en sublim avslutning på första delen av konserten. 

Brahms lär själv ha betecknat detta opus som hans smärtas vaggvisor, alla tre stor musik i det mindre formatet. Ett strof från Herders "Volksliedern" citeras överst på notbladet för nummer ett:

Schlaf sanft, mein Kind, schlaf sanft und schön!
Mich dauert´s sehr, dich weinen sehn.


PS. Jag ser att man kan lyssna till en inspelning med Radu Lupu när han spelar op 117 av Brahms på Youtube.

Februarivinter

Den vackraste vintern är den som är på väg att ge upp. Några få kallgrader men ändå vatten som strömmar ur stuprännorna ut över resterande isfläckar på trottoarerna. I parkerna fortfarande snövit snö. Solen som återtagit sin styrka. Ljuset som får ögonen att tåras. Issa som dansar omkring på lätta tassar som om våren redan vore här.

När jag kommer inomhus låter jag promenaden bekräftas av Grigory Sokolovs Bach-spel. Partita nummer två, och engelsk svit nummer två. 

Så outsägligt vackert när man sålunda finner ett andligt näste vid sidan av allt elände man inte kan göra någonting åt. Det är inte att blunda och slå dövörat till, det är att se och höra att skönheten finns och består. 

Foto: EJ.

Fallet Macchiarini

Foto: Consuelo Bautista

Lockad av ett reklaminslag bestämde jag mig för att se åtminstone första delen av STV:s dokumentär om den italienske kirurgen Paolo Macchiarini. Det skulle handla om en ny omdiskuterad metod i forskningens framkant som denne läkare fått både Karolinska Institutets och Karolinska sjukhusets upprepade välsignelse att utveckla. Detta trots att det av allt att döma inte skett enligt etiska grundprinciper (metodens prövning på djur) och dessutom med fusk eller osanning vad gäller den vetenskapliga rapporteringen om resultatet. Ingreppen skedde på mer eller mindre svårt sjuka patienter under förespegling av, eller i varje fall med en from förhoppning om, att de skulle ges ett nytt liv genom den ryktbare superkirurgens stamcellspreparerade plaststrupar. 

Jag blev helt fångad och såg givetvis också de båda följande delarna, sammanlagt tre timmar, om denna nu välkända skandal som vi ännu inte sett alla efterverkningar av. Journalisten Bosse Lindquist fick följa Macchiarini på nära håll under ett helt år och har dessutom haft tillgång till tyskt filmmaterial där Macchiarini på samma sätt släppt filmare in på (delar av) både sitt eget yrkesliv och patienternas liv. Bara det gjorde att man väcktes i sin nyfikenhet, inte minst på mannen bakom denna exceptionella persona. 

Vem är han, denne märklige man som så tryggt och säkert spänner blicken i filmarna och elegant utan att blinka avfärdar alla invändningar på felfri engelska och tyska?

Filmen syftar till att avslöja de oegentligheter som uppenbarligen förevarit och att dessutom resa visa principiella frågor angående den här sortens riskfyllda experimentella kirurgi, frågor som naturligtvis är relevanta och angelägna.

Ändå blev jag mer och mer övertygad om att frågan jag nyss ställde var den som för många med mig till sist tog överhanden. Filmen artade sig alltmer till en karaktärsstudie av en person som i rollen av en man höjd över alla misstankar, hyllad undergörare och bländande geni, spelar den rollen några snäpp för högmodigt, framför allt när verkligheten börjar hinna ikapp honom.

Jag undrade: Hur kan Macchiarinis självbild tänkas se ut, den bild han medvetet och omedvetet förmedlar? Vem är det jag ser och låter mig imponeras av? Och jag tyckte mig kunna ana följande:

En intelligent och självmedveten man, erkänt skicklig kirurg, retoriskt och socialt begåvad, elitistisk och ärelysten, klädsamt lågmäld men med stark karisma, charmerande och bildskön, van att bli bekräftad och få som han vill. Kort sagt en man med en attityd av självklart berättigande. Berättigande till vad? Till allt - gränser är något man sätter själv.

Ett inslag av megalomani ligger och jäser i botten på en sådan brygd. Vem annan är i stånd att bedöma mina vällovliga syften, mina unika kunskaper och mina meriter? Risktagande är någonting som ser ut som ett sådant från en annan, hämmande och främmande, utgångspunkt. Etiska överträdelser kan alltid växlas mot väntande triumfer och framtida nytta. Oegentligheter och misstag kan alltid bestridas med hjälp av inflytelserika andra. 

Att en sådan person efter ett antal år lärt sig hur man bygger upp och hanterar ett marknadsvärde möjligt att omsätta i anställningar på prestigefyllda institutioner världen över, är knappast något att förvånas över. Särskilt inte om det går till så som Torbjörn Tännsjö avslöjar att det gör när KI jagar huvuden och anställer folk. 

När ovanpå allt detta Vanity Fair publicerade sannsagan om den amerikanska tv-journalisten som blev kär på arbetstid då även hon skulle bidra till Macchiarinis ryktbarhet med en intervju, ja då föll väl ytterligare ett antal pusselbitar på plats. Här avslöjas privatmannen Macchiarini som veritabel mytoman. 

Intervjun ledde nämligen inte bara till en romans utan även ett noga planerat bröllop där påven själv skulle vara vigselförrättare i sitt sommarresidens och där några av världens mäktigaste och mest kända personer stod på gästlistan. Too good to be true, men vem är man att ifrågasätta en Macchiarini? 

Omåttlighet och omättlighet, slutligt fall på eget grepp, en förförares hemliga liv exponerat, en simpel bedragare avslöjad.  

Journalistik av olika slag kommer säkert att spela en roll även för fortsättningen på denna historia, alltför otrolig för att duga som realistisk fiktion. Jag kommer att följa den med intresse, och samtidigt äntligen ta itu med en bok jag ännu har oläst. 

Ja, jag har faktiskt redan påbörjat läsningen av Thomas Manns "Svindlaren Felix Krulls bekännelser". Verkligheten överträffar dikten, sägs det, men kanske kan dikten belysa någonting också av fallet Paolo Macchiarini? För hur väl man än lyckats lägga pusslet är det alldeles blankt på baksidan.

Man kan förstå den amerikanska tv-jornalistens fråga i sista epostbrevet till maken in spe när hon väl fattat att han redan var gift och att påven faktiskt skulle befinna sig i Sydamerika vid tiden för deras vigsel:

"Who the hell are you and what the hell is wrong with you?"

Joseph Roths sista roman

Joseph Roth är en av mina största litterära upptäckter på äldre dar. Ett par av hans böcker som många år stod i hyllan olästa började jag läsa först för fem år sedan. Därefter har jag varit desto flitigare och läst så gott som allt jag kommit över av honom.

Så när jag i höstas på bokmässan såg att Roths sista roman från 1938 - "Kapucinerkryptan" - kommit i översättning och med ett efterord av Staffan Vahlquist var det lika givet att skaffa den som att bevista det seminarium som hölls i anslutning till utgivningen. Ruin är det svenska förlag som även denna gång satsat på denne geniale författare, vars verk under senare år rönt ett förnyat intresse.

"Kapucinerkryptan" är en pendang till Roths mest kända roman "Radetzkymarschen". Inte bara så att den knyter an till den fiktiva släkten Trotta utan även genom att den tar vid med en skildring av tiden strax före första världskriget fram till trettiotalets slut, det vill säga tiden för det kungliga och kejserliga väldets definitiva undergång och de nya ismernas framträdande på den europeiska scenen.

Den välbeställde unge man som är huvudperson är syssling till de tidigare tre generationerna Trotta i "Radetskymarschen". Han umgås i ett sorglöst kafégäng av wienska aristokrater när han plötsligt en aprilmorgon får kontakt med en annan värld via en kusin i sitt slovenska ursprung, en enkel kastanjerostare som reser runt i rikets östliga provinser om höstarna och som i sin tur förmedlar kontakten med en judisk kusk som behöver hjälp med att få sin talangfulle son antagen på musikkonservatoriet. 

När kriget visar sig oundvikligt låter sig unge herr Trotta överföras från den reguljära armén till lantvärnet av sympati med sina nya vänner. Han skyndar sig också att ordna med sitt giftermål innan han drar ut i fält - ett äktenskap som börjar olyckligt med en inställd bröllopsnatt och även efter hemkomsten från kriget erbjuder en oviss kärlek med återkommande bekymmer.

De tre lantvärnsmännen tillfångatas rätt snart och förs till ett läger i Sibirien, där efter svåra umbäranden två av dem rymmer. Samtliga överlever dock kriget men återbördas till en efterkrigstillvaro där mycket förändrats. Trotta finner sin hustru snärjd av en lesbisk väninna och konsthantverkare, vinner henne åtminstone för en tid tillbaka och försöker installera sig i sin gamla mors hus, dock utan att lyckas finna sig tillrätta i den nya tidsandan. 

Huset fylls av ickebetalande hyresgäster och belånas alltmer för diverse äventyrliga projekt i konsthantverksbranschen; via hustrun, hennes väninna och förföriska entreprenörer åderlåts förmögenheten utan att han förmår ingripa. Trotta står slutligen ensam och vilsen när modern dör, hustrun emigrerar och delar av hans tidigare umgänge försvinner in i galenskap. Anschluss är redan ett faktum, den politiska oron påtaglig. Ensam uppsöker han kryptan där de forna kejsarna ligger begravda i sina stenkistor.

Hos Roth finner man ofta den här undertonen av sörjande av en gången tid blandad med oro för de politiska krafter som är i rörelse i samtiden. Den tonen blir dock aldrig ensidigt propagandistisk. Tvärtom intar han snarast rollen av resignerad observatör med sinne för de mest skiftande miljöer och stämningar och, som här, med en aningsfull, nästan profetisk känsla av kommande katastrofer. Och han låter de olika karaktärer som kommer till tals alltid framstå som existentiella öden i sin egen rätt. 

Dubbelmonarkin på gott och ont gentemot de nationalistiska, fascistiska och kommunistiska ideal som samtiden väckte till liv - det var i den motsättningen Joseph Roth levde och reagerade. Han går så långt i sin reaktion, sin vemodiga bakåtblick, att han genom sin protagonist hävdar att det habsburgska kejsardömet egentligen inte var en nation utan en religion som samlade en mångfald av folk och traditioner, låt vara inom en feodal struktur. Som Vahlquist påpekar i efterordet gällde det inte bara de politiska samhälls-förändringarna:

"Hela den aristokratiska kulturen och moralen med dess tonvikt på börd, ära, förfining och nobless miste snabbt sin relevans och utkonkurrerades av nyttokalkylerande och entreprenörsmentalitet. Den exklusiva konsten gav plats åt konsthantverk och underhållnings-industri."

Roth visar sig på nytt som den fängslande berättare han är, även om han i denna sin sista bok ger intryck av större flyhänthet än vanligt. I trettiofyra korta kapitel sveper han över stora skeenden och en vidsträckt geografi. Med snabba penndrag skisserar han miljöer och karaktärer, men, och det är viktigt, med bibehållen förmåga att fokusera de betydelsebärande detaljer som gör att man förnimmer atmosfären och förstår de personer han vill skildra. Roth är helt enkelt en durkdriven stilist som kan berätta en historia så att den framstår som både ett märkligt tidsdokument och en engagerande berättelse av bestående värde.


För mina sex tidigare inlägg om Joseph Roth hänvisas till sökfunktionen eller ämneskolumnen här intill.

Janine Jansen i Bartóks första violinkonsert

Den holländska stjärnviolinisten Janine Jansen pryder omslaget till januarinumret av Grammophone där hon intervjuas med anledning av hennes nya cd med två stora violinkonserter, den av Brahms och Bartóks första.

Jansen är den violinist jag allra helst lyssnar till för närvarande. Senast hon framträdde i Stockholm var i höstas med ett engagerat framförande av Anders Eliassons violinkonsert "Einsahme Fahrt". Jag var lyckligtvis där, och jag kommer att vara på plats när hon återkommer med en kammarmusik-afton i Konserthuset den 5 mars (tillsammans med pianisten Alexander Gavryljyk) och sedan i slutet av maj i Berwaldhallen tillsammans med Daniel Harding och SRSO, då just Bartóks första violinkonsert står på programmet. Vi som bor i Stockholm eller dess närhet drar antagligen fördel av att denna eminenta världsartist är gift med dirigenten Daniel Blendulf och bosatt i stan.

Bartoks andra violinkonsert är ett av hans mest kända verk, till skillnad från den här första, från 1907-08, som aldrig uppfördes under hans livstid och som väl egentligen inte heller därefter har uppmärksammats - mer än till hälften. Bartók återanvände nämligen den första satsen, som alltså är identisk med det första av de båda orkester-styckena i "Två porträtt", ett verk som tillkom under samma tid. Det är ett förälskat porträtt av en förtjusande kvinna, Stefi Geyer, violinisten som även var föremål för den schweiziske kompositören Othmar Schoecks passionerade uppvaktning. 

Beträffande Bartóks melodik säger Jansen i intervjun något som tangerar vad jag själv någon gång lite taffligt försökte formulera, nämligen att denne tonsättare söker sig fram i en egen slinga vid sidan av upptrampade stigar, väl medveten om var andra gått. Det märks redan här i detta tidiga och av senromantik präglade verk. Jansen berättar att hon varje gång hon introducerar temat (som hon associerar med Stefi "in all her fragility"), överraskas av känslan att inte veta vart det hela ska ta vägen; det lyfter och far än hit, än dit i ett flöde av skiftande dagrar. På samma sätt skiftar Jansens lyriska violin från silvrigt ljus till mattare dunkel, dock alltid lika vällustigt välljudande.

Hon spelar med den passion den här konserten förtjänar, ja kräver. När jag hör vad hon gör undrar jag om inte den långsamma första satsens trevande innerlighet måste räknas till något av det vackraste Bartók skapade. 

Den andra satsen bär beteckningen Allegro giocoso, och här sprudlar det av lycka och lekfullhet som om friaren fått ett övertygande ja och allt andas ett bejakande av tillvaron i stort. Nåväl, det finns ett par avsnitt där den lyriska ovissheten återkommer, men bara tillfälligt innan allt samlar sig till ett avslutande utropstecken.

London Symphony Orchestra under Antonio Pappano backar upp på ett mycket förtjänstfullt sätt. Skivan finns redan på Spotify för den som använder sig av den tjänsten.