I morgon i en annan stad

Höstresa med bloggpaus för kärt återbesök i en av världens vackraste städer.

Foto: EJ (klickbar bild).

Två reflektioner en begravningsdag

1) Idag - när jag tillsammans med många andra följt en vän till graven, sett kistan sänkas i jorden och kastat ner en ros som en sista uppskattande hälsning, läser jag i DN att stockholmarna i allt högre grad avstår från ceremonier i samband med dödsfall. Ett av skälen är tidsbrist; man har annat viktigare att ägna sig åt än begravningar och dessutom går det att enkelt via nätet anordna en "direktkremering". Det blir dessutom mycket billigare.

När jag för tjugofyra år sedan blev änkeman reagerade jag precis tvärtom. Jag ville följa min hustru till graven och jag ville ha en grav att gå till. Med ens anade jag - intuitivt - ritualernas betydelse för sörjande och överlevnad. Min känsla bjöd mig att välja det som bäst svarade mot mottot "to the bitter end". Vilket innebar att jag ville stirra ner i en nygrävd grop på kyrkogården, ville höra och försöka fatta betydelsen av orden "Av jord är du kommen, jord skall du åter varda". Dessutom ville jag naturligtvis hedra henne med de ritualer som tillkommer varje levande människa som gått över gränsen, gått bort, dött ifrån oss. 

Var och en må betänka hur man vill ha det. Valet står en fritt och jag tänker inte här i första hand på jordbegravning eller kremation, utan om respekten för döden i livet. Men som ytterligare ett tecken på den smitning från livets allvar, det undanskaffande, ja rent av förnekande, av döden och livets skörhet som ofta påtalats som ett av det moderna livets kännetecken, finner jag rapporten i dagens tidning både oroväckande och stötande. 

2) I kyrkan och i sorgetåget hade flertalet hunnit till den ålder då håret grånat, vitnat, färgats eller fallit av. Medan "Blott en dag ett ögonblick i sänder" sjöngs undrade jag hur många som i likhet med mig undrade över sig själv, sina vänner och närstående. Undrade över vem som kommer att överleva vem, vem som kommer att uppleva vems begravning, eller om man så vill - vem som kommer att slippa uppleva vems begravning. Också sådana tankar är en begravning till för att väcka.


Foto: EJ

Sokolov

Jag har flera gånger förut prisat pianisten Grigory Sokolov i ordalag som gör att det känns som att jag inte har så mycket mer att tillägga. (Den som vill kan genom sökfunktionen här intill hitta tidigare inlägg). Som tillhörande de trogna entusiaster som samlas vid hans nästan årligen återkommande konserter i Stockholm kan jag i alla fall rapportera att han inte heller denna gång gjorde oss besvikna. Trots de självklart mycket högt ställda förväntningarna.

Schubert och Chopin stod den här gången på programmet, det vill säga högromantiska sonater, nocturner och moment musicaux, Även om Sokolov har en mycket bred repertoar som sträcker sig från Byrd och Couperin till Skrjabin, Prokofiev och Schönberg finner man honom oftast i den klassiska romantiska fållan. 

I fjol spelade han Chopins tredje pianosonat, i söndags var det dags för den andra i b-moll, den med den välkända sorgmarschen. Inte minst i den satsen fick musiken nytt liv genom Sokolovs dynamiska variation i spelet, där både tyngden i de marscherande stegen och den stegrade vreden bildade en kontrastfylld ram till mellandelens innerliga vemod. När sedan sista satsens presto startar återstår bara att hålla andan i den halvannan minut som det tar för virtuosen att exekvera denna tonkaskad helt utan paustecken.

Under en konsert med bortemot två timmars pianomusik kan man naturligtvis av och till förlora sig i andra tankar. Det händer mig dock aldrig när Sokolov sitter vid flygeln. Han saknar yviga manér, så det är inte det som håller min koncentration vid liv. Nej, det är hans närvaro i musiken, hans tolkningar som inte lämnar minsta passage obeaktad. Det finns alltid rum för överraskande effekter genom en annorlunda frasering, en accent eller förskjutning av rytmen.

Det sägs ofta att han är egensinnig och till och med excentrisk i dessa sina personliga tolkningar av musiken. Jag kan förstå vad som menas, men tycker nog att det är överdrivet. Skulle man inte förvänta sig av varje pianist att han eller hon vinnlagt sig om en personlig tolkning? 

Det ligger givetvis inget egenvärde i att vara "excentrisk", men jag finner som sagt ingen anledning att välja ett sådant ord i Sokolovs fall. Jag misstänker att man blandar ihop denne store musikers personlighet (vilken i likhet med många andra konstnärers må vara särpräglad) med hans musikutövning. 

Det sista av Schuberts Sex moment musicaux, op. 94 kan tas som ett exempel. En trubadur beklagar sig och det finns i Schuberts noter många möjligheter att nyansera denna klagosång genom att dröja vid ett visst moment i frasen eller genom att markera en tempoförändring när ett nytt melodiskt element tillkommer. Sokolov gav här prov på något av det som åsyftas med talet om hans egensinne. I mina öron helt enkelt ett bevis på musikens rikedom, oavsett vilken tolkning man föredrar. 

Som vanligt var Sokolov generös med extra-nummer, vilket ju blivit ett av hans kännemärken. Det blev Chopin även i fortsättningen, mestadels mazurkor. Men slutligen också en så delikat utförd impressionism att min förhoppning väcktes om att kanske nästa gång få höra mer av Debussy från denne pianots störste nu levande häxmästare.

Så här såg programmet i Konserthuset ut:

Söndag 25 oktober 2015 kl 19:00-ca kl 21:00 
Stora salen

Grigory Sokolov piano

Schubert Sonat a-moll op 143
Schubert Sex moments musicaux op 94
Paus
Chopin Två nocturner op 32
Chopin Sonat nr 2 b-moll
Extranummer:
Chopin Mazurka a-moll op 68:2
Chopin Mazurka ciss-moll op 30:4
Chopin Mazurka ciss-moll op 63:3
Chopin Preludium Dess-dur "Regndroppspreludiet" op 28:15
Chopin Mazurka c-moll op 30:1
Debussy Canope ur Préludes, bok nr 2

För den som vill lyssna till Sokolovs Chopin så finns en inspelning (givetvis direktupptagning från en konsert, något annat finns inte) med bland annat Sonat nr 2 i b-moll på Spotify. 

Musikens ängel

Jag valde mellan två violinkonserter igår. Ett svårt val. Kunde ha gått till Berwaldhallen, där Carl Nielsens violinkonsert spelades. Men nyfikenheten på Anders Eliassons "Einsame Fahrt", hans andra violinkonsert, växte sig allt starkare så det fick bli Konserthuset. 

Anders Eliasson (1947-2013) gick bort för ett par år sedan, alldeles för tidigt. Hans musik är givetvis modern i den meningen att den låter samtida - kärv harmonik, koncentrationskrävande, rytmiskt intensiv och varierad. Men den är oftast inte alls så svårlyssnad som de som hyser misstro mot modern musik brukar anta. Kanske har det att göra med att Eliasson var något av en romantisk solitär som gick sin egen väg.

Det sades om Eliasson att han ogärna ville beskriva eller "förklara" sina verk. Hans tillit till musiken och det han kallade för "musikens ängel" var för stor för att han skulle vilja göra program av sitt komponerande. Det fick i stort sett räcka med hänvisningar till ett eget musikens alfabet och kontakterna med den där "ängeln", som fick stå för det som ingivelserna inom ett musikaliskt ganska strängt ramverk resulterade i.

Också i fallet med den andra violinkonserten fick det räcka med att ge den en suggestiv titel. En sådan är ju i och för sig riktningsgivande för både förväntningarna och upplevelsen. När man lyssnat färdigt står det dock klart att det inte är någon sentimental övergivenhet som den här musiken kommunicerar. Snarare är det musik för vars och ens egen turbulenta resa genom livet, erfarenheter som innefattar mycket mer än bara finstämd melankoli. 

I själva verket är det en mycket livfull och ställvis riktigt eggande musik. Och vacker! Antalet toner per minut är många samtidigt som tonmaterialet är begränsat; ur en melodisk kärna utvecklas och varieras musiken så att den speciella ljudvärld uppstår som ger verket enhet och sammanhållning. 

Det inspirerade spel som kvällens solist, den alltid lika övertygande Janine Jansen, uppvisade vittnade om en omsorgsfull instudering där varje fras måste varit noga övervägd. Dessutom i uppenbart gott samarbete med maken, kvällens dirigent Daniel Blendulf,  

Jag är säker på att Eliassons ängel var lika imponerad och berörd som jag själv. Och det skulle inte förvåna mig ett dugg om detta så småningom kommer att framstå som en av de riktigt stora violinkonserterna från vår tid, ett ofrånkomligt verk på de främsta violinisternas repertoar. 

Konserten inleddes med Anton Weberns sex stycken för orkester, op. 6. Ett lika underbart som paradoxalt exempel på att även så korta stycken (miniatyrer om man ser till deras längd) kan behöva den fulla symfoniorkesterns resurser. Och efter paus den ständigt aktuelle  Franz Schubert, vars fjärde symfoni i c-moll också den har en beteckning, "den tragiska". Vilket kanske inte ska förleda oss att tro att allt som går i moll också innebär stor sorg och smärta. Ett ungdomligt verk i wienklassicistisk anda där det ännu unga geniet framför allt visar sig i sista satsens fartfyllda allegro. 


Foto: Josef Doukkali (Anders Eliasson)

Doloroso

En dag i mitten av oktober för tjugofyra år sedan, just en sådan solig oktober som i år, inträffade det största dramat i mitt liv. Den person som stod mig allra närmast rycktes hastigt bort efter tjugotre år av gemenskap. I livets mitt döden. Jag stod plötsligt ensam.

Sedan dess har flera andra försvunnit från kretsen av närstående och vänner. Men även om jag i den ålder jag nu uppnått har en annan beredskap för dessa ofta oväntade försvinnanden är det alltid med samma känsla av ofattbarhet jag tar emot beskedet om ett dödsfall och att ännu en begravning förestår. Bestört. Förfärad. Sorgsen.

Jag skriver några kondolerande rader till den som nu befinner sig i den situation jag själv befann mig i, då för nästan på dagen tjugofyra år sedan. Dåförtiden umgicks vi mycket. Jag minns måltiderna, diskussionerna, festerna, utbytet av erfarenheter. 

Fredrik är död. Men minnena finns, i alla fall så länge man själv är kvar.

Händelsevis stöter jag samma dag på en filmad inspelning av Tjajkovskijs populäraste verk för solopiano, "Årstiderna", op. 37, som ju innehåller tolv stycken, ett för vartdera av årets månader. Jag lyssnar, tar fram noterna och bläddrar fram det stycke jag alltid tyckt bäst om, nämligen nummer tio, oktober: "Chant d´automne" - en höstsång med spelanvisningen Andante doloroso e molto cantabile.

Det är kontemplativ musik som gjord för en invärtes minneslund. Tekniskt ett ganska enkelt stycke, men inte mindre uttrycksfullt för det. Kromatiskt dalande trioler, gång på gång bemötta av någons enträgna försök att trotsa tyngdlagen, att upprätthålla, inge mod. Sången hålls vid dialogiskt liv fram till dess att den obönhörligen sjunker ner i tystnad.

Jag lyssnar, sätter mig sedan själv vid klaviaturen. Tänker på tider som varit och på dessa båda vänner, dem som jag nästan aldrig sett annat än tillsammans. Tänker på henne som nu plötsligt står ensam. 

_______________________________

Den i mitt tycke bästa tolkningen av detta stycke som jag funnit på nätet står Mikhail Pletnev för. Finns på Spotify här.

Foto: EJ (Höstblomman prakttidlösa)

Höst. Brahms violinsonater

Hösten är en årstid för musik av Johannes Brahms (1833-1897), särskilt hans kammarmusik. Den går så fint ihop med lönnarnas höstglöd efter de första frostnätterna. Likaså med regnet på fönsterblecket och den pulserande glöden under askan av nedbrunnen ved. 

Den talar till behovet av omslutande värme när morgnarnas kyliga luft låter ana vissnande och förmultning. Den sjunger om passioner som slocknat men som kan flamma upp på nytt i minnet.

Mina lyriska utgjutelser är närmast föranledda av violinsonaterna, men kunde även gällt annat av denne tonsättare. Sonater för violin och piano är ett förhållandevis stort kapitel i musiklitteraturen; de flesta betydande tonsättare har lämnat åtminstone något bidrag, inte sällan flera. Brahms tre bidrag hör till de omistliga.

Den första, op. 78, är i själva verket den fjärde han skrev efter att ha makulerat de tre första försöken. Här har vi den för Brahms karakteristiska blandningen av vemod och sprittande livslust i första och sista satsens regndroppande och i adagiots pendling mellan tillkämpad optimism och resignation. Det var väl för väl att denna sonat till sist fann nåd för hans obarmhärtiga självkritik.

"Hela sonaten är en smekning". Så erotiskt uttryckte sig vännen och tonsättarkollegan Elisabeth von Herzogenbergs om den andra sonaten, op. 100, i A-dur, också den ett tresatsigt verk. Brahms återanvänder musikaliska element från flera av sina sånger och se där, ännu en välkomponerad sonat blir till. Och nog talar de italienska orden till vägledning för musikerna sitt tydliga språk: amabile, tranquillo, grazioso. Den ibland rastlösa oron hos Brahms är här satt på undantag och de melodiska älskvärdheterna får fritt spelrum.

Den tredje och sista violinsonaten i d-moll (op. 108) är ett fyrsatsigt mästerverk som bör räknas till de övriga han åstadkom på sin levnads höst. Första satsen börjar lätt och upplyftande för att snart anta ett mer trevande förlopp som alltmer dämpat är nära att stanna upp och förtona i uppgivenhet. Men som alltid hämtar sig musiken, och just denna växling mellan stillhet och uppbrusande energi är så typiskt för Brahms.

Det adagio som följer vilar i sin egen naturliga progression, en sekulär koral med all den emotiva kraft som Brahms var mäktig i sina långsamma satsers återhållna dramatik. Vem hör inte den mänskliga rösten i violinens parti? En sång så vacker att man kan gråta och samtidigt med ett tröstens ord i ordlös ren musik. 

Den rörlighet som följer i de sista satserna visar Brahms hela register. Clara Schumann tyckte sig höra en flickas munterhet tillsammans med sin älskare i tredje satsens kvittrande tema. Och i den sista satsen - presto agitato - hettar det till när det brahmska temperamentet demonstrerar sin stormande virtuosa sida. Ty en och annan storm hör ju också hösten till, inte sant?

Den som blir lockad att lyssna kan jag rekommendera det fina resultatet av samarbetet mellan Viktoria Mullova och Piotr Anderszewski. Finns på Spotify här.

Foto: EJ

Nobelpriset till Svetlana Aleksijevitj

Ännu ett bra val av pristagare. Nu får jag en anledning att prioritera en författare jag redan innan dagens tillkännagivande hade tänkt läsa. Jag är den här gången mer än vanligt övertygad om att priset är välförtjänt, trots att jag ännu inte läst henne. När jag hör kännarna av hennes verk beskriva det blir jag förväntansfull, smittad av andras gripenhet.

Allt talar för att Svenska Akademien den här gången stärkt sina kulturpolitiska aktier genom ett val som man nog insåg var förenat med framtida skam om man förbisåg. Litterär dokumentarism eller reportage, vad man än kallar det tycks Aleksijevitjs verk med dess unika omfattning och kvalitet höja sig över de notoriska diskussionsfrågorna om representativitet hit eller dit, geografiskt, könsmässigt eller politiskt.

Skenet och varat

När en författare skapar människor i fiktionens värld, existerar de då? När de framträder ur författarens inre vision från en tid hundra år bakåt, lever de fortfarande då? I vad mån leder detaljer i en personbeskrivning av sig självt till ytterligare detaljer och till miljöer i tid och rum, som en förskjutning realiter av författarens makt till förmån för gestalternas eget inflytande? Kan man se på en person om han beundrar Schopenhauer? Varför behövs det över huvud taget fiktion att lägga till verkligheten?

Att Cees Nooteboom är road av den här sortens modernistiska tankar kring fiktion och verklighet, eller kanske snarare den kreativa konstruktionen i vad vi uppfattar som verklighet, är inte förvånande. Lekfullhet på en botten av existentiellt allvar är ett genomgående drag i denne författares verk. Och i hans senaste till svenska översatta bok - "En sång om sken och vara" (Modernista, 2015) - är det återigen i grunden existentiella frågor om liv och vara och en hotande tomhet som avhandlas. Romanen kom på holländska första gången redan 1981. 

Det är en kortroman, på sätt och vis ett roande divertissement, men med en tyngd och förtätning som ger oss som fascineras av denne författare ännu ett tillfälle att njuta av hans tankfulla prosa (berömvärt översatt av Per Holmer). Det är alls ingen träig metateoretisk essä, utan vi får följa hur en överste och en doktor i 1870-talets Bulgarien successivt tar gestalt och hamnar i självförvållade förvecklingar i samband med doktorns bröllop och överstens sanslösa förälskelse i doktorns eteriska hustru. 

I denna historia finns kapitel instuckna där författaren själv blir en i nutid fiktiv figur som reser i spåren av sina protagonister, redovisar sina tvivelsjuka mödor och bråkar med en annan författare om sitt arbete. "Den natten sov översten lugnt för första gången på år och dagar men det gjorde inte författaren."

Det kanske inte låter så upphetsande men är som sagt ändå en njutbar läsupplevelse, åtminstone för oss som uppskattar ett visst mått av introspektion och de ensamma strövtågens reflektioner. Att en del av handlingen är förlagd till ett Rom som doftar och ljuder av både nutid och 1870-tal är typiskt för Nooteboom, tillika en första rangens reseskildrare.

Jag har sagt det förut och jag upprepar det: Jag önskar att denne Nobelpriskandidats namn äntligen ropas ut, helst redan nu på torsdag när dörren till Svenska Akademien öppnas på nytt.

Det vore också en välförtjänt eloge till det fina förlaget Modernista, som haft den goda smaken att under de två senaste åren lansera samtliga av hans tidigare utgivna romaner på svenska. 

Klangrikedom i Berwaldhallen

Ännu en Stockholmsdag som slutade i Berwald-hallen. Nielsen, Szymanowski och Schubert stod på programmet igår (och gör så även ikväll). Ett så välkomponerat program är svårt att motstå, även om det väl i första hand var Szymanowskis "Sinfonia concertante", op. 60, med den fine pianisten Piotr Anderszewski som solist som avgjorde att jag stegade Strandvägen fram i det vackra höstvädret.

Polacken Karol Szymanowski (1882-1937) är mest känd för sina fyra symfonier, en opera och ett par violinkonserter. Samt en "Stabat mater", det enskilda verk av honom jag oftast lyssnat till eftersom jag har det på en mycket bra inspelning. Hans kammarmusik är också värd uppmärksamhet, framför allt violinsonaterna och pianomusiken. Lyssnar man till Metopes, op. 29, kan man med fog påstå att pianot i denne tonsättare fick sin polske Debussy.

Just den här konsertanta symfonin, som i själva verket är en pianokonsert, räknas som hans fjärde symfoni. Båda beteckningarna kan ses som lika adekvata. Konserten komponerades i slutet av hans liv och är rätt typisk för hans impressionistiska senromantik där klangrikedomen ges egenvärde.

Mellansatsens Andante molto sostenuto, med pianots tunga, komplexa ackord som sakta och med stigande kraft sjunker genom den brusande orkestersatsen, påminde mig om Debussys pianopreludium "La cathédrale engloutie". Fast här förefaller det inte bara vara en katedral utan ett helt Atlantis som sjunker i det ljusgenomträngda havsdjupet.

De omgivande satserna växlar mellan kraftfull allegro barbaro-rytmik och lugnare partier, där det förra tyvärr ibland hotade döda Anderszewskis lysande pianospel. Dirigenten, David Afkham, lyckades inte riktigt hålla tillbaka orkestern i den delikata balansen mellan orkester och solist när så var påkallat. Men som helhet ändå ett fint framförande.

Carl Nielsens symfoniska dikt "Pan och Syrinx", op. 49 hör inte till dennes mest kända verk, men är i mitt tycke dock ett mycket spännande stycke musik. Det kännetecknas av en originell men för Nielsen ändå rätt karakteristisk instrumentering, där ju ofta extremerna avlöser varandra och ibland även möts: sprött slagverk och råa tromboner, lena stråkar och häftigt uppblossande tutti, det engelska hornets (Pan) utbyte med flöjten (Syrinx). En rik klangvärld också här, men helt annan än Szymanowskis.

Efter paus den stora, geniala C-dursymfoni som Schubert aldrig själv lyckades få uppförd i sin livstid. Musikerna tyckte den var för svår, och vilka andra skäl det fanns kan man verkligen undra över. Schumann och Brahms fattade dock storheten, och symfonin har alltsedan Mendelssohns uruppförande i Leipzig 1839 räknats till de främsta över huvud taget. 

Även här en klangens rikedom, om än i den välkända wienklassiska romantik där Beethoven är kejsaren. Repriseringarnas mästare visar klon när han som vanligt uppfinner en melodisk rytmisk figur och kan turnera och modulera den i det oändliga utan att det blir tråkigt. Det börjar med ett valthornstema och genom valser och ländler slutar det hela, efter bortemot timmen, i en häftig virveldans som drar med sig allt och alla i den hänförelse som bara underbar musik kan åstadkomma.

PS. Sveriges Radio, P2 sänder konserten direkt ikväll.

Bilden: Karol Szymanowski

Bokmässan - några intryck

Jag har för första gången begått bokmässan i Göteborg. Så mycket böcker och så mycket folk. Det kunde kanske räckt som sammanfattning. 

Folk - och bland allt folket en hel del författare, kända och okända, som flimrar förbi i trängseln eller sitter på scener och blir intervjuade. Efter att ha följt åtminstone delar av Lars Gustafssons många framträdanden kände jag mig tacksam över att jag inte själv var författare med en nyligen utkommen roman. Överstimulerad och trött efter första dagen kunde jag bara föreställa mig hur det skulle varit om jag också måst anstränga mig och säga något om redan sagt och gjort. Herr Gustafsson har ju lång erfarenhet av det, och de olika scenernas intervjuare lyckades med sina skilda infallsvinklar i alla fall få fram något av den stimulerande rikedomen i denne författares underfundiga tillämpningar av filosofiska och existentiella tankegångar. 

Böcker - och av dem en överväldigande majoritet litteratur. Tänka sig! Det är främst de mindre förlagen, de som är besjälade av att presentera författare av vikt kosta vad det vill i balansräkningen, som bidrar till detta. De stora förlagen gick jag snabbt förbi. Där stod längs väggarna nästa bara rader av bästsäljare eller de man räknar med som sådana.

De scener jag oftast återvände till var Debattscenen, Se Människan (Svenska Kyrkan), De litterära sällskapens scen, Expressen/DN, Psykologiscenen och Internationella scenen. 

Än en gång tar förre ärkebispen K G Hammar itu med Gudsföreställningarna, och slår fast att alla fasta föreställningar om vem Gud är blir en form av avgudadyrkan. Endast apofatiskt kan man formulera sig i frågan. 

Expressen-journalisten och musikpresentatören i SR P2, Eric Schüldt, avslöjade sin av psykologin inspirerade intervjumetodik. Jag var givetvis idel öra för någonting som jag själv undervisat om, inte minst när han kom in på metodens begränsning. Den han blev varse i mötet med Ulf Ekman. 

Att han trots misslyckandet med Ekman ändå tror att metoden är tillämplig på politiker ter sig för min del motsägelsefullt. Är inte partipolitiker just den typ av intervjupersoner som bara säger det de bestämt sig för att säga? Och som samtidigt kan pladdra på i det oändliga i inövat frasmakeri. Ulf Ekman, Gudrun Schyman, Jan Björklund - samma ostoppbara verbalitet, samma ogenomträngliga skal, samma obekymrade hållning till vad man en gång sagt och gjort. 

Ett stilla rum för själen var Rum för poesi. Jag lyssnade med stor behållning till Marie Lundquist och den belarusiske Dmitrij Strotsev. Den senare tolkad till svenska, båda i dialog med Maria Küchen.

Även seminarierna pågår i slutna rum, isolerat från den stora mässhallens tröttande sorl. De kostar extra och den fribiljett jag hade ägnade jag "Joseph Roth och en världs sönderfall". Staffan Vahlquist har just översatt Roths sista roman, "Kapucinerkryptan", och Anders Björnsson (som översatt novellerna i "Kejsarbysten och andra noveller"), höll en intressant dialog om detta verkligen storartade europeiska författarskap som på senare år fått en välförtjänt renässans.

I montrarna sitter eller står vänliga personer som man ibland kommer i kort och givande samspråk med. En och annan krumelur som satsat egna tillgångar för att ge ut sina historier från bygden kan plötsligt visa sig vara en person som känner till den by som jag har mina första livliga minnen ifrån. Jodå, av Karlssons nio barn bor ett par av de yngsta fortfarande i Lycksele. 

Själv satt jag tidvis i en monter ägnad ångermanländska författare i det hörn av mässan där de litterära sällskapen håller till. Förutom Emil Hagström, min anledning till närvaron, Lubbe Nordström och Alfhild Agrell. Den sistnämnda är en för mig ny bekantskap. Hon var en gång i slutet av 1800-talet lika mycket spelad på Dramaten som Strindberg och Ibsen och är på väg att upptäckas på nytt via både avhandlingar och nyutgåvor av hennes verk.

Det är ofrånkomligt att man köper böcker på en bokmässa. Jag ska inte räkna upp författarna och titlarna här, däremot får jag lust att nämna vilka förlag som tjänade några hundralappar på mig de här dagarna. Här är de:

Themis (2 st), CKM Förlag (2 st), Weyler, ellerströms, Ruin, Pontes, Dialogos, Thales. Ja, och så en från Natur och Kultur också. 

Och i övrigt bjöd tre av de fyra dagarna i Göteborg på strålande höstväder med solsken. 


Bilderna:
1. Lars Gustafsson signerar sin bok
2. Montern med Alfhild Agrell, Emil Hagström och Ludvig Nordström.
Foto: EJ.

En mässa för böcker

Nej, jag ska inte skriva om musik nu. Det är det väl i och för sig få som tror, eftersom Bokmässan i Göteborg är mer etablerad i folks medvetande än vilken mässa som helst i musikens värld. Och generellt är ju en mässa i vår tid en marknadsplats och ingenting annat.

Den börjar på torsdag och pågår helgen ut, och det är första gången för mig. Min anledning att närvara är ingen egen publikation, jag ska bara hjälpa till vid en av montrarna där de litterära sällskapen håller till.

Jag är nämligen sedan starten med i styrelsen för Emil Hagström-sällskapet, som den här gången ska försöka sprida kunskap om denne finstämde skald från Ångermanland, Klara och Roslagen, och det i ett hav av böcker som allt mindre verkar ha med litteratur att göra. Ja vi får se hur det kan gå. 

Nog kan det bli intressant vid några scener och seminarier, inte minst för att ett tema är ungersk litteratur i år. I den finns mycket som intresserar mig, även av författare som jag ännu bara ytligt känner till. Det påminns jag bland annat om när jag läser senaste numret av Lyrikvännen, som presenterar flera nu levande ungerska poeter. 

Jag läser nu också den andra boken på svenska av Lázsló Krasznahorkai. "Satantango" heter den, och är en föregångare till den djupt imponerande "Medvetandets melankoli" som jag tidigare skrivit om.  

Att mässan för första gången introducerar en scen för psykologi får jag väl med anledning av min yrkesbakgrund närma mig med viss nyfikenhet. Jag ser att det där i varje fall finns ett inslag som jag inte vill missa - med Lars Gustafsson i anledning av hans nya roman.

Göteborg nästa, alltså.

Apropå Emil Hagström finns det tyvärr ingen ny samlingsutgåva av hans poesi i handeln, vilket det i synnerhet vid ett sådant här tillfälle borde göra. Man får uppmana folk att uppsöka biblioteken och be dem rota fram det som åtminstone borde finnas där. 

På sällskapets hemsida finns i alla fall ett rätt stort antal av Emils dikter utlagda i serien Månadens dikt. Den senaste för innevarande månad är den om backsippan. Den är rätt typisk för denne poet som alltid fann ett nöje i att i viston leka med botaniken och namnen i floran:

Och är du...

Och är du backars glädje
och nakna häckars blom
och längesedan vissna
vårars vita bröst,
nog vill jag lustigt leka
den leken om igen,
min blyga Pulsatilla,
min lilla ögontröst!

Bilden: Emil Hagström

Doktor Wassers recept

Foto: Fredrik Hjerling

"Till egenheterna med mitt liv hör det bisarra att jag två gånger har missat min begravning. Ett skämt som jag sparar för privat bruk. Kent försvann. Man kan kanske säga att han dog. Och medicine licentiaten Kurth W. Wasser dog också. Det är ovedersägligt."

En gammal åttioårig man, före detta generaldirektör, sitter vid sitt fönster ut mot busshållplatsen, antecknar och tänker tillbaka. Hans tankar tumlar runt i den egna livshistorien, som i själva verket inte är alldeles hans egen, eller hur man nu ska se på det faktum att han i ett avgörande ögonblick övertog en annans identitet.

Kent Andersson från västmanländska Karbenning blev - av en slump och av svindlande fritt val - doktor Wasser från östyska Weimar. Vilket med en inte obetydlig förslagenhet ledde till en karriär som medicinsk expert på sömnlöshet och så småningom högt uppsatt sjukvårdsbyråkrat. Ett val som uppenbarligen dessutom innebar att en socialt oerfaren yngling, duktig på båtmotorer, blev en kvinnotjusare med en speciell fäbless för kvinnliga professorer.

Vem annan än Lars Gustafsson skulle kunna misstänkas för den här intrigen? Hans nya roman bjuder som vanligt på stor underhållning med den typiska blandningen av skälmsk humor, poetisk blick på vardagligheter, retsamma ståndpunkter och instuckna sentenser av filosofisk livsvisdom.

Det är sig likt också vad gäller ämnesvalet. Hans turnering av frågorna om identitet och jagets gränser har alltid fascinerat mig och varit välgörande påminnelser om behovet av korrektiv till personlighetsteoriernas reifierande tendenser. "I själva verket är du ingen" - vilket inte motsäger att, när man väl kommit på hur man bäst använder sin intelligens, det finns möjligheter att avancera från fixare av båtmotorer till fixare av kroppsliga och själsliga åkommor. I den mån detta nu utgör ett avancemang i mer än ytlig bemärkelse.

Naturligtvis finns där också ett slumpmoment, som när Kent finner den mc-förolyckade östtysken ett par år efter hans västmanländska dikeskörning, då i ett tillstånd av benrester och som del av en myrstack med endast läderjackan och de inplastade id-handlingarna i behåll.

Men Kents vidare steg från fönsterputsningen av en avdelning vid Akademiska sjukhuset i Uppsala via kontakterna på det frikyrkliga studenthemmet till anställningen som läkare i Tierp går inte utan egen ansträngning. Han måste ju bland annat lägga sig till med en brytning och lista ut vilket medicinskt område som kommer att bereda honom minst bekymmer, ett någotsånär riskfritt område där en vinnare som han, en ung man med god receptivitet och iakttagelseförmåga, lätt kan smälta in. Han väljer att bli sömnforskare.

Det finns många turer i den här berättelsen, och jag ska inte avslöja dem mer än så här. Bara nämna att det givetvis hör till svindlarens talanger att också kunna ta sig fram på erotisk väg. Just i det avseendet framstår dock doktor Wasser mer som en förlösare av ömsesidiga begär än en svekfull don Juan. Begäret är förvisso den traditionella manliga blickens, även om beskrivningen innehåller ett eller annat originellt uttryck. Att uppfatta en kvinna som att hon i positiv mening företer något "substantiellt" är väl mer ett akademiskt konstaterande än en kärleksfull komplimang. Men så är också doktor Wassers medicin inte romantiskt utan snarare öppet sexuellt betingad.

Nåväl, de här episoderna ur doktors Wassers liv är ju ofrånkomligen blandade med minnen av den unge Kents upplevelser av sin farsa, sina skolkamrater och lärare och den västmanländska landsbygden. Skildringen av hur Kent får följa pappa in till Västerås och varietétältet på Fiskartorget, där det enda som verkligen gör intryck är utbrytarkungen, får väl läsas som en vink om den mest relevanta konstarten för den yngling som med tiden ska välja en annan form av utbrytningsförsök.

På ålderns höst funderar doktor Weiss över "hur man blir alltmer övertygad om att man egentligen är den man låtsas vara tills det egentligen knappast finns några tvivel mer". Men ändå: varför välja bedrägeriet, som gudbevars inte alltid blir lika framgångsrikt som för den begåvade Kent Andersson, alias Kurth Wasser? Att leva ett vanligt liv är den tråkigaste formen av självmord, svarar doktor Wasser, eller hör sig själv med viss förvåning säga.

Med tanke på de tråkiga konferenser och seminarier som doktor Wasser tvingats genomlida är det emellertid knappast uteslutet att Kent hade haft ett minst lika spännande liv också om han inte adopterat ett annat.

Han kunde exempelvis mycket väl tänkas i rollen som framgångsrik författare, med de med bedrägeriet besläktade konstfärdigheter som en sådan besitter. En författare med frihet att anta andra identiteter och på ett fascinerande sätt gestalta livsgåtor och val av liv och mening. 

Ungefär som herr Gustafsson själv.


Foto/copywright: Fredrik Hjerling

PS. Det är både beklagligt och besynnerligt att Bonniers förlag inte ägnar större omsorg åt korrekturläsning än vad denna bok vittnar om. Skärpning! DS.

Förmiddag i septembersol

Den kulna hösten dröjer och vi ser än så länge bara smärre tecken på dess oundviklighet. Önskan att gripa den milda sommarlika dagen infinner sig. Känslan av nåd till och med, åtminstone om man är lite äldre och har viss, kvarstående förståelse för den sortens språkbruk.

Jag ser de fallna löven på trottoarerna, lyfter blicken och konstaterar med viss förvåning att träden trots allt ännu mestadels är gröna, låt vara i en annan ton än högsommarens. Blåsten har uppenbarligen fällt de löv som redan gulnat. Medan blodlönnen står där helt oberörd i sitt eget välsignade mörker.

Septembersol, och luft som känns varm även när molnen tillfälligtvis tar över. Jag strövar, liksom hunden strövar, fritt i parkerna och längs de stilla gatorna en förmiddag när de flesta, utom park- och gatuarbetarna och de så kallade daglediga, sitter inne på kontor och i verkstäder för att förtjäna sitt levebröd.

I Engelska parken ligger en ung man på en parkbänk och sover, inte full bara soldrucken. Issa pilar runt med nosen ömsom i vädret, ömsom i gräset och i hålorna vid trädrötterna. Jag ser på henne att hon kunde vara ute hela dagen om så vore. Ekorrarna som länge varit underligt osynliga har dykt upp igen, förmodligen nu upptagna av samlandet för kommande behov. Jag kan följa Issas tanke när hon även utan doftspår tittar upp mot trädet, där dagen innan en ekorre väckte hennes jaktinstinkt. Borde den inte sitta kvar där någonstans och trycka? Och hennes obotliga optimism: Nästa gång tar jag dig!

I Botaniska trädgården finns höstblommor att beundra. De högresta höstanemonerna. Prakttidlösan i nakna och ljust violetta öar som lyser lång väg. Buskhypericum, en storvuxen släkting till den vanliga blomma från dikesrenarna som jag senast i fjol sommar lade i sprit under etiketten johannesört. Också den lysande som en självtillräcklig sol.

Och så får jag syn på något jag aldrig sett förut: ett träd med klasar av vad som ser ut som vita rönnbär. Det är Sorbus discolor, ursprung norra Kina, en oxelart. Och minsann, strålar inte en sorts milt septemberljus ut även från dessa pärlglänsande bär.

Foto: EJ
Uppifrån: Sorbus discolor x 2; Issa spanar; Buskhypericum.

Det vackraste Mahler skrev?

Ska jag nu skriva ännu något mer om den ofrånkomlige Gustav Mahler? Efter konserten igår med Stockholmsfilharmonikernas uppförande av den tredje symfonin vore det väl på sin plats? Men har jag något att tillägga?

Den är lång, den här symfonin, och den rymmer verkligen mycket, om än kanske inte allt, vilket ju var Mahlers uttalade intention med sitt symfoniska skapande. Den hade tidigare ett slags "program", även om det aldrig hos Mahler är fråga om illustrationer, snarare då inspirationer. De sex satserna hade till en början rubriker som anspelade på ett drömtillstånd en sommarmorgon: Pans inmarsch, blommorna på ängen, djuren i skogen, natten (med en text av Nietzsche), morgonklockorna och kärleken. I senare delen deltar förutom en alt (igår mezzon Anne-Sofie von Otter) och även en gosskör och en damkör.

Frånsett första satsen med dess marschinslag är den här symfonin huvudsakligen lyrisk, mindre bråkig än många av de senare, men omisskännligt mahlersk i det tonspråk som så skiftesrikt uttrycker så oändligt mycket. Det är också (som alldeles tydligt framgick av Sakari Oramos tolkning igår) en symfoni där blåsarna får briljera i många avsnitt, inte minst horn, tromboner och tuba, vilka tillsammans med mullrande kontrabasar ibland testar gränserna för vad dessa instrument kan bidra med av akustisk spännvidd.

Men framför allt finns förstås också här en långsam sats, den sjätte och sista, som i sin böljande och långspunna melodik, sin vidunderliga skönhet och emotionella kraft, väl kan mäta sig med det berömda adagiettot i femte symfonin, det som alla känner till och älskar. Jag vill nog hävda att det till och med överträffar det. Ja, jag vet, sista satsen i nionde symfonin måste också nämnas med dess gripande vemod och utslocknande. Tredje symfonin slutar i stället i ett extatiskt brusande durackord med pukor som slår fram den klockklang som ringer in vad som kan finnas av härvarande lycksalighet, en salighet som bara blir starkare av dödsmedvetandet i Mahlers musik.

Jag är förlorad till ännu en period av Mahler-lyssnande. Han är och förblir min eviga följeslagare. Det är bara att ge sig. Varje gång.

Sist jag skrev om den tredje symfonin var för fem år sedan, och jag ser ju nu att jag upprepar mig själv. Redan då tänkte jag att den sista satsen i den här symfonin var det vackraste han skrev. Så kan det gå.

_______________________________
Symfonin tar som helhet cirka 100 minuter. Lyssna gärna till Claudio Abbado med Lucerne Festival Orchestra, som finns på Youtube här. Då får ni Anna Larsson som solist också. Den som inte hinner slå sig ner och koncentrera sig så länge, kan hitta sista satsen cirka 25 minuter från slutet (vid 1:12:40).

Fru Musica

Jag hade uppenbarligen inte läst "Gösta Berlings saga" förut, vilket jag var övertygad om när jag började läsa den i sommar. Ingenting, utom den berömda första raden, kändes bekant i dessa fantastiska historier som i korta kapitel beskriver livet kring den långsträckta värmländska sjön Löven i början av 1800-talet.

Vilken enastående berättare hon var, Selma Lagerlöf! Det tvingas man konstatera varje gång man läst något av henne, vilket för min del skett i begränsad omfattning och med många års mellanrum. I min ungdom läste jag "Jerusalem" och givetvis "Nils Holgerssons underbara resa", det är jag helt säker på, och långt senare som vuxen "Kejsarn av Portugallien". Den senare gjorde att jag verkligen fick upp ögonen för hennes storhet.

Man sugs ohjälpligt in i även den här romanen, som verkligen gör skäl för beteckningen saga. Eller kanske kan man lika gärna se den som magisk realism långt före Gabriel Garcia Marques. Det är inte bara majorskan och de tolv kavaljererna på Ekeby som utgör persongalleriet. Många fler passerar revy i fängslande skrönor som gestaltar dramatiska situationer där ont och gott, liv och död, kärlek och svek, lycka och olycka, fördömelse och barmhärtighet får skarpa konturer. Folkliv och folktro, kristendom, nordisk natur och bruksmiljöernas blandning av högt och lågt är några av ingredienserna.

Visst, några gestalter återkommer och knyter hjälpligt samman berättelsen, bland dem givetvis den försupne prästen Gösta Berling, vars upprepade kärlekstrassel inte förtog det minsta av den strålglans som omgav honom. Han måste haft vad man kallar kvinnotycke, den mannen, och Lagerlöf är inte sen att utnyttja det till fullo. Över huvud taget framstår hon i denna sin debutbok som en författare med mycket god förståelse för förförelsens och passionens väsen.

Jag tänkte inte här fundera närmare på Berling, utan i stället peka på ett kapitel, det tjugoförsta, med samma rubrik som ovan. I det visar sig kavaljererna vara goda musikanter som av och till bildar en mindre ensemble sammankallad av den magiska Fru Musica. Det sker den här gången med ingenting mindre än Haydns Oxfordsymfoni och i syfte att bryta förstämningen hos den ene av dem, nämligen just Gösta Berling, som själv ibland trakterar klaveret och även sjunger visor.

Men Berling förmår inte hålla sorgen borta utan brister i gråt. Det är då man kommer på att låta Löwenborg spela Beethoven på det klaver som han tidigare av pur respekt för det gamla instrumentet och av majorskans ovilja inte vågat närma sig. Han gör ett försök men det lyckas honom inte att frambringa den store mästarens musik, det skräller och låter illa och även han faller i gråt. En annan av kavaljererna hämtar då Löwenborgs eget instrument, ett träbord med påmålad klaviatur, och nu spelar den gamle mannen Beethovens sonater så som han alltid gjort och så som de ska låta. Och Gösta Berling brister ut i skratt och återförs eftertänksamt till "glädjens land".

Ja, vi skrattar med Berling åt det dråpliga i situationen, men nog finns där också en djupare botten i den här skrönan? Någonting som griper läsaren och som är typiskt för Selma Lagerlöfs berättande: en dos galenskap blandad med melodram som mitt i all sinnlig realism slår upp dörrarna mot metafysik och mystik. Det är inte bara komiken som får Berling att skratta utan även den fru Musicas närvaro som yttrar sig i Löwenborgs lycka över att inom sig kunna höra (sig själv utföra) Beethovens musik.

När jag läste det här kom jag att tänka på det som berättas om Sergeij Rachmaninov, den store ryske kompositören som också var en av förra århundradets största pianister. På båten över Atlanten, på väg till en turné i USA där han skulle spela sin nya, tredje pianokonsert, ett av pianolitteraturens mest svårspelade verk, hade han endast tillgång till en "silent keybord", det vill säga en sorts tangentbordsattrapp som medgav övningar i avsaknad av ett riktigt instrument.

Till sist några ord om den här romanens språk. Det sjunger om det. Fantasins flöde är ett med språkets. Verbens pluralformer (som åtminstone i min utgåva från 1961 är bevarade) bidrar till det, liksom även författarens retoriska grepp med tretal, fyrtal och poetiskt förstärkande omtagningar.

Jag hoppas det, men kan inte låta bli att undra om de mer än femtio översättningarna till andra språk lyckats förmedla den magi som inte minst ligger i Selma Lagerlöfs rytmiska språkbehandling.

"Ty det vet man nog, att för den, som plågas och lider, är den goda fru Musica det bästa sällskap. Hon är munter och lekfull som ett barn. Hon är eldig och intagande som en ung kvinna. Hon är god och vis som de gamla, vilka ha levat ett gott liv".


Bilden: Selma Lagerlöf. Målning av Carl Larsson.