Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 16 september 2015

Förmiddag i septembersol



Den kulna hösten dröjer och vi ser än så länge bara smärre tecken på dess oundviklighet. Önskan att gripa den milda sommarlika dagen infinner sig. Känslan av nåd till och med, åtminstone om man är lite äldre och har viss, kvarstående förståelse för den sortens språkbruk.

Jag ser de fallna löven på trottoarerna, lyfter blicken och konstaterar med viss förvåning att träden trots allt ännu mestadels är gröna, låt vara i en annan ton än högsommarens. Blåsten har uppenbarligen fällt de löv som redan gulnat. Medan blodlönnen står där helt oberörd i sitt eget välsignade mörker.


Septembersol, och luft som känns varm även när molnen tillfälligtvis tar över. Jag strövar, liksom hunden strövar, fritt i parkerna och längs de stilla gatorna en förmiddag när de flesta, utom park- och gatuarbetarna och de så kallade daglediga, sitter inne på kontor och i verkstäder för att förtjäna sitt levebröd.


I Engelska parken ligger en ung man på en parkbänk och sover, inte full bara soldrucken. Issa pilar runt med nosen ömsom i vädret, ömsom i gräset och i hålorna vid trädrötterna. Jag ser på henne att hon kunde vara ute hela dagen om så vore. Ekorrarna som länge varit underligt osynliga har dykt upp igen, förmodligen nu upptagna av samlandet för kommande behov. Jag kan följa Issas tanke när hon även utan doftspår tittar upp mot trädet, där dagen innan en ekorre väckte hennes jaktinstinkt. Borde den inte sitta kvar där någonstans och trycka? Och hennes obotliga optimism: Nästa gång tar jag dig!


I Botaniska trädgården finns höstblommor att beundra. De högresta höstanemonerna. Prakttidlösan i nakna och ljust violetta öar som lyser lång väg. Buskhypericum, en storvuxen släkting till den vanliga blomma från dikesrenarna som jag senast i fjol sommar lade i sprit under etiketten johannesört. Också den lysande som en självtillräcklig sol.

Och så får jag syn på något jag aldrig sett förut: ett träd med klasar av vad som ser ut som vita rönnbär. Det är Sorbus discolor, ursprung norra Kina, en oxelart. Och minsann, strålar inte en sorts milt septemberljus ut även från dessa pärlglänsande bär.

Foto: EJ
Uppifrån: Sorbus discolor x 2; Issa spanar; Buskhypericum.

4 kommentarer:

Lennart Erling sa...

Jag har nog både åldern och det förhållandet till språket att jag, trots min avsaknad av religion, gärna använder ordet "nåd"...

Einar J sa...

Ja, Lennart, begreppet är nog större än dess religiösa konnotation.

Leonardo sa...

Vilhelm Ekelund ansåg att september var årets bästa månad. Så här uttryckte han det: September är månadernas månad. Det Epikurisk-Horatianska sinnestillståndet - en mild mognande soldag.

Einar J sa...

Tack Leonardo! Jag har samlat på en del Ekelund-verk genom åren men aldrig riktigt kommit till skott med att läsa honom lite mer inträngande. Men jag har förstått att han tilltalar också mig - vilket du nu återigen bekräftar.

Månne det inte det var just det där tillståndet jag nuddade vid i förmiddags? ;)