Förmiddag i augusti

En förmiddag i augusti med risk för regn som dock uteblev. Dimbankarna över sjön redan nästan helt upplösta av det starka solljuset. Stillhet utan fågelsång.


Foto: EJ. Loka brunn, tisdag den 23 augusti. (Bilderna är klickbara!)

Fauré: Nocturne nr 11

I sommar har Gabriel Faurés Nocturne nr 11 (op. 104, nr 1) stått på flygelns notställ. Det är en gammal favorit som har fördelen av att inte nämnvärt stegra svårighetsgraden mot slutet, vilket annars gör många av den gode Faurés pianostycken alltför svåra för icke professionella.

Fauré kallas ibland den franske Brahms, vilket med viss rätt kanske kan sägas men ändå inte säger så mycket. Det finns en ganska stor skillnad mellan den unge och den mogne Fauré, vilket inte minst framgår av pianostyckena, till exempel de många som går under titeln Barcarolle eller Nocturne och som komponerades i omgångar under hela hans levnad. Den rena harmoniken i hans mest kända verk, Requiem, som är typisk för den unge Fauré, blir betydligt mera komplicerad med åren, särskilt när han så småningom kommer att dela Beethovens öde. Det kan förefalla särskilt fatalt att som kompositör drabbas av dövhet, och man kan bara spekulera kring vilken roll detta handikapp fick för hans senare verk. Jag är inte inte säker på att det spelar någon större roll alls.

Tonspråket blir i alla fall kärvare, och romantiken övergår i en egensinnig impressionism som inte riktigt liknar den hos Debussy eller Ravel. Harmoniken blir spänningsladdat dissonant i ständiga subtila överklivningar i tonartsfrämmande ackord. Som regel är det en rytmiskt återkommande figur eller ett tema som varieras på detta sätt, och som stramt och elegant håller ihop stycket.

Den elfte nocturnen är en sorgesång till minnet av en kvinna - Noémi Lalo - hustrun till en musikkritiker. Den utgavs första gången tillsammans med en barcarolle, och jag tycker nog att denna nocturne lika gärna också kunde ha fått beteckningen barcarolle. Eller varför inte "La lugubre gondola", om nu inte Frans Liszt redan hade lagt beslag på den mycket speciella titeln på två av sina allra märkligaste, sena pianostycken.

Stycket ska spelas i lugnt tempo, med början i ett vaggande dolce som ett par gånger successivt stegras i mer upprörda, emfatiska forteackord för att slutligen sjunka tillbaka och flyta ut i resignerad ro. Detta är enligt min mening ett mästerstycke i det lilla, ett kort stycke pianomusik som återigen bevisar att de stora mästarna inte alltid behöver en stor orkesterapparat för att åstadkomma outslitliga verk. Vid en första lyssning kanske det inte förefaller så märkvärdigt, vilket bara beror på att det hör till den slags musik som ökar sin karat med antalet lyssningar.

Den bästa inspelningen av Nocturne nr 11 på Youtube finns här.

Impromptu - ett meddelande

Min förra blogg - Impromptu - som fanns på Aftonbladet under ett par år finns nu, sedan Aftonbladet i halvårsskiftet lade ner sin bloggfunktion, på wordpress under samma namn. Om till äventyrs någon vill gå bakåt i tiden och se vad jag skrivit finns den alltså här, och kan också nås om man klickar på Impromptu i kolumnen till höger.

Job och den oförtjänta pinan

Job är den bok i GT som jämte Höga Visan och Psaltaren lever i de flesta halvbildade människors medvetande som inte bara religiöst viktiga utan även litterärt prestigeladdade texter. Att Bibeln innehåller en berättelse som den om Job minns jag att jag i min ungdom tyckte var märkligt. Den skildrar ju egentligen ett uppror mot Gud och hela den ordning som så orättvist låter olyckor drabba en visserligen rik och mäktig, men dock gudfruktig och rättskaffens människa. Prövningar kallades det, det som Job utsattes för. Absurda sådana, enligt allt vad rättskänslan säger.

I den populära gospeln görs saken allmänmänsklig och lite väl enkel: "Prövningar vi möta få, och vi ofta ej förstå, Herrens vägar..."  Och varför dessa prövningar? Svaren finns, men ges först ovan där.

Men frågan är: Hur länge står en människa ut innan tron, hoppet och kärleken slocknar för gott?

Joseph Roth skrev också en "Job". Titeln hänvisar läsaren direkt till bibelboken, även om huvudpersonen i "Job. Historien om en enkel människa" (eller "Job. A Story of a simple Man" i den engelska översättning jag läst) heter Mendel Singer med hemort i västra Ryssland i början av förra seklet.

Mendel Singer är varken rik eller mäktig, utan en hederlig och gudfruktig jude som lever ett oansenligt liv och försörjer sin familj som bylärare. I och med att sista barnet föds - Menuchim, en son med utvecklingsstörning och epilepsi - följer prövningarna slag i slag. Hustrun, som Mendel inte längre åtrår, söker råd och hjälp hos en rabbin som profeterar om en trolig förbättring för sonens del, att ett mirakel kan komma att inträffa även om det kan dröja. Men tiden går och förbättringen syns utebli.

Familjen splittras när så småningom Mendel Singer med hustru och dotter ansluter sig till den av sönerna som redan emigrerat till Amerika och bosatt sig i New York. Bostaden och den handikappade Menuchim lämnas under stor vånda i andras händer. Livet i det nya landet blir emellertid inte lättare, tvärtom. Både den framgångsrike amerikasonen och den som är kvar i hemlandet stupar i första världskriget, Menuchims öde är okänt men det värsta befaras, hustrun dör av sorg och skuld och den promiskuösa dottern blir intagen på mentalsjukhus.

För Mendel Singer tycks prövningarna aldrig ta slut. Han sluter sig alltmer inom sig själv och lever till sist i armod som uppassare och kvarterets udda figur. Goda vänner försöker förgäves förmana, stödja och uppmuntra honom. De får gärna samlas till bön i hans lilla kyffe, men Mendel deltar inte längre själv i bönerna, han har förlorat sin fromma tillförsikt, sin tro på en barmhärtig Gud. Gud ter sig till sist i Mendels ögon värre än en ispravnik, en rysk myndighetsperson. Ett sista hopp om att på något sätt kunna återvända till Ryssland och få klarhet i Menuchims öde har han också mist. Vanmakt kommer över honom när han inser att också hatet mot en likgiltig och nådelös Gud är lönlöst, utan mening.

Så inträffar något som innebär en melodramatisk vändning i den oavbrutet fascinerande berättelsen. Det borde man kanske inte avslöja, men alla som läst sin Job inser givetvis att Roth tänker fullfölja storyn i enlighet med förlagans huvudlinjer. Musiken på en grammofonskiva, ett stycke med titeln "Menuchims sång", blir startpunkten för den fortsatta händelseutvecklingen. Samtidigt gästas New York av en ung berömd dirigent och kompositör som är angelägen om att få träffa en landsman vid namn Mendel Singer. Gästen visar sig vara kompositören till den musik som Mendel med förundran lyssnat till på grammofonen. Nu om inte förr väcks läsarens aningar om den berömda personens verkliga identitet, men författaren håller en på halster och låter mötet mellan dirigenten och den lilla judiska kretsen kring Mendel Singer bilda en sakta stigande kulmen. Maken till crescendo i en berättelse var det länge sen jag senast stötte på.

Jobs bok i ny tappning, alltså. Jag har kort återberättat innehållet i övertygelsen om att ingenting därmed gått förlorat för den som ännu har läsningen framför sig. Det finns något på samma gång enkelt och magiskt i Roths stilkonst som är viktigare än den lånade intrigen. Genom att sparsmakat beskriva miljöer och händelser lyckas han samtidigt återskapa de emotionella tillstånd som huvudpersonerna befinner sig i. Utomordentlig skärpa i detaljerna fast med bibehållet utrymme för fantasin. Stark emotionell verkan men utan sentimentalitet. Koncentrerat som i en legend, händelserikt som i en följetong.

Som alla förstår har jag funnit en ny favoritförfattare i denne Joseph Roth.

I bibelboken återupprättas Job. Det sker först efter att han slutligen fått Gud att svara på de anklagelser han framfört. Gud svarar emellertid med ett skarpt ifrågasättande av Jobs uppror och krav på ett rättfärdigande, en förklaring. Vem är människan att sätta sig upp emot Gud, den allvise och allsmäktige? Hon är chanslös - och Job underkastar sig. Han blir då välsignad dubbelt upp med de tusentals får, kameler och egendomar som han tidigare var ägare till. Han blir på nytt en rik och mäktig man. Hos Roth uppfylls visserligen profetian om ett underverk, men ingenting antyder att Mendel Singer (eller Roth) anser att serien av gudomliga prövningar i form av de oförtjänta dråpslagen mot Mendels liv och person därmed är försonade, nollställda, rättfärdigade. Dessa pinor hör visserligen till kända existentiella villkor som många tvingas dela, men som likafullt utan begriplig anledning endast drabbar vissa i denna ohyggliga omfattning.

Slutet gott, allting gott, som Elie Wiesel torrt och ironiskt konstaterar om bibelns Job i sin samling av återberättade och tolkade bibliska gestalter (i "Guds utkorade", Stegelands, 1977, övers.: Viveka Heyman). Men Wiesel stannar inte med det. Han anknyter Jobs underkastelse till "de spontana bekännelser" som framtvingas hos dissidenter i totalitära samhällen, och levererar en möjlig och kanske mer uthärdlig tolkning: Den Eviges retoriska överlägsenhet rår Job inte på, så han kapitulerar omedelbart utan minsta protest. Och vi förstår, säger Wiesel, ...

...att trots skenet, eller just för skenets skull, fortsätter Job att gå till rätta med Den Högste. Om han ångrar synder som han inte begått, om han rättfärdigar ett lidande som han inte förtjänat, så är det bara för att signalera att han inte tror på sina medgivanden; det är bara en list. Han som personifierar det otillfredsställda kravet på rättfärdighet och sanning, han har inte böjt sig. Hans prövning är då inte förgäves: tack vare honom vet vi att det är människan givet att förvandla gudomlig orätt till mänsklig rätt.
- - -
Vad finns kvar av Job? En saga?En skugga? Inte ens skuggan av en skugga. Kanske en förebild.

Foto: EJ

En trappa i Verona, och några andra

Jag fick en lite speciell fråga i kommentarsfältet häromdagen. Apropå min uppmärksamhet på portar undrade Sven-Erik Klinkman om jag sett någon vacker trappa vid mitt besök i Mantova för ett tag sedan. Jag var beredd att svara nej när jag plötsligt erinrade mig att det hade jag ju! Visserligen inte i Mantova, men i Verona. Ovanstående foto visar att jag inte bara tänker port eller bro som flanerande och fotograferande stadsresenär.

Vilka som är världens vackraste eller trivsammaste torg har jag också ibland funderat på. Mest som en samlares tankelek, ett sätt att lägga dem på minnet och kanske också komma fram till vad som gör dem så minnesvärda. Men nu gällde det trappor.

Spanska trappan är väl den första som alla som varit i Rom kommer att tänka på. Mindre omtalad och som trappa kanske inte lika vacker, dock lika imponerande, tycker jag den upp till Piazza Campidoglio i samma stad är. Vad gäller trappor är förstås inramningen och vad man möter när man når de översta stegen betydelsefullt. Det är just det som är det märkvärdiga med den här trappan: successivt framträder Senatorio och de andra byggnaderna kring Michelangelos Piazza Campidoglio (se här för en hehetsbild över både trappan och den storslagna piazzan).

Trappan i Verona (bilden överst) fann jag i den inre borggården av Palazzo del Commune, och där var det själva trappan som drog blicken och kameralinsen till sig. Den här trappan, "den gotiska", är från mitten av 1400-talet, elegant vinklad åt höger och buren av valvbågar av minskande storlek (vilket man utifrån mitt foto inte kan se utan får föreställa sig).

En annan trappa som jag erinrar mig är den som leder upp till katedralen i Amalfi (se nedan). Som så ofta i trappväg är det krönet som man fångas av, men trappans bidrag till helhetsintrycket av denna underbart vackra katedral är givetvis betydande.

Och sist, men inte minst, ett par trappor i Venedig. Dels den märkliga spiralformade yttertrappan som pryder fasaden av Palazzo Contarini del Bovolo. För den utomstående betraktaren är själva trappstegen knappt synliga i det uppåtskruvade tornets dunkel (klicka på bilden!), men visst förstår man att det är ett trapphus öppet för väder och vind - och kanske också för det tonande brus som det likt ett snäckskal från havet skulle kunna tänkas frambringa. (Bovolo är enligt uppgift en venetiansk beteckning på snigelskal).

Dels också trappan i dogepalatsets borggård, Scala dei Giganti, som leder till den avsats där dogerna kröntes och där en av dem också avrättades (Marin Falier hette denne doge, som för övrigt lord Byron skrev ett drama om, och som i sin tur gav underlag till en opera av Donizetti). Av statyerna av Neptunus och Mars (de "jättar" som gett trappan dess namn) ser man på mitt foto nederst tyvärr endast delar av benen.

Foto: EJ

Norrländsk landsbygd

Efter en vecka hos gamla svärmor, i den ångermanländska trakt som jag numera återvänder till med jämna mellanrum, kan en sammanfattning av intrycken vara på sin plats. Det som rör vad jag inhämtade i läsfåtöljen under några regniga dagar ber jag att få återkomma till.

Furor och blånande berg.
Ännu någon lada knäande mellan åkerlapparna.
Svart katt på grusgången, hästar i hagen.
Vedstaplar, rallarros och vinbär.
Hallonsnårens halvt dolda ljuvlighet.
Välhållna gårdshus i klara färger intill de gamla, silvergrånande.
Den inbyggda altanen, den obligatoriska utbyggnaden.
Rangligt uthus och bakom i slyet en skrotbil.
Doften av nyklippt gräs runt rensade rabatter och studsmattan.
Solur och piskställning, stövlar på bron.
Bensinmacken - livsnödvändig och omhuldad som få.
Män med bar överkropp på flakmoppar och traktorer.
Systembolagsskylt på Konsum, beställningsvara.
Plötsligt uppdykande presentbutiker med allt från gäddrag till kristallvaser.
Thailändskor i hemtjänsten.
Ännu ett övergivet kapell utan handtextad affisch.
Blyblanka sjöar i gråljusväder.
Ån genom blandskogen, i solljuset impressionistisk.
Mörk ligger badviken.

Foto: EJ

Den botfärdige syndaren

Tarabas bemödade sig att kalla de syner, som dök upp för honom, "minnen" och så beröva dem deras makt. Han ville ge de tankar, som pinade honom, dessa oviktiga beteckningar, som stämplade dem som oskyldiga och ofarliga skuggor ur det förgångna, vilka förflyktigas lika fort som de dyker upp. (Ur Joseph Roth: Nikolaus Tarabas, Tiden, 1958, s 119).

 
Inspirerad av en del bloggar jag följer, och Torgny Lindgrens Sommar-program, plockade jag fram en bok av Joseph Roth (1894 -1939), den österrikiske journalisten och författaren, mest känd som upphovsman till "Radetzkymarschen", som av många (inklusive J M Coetzee) betraktas som hans viktigaste roman. Just den hade jag inte i hyllan, men däremot bland annat "Nikolaus Tarabas. En gäst på denna jord", som fått stå där oläst alltför länge.

Min upplaga - en femtiotalsutgåva från Tidens tyska klassikerserie - innehåller ett förord av Johannes Edfelt, som uppenbarligen värderade just denna bok (samt "Job. Historien om en enkel man") ännu högre än "Radetzkymarschen". Hur som helst råder det stor enighet om att Roth var en enastående skicklig berättare. Och jag intygar: har man väl börjat läsa honom kommer man att söka sig vidare i hans författarskap.

Edfelt talar i det där förordet om en berättelse skriven i legendens "tonart", en roman som med utsökt stilkonst skildrar central- och östeuropeiska erfarenheter under och efter den kejserliga, österrikisk-ungerska epoken. Som östeuropeisk jude och konverterad katolik med nostalgiska känslor för det forna imperiet hade Roth goda förutsättningar att skildra dess dynamiska mångfald. Den etniska mångfalden, krig, revolution och pogromer, blir i hans romaner och noveller belysta genom enskilda människoöden, som till exempel i denna historia om en rysk officers omväxlande liv i Roths egen födelsebygd Galizien, dvs. gränsområdet mellan Ukraina och Polen.

Berättelsen börjar i New York, dit Tarabas förvisats av sin välbärgade familj på grund av komprometterande revolutionär aktivitet. Där blir han spådd ett olyckligt liv av en zigenerska som hävdar att han kommer att bli både mördare och helgon, begå allvarliga synder men även göra bot och bättring. Efter ett krogslagsmål där han redan befarar spådomens uppfyllelse får han höra att krig utbrutit i hemlandet och ser möjligheten att fly hemåt igen för att dra på sig uniformen och visa sin duglighet.

Han tas till nåder som löjtnant och avancerar snabbt till överste i den revolutionära turbulens som landet befinner sig i. Överste Tarabas samlar ihop ett mindre regemente bestående av trogna officerare och soldater jämte en del andra mindre tillförlitliga krigare, och berättelsen stannar upp i en byhåla och ett judiskt värdshus, där judar och kristna, soldater och civila någorlunda välvilligt samsas till dess att allt går överstyr i myteri och en fruktansvärd pogrom. Efter det att Tarabas själv gjort sig skyldig till grymt våld mot en stackars judisk intellektuell når berättelsen sin förutsedda vändpunkt. Tarabas klär på nytt av sig uniformen och all sin auktoritet och värdighet och börjar sin irrande vandring som botgörande syndare. Oigenkännlig i sin fattigdom och förnedring besöker han både föräldrahemmet och till sist även byn där brottet begicks för att söka förlåtelse, försoning.

Det finns i berättelsens mitt en skildring av omständigheterna kring pogromens utlösning som är ett under av magiskt berättande, där en dos fantastik i den lyriska och dramatiska realismen ger händelseförloppet den prägel av legend som Edfelt nämner. Jag förstår om en författare som Torgny Lindgren på sitt sätt känner sig befryndad med Roth. Jag såg också någonstans en notis om att den här romanen ursprungligen gick som följetong, vilket måste ha fungerat alldeles utmärkt. (Jag ska inte säga ett enda jämförande ord om de deckarföljetonger som våra vanligaste morgontidningar sommartid envisas med). Det bör tilläggas att översättaren (Irma Nordvang) av allt att döma gjort en utomordentlig insats för att överföra Roths prosakonst till svenska, till ett språk som verkligen sjunger i alla tonarter hela vägen fram till den olycksalige Nikolaus Tarabas´ försonande livsslut.

Nu väntar mig boken om Job av samme författare.

Samtal på torget

Jag har ofta sett dem, gubbarna på torgen i italienska städer. Ständigt resonerande, kommenterande, rapporterande. Ibland ivrigt, ja, rent av häftigt, disputerande, som t ex på Piazza Maggiore i Bologna eller Piazza Concordia i Mantova. Inget anonymt krypskytte här inte!

Foto: EJ. Från Mantova.

Massmördarens sak

Efter det fruktansvärda massmordet i Norge fylls media av försök till analyser och förklaringar. En del av dem ägnas naturligtvis gärningsmannen och det obegripliga motivet. Och experterna pendlar som vanligt mellan sociologiska/ideologiska och psykologiska/psykiatriska förklaringsgrunder. Den här gången bjuder gärningsmannen dessutom själv på ett "manifest" och en dagbok som avslöjar hans grumliga tänkande och systematiska planering av dåden. Uppenbart är att han på ett så extremt upprörande sätt som möjligt vill framföra sina åsikter till en värld som han inser kommer att betrakta honom som ett "monster". Hur ser egentligen den logiken ut?

Det finns aldrig någon enskild orsak som kan förklara en människas onda handlande. Som vanligt är det en kombination av faktorer som gör att en person som nu denne självutnämnde norske "tempelriddare" kallblodigt förmår mörda oskyldiga människor i förment politiska syften. Och även om det finns "jordmåner" är likafullt de individuella bevekelsegrunderna de svåraste att komma åt.

Visst handlar det i viss mening om en "galning" som på korsfararmanér tar på sig uppgiften att i ensamt majestät bekämpa det som han uppfattar som Europas och det norska samhällets dekadens och kulturfrämmande inslag. Nittionio komma nio procent av dem som helt eller delvis delar hans reaktionära samhällsdröm skulle dock aldrig få för sig att drömmen kunde realiseras genom en feg masssaker på värnlösa ungdomar på ett ungdomsläger. Alltså i den meningen rätt och slätt en "galning".

Men här har vi samtidigt en rationell och ytligt sett inte alldeles ovanlig samhällsmedborgare, som visserligen hyser extrema åsikter i förhållande till den överväldigande majoriteten, men som i sitt sociala sammanhang är höjd över alla misstankar om våld och kriminalitet. Alltså en "galning" som är tillräckligt smart och kontrollerad för att dölja sina verkliga syften, och som uppenbarligen vill gå till eftervärlden som "martyr" och inspiratör för en högre sak.

Vi kan alltid fråga oss om personen söker upp "saken" eller "saken" personen. Otvivelaktigt kan vilken totalitär ism som helst duga som grogrund för ett växande hat i ett redan förmörkat sinne. Denne Anders Behring Breivik fann tydligen inget högre mål för sitt liv än att förverkliga en pervers korsfararfantasi som inte ens skulle gå an som det mest förbjudna dataspel. Hur många spelare skulle godta premissen att socialdemokratiska ungdomar på läger är de livsfarliga fienderna? Duger inte ens som dåligt skämt.

Hur kan man tro att man främjar sin sak och vinner anhängare för en revolutionär samhällsförändring genom att på det fegaste av alla tänkbara sätt kallblodigt mörda hundratals medmänniskor?

På en viktig punkt brister rationaliteten, om än kanske inte den egna logiken, kapitalt. Det gäller den totala bristen på värdering av medel och mål. Bristen på konsekvensanalys, om man så vill. Det är bland annat här som "galningen" framträder och skiljer ut sig. Och det är här som våldsideologi kan fungera som rationalisering (som inte behöver vara rationell) av extrema handlingar som samtidigt kanaliserar oresonligt hat.

Bara den som i patologiskt högmod verkligen tror att konsekvensen av den egna terrorhandlingen åstadkommer en revolution i riktning mot det där andra samhället skulle i egna ögon kunna bibehålla någon slags trovärdighet som rationellt handlande revolutionär. Låt vara fortfarande i våra ögon en "galning", om än inte nödvändigtvis i psykiatrisk mening.

Det är alltid de ismer som predikar att ändamålet (den högre saken) helgar medlen, och som cyniskt överser med de nödvändiga offren på vägen, som drar till sig och utvecklar dessa galningar som dessbättre utgör ett fåtal i våra demokratiska samhällen.

Den enda sak de kortsiktigt kan främja är den egna narcissismens. Frågan är om inte en viktig del av motivet hos en Anders Behring Breivik är att vinna uppmärksamhet i världens media för sitt eget megalomana själv. Och tänk om han inte ens kan uppfattas som fylld av hat?

Det är inte utan att man önskar sig ett rejält hämndmotiv, en personlig oförrätt. I stället verkar vi ha att göra med en kallhamrad personlighet som funnit sin enda meningsfulla livsuppgift inom ramen för en våldsförhärligande ideologi. Förgiftad av anabola steroider och totalitär ideologi går han till verket med ett inbilskt självrättfärdigande, färdigskrivet och utlagt på nätet. En skrämmande "galning" just för att han är alltför lik grannen och för att hans motiv är obegripliga i sin egen perverterade logik.

San Zenos berättande portar

Basilikan San Zeno ligger någon kilometer västerut från arenan och Piazza Bra, eller med andra ord lite avsides från allt det andra som nämns som sevärdheter i Verona. Trots flera tidigare besök har jag aldrig tidigare förstått att San Zeno är ett av de mest storartade monumenten i denna stad.

Det är inte bara den stiliga romanska kampanilen eller den berömda altartavlan, en av Mantegnas vackraste målningar, som gör promenaden dit synnerligen berikande. För mig som länge fascinerats av portar av olika slag, gärna gamla portar i gamla kyrkor, borde San Zeno ha varit ett mål för länge sedan.

På dessa portar från 1100-talet finns nämligen ett stort antal bronsreliefer, noga räknat 48 stycken med motiv från Nya och Gamla Testamentet och kyrkohistorien, som kan tävla med de främsta bland liknande portar i Pisa, Florens eller Monreale.

Visst är dessa bilder ovanligt fantasieggande och ibland även roande för dem som fortfarande har de bibliska berättelserna i någorlunda gott minne. De äldsta finns på den vänstra dörren, där man bland annat kan se en Salome dansa inför sin styvfar Herodes på ett sätt som måste betecknas som ytterst utmanande. Och naturligtvis är berättelsen koncentrerad i en enda bild så att betraktaren kan se hur Döparens huvud både bärs in och ut ur festsalen.

Eller se bilden av andeutdrivningen! Ondskan inkarnerad i den djävul som lämnar den besatta kvinnan genom hennes mun. Mer drastiskt än i en modern serieteckning, men nog kan man komma att tänka på den moderna pratbubblans svordomar i form av en streckgubbedjävul. Men vilka har gnuggat kvinnans mage blank och varför? En besvärjelsehandling så god och dubbelbottnad som någon?

Noa och hans ark. Min favorit. Åter en berättelse i effektiv sammanfattning. En ark lika sjöduglig som en säl (?) och vars kropp och skrov i grund och botten är ett med havets vågor. Snickeriet nere till vänster. Kreaturen som manas in genom den öppna porten till höger. Och arkens många boningar som ett ståtligt krön över detta oundgängliga byggnadsverk.

Till sist Bileam och hans åsna. Åsnan, den enda som ser Herrens ängel framför sig, ser oss rakt i ögonen. Den pådrivs bryskt av den intet ont anande Bileam tills den känner sig tvingad att börja tala. I likhet med dessa mäktiga portar möter den vår blick och börjar tala.

Foto: EJ (bilderna är klickbara)

En port till ett hus i långsamt förfall

Italiensk stadsbebyggelse är numera i stor utsträckning stilenligt upprustad och renoverad, särskilt i de centrala delarna där museala och kommersiella intressen försöker samsas. Ibland dock endast delvis renoverad, så att gatuplanet med dess skyltfönster blandas med byggnadens i övrigt lite härjade utseende på det där sättet som får modemagasinens fotografer att gå i spinn. Ungt och moderiktigt mot en bakgrund av tidlös skönhet i chict förfall.

Går man utanför själva centrum i fortfarande mycket gamla kvarter kan det se lite annorlunda ut. Man stöter på sin höjd på enstaka småbutiker som säljer garner, husgeråd eller frukt och grönt. Och där kan det hända att man får syn på ett hus, eller kanske i första hand en port, som i sitt tillbommade och medfarna tillstånd väcker fantasin till liv. Tevjes sång i Spelman på taket tonar upp inom en: Om jag hade pengar, jaba-daba-daba-daba-dabadi...

Var håller månne ägaren till detta hus hus? Någonting säger mig att han eller hon övergett det, om än kanske inte för evigt. Arvingarna står utan råd? Eller kanske är innandömet upprustat till en så stor kostnad att pengarna inte räckte till fasaden?

Vem valde denna maskaron över sin port, och vem ville säga vad med den ellipsformade medaljongen, där akantusbladen slingrar sig kring en gåtfull gestalt - en hund försedd med visir (?) men som i visirets förlängning samtidigt verkar vara en grip?

Tidens gång i mur, puts och trä, det sakta vittrandet i relativt beständiga material, äger en sällsam skönhet som dock inte är undantagen alltings förgänglighet. Det här huset måste ses över innan förfallet går för långt och gör även den i Italien gedigna sakkunskapen i restauration maktlös.

Om jag hade pengar... Nästan varje resa jag gör brukar jag hitta sådana här objekt för min fantasi om restaurering av ett gammalt hus i sydeuropa, helst Italien. Den här gången var det i Verona, på vägen upp till Giardino Giusti.


Foto: EJ. (De båda övre bilderna är från Mantova, den nedre från Verona).

Ikaros´ sentida på Monte Baldo

Malcesine ligger på den östra stranden av den norra delen av Lago di Garda. Där inramas sjön av det allt brantare alplandskapet, och ett vägande skäl att besöka den lilla staden med sin typiska Scaligeri-borg är att man därifrån enkelt kan ta sig upp på Monte Baldo, 1720 meter ö.h. Det enkla består då inte i bekväm klättring utan i en linbana med roterande kabiner som garanterar en svindlande utsikt under den korta resans gång. Tyvärr stjäl köandet under högsäsong en del tid av denna utflykt i det blå.

Väl uppe möts man av svalka, eller låt oss säga svensk sommarvärme, och ett förvånansvärt lugn trots turistmängden. Kor och hästar betar i det fria. Även åsnor och alpackor stöter man på bland ett par restauranger och försäljningsställen. Vill man kan man sedan vandra vidare längs stigar i olika väderstreck och snart bli utan annat sällskap än det man valt.

Eller också har man tagit sig hit upp för att skärmflyga. Jag har aldrig tidigare sett dessa sportutövare i ansiktet, så att säga. Aldrig kommit dem närmare än här. Uppenbarligen erbjuder Monte Baldo ypperliga omständigheter för bergsflygning, och här fanns både tjejer och killar som utan minsta tvekan och som den naturligaste sak i världen förverkligade människans dröm om att kunna flyga. Men så var deras vingar inte heller tillverkade av vax och fjädrar.

Det är bara att konstatera: Var tid måste skaffa sig sin egen definition av förhållandet mellan hybris och uppfinningsrikedom.

Nere vid sjön ligger borgen i den mediterrana växtlighet som för oss nordbor så intimt hör samman med bilden av vår längtans mål.

Foto: EJ (klicka för större detaljrikedom!)

Mahlers liv och verk

Under min Italienresa läste jag ännu en bok av den eminente danske essäisten Karl Aage Rasmussen. Hans nyutkomna "Tilnaermelser till Gustav Mahler" (Gyldendal, 2011) presenteras av honom själv som varken en genomgripande nytolkning eller en detaljerat biografisk grundbok. Men om man stryker de reservationer som ligger i "genomgripande" och "detaljerad" så är det just en sådan bok som blandar tolkning och biografi som författaren skrivit. Och den är inte mindre djuplodande för att den är tillgänglig, inte mindre läsvärd för att den inte innehåller någonting radikalt nytt för den som läst andra liknande berättelser om Mahlers liv och verk.

Rasmussen är liksom jag själv starkt påverkad av Mahlers musik sedan länge. Som musikprofessor och kompositör skriver han inte bara utifrån gedigna fackkunskaper utan även med en kärlek till denne man och hans musik som aldrig förlorar sig i distanslöshet eller panegyrik. Texten andas en vilja till förståelse av hur och varför denna musik kunnat bemäktiga sig en så stor plats i den egna själen såväl som i vårt moderna musikliv i stort. Mahlers symfonier tillhör ju de flitigast spelade av alla sedan några decennier tillbaka.

Två saker vill jag nämna som jag särskilt fäste mig vid under läsningen. Det ena handlar om Rasmussens betoning av den medvetna, modernistiska grunden i Mahlers musikskapande. Mahler ville vara - och är - en modern tonsättare med ett modernt (någon kanske skulle säga postmodernt) tonspråk. Det collageartade i hans komponerande, med de ofta bjärt kontrasterande inslagen av musik från livets alla områden - militärmarscher, koraler, serenader, folksånger, jakthorn och trumpetfanfarer, kletzmermusik, barnvisor, dansmusik - var menade att "slå upp dörrarna för livets hela område, erkänna både de högre och lägre sidorna av livet och ta motsägelserna till sig" (min övers.). Och inte bara motsägelserna och ytterligheterna, utan det i grund och botten tvetydiga, mångtydiga, sammansatta. Mahlers musik skapar en känslomässig tvetydighet, inte minst genom dessa "citat" från livets mångfald som på en gång äger sin triviala innebörd och skruvas till ironiska grimaser, som blir till fars och tragedi på en och samma gång. Ingenting av detta hindrar att musiken väcker känslor som skapar det djupaste allvar inom oss, kanske också någon sorts förlösning.

Det andra jag fäste mig vid handlar om vänskapsrelationen mellan Mahler och Richard Strauss, vars betydelse jag inte tidigare kände till. Genom beskrivningen av denna vänskap får Rasmussen tillfälle att karakterisera två vitt skilda personligheter, som visserligen hade en filosofisk (Nietzsche!) och yrkesmässig intressegemenskap (dirigent och kompositör) men till konstitution och kynne var diametralt olika. En vänskap som trots rivaliteten rymde en varaktig ömsesidig respekt.

Mahler var en orolig själ, sårbar och nervös, tyrannisk och barnsligt oskuldsfull, enligt Rasmussens kärnfulla beskrivning. Både hans barndom och vuxenliv var fyllt av smärtsamma upplevelser av konflikter och dödsfall, och hans liv ändades som bekant långt i förtid på grund av en hjärtåkomma. Strauss, däremot, var en jordbunden, stabil, borgerligt självsäker och balanserad natur som överlevde Mahler med 38 år. Strauss satte en ära i att förhandla sig till stora honorar; Mahler brydde sig bara om pengar om och när han saknade dem. Etc.

Strauss slog igenom med tondikten "Don Juan" redan i unga år och hade sedan enastående framgångar framför allt som operakompositör. Mahler hade det tvärtom trögt i portgången som just kompositör och fick först med sin åttonde symfoni en riktigt stor framgång. Trots att Strauss tonspråk var annorlunda förstod han Mahlers storhet och anade kanske också att kollegan skulle få rätt i sin tanke att han var för tidigt ute, att Gustav Mahlers tid skulle komma. Strauss gjorde uppenbarligen vad han kunde som ambassadör för Mahlers musik, och hävdade själv att han banade vägen till offentligheten för sin vän och kollega.

Mahler var i allmän bemärkelse inte religiös, skriver Rasmussen. "Konsten, inte religionen, var föremålet för hans livslånga sökande efter förlösning från förluster, sorg, skuld och lidande". Medan Strauss citeras med följande ord: "Jag har ingen aning om vad jag ska förlösas ifrån".

Så olika kan inställningen vara till både liv och konst. Båda dessa geniala herrar lever dock fortfarande i allra högsta grad genom sina verk - Strauss främst som operakompositör och Mahler som 1900-talets största symfoniker. Och skälet till att Mahler fick rätt i sin profetia om att hans tid skulle komma ligger alldeles säkert i den moderna livskänsla han gestaltar i sin musik. Pendlingen mellan ytterligheter och mångtydigheten i en tillvaro som berövats all naiv självklarhet tillhör de livsvillkor som varje reflekterande människa känner igen. Hur Mahler kommer in i den bilden blir utomordentligt väl klarlagt i Rasmussens fina essä.

Museo Castelvecchio

Hur många konstmuseer jag besökt under årens lopp har jag ingen räkning på, men med den respektabla ålder jag uppnått har det av naturliga skäl blivit ganska många. Några av dem har jag besökt flera gånger, som regel då i städer som i sig själva är historiska museer och därför alltid lika lockande att återvända till.

Man skaffar sig favoriter, och inte endast bland de största och mest berömda konsttemplen i världens metropoler. Jag tänker nu särskilt på några mindre museer, som inte bara för konstverkens skull utan även som helhet erbjuder ett historiskt och estetiskt mervärde. De liknar varandra i det att man förmått utnyttja byggnadens karaktär på ett sätt som skapar en totalupplevelse. Så är det med San Marco-klostret och  Bargello i Florens liksom med Castelvecchio i Verona.

Castelvecchio tillkom på initiativ av Cangrande II della Scala ("cangrande" betyder storhunden) i mitten av 1300-talet. Cangrande I (1291-1329), som grundlade Scaligeri-dynastins ryktbarhet, var en framgångsrik krigare som utökade sin maktsfär ända till Vicenza, Padova och Treviso. Han var också en gynnare av konst, poesi och lärdom och har sålunda även gått till historien som beskyddare av Dante, som efter förvisningen från det politiskt turbulenta Florens under några år fick en fristad i Verona. Han står mycket riktigt staty på Piazza dei Signori (liksom för övrigt i flera andra italienska städer som han besökte under resten av sitt kringflackande liv i exil).

Dante hyllar Cangrande I i "Den gudomliga komedin":

Hos honom får du möta en som präglats
så vid sin födsel av vår starka stjärna
att vida skall hans gärningar berömmas.
-
Hans ädla handlingar skall bli så kända
att inte heller fiendernas tungor
i längden är i stånd att dem förtiga.
På honom och hans ynnest kan du lita;
han kommer att förändra mångas öde
och låta rik och fattig byta villkor.

(Paradiset XVII; 75-77, 85-90. I Ingvar Björkesons översättning, Natur och Kultur, 1983)

Jag ska inte närmare än så gå in på borgens äldsta historia utan direkt ta språnget till efterkrigstiden och dess förvandling till konstmuseum. Det finns ett namn förknippat med denna omvandling, nämligen  Carlo Scarpa, en arkitekt som specialiserade sig just på ombyggnader och som lyckades särskilt väl med Castelvecchio. Det är en fröjd att återkomma till dessa rum som växlar mellan yttre och inre och som förtjänstfullt demonstrerar byggnadens olika sidor från alla möjliga positioner.

På en liten plattform (ett verk av Scarpa) i en av trapporna står den fascinerande ryttarstatyn av Cangrande I. En leende härskare (leendet framgår tyvärr inte av mina bilder här) som dock inte fick något långt liv som härskare och naturligtvis inte heller kunde förverkliga Dantes revolutionära förhoppningar på honom. Han dog i fält efter att offficiellt ha druckit ur en förorenad källa, förmodligen dock förgiftad av fingerborgsblomma (digitalis).

I ett av skulpturrummen står en ståtlig kvinna med en harmonika i famnen. Det visar sig vara St Cecilia, musikens skyddshelgon. I övrigt finns som vanligt många "Madonna col bambino" av mer eller mindre kända mästare, men också mästerverk av sådana som Mantegna, Pisanello, Jacopo Bellini med söner, Lotto, Veronese och Tintoretto.

Och så finns där också Veronas egen Giovan Francesco Caroto (1480-1555), vars ovanliga motiv på en av tavlorna på ett angenämt sätt bryter den massiva religiösa och mytologiska dominansen. Porträtt av pojke med teckning, heter den och visar grabben som glatt visar upp porträttet av den gubbe som han själv åstadkommit. Vem vet, kanske är det pojkens egen bild av Caroto medan han tvangs sitta modell för honom?

Foto: EJ (utom Carotos målning "Porträtt av pojke med teckning")

Broarna i Verona

I Verona flyter Adige i en krum båge kring den gamla stadskärnan, vilket naturligtvis nödvändiggör ett flertal broar. Ett par av dessa härrör från romartid och medeltid och är skönhetsverk i sig.

Den medeltida Ponte Scaligero utgör tillsammans med Castelvecchio en imponerande befästning som i modern tid pietetsfullt omvandlats till ett intagande museum. (Jag återkommer till museet). Bron var tänkt som en sista säker flyktväg norrut i händelse av att de veronesiska härskarna (familjen Scaligero) inte skulle kunna försvara sig mot angrepp utifrån eller kupper inifrån. Andra Scaligero-borgar finns bland annat i Sirmione och Malcesine vid Gardasjön.

Den andra gamla bron - Ponte Pietra (stenbron) - är av romerskt ursprung och av en helt annan karaktär. Dess nätt spända båge med fem valv har ingenting av militant stränghet över sig utan inger idel behag. Ursprunget dateras till ca 100 f.Kr. men bron har kollapsat ett antal gånger och genomgått om- och tillbyggnader fram till 1500-talet. Man antar att den ursprungliga bron genomgående hade de fönsterliknande öppningar som syns i dess äldst bevarade del (till vänster på bilderna).

Ponte Pietra tycks också vara platsen för bröllopsparens bröllopsbilder. Att bron har en särskild plats i veronabornas hjärta började jag även ana av uppgifter i min guidebok. Den nämner i förbigående en sak som nog förklarar sammanhanget.

När de allierade närmade sig Verona i krigsslutet sprängde tyskarna broarna innan de gav sig av. Varken Ponte Scaligero eller Ponte Pietra skonades. Man kunde kanske säga att nazisterna tog den flyktväg norrut som redan Scaligero tänkte på som en sista utväg. Det som efter kriget sedan sker är att man plockar upp de raserade brodelarna ur floden, sten för sten, och sammanfogar dem på nytt. Ett säkert både tidskrävande och kostsamt arbete.

Jag undrar: Finns det så mycket starkare symbolhandlingar än dessa - att på nytt skapa vardagsliv och framtidshopp genom att återställa de gamla broarna till vad de var innan förödelsen?

Foto: EJ (Bilderna är som vanligt klickbara).