Fallet Macchiarini

Foto: Consuelo Bautista

Lockad av ett reklaminslag bestämde jag mig för att se åtminstone första delen av STV:s dokumentär om den italienske kirurgen Paolo Macchiarini. Det skulle handla om en ny omdiskuterad metod i forskningens framkant som denne läkare fått både Karolinska Institutets och Karolinska sjukhusets upprepade välsignelse att utveckla. Detta trots att det av allt att döma inte skett enligt etiska grundprinciper (metodens prövning på djur) och dessutom med fusk eller osanning vad gäller den vetenskapliga rapporteringen om resultatet. Ingreppen skedde på mer eller mindre svårt sjuka patienter under förespegling av, eller i varje fall med en from förhoppning om, att de skulle ges ett nytt liv genom den ryktbare superkirurgens stamcellspreparerade plaststrupar. 

Jag blev helt fångad och såg givetvis också de båda följande delarna, sammanlagt tre timmar, om denna nu välkända skandal som vi ännu inte sett alla efterverkningar av. Journalisten Bosse Lindquist fick följa Macchiarini på nära håll under ett helt år och har dessutom haft tillgång till tyskt filmmaterial där Macchiarini på samma sätt släppt filmare in på (delar av) både sitt eget yrkesliv och patienternas liv. Bara det gjorde att man väcktes i sin nyfikenhet, inte minst på mannen bakom denna exceptionella persona. 

Vem är han, denne märklige man som så tryggt och säkert spänner blicken i filmarna och elegant utan att blinka avfärdar alla invändningar på felfri engelska och tyska?

Filmen syftar till att avslöja de oegentligheter som uppenbarligen förevarit och att dessutom resa visa principiella frågor angående den här sortens riskfyllda experimentella kirurgi, frågor som naturligtvis är relevanta och angelägna.

Ändå blev jag mer och mer övertygad om att frågan jag nyss ställde var den som för många med mig till sist tog överhanden. Filmen artade sig alltmer till en karaktärsstudie av en person som i rollen av en man höjd över alla misstankar, hyllad undergörare och bländande geni, spelar den rollen några snäpp för högmodigt, framför allt när verkligheten börjar hinna ikapp honom.

Jag undrade: Hur kan Macchiarinis självbild tänkas se ut, den bild han medvetet och omedvetet förmedlar? Vem är det jag ser och låter mig imponeras av? Och jag tyckte mig kunna ana följande:

En intelligent och självmedveten man, erkänt skicklig kirurg, retoriskt och socialt begåvad, elitistisk och ärelysten, klädsamt lågmäld men med stark karisma, charmerande och bildskön, van att bli bekräftad och få som han vill. Kort sagt en man med en attityd av självklart berättigande. Berättigande till vad? Till allt - gränser är något man sätter själv.

Ett inslag av megalomani ligger och jäser i botten på en sådan brygd. Vem annan är i stånd att bedöma mina vällovliga syften, mina unika kunskaper och mina meriter? Risktagande är någonting som ser ut som ett sådant från en annan, hämmande och främmande, utgångspunkt. Etiska överträdelser kan alltid växlas mot väntande triumfer och framtida nytta. Oegentligheter och misstag kan alltid bestridas med hjälp av inflytelserika andra. 

Att en sådan person efter ett antal år lärt sig hur man bygger upp och hanterar ett marknadsvärde möjligt att omsätta i anställningar på prestigefyllda institutioner världen över, är knappast något att förvånas över. Särskilt inte om det går till så som Torbjörn Tännsjö avslöjar att det gör när KI jagar huvuden och anställer folk. 

När ovanpå allt detta Vanity Fair publicerade sannsagan om den amerikanska tv-journalisten som blev kär på arbetstid då även hon skulle bidra till Macchiarinis ryktbarhet med en intervju, ja då föll väl ytterligare ett antal pusselbitar på plats. Här avslöjas privatmannen Macchiarini som veritabel mytoman. 

Intervjun ledde nämligen inte bara till en romans utan även ett noga planerat bröllop där påven själv skulle vara vigselförrättare i sitt sommarresidens och där några av världens mäktigaste och mest kända personer stod på gästlistan. Too good to be true, men vem är man att ifrågasätta en Macchiarini? 

Omåttlighet och omättlighet, slutligt fall på eget grepp, en förförares hemliga liv exponerat, en simpel bedragare avslöjad.  

Journalistik av olika slag kommer säkert att spela en roll även för fortsättningen på denna historia, alltför otrolig för att duga som realistisk fiktion. Jag kommer att följa den med intresse, och samtidigt äntligen ta itu med en bok jag ännu har oläst. 

Ja, jag har faktiskt redan påbörjat läsningen av Thomas Manns "Svindlaren Felix Krulls bekännelser". Verkligheten överträffar dikten, sägs det, men kanske kan dikten belysa någonting också av fallet Paolo Macchiarini? För hur väl man än lyckats lägga pusslet är det alldeles blankt på baksidan.

Man kan förstå den amerikanska tv-jornalistens fråga i sista epostbrevet till maken in spe när hon väl fattat att han redan var gift och att påven faktiskt skulle befinna sig i Sydamerika vid tiden för deras vigsel:

"Who the hell are you and what the hell is wrong with you?"

Joseph Roths sista roman

Joseph Roth är en av mina största litterära upptäckter på äldre dar. Ett par av hans böcker som många år stod i hyllan olästa började jag läsa först för fem år sedan. Därefter har jag varit desto flitigare och läst så gott som allt jag kommit över av honom.

Så när jag i höstas på bokmässan såg att Roths sista roman från 1938 - "Kapucinerkryptan" - kommit i översättning och med ett efterord av Staffan Vahlquist var det lika givet att skaffa den som att bevista det seminarium som hölls i anslutning till utgivningen. Ruin är det svenska förlag som även denna gång satsat på denne geniale författare, vars verk under senare år rönt ett förnyat intresse.

"Kapucinerkryptan" är en pendang till Roths mest kända roman "Radetzkymarschen". Inte bara så att den knyter an till den fiktiva släkten Trotta utan även genom att den tar vid med en skildring av tiden strax före första världskriget fram till trettiotalets slut, det vill säga tiden för det kungliga och kejserliga väldets definitiva undergång och de nya ismernas framträdande på den europeiska scenen.

Den välbeställde unge man som är huvudperson är syssling till de tidigare tre generationerna Trotta i "Radetskymarschen". Han umgås i ett sorglöst kafégäng av wienska aristokrater när han plötsligt en aprilmorgon får kontakt med en annan värld via en kusin i sitt slovenska ursprung, en enkel kastanjerostare som reser runt i rikets östliga provinser om höstarna och som i sin tur förmedlar kontakten med en judisk kusk som behöver hjälp med att få sin talangfulle son antagen på musikkonservatoriet. 

När kriget visar sig oundvikligt låter sig unge herr Trotta överföras från den reguljära armén till lantvärnet av sympati med sina nya vänner. Han skyndar sig också att ordna med sitt giftermål innan han drar ut i fält - ett äktenskap som börjar olyckligt med en inställd bröllopsnatt och även efter hemkomsten från kriget erbjuder en oviss kärlek med återkommande bekymmer.

De tre lantvärnsmännen tillfångatas rätt snart och förs till ett läger i Sibirien, där efter svåra umbäranden två av dem rymmer. Samtliga överlever dock kriget men återbördas till en efterkrigstillvaro där mycket förändrats. Trotta finner sin hustru snärjd av en lesbisk väninna och konsthantverkare, vinner henne åtminstone för en tid tillbaka och försöker installera sig i sin gamla mors hus, dock utan att lyckas finna sig tillrätta i den nya tidsandan. 

Huset fylls av ickebetalande hyresgäster och belånas alltmer för diverse äventyrliga projekt i konsthantverksbranschen; via hustrun, hennes väninna och förföriska entreprenörer åderlåts förmögenheten utan att han förmår ingripa. Trotta står slutligen ensam och vilsen när modern dör, hustrun emigrerar och delar av hans tidigare umgänge försvinner in i galenskap. Anschluss är redan ett faktum, den politiska oron påtaglig. Ensam uppsöker han kryptan där de forna kejsarna ligger begravda i sina stenkistor.

Hos Roth finner man ofta den här undertonen av sörjande av en gången tid blandad med oro för de politiska krafter som är i rörelse i samtiden. Den tonen blir dock aldrig ensidigt propagandistisk. Tvärtom intar han snarast rollen av resignerad observatör med sinne för de mest skiftande miljöer och stämningar och, som här, med en aningsfull, nästan profetisk känsla av kommande katastrofer. Och han låter de olika karaktärer som kommer till tals alltid framstå som existentiella öden i sin egen rätt. 

Dubbelmonarkin på gott och ont gentemot de nationalistiska, fascistiska och kommunistiska ideal som samtiden väckte till liv - det var i den motsättningen Joseph Roth levde och reagerade. Han går så långt i sin reaktion, sin vemodiga bakåtblick, att han genom sin protagonist hävdar att det habsburgska kejsardömet egentligen inte var en nation utan en religion som samlade en mångfald av folk och traditioner, låt vara inom en feodal struktur. Som Vahlquist påpekar i efterordet gällde det inte bara de politiska samhälls-förändringarna:

"Hela den aristokratiska kulturen och moralen med dess tonvikt på börd, ära, förfining och nobless miste snabbt sin relevans och utkonkurrerades av nyttokalkylerande och entreprenörsmentalitet. Den exklusiva konsten gav plats åt konsthantverk och underhållnings-industri."

Roth visar sig på nytt som den fängslande berättare han är, även om han i denna sin sista bok ger intryck av större flyhänthet än vanligt. I trettiofyra korta kapitel sveper han över stora skeenden och en vidsträckt geografi. Med snabba penndrag skisserar han miljöer och karaktärer, men, och det är viktigt, med bibehållen förmåga att fokusera de betydelsebärande detaljer som gör att man förnimmer atmosfären och förstår de personer han vill skildra. Roth är helt enkelt en durkdriven stilist som kan berätta en historia så att den framstår som både ett märkligt tidsdokument och en engagerande berättelse av bestående värde.


För mina sex tidigare inlägg om Joseph Roth hänvisas till sökfunktionen eller ämneskolumnen här intill.

Janine Jansen i Bartóks första violinkonsert

Den holländska stjärnviolinisten Janine Jansen pryder omslaget till januarinumret av Grammophone där hon intervjuas med anledning av hennes nya cd med två stora violinkonserter, den av Brahms och Bartóks första.

Jansen är den violinist jag allra helst lyssnar till för närvarande. Senast hon framträdde i Stockholm var i höstas med ett engagerat framförande av Anders Eliassons violinkonsert "Einsahme Fahrt". Jag var lyckligtvis där, och jag kommer att vara på plats när hon återkommer med en kammarmusik-afton i Konserthuset den 5 mars (tillsammans med pianisten Alexander Gavryljyk) och sedan i slutet av maj i Berwaldhallen tillsammans med Daniel Harding och SRSO, då just Bartóks första violinkonsert står på programmet. Vi som bor i Stockholm eller dess närhet drar antagligen fördel av att denna eminenta världsartist är gift med dirigenten Daniel Blendulf och bosatt i stan.

Bartoks andra violinkonsert är ett av hans mest kända verk, till skillnad från den här första, från 1907-08, som aldrig uppfördes under hans livstid och som väl egentligen inte heller därefter har uppmärksammats - mer än till hälften. Bartók återanvände nämligen den första satsen, som alltså är identisk med det första av de båda orkester-styckena i "Två porträtt", ett verk som tillkom under samma tid. Det är ett förälskat porträtt av en förtjusande kvinna, Stefi Geyer, violinisten som även var föremål för den schweiziske kompositören Othmar Schoecks passionerade uppvaktning. 

Beträffande Bartóks melodik säger Jansen i intervjun något som tangerar vad jag själv någon gång lite taffligt försökte formulera, nämligen att denne tonsättare söker sig fram i en egen slinga vid sidan av upptrampade stigar, väl medveten om var andra gått. Det märks redan här i detta tidiga och av senromantik präglade verk. Jansen berättar att hon varje gång hon introducerar temat (som hon associerar med Stefi "in all her fragility"), överraskas av känslan att inte veta vart det hela ska ta vägen; det lyfter och far än hit, än dit i ett flöde av skiftande dagrar. På samma sätt skiftar Jansens lyriska violin från silvrigt ljus till mattare dunkel, dock alltid lika vällustigt välljudande.

Hon spelar med den passion den här konserten förtjänar, ja kräver. När jag hör vad hon gör undrar jag om inte den långsamma första satsens trevande innerlighet måste räknas till något av det vackraste Bartók skapade. 

Den andra satsen bär beteckningen Allegro giocoso, och här sprudlar det av lycka och lekfullhet som om friaren fått ett övertygande ja och allt andas ett bejakande av tillvaron i stort. Nåväl, det finns ett par avsnitt där den lyriska ovissheten återkommer, men bara tillfälligt innan allt samlar sig till ett avslutande utropstecken.

London Symphony Orchestra under Antonio Pappano backar upp på ett mycket förtjänstfullt sätt. Skivan finns redan på Spotify för den som använder sig av den tjänsten.

Satantango

"Satantango" heter den ungerske författaren László Krasznahorkais internationellt uppmärk-sammade debutroman från 1985. Den kom på svenska i fjol (Norsteds, 2015) i översättning av Daniel Gustafsson Pech. Hösten 2014 läste jag samme författares "Motståndets melankoli", en läsupplevelse som gjorde att jag i höstas omedelbart skaffade mig även den här boken.

Den tog mig tid att läsa, och jag har läst flera andra romaner under tiden. Det betyder inte att den var trög eller tråkig, inte alls, kanske är den till och med lika bra som den förstnämnda även om det tog halva boken innan jag stannade för det omdömet. 

Dock ska erkännas att Krasznahorkai är en krävande författare med en raffinerad stil som vänder sig till gammaldags gediget läskunniga, till dem som lugnt förmår invänta förståelsen och uppskattar en virtuos språkbehandling. (Härmed också sagt att översättaren har min fulla beundran). 

Trots att hans intrikata och detaljrika texter bjuder motstånd finns där ett flyt som gör att man fångas av berättelsens gång och egenart. Det är ungefär ett dussin personer som befolkar den och de lever i skuggan av något som vagt kallas "anläggningen", vilken uppenbarligen är nedlagd och nu står och förfaller på samma sätt som de kvarvarande människorna lever i ett tilltagande förfall. Sysslolösa vakar de över varandra och ödsligheten från fönster i ostädade rum där spindelvävarna tätnar. De är sammanlänkade i inbördes tvister, oförverkligade planer och gemensamma drömmar om att kunna ta sig i kragen och dra vidare, det alternativ som återstår om man inte sakta men säkert ska gå under.

Det är oktober och regnet och blåsten pinar den ungerska landsbygden. Vätan och leran antar närmast metafysiska dimensioner; det är som om det tunga klafsandet i gyttjan på vägar och åkrar hotade stänka ner hela tillvaron. Lyckligtvis finns dock en krögare i byn i vars värdshus man kan dansa tango, gräla och spekulera om räddningen, oftast bara för att slutligen sjunka in i uppgivenhet och rusig sömn.

Krasznahorkai mejslar ut de olika karaktärerna och det är verkligen inga skönandar det är fråga om; flertalet är enkla och illa medfarna människor även om både en rektor och en doktor också finns i sammanhanget. Ett par män, Irimiás och hans kumpan Petrina, spelar en särskild roll som ryktesvis döda men möjligen bara frånvarande och snart återvändande figurer. Utifall återkommande de enda som dessa av anläggningen och livet övergivna personer knyter några förhoppningar till. 

Och mycket riktigt, de båda dyker upp på värdshuset i ett speciellt läge då en utstött och sinnessvag flicka först dödat en katt med råttgift och sedan själv tagit livet av sig med samma gift. Irimiás håller tal och spelar på de närvarandes skuldkänslor - ett föregivet samtal, men snarast en predikan som utmynnar i att stunden nu är inne för de församlade att bryta upp, följa honom och skapa en ny tillvaro, en mycket ljusare och bättre tillvaro. Irimiás axlar fullt ut den roll av frälsare som han tilldelats och övertygar dem med sin karisma och genomskådande klarsyn. Även tvivlaren tvingas böja sig för kollektivet.

Uppbrottet blir till en tragikomisk exodus som inte leder längre än till ett gammalt gods där man ingalunda lyckas inrätta sig utan på nytt finner sig övergivna. Doktorn som under tiden legat på sjukhus och ensam återvänt till anläggningen stänger in sig med sina damejeanner med sprit och sina dagboksanteckningar, där han bland annat ger en osminkad för att inte säga misantropisk beskrivning av folket kring anläggningen. 

Bokens sista kapitel visar att det doktorn skriver sammanfaller med det som utgör bokens inledning. Cirkeln sluts, som kapitlet mycket riktigt heter. Och doktorn själv blir osäker på om det är galenskap eller ej när han hör en gäckande klockklang från ett obefintligt klocktorn och dessutom tvingas konstatera att han nu styr världen omkring sig i kraft av vad han nedtecknar i skrift: "Och bara det som blir nedtecknat är det som sker".

I ett annat mycket underhållande kapitel beskrivs hur två notarier bearbetar och omvandlar en alltför grovkornig rapport (förmodligen av samme doktor) om personerna kring anläggningen så att det blir ett mer anständigt byråkratiskt dokument. Karakteristiken av fru Schmidt som "ett korkat, storpattigt kjoltyg" omformuleras exempelvis till "en mentalt omogen person med en fäbless att framhålla sina kvinnliga attribut".

Det är en mångbottnad och mycket fascinerande historia som Krasznahorkai åstadkommit. Författaren lyckas fånga rörelser i medvetanden som avspeglar både social utsatthet, främlingskap och existentiell vilsenhet. Svärtan och humorn erinrar om både Kafka och Beckett. Vem eller vad ska man sätta sitt hopp till? Var hämta drivkrafterna? Hur står det till - med meningen, tidens gång och handlingsutrymmet?

Och frågan kvarstår: Måste man vara gud eller galen för att tro sig kunna beskriva tillvaron i all dess mångfald av ting och skeenden?

________________________
Se även min recension av Krasznahorkais "Motståndets melankoli", här.

Kölden viker

Vi har levt med ögonen på termometern en bra lång tid nu. Kylan har måst hållas stången med heta värmeelement inomhus, ylletröjor och dunjackor utomhus. Men så en dag som idag nådde kvicksilvret upp till nollstrecket och ett mjölkigt middagsljus föll in i rummen där lamporna fick vara tända hela dagen. Snön påbörjade så sakteliga sin övergång i modd.

Jag överlämnade mig åt söndagsfriden, lyssnade på SR P2 (utmärkta program av Eric Schüldt och Johan Korsell)) och satte mig fram emot eftermiddagen vid flygeln och spelade ett stycke musik som stått framme under flera månader. 

Det är en "Sarabande" i g-moll av ryssen Anatolij Ljadov (1855-1914), komponerad 1896, som jag fastnat för. Ett kort stycke som bara upptar ett enda notblad, en enkel notbild som inte kräver någon stor teknisk förmåga. Ändå ett stycke oemotståndlig musik i den ryska romantiska traditionen. 

Han gjorde många sådana där små pianostycken, den gode Ljadov, en bland dem som gått till musikhistorien för ett enda verk, i hans fall ett klangfullt orkesterstycke i Rimskij-Korsakow-stil: tondikten "Den förtrollade sjön".  

Han var noggrann även i det lilla, det är tydligt i alla dessa preludier, mazurkor och andra så kallade karaktärsstycken. Det finns ju mängder i den genren, men jag tycker mig hos Ljadov finna en originalitet mitt i det välbekanta tonspråk som hör hans samtid till. Det märks att han vill något med de ädla melodier han fann, att han slipade till dem lite extra.

Den där Sarabanden är visserligen härmbarock i romantisk dräkt, men varför inte? Jag vet inte varför, men det är ett stycke jag aldrig ledsnar på. Det känns som någonting som bara växer fram naturligt ur händerna när man spelar det, som att det är just så här det var meningen att den här sortens musik skulle låta. 

Foto: EJ (överst).

Royal Concertgebouw Orchestra Amsterdam

I Concertgebouw förra torsdagen spelades Beethoven och Mozart, den förres femte och sista pianokonsert ("Kejsarkonserten") och en ouvertyr ("Die Geschöpfe des Prometheus"), och den senares "Sorgemusik för frimurare" och stora Jupitersymfoni. Ivan Fischer var kvällens dirigent och vid flygeln satt Jean-Yves Thibaudet. 

Klangen som alltid vidunderlig i denna orkester och i denna konsertsal. Allt balanserat och avslipat till yttersta förfining, ingenting som skär eller skorrar ens i kraftfulla moment. Det är kort sagt en orkester som varje gång lever upp till sitt rykte.

Den mozartska sorgemusiken, snabbt levererad på beställning efter ett par logebröders död, tonade vackert och förstämt, för kvällen vederbörligen tillägnad den nyss bortgångne Pierre Boulez. Än en gång blev jag påmind om Mozarts enormt sofistikerade klangpalett, inte minst när han blandar och ger bland träblåsinstrumenten, i det här fallet med tre bassetthorn och en kontrafagott som tillskott. Tillfällighetsverk kallas det ibland, men när geniet skakar fram ett mindre stycke ur ärmen kan det likafullt bli stort. 

Vad gäller pianokonserten är det sedan länge min mening att "Kejsarkonserten", trots sin imposanta titel, inte tillhör de bästa pianokonserterna och att Beethoven själv gjort bättre i den genren. Inte ens det fina spel som presterades den här kvällen övertygade mig om annat. 

Beethoven gjorde för all del aldrig någonting undermåligt, men i mitt tycke är det lite för mycket av upprepade löpningar, drillar och bam-bam-bam i den första, långa satsen. Den lugna andhämtningen i andra satsen är mycket välkommen och får mig alltid att i viss mån ta tillbaka invändningarna. Men femman når aldrig upp till de tredje och fjärde pianokonserterna, verk som i allra högsta grad tilltalar mig, särskilt den tredje med dess gudomligt vackra Largo. 

Mozarts sista symfoni, nr 41, "Jupiter", avslutade kvällen, som alltså var wienklassisk från början till slut. Fischer hade valt ett mer modest tempo än det högt uppdrivna man oftast får höra nu för tiden, speciellt i första och sista satsen. Inget fel i det; det man förlorar i energisk briljans vinner man ofta i klarhet och pregnans på så sätt. 

I övrigt kan jag rapportera att Concertgebouw inte frångått den extravaganta vanan att i pausen gratis servera ett glas vin eller juice till den som önskar. Bara champagnen betalar man själv. Men så är biljetterna rätt dyra också, som den ekonomiskt eftertänksamme måste konstatera.

Foto: EJ.

Vintervykort från Amsterdam

Bland Europas många attraktiva huvudstäder har Amsterdam de fördelar som åtminstone för kulturresenärer av min sort placerar den bland de allra främsta: högintressanta konstmuseer, ett anrikt konserthus med en av världens förnämsta symfoniorkestrar, förträffliga restauranger och caféer och givetvis en unik och charmerande stadsmiljö att flanera i. 

Flanören har inte bara de säreget långsmala husen, kanalerna, husbåtarna och de många små haken att betrakta och fantisera om, utan dessutom ovanligt fri tillgång till interiörer genom väl tilltagna fönster utan gardiner eller persienner. Sekulariserade kalvinister har inget att dölja, om man så får tolka denna obesvärade inställning till insyn i bostaden och hemlivet.

Till konserten på Concertgebouw återkommer jag i ett separat inlägg. Av Museumpleins tre stora museer hann vi den här gången med både Rijksmuseum - dit man kan återvända hur många gånger som helst och ändå finna något nytt (eller gammalt) att bli stående vid - och för första gången även det moderna museet, Staedelijk. 

Det är inte bara "Nattvakten" eller något av Vermeers mästerverk man alltid gärna återser. Det holländska 1600-talet efterlämnade några av konsthistoriens märkligaste verk. Hendrick Avercamps (1585-1634) vinterlandskap med folkliga aktiviteter är till exempel varje gång lika fascinerande. Det lär finnas över två hundra figurer på "Vinterlandskap med skridskoåkare", och så länge kan man inte bli stående att man noterat allt vad som händer här, alla dessa anekdoter i bild som Avercamp återger i en och samma scen. Därför blev jag glad åt att det fanns ett häfte i Rijksmuseums konstskriftserie om just denne Avercamps vinterbilder.

En sak som slog mig på Staedelijk var att så många strömningar i 1900-talets abstrakta konst var andligt syftande. Namn som Malevich, Kandinsky, Mondrian och Barnett Newman hade inte bara det nonfigurativa gemensamt utan även en långt driven reduktion och abstraktion, som antogs kunna bringas i resonans med betraktarens inre. Till sist återstår bara Mondrians färglagda geometri och Newmans flimrande monokromatik. Den senares skiktade nyanser så skickligt lagda att illusoriska djup uppstår utan tillstymmelse av perspektiv. 

Museet med det egendomliga namnet "Vår käre Herre på vinden" ger förutom inblickar i ett gammalt huskomplex från 1600-talet också en religionshistorisk lektion i motsättningar mellan protestantiskt och katolskt och det "fiske av själar" som en annan av Rijksmuseums berömda tavlor illustrerar. Efter protestantismens erövring av makten förbjöds de katolska gudstjänsterna, som därför endast kunde hållas i hemlighet. 

En bemedlad köpman lät bygga om det inre av denna fastighet, som förutom den egna bostaden även rymde andra lägenheter. I tre våningsplan högst upp öppnades bjälklaget så att en kyrksal kunde skapas och där även sakristia och prästbostad bereddes plats. I vindlande trappor kan man ta sig runt och förutom själva kyrkan bese övriga utrymmen - kök, sovalkover och köpmannens ståndsmässiga finrum. Tydligen förekom det flera sådana dolda kapell på den här tiden. De tolererades under förutsättning av att de inte märktes utåt. 

Efter all andlig spis finns många möjligheter att förse sig med den lekamliga också. En lunchsmörgås med öl på ett av de brunmurriga caféerna är lockande. På Café Hoppe innebär det att man stannar kvar i 1600-talet. Även om saker och ting förändrats under seklernas gång kvarstår platsen, lokalen som densamma. 

Och efter att ha promenerat på boulevardlika Damrak i blek middagssol viker man förslagsvis av i riktning mot Jordaan och Grachtengordel, där flanören även en vinterdag utan is och snö och med några plusgrader i luften finner de vackraste omgivningarna och kan värma sig i ytterligare någon trevlig utskänkningslokal.
  

Foto: EJ.

Jon Fosse: Trilogin

"Sömnlösa", "Olavs drömmar" och Kvällning" är titlarna på de tre kortromaner av Jon Fosse som kommit på svenska under den gemensamma titeln "Trilogin" (Bonniers, 2015, i översättning av Urban Andersson), sammanlagt 180 sidor förtätad prosa som förra året fick Nordiska rådets litteraturpris. 

De kan visserligen läsas fristående men är intimt förbundna genom släkttrådar som väver samman den första berättelsens par - Asle och den höggravida Alida - med generationer av spelmän och fiskarefamiljer ända fram till poeten med författarens eget namn, han som nämns i förbigående först på slutet: 

... och Ales tänker att Sigvald, gode bror Sigvald, han blev spelman, inte mycket annat, men han fick en dotter, ett utomäktenskapligt barn, och dottern ska visst ha fått en son och han heter visst Jon och ska vara spelman också och så ska han visst ha fått ge ut en bok med dikter, ja folk gör då så mycket, tänker Ales...

Detta får väl tas till intäkt för att det i grunden rör sig om Fosses egen släkthistoria, om än upphöjd till säregen fiktion och myt. Även om mycket andas 1800-tal i ett norskt fjordlandskap, ger det musikaliskt tuktade talspråket texten drag av tidlös legend. Inte minst för att unga levande och gamla döda ofta är samtidigt närvarande och för att drömmar och röster ur det förgångna är lika påtagliga som den krassa verkligheten. Inte minst också för de melodiösa omtagningar som utgör ett genomgående stildrag. 

Den första berättelsen anslår tonen med en beskrivning av det unga parets vandring gata upp och gata ner medförande endast fiollådan och några få knyten, i köld och oupphörligt regnande. Asle och Alida är på flykt från hemorten och sina minnen av försvunna och omkomna fäder. Asle har skaffat fram en båt och seglat dem en natt till staden Bjørgvin där barnet ska födas och där de väl på något sätt ska kunna skapa sig en tillvaro.

"Det fanns icke rum för dem i härbärget". Orden från julevangeliet bildar klangbotten för parets mödor när de ständigt nekas plats på värdshus och härbärgen. Sällan har väl frusenheten och tröttheten fått en så suggestiv framställning. Att befinna sig utanför, att sjunka ner vid en husvägg utan att få komma in i värmen och få sova ut, framstår till sist som en existentiell sida av tillvaron som läsaren tvingas identifiera sig med. De tankar som huvudpersonerna ältar skapar tillsammans med de yttre påfrestningarna den känsla av utsatthet och hopplöshet som endast kärleken förmår lindra och motverka. Paret bryter sig in i ett hus och med eller utan Hjälp-Frun kommer den lille till världen.

I den andra delen möter vi Asle dold under namnet Olav. Irrande runt i staden förföljs han av en mystisk Gamling som tycks veta vem han är och vad han gjort sig skyldig till. Själv är Olav på jakt efter vigselringar och med dem ett anständigt liv. Han hamnar emellertid på Skänkstugan och förleds att i stället för ringar köpa ett vackert armband till henne som väntar på honom med barnet som bär farfaderns namn, Sigvald. Olav/Asle fångas slutligen in och hängs för sina brott, medan det underbart vackra armbandet som går från arm till arm bildar en länk till sista delen av trilogin.

I tredje delen förs Alida tillbaka till hemorten av en omhändertagande man, Åsleik, som varit vittne till Asles öde och som nu erbjuder ett hem för änkan och barnet. Och så får det bli, för så måste det väl bli. Och när Asle också ger sig tillkänna och Alida nu bär armbandet som hon är övertygad om är Asles kärleksgåva, accepterar hon uppgiften som hushållerska och blir mor till fler barn. Innan hon också går i havet, just som flera före henne gjort.

Jon Fosse berättar en historia om människan, musiken och havet. Utan predikningar beskriver den världen på ont och gott och öppnar för en kärlekens metafysik i vardagen. Det finns säkert, om man så vill, mycket som låter sig uttolkas på det ena eller andra sättet. Men man kan också välja att bara läsa och likt Asle låta sig hypnotiseras av skönheten, för hans del skönheten hos en älskad kvinna och ett armband i gult och blått.

Som prosakonstnär är Fosse formellt att likna vid en kompositör och innehållsligt en genremålare av ljusdunkel i kustlandskap, leriga gränder och utskänkningslokaler. En filmisk association jag fick vid läsningen gick till 70-talet och Werner Herzogs mest suggestiva opus, "Hjärta av glas" som jag glömt det mesta av utom stämningen och några starka scener. Den filmen handlade om det rubinröda glaset. I "Trilogin" handlar det om armbandet i guld med blåskimrande pärlor. 

Så om någon dåre på allvar antog utmaningen att filma denna trilogi skulle jag inte kunna tänka mig någon annan än Herzog. Men inte ens han, desslikes en utmärkt författare, skulle kunna förmedla mer än skärvor av den egenartade prosa som gör verket till just vad det är - ett språkligt konstverk.

Farväl till ännu ett år

Året tar slut, det gör det alltid. Så länge vi lever tar året alltid slut.

Mycket kan sägas om detta måttligt djupsinniga faktum, vilket också görs så här års. År efter år.

Så låt oss då i stället lyssna till musik utan ord, den här gången förslagsvis till tenorsaxofonisten Stan Getz (1927-1991), en saxofonlyriker med den leende och avspända bossanovan som mest kända bidrag, oaktat den bara visade ena sidan av honom. 

Ett par månader innan han dog bandades en konsert i Köpenhamn där han spelade tillsammans med pianisten Kenny Barron, endast de två. En dubbel-cd - "People Time" - gavs ut från tillfället och jag spelade den flitigt när den kom 1992. 

Den var samtidigt för mig och många andra en öronöppnare för Kenny Barron, den pianist som Stan Getz hade ett så utomordentligt fint samspel med de sista åren. Förutom egna soloinsatser rullade han ut helt underbara mattor för Getz, med en puls och en känslighet som gör att man inte en minut frågar efter den rytmsektion som saknas. Deras "Night and Day" är ett gott exempel. Och om "Hush-A-Bye" och "The Surrey With a Fringe On Top" är en ren fröjd för pianofreaks så ger den samtidigt prov på hur det kan låta när musiker befinner sig på odelat samma våglängd.

Särskilt i balladerna delar Getz här med sig av allt han visste om skönhet och saknad. Klangen varierar stort mellan milt väsande välljud och skärande utbrott, mellan dröjande lyrismer och impulsiva drillar och ornament. Kanske är det för att jag vet att detta blev en av hans sista spelningar som jag här registrerar mer än vanligt av emotionell högspänning. Hos denne vanligen som cool betraktade musiker. 

Om jag nu också med tanke på årens gång ska välja något av spåren är det ett jag särskilt vill framhålla, nämligen "First Song (For Ruth)", en ballad av den bara för något år sedan bortgångne basisten Charlie Haden. En hyllning till skönheten själv, bräddfylld med vemod och minnena av allt som var och nu tas upp och läggs till handlingarna. Som det heter i protokollen. 

Hela denna dubbel-cd finns på Spotify (här).
Delar finns även på Youtube, inklusive "First Song" (här).

Foto: EJ (överst)

Blåsten i decembermörkret

Jag går med hunden i decembermörkret. Snöfritt och blåsigt och månen låter sig inte ens anas bakom molntäcket. Gatlyktorna bländar.

Juldagen har nått sitt eftermiddagskrön. Mötena med de andra, skuggorna som aldrig fullt ut skiljer sig från mörkret, är mycket få och oftast även de kopplade till en fyrfota vän. Mumlande röster från ett gammalt par. Någon bil på en annan gata.

Vi sneddar över kyrkogården där lyktorna på gravarna tänts i nästan lika stort antal som under allhelgonahelgen. Den kraftiga blåsten får trädens kronor att brusa i mörkret. Det ljudet gör mig uppmärksam på det jag hör snarare än det jag ser.

Det lyser svagt i det gamla kapellets fönster och jag får för mig att jag promenerar omkring i en scen av Caspar David Friedrich. Jag - en liten mörk gestalt med en knappt märkbar liten hund längst ned i ena hörnet under ett träd, båda försumbara i bilden som helhet.

Jag har aldrig förut tänkt mig Friedrichs skymnings- och kvällsscener som i stark vind. Men nu tänker jag mig flera av dem så, inte bara den med munken vid havet.

En juldagseftermiddag utan måne och utan snöljus från marken. Kontoren nedsläckta så när som på adventsstakarna i fönstren. Ett sådant mörker vore en utmaning även för en Caspar David Friedrich, en utmaning så stor att just vinden i trädkronorna nog skulle få honom att lämna över uppdraget till Brahms eller någon annan med sinne för kvintetter och sextetter.

Men under kvällsturen har något ändrat sig, och det är inte blåsten. Från en molnfri himmel skiner fullmånen och med ens är Caspar David Friedrich ett med uppdraget igen.

Nu är det (ingen vit) jul igen

Julen är nostalgikerns favorithögtid. Faran med ett tillbakablickande traditionsberoende är att det kräver att saker och ting återuppstår i ograverat skick, vilket vi alla vet svårligen inträffar. 

Till bilden av julen hör en kolorit i vitt, rött och grönt. Snö, stearin och lovikkavantar. Luvor, lack och snören. Kvistar, kransar och barrmattor.

I år blir vi snuvade på snön. Men av en slump fann jag idag ett par smått förvillande foton från en skogspromenad för några år sedan. Ni ser dem här ovan och nedan, och de togs i högsommartid. Det är alltså inte ett tunt snötäcke utan renlav som ligger där på marken mellan tallarna.

Det är den renlav som också kallas fönsterlav. Se där en anknytning som åtminstone hjälpligt kan föra tankarna till gammaldags jul och vinter med en torr och krispig norrländsk kyla.

Namnet fönsterlav har den fått av att den förr lades mellan ytter- och innerfönster för att förhindra drag. Från min tidigaste barndom, frostrosornas tid, minns jag att bomull också fick duga. Sedan detta blev inaktuellt har den mest bara förekommit som dekoration i adventsstakar och julgrupper. 

Namnet renlav påminner även om att den är föda för de hjortdjur som i fjälltrakterna, där snön fortfarande är garanterad, önskar sig ett så tunt snötäcke att laven kan sparkas fram även i juletid. 

Hur som helst, för alla som drömmer om en vit jul därhemma finns alltså föga hopp om snödetaljen om man inte drar till fjälls. Dock finns tröstemedel av mångahanda slag. Med en bok av Jon Fosse, en sång av Peter Mattei, en lutfiskmiddag och tindrande barnaögon på julafton ordnar det sig i alla fall för min egen del, snöljuset förutan.

Med dessa språngvis irrande tankar önskar jag alla bloggens läsare en God Jul!

PS: Lyssna gärna (här) till den bäste samtida julsångaren av dem alla när han sjunger den vackraste julsången av dem alla: "Det är en ros utsprungen". En gammal tysk vismelodi som togs upp och arrangerades av Michael Praetorius i början av 1600-talet.
Jon Fosse: Trilogin. Kan med all säkerhet erbjuda ett fullgott alternativ till de flesta julpredikningar på temat ej rum i härbärget.

Foto: EJ. (Klickbara bilder, som vanligt)

Sångsparven

Edith Piaf på Olympia, Paris, Foto: Paris Match. Francois Page.

Det är inte bara Frank Sinatra som fyller 100 år i år. En annan av förra århundradets stora artister - Edith Piaf - gör också det. Hon dog många år tidigare än Sinatra men är på samma sätt en ikon i den västerländska populärmusikens historia, och då främst på den här sidan av Atlanten.

Den mänskliga rösten är det märkligaste musikinstrumentet av alla. Rösten är nog egentligen lika avslöjande som blicken, om vi bara inte av födsel och ohejdad vana och i våra medvetna föreställningar vore så dominerade av synsinnet.

Richard Wolff påminde oss om Piafs storhet i en intim show helt ägnad henne som Sveriges television sände i lördags. Han vävde samman sin familjs och sin egen fascination för denna sångerska, som även genom sitt livsöde, sin utsatthet i barndomen och sitt hektiska och självförbrännande liv, fortfarande väcker intresse och gripenhet.

Men det märkliga med Piaf är att man inte behöver veta ett dyft om hennes liv för att fångas av hennes sång. Så är det med de riktigt stora artisterna. Jag tror att det är så enkelt att allt finns där kondenserat i rösten, som på en och samma gång vittnar om sårbarhet och urkraft. En intensitet av det slag som gjort denna och några få andra röster bestående genom generationerna.

Jag kan själv vittna om detta. Redan som barn stötte jag på en handfull gudabenådade sångare som för alltid stannat kvar inom mig. Edith Piaf var en av dem, Mahalia Jackson, Jussi Björling och Einar Ekberg några andra.

Jag minns inte så noga omständigheterna kring mötet med Piaf mer än att det skedde i en skolsal under en musiktimme, om det nu var via en skiva eller via SR:s skolradio som fanns på den tiden. Jag minns att "Milord" tog min själ fullt och helt, en inte alls märkvärdig visa men som denna kvinna med den metalliska glansen i stämbanden, det snabba vibratot, de rullande r:en och, inte minst, den dramatiska instinkten, kunde upphöja till stor konst.  

När jag sedan fick lyssna till "Non je ne regrette rien", "Hymn a l´amour" och andra kärlekssånger hörde det pubertala barn jag var en människa som likt en ensam ombord på en flotte kastade sig ut på havet och lät sig föras av vindarna, och det fanns både revolt, övergivenhet och längtan åter till stranden i den rösten. Men så länge den bar och i sig rymde all livserfarenhet och uttryckskraft betydde den i nuet allt. Och sannerligen att den svepte med sig allt.

Julkonsert

Julkonserter har med åren blivit allt större begivenheter. Förr var julkonsert liktydigt med en sammankomst i kyrkan, men numera har kyrkan fått hård konkurrens av shower från alla möjliga estrader där andligt och profant blandas i en underhållning som verkar ha ersatt den forna folkparksturnén för några av våra populäraste artister.

Bredden är stor; det är allt från dansbands-vokalister till operasångare som går samman med några kolleger och kallar allmänheten till årets O helga natt. Om jag ser mig bakåt i tiden är nog det märkligaste som hänt att så många som annars vanligtvis inte sjunger andliga sånger och psalmer numera gör det. 

Skillnaden mellan kyrkligt och världsligt är inte längre så uttalad, och till det har säkert julsångerna bidragit. Trots långt gången sekularisering är det knappast möjligt att bjuda in till en julkonsert med bara "Jingle bells", "White Christmas" och "Ser du stjärnan i det blå" på repertoaren. Trots Kalle Ankas jul på tv - förmodligen den märkligaste form av julfirande som en nation skapat i modern tid - har ett antal gamla julottesånger överlevt i svenskens allra som mest nostalgiska hörn av medvetandet.

Malena Ernman har i år tagit med sig Lasse Berghagen, vilket givetvis borgar för folklighet och glatt skämtlynne mer än högtidlighet och andakt. Inget att gnöla över, det är som sagt underhållning det är fråga om och publiken kommer för att bli road och känna lite julstämning. Med ett eller annat allvarsord lämpligen instucket.

"I decembertid" heter showen och jag såg den i Berwaldhallen. Med Berghagens hjälp blev det utflykter till både höst och sommar, även om naturligtvis merparten gick i ton med julgranen på scenen och en uppsluppen luciasketch. Både Ernman och Berghagen är erfarna scenrävar och kan det där med att skapa publikkontakt med mellansnack som verkar, och som nog delvis också är, improviserat. 

Sången och musiken då? Malena Ernman är ju en i grunden operaskolad röstekvilibrist som i det här sammanhanget inte lät det märkas särskilt mycket förrän i slutnumrets parodiska potpurri på Kalle Ankas jul. Hon sjöng nästan uteslutande med en sorts halvröst, vilket kan ses som en klok anpassning till visgenren men gör att man samtidigt saknar en del av den fylliga klangen. Till och med i "O helga natt" ("Folk fall nu neder...") valde hon att - effektfullt - sjunga nedtonat, vädjande i stället för i det forte man är van vid. Folkvisan "Allt under himmelens fäste" var i mina öron hennes finaste insats denna afton.

Herr Berghagen överraskade med en åtminstone för mig helt okänd visa som måste vara en av hans absolut bästa. "Pinocchio" heter den och den gick i en fin viston med tycke av Thorstein Bergman.

Det ska slutligen sägas att hela denna julshow har väldigt mycket att tacka för ett lag av mycket skickliga instrumentalister. Såväl solisterna - gitarristen Mats Bergström och blåsaren Jan Bengtsson - som Svenska stråkensemblen bidrar avsevärt till den höga musikaliska nivån. Vilken i sin tur grundlagts av ett antal helt lysande arrangemang av i första hand Erik Arvinder och Mats Bergström. 

Pausfågeln - eller konsten att undvika Stendahls syndrom

När man promenerar i städer som Florens och överväldigats av intryck från konst och historiska miljöer kan man behöva återhämta sig på en plats i skydd mot buller, trängsel och intensiv påverkan. 

En liten klosterträdgård som den med apelsinträden i Basilica di San Lorenzo kan då bli rum för en välbehövlig paus. Eller varför inte Giardino Boboli, som tvärtom är en stor trädgård, eller rättare sagt en park tillräckligt avskärmad för att kunna erbjuda en relativ stillhet, åtminstone en vacker dag i början av november när man fullproppad av konsten i angränsande Palazzo Pitti stiger ut i solen igen. 

Få människor i rörelse här ute. Även här förtrollande vyer över stan och det toskanska landskapet, men på ett angenämt avstånd. En amfiteater, bassänger med fontäner, skulpturer på höga socklar här och var, men i övrigt mest grässlänter, trappor i avsatser, träd, lövgångar och den starkt sluttande och av cypresser kantade promenadvägen ner mot en damm och en staty av Andromeda. 

Sätter man sig på en stenbänk för att vila och låter blicken sjunka ner mot gruset är det kanhända en rödhake man möter. Plötsligt är det bara den jag ser, just när den stannat till på sin jordnära rundtur och med en lätt huvudvridning visar att den också sett den andre, mig. 

Den hör hemma här, helt obekymrad om parkens ryktbarhet och krav på inträde.

Kanske trodde den att jag hade bröd i fickan, eller ville den bara visa upp sitt vackra röda bröst. I varje fall hade den ingenting emot att bli fotograferad. Den fortsatte gå helt lugnt och flög sedan iväg, medan jag blev sittande en stund.

Därefter redo för nya upplevelser och intryck.

Foto: EJ

La Bohème

Stockholmsoperan ger just nu Puccinis musikaliska berättelse om det parisiska bohemlivet från senare delen av 1800-talet. Fast ändå inte riktigt det parisiska, utan överfört till det skandinaviska dito, förlagt till Gamla stan i Stockholm. 

En författare, en konstnär, en kompositör, en filosof, alla lika barskrapade, fryser och halvsvälter i en vindskupa medan de förgäves försöker inbilla sig annat. Det kunde de givetvis lika gärna göra i Stockholm utan att storyn förlorar i trovärdighet. 

Namnbytena innebär att vi får tänka oss August Strindberg, Edvard Munch, Edvard Grieg och Sören Kierkegaard i rollerna. Det går väl hjälpligt (utom i Kierkegaards fall, som måste betraktas som mer än lovligt apart i sammanhanget) och just den här idén av regissören José Cura är trots allt en underordnad sak, en lustighet som inte rubbar operan i övrigt. Cura, som inspirerats så av den här idén att han även tagit sig an scenografi, ljus, kostym och mask, lyckas i varje fall genom bakgrundsprojektioner av några av Munchs tavlor och anspelningar på Röda rummet på Berns väcka en del nya associationer. 

Mimi har rätt och slätt fått förbli Mimi, den lungsjuka kvinnan som Rodolfo (här alltså August) blixtförälskar sig i men inte anser sig kunna leva med, den bräckliga kvinna som han återförenas med först när den dödliga sjukdomen tar ut sin rätt. Hon sjungs av Yana Kleyn, vars stålstarka sopran galant klarar att lägga sig ovanpå den stundtals massiva orkestersatsen. Det är ju en operans paradox att denna spröda varelse ska åstadkomma ursinniga volymstegringar för att strax växla ner i det mest ömsinta pianissimo. Kleyn gjorde det bra nog, men kanske inte fullt ut så berörande som det finns potential för.

När en konferencier inför söndagens föreställning meddelade ett sjukdomsfall gällande Rodolfos roll spreds givetvis en viss oro i publiken, även om en ersättare med kort varsel inkallats och fanns på plats. Inhoppet visade sig bli en veritabel triumf för tenoren Atalla Ayan, som redan efter sin första insats hade publiken i sitt omutliga grepp. Uppenbarligen har vi en ny och just nu stigande stjärna på tenorhimlen i denne brasilianske sångare. De stora operahusens dörrar står redan vidöppna. 

Jag vill också berömma Kungliga hovkapellet som än en gång imponerar med sitt välljud, denna gång under ledning av italienaren Daniele Calligare. Musiken utgör otvivelaktigt den avgörande komponenten i operakonsten, inte minst i en opera som denna. Puccinis sofistikerade harmonik framstod i allt sitt skimrande sentiment och den dynamiska kraften togs väl till vara. Detta är ju italiensk opera när den är som bäst och där måste dess egna lagar få råda.

Verdi och Puccini bildar tillsammans den italienska operans slutgiltiga krön. Vardera skapade de en opera om kärlekskomplikationer i skuggan av den tuberkulösa döden som uppvisar många likheter, framför allt i sista aktens utdragna dödsbäddsscener. Vilken man föredrar är nog oftast en fråga om de uppsättningar man senast sett. Själv är jag glad att man inte behöver välja. Senast jag såg Verdis La Traviata var i våras i Madrid, och den uppsättningen var helt lysande (se här). Så i år får nog i alla fall Verdi ta hem priset, även om jag njöt i fulla drag av gårdagens föreställning också.

Foto:  Överst: EJ (Staty av Puccini i hans hemstad Lucca)
          Nederst: Emma Svensson (från Kungliga Operans
          föreställning)