Nobelpristagaren

Vi satt i ett hotellrum i Venedig när nyheten om årets Nobelpristagare i litteratur tillkännagavs i media. Inte så att det var breaking news på tv eller synligt i stans bokhandelsfönster. Men utrustad med plattor och mobiler kan man ju i dessa tider underrätta sig om det mesta av det som händer på hemmaplan, inklusive vädret. Om man vill.

Jag sa till G att jag nog hade en bok av Patrick Modiano i hyllan därhemma och att den stått där sedan sent 70- eller möjligen tidigt 80-tal, oläst. Tyckte mig till och med minnas titeln: "Villa Triste". Allt visade sig stämma.

Jag har läst den nu och tänker att det nog inte är hans främsta verk, att den här romanen knappast ensam kunnat motivera priset. Men ändå - ju längre jag kom i texten desto intressantare blev den. Jag kände igen den karakteristik av Modianos stil och ämnessfär som många redan formulerat, så den är förmodligen representativ för författarskapet i stort. Just denna upptagenhet av att minnas det som en gång var, den noggranna bestämningen av uppehållsplatser som samtidigt förstärker intrycket av tillvarons oåtkomlighet, undanglidande figurer vars bakgrunder aldrig blir riktigt klarlagda och som därmed också inger onda aningar. Modiano är helt klart en mycket suggestiv skildrare av mänskliga möten och stämningslägen.

"Villa Triste" tilldrar sig i tidigt sextiotal i lyxiga badortsmiljöer vid fransk-schweiziska gränsen. Berättaren/huvudpersonen ser tillbaka på vad som hände honom den gången, och tidsplanen skjuts in i varandra genom att han minns som i presens. Han är mycket ung, bara arton år, och på flykt från sin normala Paristillvaro, också det kolonialkrig som pågår i Algeriet. Han anammar ett alias - "greve Victor Chmara" - och flyter omkring i ett gränsland som nog kan uppfattas som sådant i både fysisk och psykisk bemärkelse.

Victor dras in i en del märkliga societetsnöjen tillsammans med Yvonne, en ung modell och presumtiv filmstjärna med uppenbarligen goda kontakter i dessa miljöer. En av hennes vänner är den besynnerlige doktor René Meinthe, ägare till Villa Triste. Vad han egentligen sysslar med på sina återkommande resor till Genève förblir i dunkel. En annan är hennes farbror, som visserligen yppar en del om sin brorsdotter men i själva verket ingenting av det som Victor skulle vilja veta. Överallt välkomnas de och kinesar i fina hotellsängar eller på villagolv. Det vilar en sorts sorglöshet över deras förälskelse blandad med de stänk av vemod som minnesarbetet ger åt händelserna. Saklighet, inte sentiment, kännetecknar texten. Också när Yvonne till sist utan att vidare meddela sig försvinner med en rival till Victor.

Skildringen är som sagt detaljrik, ibland undrar man som läsare om inte onödigt mycket så. Ta exempelvis de märkliga turerna kring den jurybedömda tävlingen Coupe Houligant, som går ut på att med flotta bilar och modeutstyrda kvinnor skapa en slagkraftig tablå, ett slags levande charad. Underligt nog fastnar dock detta jippo i både Victors och läsarens minne som ett talande exempel på det lättsinne som kännetecknar dessa kretsar, nöjen vilkas meningslöshet kanske bäst bekämpas med försjunkenhet i deras prunkande enskildheter.

Jag erkänner mig besegrad av Modianos berättarkonst och är definitivt lockad att läsa fler av hans verk, i synnerhet de som publicerats under senare år och som av recensioner att döma är ännu mer övertygande.

Foto: EJ

Rosmersholm

Henrik Ibsens dramatik spelas med oförminskad aktualitet på våra teaterscener. Det beror givetvis på att han var och är en av teaterhistoriens största dramatiker, men också på att han i sina dramer använder ett brännande modernt, kanske tidlöst stoff. I stället för den norénska gränslösheten med dess ändlösa projektionskrigande i det mellanmänskliga samspelet (som ju gäller för modernt), får vi se och identifiera oss med personer som kämpar med sig själva i tider som ovillkorligen förändras och ställer nya krav. Och det är varken föråldrat eller helt nytt.

Emancipation, uppbrott, självförverkligande, ja, men inte utan kostnader och med konsekvenser för både skuldbörda och samlevnad, personligt och socialt. Ibsens gångbarhet i nutid uppfattar jag som ett välgörande tecken på att moraliska konflikter inom individer fortfarande förmår engagera, inte bara framställningen av emotionellt instabila narcissisters raseriutbrott mot allt och alla.

"Rosmersholm", som nu visas på Dramaten, är en historia om ännu ett äktenskap som kraschat i ond bråd död. Hustrun till Johannes Rosmer (Jonas Malmsjö) har valt döden i kvarnforsen. Kvar på Rosmersholm tillsammans med Johannes finns nu bara hustruns väninna, Rebekka West (Livia Millhagen), tillika Johannes intimt förtrogna om än erotiskt aldrig fullt ut erkända partner.

Ett triangeldrama, således, och antytt ännu ett i Rebekkas bakgrund. Därmed laddningar nog, i både bakgrund och undertext. På scenen får vi ta del av det dynamiska efterverkningarna, dels i de sanningar som kommer i dagen i förhållandet till Rebekka och hennes intentioner, dels genom de motsättningar som orsakas av Johannes idealistiska radikalism och brytning med samhällets traditionsbevarare (representerad av vännen rektor Kroll, lysande spelad av Jacob Ericksson). Två generationer Malmsjö får vi se genom att även Jan Malmsjö deltar i en biroll som Johannes gamle mentor Ulrik Brendel.

P O Enqvist har översatt texten till modern svenska, vilket säkert underlättat för regissören (Stefan Larsson) och Jonas Malmsjö att gestalta huvudrollen som en man från vår egen tid, en avfällig präst, en nyvorden radikal som vill mer än han i handling lyckas förverkliga, en välmenande idealist som erövrat mer av språket för en självrannsakande och frigörande hållning än handlingskraft för densamma. Han blir ändå ett slags katalysator för såväl de omedvetna som medvetna krafter som sätts i rörelse i och omkring honom.

Eller kanske är det den traumatiserade Rebekka som lika gärna kunde betraktas som katalysator för skeendet? Hon är den nya tidens kvinna som starkt påverkat och fortfarande påverkar Johannes. Även hon försöker övervinna de omständigheter som fängslar och utestänger henne från kärlek och livslycka, om än med delvis dolda och destruktiva medel.

Det sympatiska med dessa gestalter är att de är så sammansatta, inte tillåter en att utan förbehåll hålla på någon och ensidigt avfärda någon annan. Trots att hindren i yttre mening är till synes undanröjda och den sociala konventionen tillsammans med politiskt-strategiska skäl dessutom talar för ett äktenskap, lyckas Johannes och Rebekka inte nå dithän. Vad är det utöver deras olikartade förflutna, och det som tidigare förevarit och nu uppdagats, som gör det så omöjligt? Ibsen visar på komplikationerna men ger inget enkelt svar.

Jag har aldrig sett pjäsen förut och gick till föreställningen utan några som helst förkunskaper om innehållet. Den höll mig hela tiden engagerad, om än kanske inte på det omedelbara sätt som exempelvis "Vildanden" gör. Kvaliteterna visas av att den lever kvar inom en för fortsatt reflektion. Jag ser gärna om den, eftersom det finns så mycket att ta till sig i den förtätade form som Ibsen här valt för gestaltningen av konflikter av både social, relationell och individpsykologisk natur.

Foto: Dramaten (Jonas och Jan Malmsjö)

Ornament i kampen mot det onda

Vi satt med en caffè fem sex meter från foten av kampanilen till Santa Maria Formosa. Där fanns en trädörr ovanför vilken en ovanligt stor maskaron grimaserade emot oss. Sådana ornament finns att beskåda lite överallt i Venedig på balustrader, brovalv, kyrkväggar, brunnar och socklar, om man bara är uppmärksam.

Ofta uppvisar de ett grin som lär vara till för att hålla onda andar på avstånd. Och den här får man väl säga inger tillräcklig motvilja för att man ska tro att även ondskefulla varelser åtminstone i förstone ryggar tillbaka. Om den nu inte i nästa moment skapar medlidande med en ofarlig stackare som drabbats av fibromatos, en benign tumörsjukdom med ovanligt elakartade konsekvenser för utseendet.

Hur som helst, kampaniler kan uppenbarligen smyckas med de mest uppseendeväckande ornament. San Polo-kyrkans kampanil pryds i stället av ett par lejon - den givna figuren i en stad som har lejonet som sitt emblem. Det ena lejonet kämpar men orm medan det andra har ett människohuvud mellan framtassarna. Det senare sägs vara ägnat minnet av dogen Marino Falieros öde, han som i mitten av 1300-talet halshöggs för sitt försök till statskupp. I stora rådssalen i Dogepalatset är samtliga doger porträtterade uppe längs takkanterna, alla utom Faliero, vars bild täckts av ett målat svart skynke.

Kontexten är som vanligt viktig. Framställd som på kampanilens sockel riskerade man inte ett erkännande av hans status som en av de andra.

Foto: EJ.

Livet efter detta

Jag tog en nummerlapp och satte mig att vänta.
Framför mig på en pelare föll blicken på en affisch som med stora bokstäver meddelade följande:
Vi vet vad som händer efter döden.
Vi kan kärlek, död och pengar, fortsatte texten i något mindre stil.
Boka gärna tid för möte.
Jag var välkommen, försäkrades det också.
Fick så småningom mitt ärende uträttat - det gällde varken kärlek eller död.
Utan inbokning lämnade jag sedan Swedbanks lokal, vid Stora Torget i Uppsala.

La Fenice: Mozarts Don Giovanni

Sen i lördags går jag och gnolar på melodier ur Mozarts Don Giovanni, denna fullständigt makalösa opera som måste vara en av musikhistoriens allra största underverk. Ja, jag tar i ordentligt, men nog är det den musiken jag ovillkorligen måste ha med mig på den öde ön.

Här finns allt - dramatik och lyrik, fartfylld komedi, lust och last, skönhet och galanteri, kättja och hämndlystnad och en magnifik undergång. Exalterad självhävdelse alternerar med sorgsen innerlighet. Snabba kast mellan situationer och känslotillstånd, häftiga kontraster mellan sprittande liv och fördystrande svek. Och den gudomliga musiken säger inte sällan ett när sången och texten säger något delvis annat. Bakom glättigt maskspel döljer sig oanade bråddjup.

Vi valde vecka i Venedig efter höstens program på La Fenice. Har man en sån tur att en föreställning av Don Giovanni ligger inom räckhåll tar man naturligtvis chansen. Dessutom tur med den förträffliga sopranen Jessica Pratt i rollen som donna Anna, en sångerska som jag upptäckte första gången tidigt i våras i Amsterdam (och som jag skrev entusiastiskt om här).

Nu var hon inte ensam om att imponera den här kvällen. Övriga namn i rollistan, inklusive dirigent och andra viktiga inblandade, var för mig helt obekanta. Alex Esposito som Leporello inte bara sjöng bra utan agerade skickligt som en slags skälmsk och småfräck Mozartpersona av det slag som vi vant oss vid att tilldela den geniale Wolfgang Amadeus. Jag börjar inse att Leporello är väl så viktig som själva titelrollen.

I själva verket har Mozart fördelat sin gracer på de olika gestalterna på ett sällsynt demokratiskt sätt; samtliga får om inte två så åtminstone en underskön aria. Tänk bara på don Ottavio, som ju inte har en så stor plats i dramat, men vars aria "Dalla sua pace" omedelbart får en att glömma allt simpelt och oskönt här i världen. Argentinaren Juan Francisco Gatell hade rollen den här kvällen och han sjöng med den känsla och egaliserade bärighet i rösten som krävs i denna dynamiskt sensibla musik. (Jag passar på att rekommendera vår egen allt för tidigt bortgångne Gösta Winbergh för den som vill lyssna till hur denna aria låter som bäst, här).

Över huvud taget var det en väl genomarbetad föreställning, mycket italiensk till temperament och utförande. Orkestern under Stefano Montanare spelade mjukt och smäktande i de lyriska partierna och med styrka och spänst, utan minsta skrällighet, i de uppsluppna och dramatiska.

La Fenice är ett av de tre mest berömda operahusen i Italien (jämte La Scala i Milano och San Carlo i Neapel) där många berömda operor haft sin premiär. Det gör verkligen skäl för namnet så till vida att det brunnit inte mindre än tre gånger, men just som en fågel Fenix alltid rest sig ur askan. Senast föll det offer för en mordbrand 1996 då bara ytterväggarna blev kvar. I december 2003 hölls första konserten i det rekonstruerade huset, som ser ut som tidigare tack vare bevarade mätningar och filminspelningar.

Foto: EJ
(bilden av emblemet är ett foto lånat från Wikipedia)

Venedig

Det enda som påminde om höst den gångna veckan i Venedig var dimmorna och diset om morgnarna innan solen bröt igenom och öppnade sikten över Canal Grande och Canale della Giudecca. En morgon vaknade jag av en brölande mistsignal, det lät som en jättebasun i lågt register, och jag såg att dimman verkligen svepte tätt in på Zatteres huskroppar.

Ett par timmar senare var den utbytt mot sol och växlande molnighet och drygt tjugo grader i skuggan. Dagarna förflöt i sommarvärme.

Stan är rik på mycket, men inte på lövträd, som ju annars i mitten av oktober ger de säkraste tecknen på vad årstiden är liden. Några av de många campi - torgen som så välkomnande öppnar sig för flanören som just tvangs vända i den dunkla gränden - har visserligen ett eller annat träd vars lövverk också bleknat, här som annanstans, visst är det så. Men skönare sommarkänsla in på sena kvällstimmen var det länge sen jag upplevde i norditaliensk oktober.

Den egenartade rikedomen i denna stad vilar på den fullt uppenbara om än flagnande glansen av en svunnen storhetstid, ett arv som arvingarna bara begränsat och med största möda förmår underhålla. De stora yttre restaurationsbehoven står i öppen dager. Men även de lutande kampanilerna och fasadernas fallande puts har sin förlåtande skönhet, labyrinten av kanaler och blanknötta gatustumpar sin särskilda tjusning. När mörkret fallit sluts fönsterluckorna, men ändå står det klart att många av de ståtliga byggnaderna i stadskärnan inte hyser några inneboende, åtminstone inte för tillfället, inte varaktigt året om.

Rik är den på palats, kyrkor, hotell, restauranger och barer. Rik även på eleganta butiker med välputsade skyltfönster för de tusentals dagsturisterna, där mer eller mindre stilfullt tillverkade varor av glas, tyg, läder, papper och konditordeg bländar och frestar den passerande och bidrar till trängseln och kommentarerna på många olika språk.

Kyrkorna, på tal om dem, är visserligen till största delen fortfarande kyrkor men samtidigt välbesökta konstmuséer. Den som någon gång besökt San Zaccaria vet jag menar; kyrkorummets väggar är nästan helt täckta av tavlor i stort format av berömda venetianare, bland dem en enastående Madonnabild omgiven av helgon av Giovanni Bellini. Inte heller denna gång kunde jag hålla mig från att titta in och lägga en slant i bössan för att få den ordentligt belyst. De mänskliga gestalterna är fint tecknade, men det verkligt makalösa är koloriten i deras veckade klädnader. Rikedomen igen! Palettens många färger i en så skön sammanställning att man kunde bli sittande där helt betagen resten av dagen.

Det lär finnas ett åttiotal kyrkor i Venedigs historiska centrum, åtminstone hundrafemton om man räknar de avsakraliserade eller stängda. Slår man sig ner på ett torg en afton efter vandringarna med un caffè e una grappa blir man strax varse hur luften fylls av klockringning som kommer från alla riktningar i olika klangfärger. Med det berömda venetianska ljuset sakta sjunkande mot skymning och mörker kan de överväldigande intrycken från dagens upplevelser begrundas, omväxlande med betraktandet av lekande barn och förbipasserande äldre.

Foto EJ 

- (utom de tre fotona från det inre av San Zaccaria och Bellinis målning, som är lån från nätet)

Obs att bilderna är klickbara!

Åter till La Serenissima

Att resa medför vissa förberedelser, och inte bara det där tråkiga med packningen av resväskan, växla in valuta, kolla att biljetten är i ordning, att flygtiden ligger fast och att passet inte gått ut. Ett minimum av ambition därutöver kräver att man åtminstone överväger vad man absolut inte vill missa av det där som kallas sevärdheter. Kanske snappa upp något restaurangtips eller avsides strövområde också. Med Google earth street view kan man ju till och med zooma in och granska miljöerna i förväg.

Jag gör det för att få ut mesta möjliga av resan.  Med olika medel - böcker, kartor och internet - reser jag lite grann i förväg. Om man inte överdriver det är den sortens förberedelser bara nöjsamma. Ibland gör jag dem utan att ens komma iväg. Så reste förresten min far i hela sitt liv, och det var i en tid helt utan internet. Hans dröm om att resa till Island förblev en drömresa.

Om det är ett återbesök, vilket det för min del ofta handlar om numera, kan man slappna av och ställa in sig på en mer flanerande tillvaro. Fast när det handlar om italienska städer, mina bästa resmål, är det svårt att låta bli att tänka på vad som återstår att upptäcka och vad som ger en särskild tillfredsställelse att återse.

Närmast väntar Venedig, för vilken gång i ordningen vet jag inte. I varje fall är det för tredje gången på La Calcina, det trevliga pensionatet på Zattere som fungerat som värdshus och hotell sedan åtminstone ett par hundra år. Där bodde på 1800-talet bland andra författaren och konstvetaren John Ruskin, han som skrev "The Stones of Venice", och Francesco Maria Piave, Verdis förnämsta librettoförfattare (La Traviata, Rigoletto, Simon Boccanegra, La Forza del Destino m fl). Det ligger precis vid Canale della Giudecca i det trivsamma Dorsoduro-distriktet. I morgon eftermiddag spatserar jag på Zattere, i vad som väderspåmännen säger ska vara växlande molnighet och svensk sommartemperatur.

Till packningsbestyren hör också frågan om reselektyr, även om det inte brukar bli så mycket läst i städer som Venedig. Jag kom häromdagen att tänka på Giacomo Casanovas memoarer ("The Story of My Life"), som jag ännu inte läst som helhet. Men det är en tjock och tung bok (i själva verket två i en), så jag får ta den när jag kommer hem. Började dock läsa och slogs av att den förföriske äventyraren och skandalmakaren inleder magnifikt med en bekännelse till inte bara kristendomen (han var ju gudbevars abbé en kort period) utan även till det personliga ansvaret. Hör bara:

"Man is a free agent; but he is not free if he does not believe it, for the more power that he attributes to Destiny, the more he deprives himself of the power which God granted him when he gave him reason."

Jo, han förlitar sig förstås på nåden.

Jag stoppar i stället ned en gammal favorit för ännu en omläsning: "De osynliga städerna" av Italo Calvino. Den blir perfekt med sina korta stycken där fantasin upphäver gränserna för vad staden är och kan vara. Och där Venedig alldeles uppenbart bidragit till inspirationen.

Foto: EJ (överst)

Nobelpriskandidater

Det ryktas att dynamitgubbens årliga pris i litteratur ska tillkännages på torsdag. Eftersom det av någon outgrundlig anledning roar mig att varje år delta i spekulationerna om pristagare gör jag det även i år.

Först och främst min lista över i mitt tycke högst värdiga favoriter:

Peter Handke
Cees Nooteboom
Adam Zagajewski
Milan Kundera
Philippe Jaccottet
Claudio Magris
Olga Sedakova

Bland dessa tror jag att chansen är störst att Nooteboom får det.

Och ja, jag vet att listan är fel, fel, fel - ur alla möjliga synvinklar (nästa bara vita män och alla från Europa och ingen Bob Dylan eller Joyce Carol Oates).

Bland dem som det spekuleras mest kring skulle jag nog som spelare sätta en slant på Assia Djebar. Inte mig emot om det blir hon, och då blir det ju också på en gång bra mycket mindre "fel".

Under alla omständigheter - vem det än blir - är det roligt inte bara att få spekulera utan framför allt att kunna konstatera att god litteratur åtminstone en gång per år står i det massmediala blickfånget världen över.

De glittrande tioöringarna och Annabel Lee

Det var med viss iver och förväntan jag köpte Bruno K. Öijers nya diktsamling "Och natten viskade Annabel Lee" (W&W). Hans två föregående samlingar gjorde mig på allvar uppmärksam på ett författarskap som jag absolut ville fortsätta att följa.

Som gammal inbiten men rätt kräsen poesiläsare är det roligt att för en gångs skull kunna dela sitt gillande av en poet med en både bred och ung publik. Öijer har ju genom sina uppläsningsturnéer blivit något av en poesins rockstjärna. Själv har jag inte sett honom i aktion som estradör annat än i tv, men har ändå smått förundrad tänkt att så är det: ingenting är i själva verket omöjligt om bara folk får chansen att komma i kontakt med väsentligheterna. Att hans excentriska framtoning och mycket personliga diktion inte hindrar utan tvärtom möjligen bidrar till framgångarna är ju enbart glädjande. Poeter får uppenbarligen vara "lite eljest", och det är bra så.

Sett till dikternas innehåll är Öijers popularitet lätt att förstå. Han är obotlig romantiker, väljer oftast ett enkelt tilltal, räds inte metaforerna och visar en åtminstone i denna samling stark anknytning till amerikansk kultur, det vill säga den kultur vi näst vår egen känner bäst.

I likhet med en del recensenter i dagspressen tycker jag att den nya boken är något ojämn, men inte så att det stör. Här finns ett fullt tillräckligt antal riktigt fina dikter som jag gärna återvänder till och som med varje ny genomläsning faktiskt växer. I synnerhet de som levandegör brottstycken av en barndom är färgstarka. Dikten om faderns självmord ("Höljt I Dunkel") är stark för att den inte är ett dugg sentimental utan frammanar ett möte i en drömsyn som endast beskriver en vilsen man som letar en utväg - "och döden såg sin chans/blåste ut hans hjärta för gott". I en annan dikt är poeten en tiggare som tigger svar på frågor där inga enkla svar kan ges.

Identifikationen med förlorarna är genomgående. Det är hos vargarna, indianhövdingen Crazy Horse och den sjuhundraåriga eken som fälldes av "tjuvar i natten" som sympatierna ligger.

Med drömsyner, fantasi och bilder från en gången tid försöker Öijer besvärja livets sorger och bedrövelser. Som i "Vidöppet Sår", där ett antal pregnanta bilder från decennier tillbaka framkallas ur minnet. Djupare sett ter sig inte de existentiella villkoren annorlunda nu än de en gång var när dessa intryck etsades i poetens minne. Vilket förklarar att kvinnan i gränden som lagar sin nylonstrumpa med rött nagellack, eller de glittrande tioöringarna i glipan mellan telefonkioskens golvplankor, får iphonegenerationen att lystra lika mycket som Öijers och min egen.

Tidsfärger och tidsupplevelse är alltid ett tacksamt poetiskt material, men det gäller ändå att välja rätt. Man kan då också som Öijer trolla med den gåtfulla tiden och i dikten med den humoristiska titeln "Alla Var Där" stämma träff med ett helt gäng av döda själsfränder på en krog i Paris. Med några uppskattande rader beskrivs var och en av dem, deras beteende och vad de hade att säga. Det är samlingens längsta och kanske bästa dikt. I rökmolnen framträder även Edgar Alla Poe med korpen på axeln, oroligt viskande namnet Annabel Lee.

Jag blev nyfiken och letade fram min ålderdomliga antologi över amerikanska poeter. Där fanns i urvalet av Poes mest berömda dikter även Annabel Lee. Och jag måste säga att jag blev mycket förtjust i denna dikt, så fjärran ett modernt poetiskt idiom man kan komma men så medryckande och sångbar att man omedelbart faller till föga. Jag måste få citera den i sin helhet.

Annabel Lee

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee; -
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

She was a child and I was a child
In this kingdom by the sea,
But we loved with a love that was more than love -
I and my Annabel Lee -
With a love that the wingèd seraphs of heaven
Coveted her and me.

And this was the reason that, long ago, 
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud by night
Chilling my Annabel Lee;
So that her highborn kinsmen came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulcher
In this kingdom by the sea.

The angels, not half so happy in heaven,
Went envying her and me; -
Yes! that was the reason (as all men know,
In this kingdom by the sea)
That the wind came out of the cloud, chilling
And killing my Annabel Lee.

But our love it was stronger by far than the love
Of those who were older than we -
Of many far wiser than we - 
And neither the angels in heaven above
Nor the demons down under the sea,
Can ever dissever my soul from the soul
Of the beautiful Annabel Lee: -

For the moon never beams without bringing the dreams
Of the beautiful Annabel Lee;
And the stars never rise but i see the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee;
And so all the nighttide, I lie down by the side
Of the darling, my darling, my life and my bride,
In her sepulcher there by the sea -
In her tomb by the side of the sea

Brahms - glödande passion och höstligt vemod

Under en och en halv veckas tid har det i Stockholms Konserthus pågått en musikfestival helt och hållet ägnad Johannes Brahms´ (1833-1897) symfonier och konserter. Jag har själv bara kunnat delta i den sista konserten som ägde rum igår, då den fjärde och sista symfonin, dubbelkonserten för violin och cello samt de så kallade Haydnvariationerna stod på programmet.

Jag hör till dem som alltid och obetingat svarar ja på den där franska frågan "Aimez-vous Brahms?" Och jag har alltid associerat Brahms musik med konstfullt tyglad, men glödande passion. Var han inte en av dessa genier som aldrig riktigt kom tillrätta med det "ewig weibliche" i sitt eget liv, en av dem som fastnade i positionen som den olyckligt förälskade och som i stället under stränga former kanaliserade passionen i musik? Jo, så var det nog. Clara Schumann var upptagen och inte angelägen, och förlovningen med Agathe von Siebold bröt han själv, för att i stället för familjeliv satsa på att bli den berömde kompositör han sedermera blev.

För även om Brahms musik, i synnerhet den orkestrala, är lika packad av musikhistorisk lärdom som av mustig klang och rytmiska finesser, är han samtidigt de sköna melodiernas man. Och som melodiker är han både den sinnliga glödens och det höstliga vemodets kompositör. Det syns mig omöjligt att inte fångas av rikedomen i hans skapande (till vilket också den lika oumbärliga kammarmusiken måste räknas), och han håller alldeles utmärkt för ett helaftonsprogram av det slag som jag fick mig till livs.

Det verk som spelades först bär opustalet 56a och tillkom 1873, alltså i hans medelålder. Koralen till St Antonius, den som utgör temat i Haydnvariationerna, hade Brahms visserligen hittat hos Haydn, men har av senare forskning visat sig inte vara hans. Det spelar mindre roll; Brahms ville hylla föregångaren utan att på något sätt imitera honom. Stycket är emellertid originellt på så sätt att ett liknande variationsverk inte tidigare hade komponerats för just orkester.

Inför konserten lyssnade jag till ett flertal inspelningar av dessa variationer och slogs av hur olika den inledande koralsatsen kan spelas. En koral, ja, men även om den till sin karaktär är ceremoniell behöver den ju inte spelas gravitetiskt och släpigt. Överdrifter åt andra hållet - ett lättsamt och dansant trippande - är inte heller vad man önskar sig; det kommer ju fler satser där det verkligen är rimligt att ta ut svängarna. Filharmonikerna och deras dirigent Sakari Oramo höll sig i mittfåran. Det var gediget spel som gav mig tillfälle att för första gången luta mig tillbaka och lyssna live, efter att nu på allvar ha upptäckt kvaliteterna i detta verk.

Näst i programmet kom dubbelkonserten för violin och cello (op. 102, från 1887) med solisterna Janine Jansen respektive Torleif Thedéen (se bilden). Det är musik som jag känner väl sedan gammalt, även om det var ett bra tag sedan jag senast lyssnade till den. Även här var spelet övertygande, ja, mer än så med tanke på de lysande solisterna. Det kunde inte hjälpas att Jansen med sitt fysiskt intensiva spel och sin genomträngande (och mycket vackra) violinton lite grann tog loven av cellon ibland, men det var samma fulländade musicerande från dem båda. Musiken är ju tacksam så till vida att den bjuder både ljuv romantik och hetsiga dialoger - med en orkester som bryter in med kraftfulla egna inlägg och kommentarer.

Inte heller kan det hjälpas att man tänkte att konsertens kulmen redan nåtts före paus genom det man just fått höra. Ovationerna var välförtjänta. Men fjärde symfonin, ännu ett sent opus från 1886, är förstås ett mästerverk som om igen och på nytt förmår gripa tag om ens själ. När Brahms till sist kom loss med sitt symfonikomponerande krönte han det med besked, nämligen med det som väl också kan ses som den sista stora symfonin i traditionen från Haydn, Mozart och Beethoven. Äntligen är Beethoven-komplexet besegrat, till exempel med ett scherzo som låter som om Beethoven själv haft sista ordet. Sista satsens passacaglia är givetvis hur konstfärdig som helst men därför inte mindre underbar musik. Återigen visar Brahms att ett tema går att variera nästan i det oändliga, och att det är sådant tillsammans med melodisk känsla som borgar för outslitlighet.

Orkesterns touche tolkade jag som att inte bara publiken utan även orkestern haft ett rikt utbyte av denna festival. Konserthuset, filharmonikerna och chefsdirigenten är att gratulera till ett fint initiativ som av den sista konserten att döma genomförts på ett lysande sätt.

Foto: Jan-Olav Wedin

Sextiotalsjazzens grånade eminenser

Jag lyssnar numera inte lika mycket på jazz som jag gjorde som ung, men när jag fortfarande gör det blir det ofta sextiotalsjazz. Som ung och ivrig jazzlyssnare var de flesta i min ålder i första hand intresserade av pop- och rockmusik. Det förvånade mig på den tiden, eftersom jag helt troskyldigt tänkte att jag som student i en studentmiljö skulle möta personer med en ambitiös vilja att orientera sig mot något annat än det poppiga och lättillgängliga. Men visst, jag hade kompisar som i likhet med mig köpte LP-skivor med jazzens stora namn, vilka vi för övrigt inte sällan kunde lyssna till live när de dök upp för konserter i universitetsaulan eller på Norrlands nation.

Duke Ellington med orkester, Clark Terry, Dizzy Gillespie, Thelonius Monk, Cannonball och Nat Adderly, Joe Zawinul, Dexter Gordon, Lionel Hampton, och flera andra, hörde till de berömdheter vi kunde se och höra. De flesta av dem sedan länge borta.

En som inte personligen dök upp då, men som jag köpte flera skivor av var vibrafonisten Gary Burton, född 1943 och fortfarande i högsta grad aktiv på spelscener världen runt. På "Duster", ett mycket uppmärksammat album från slutet av sextiotalet, spelade han så kallad fusionjazz i en kvartett som förutom honom själv bestod av Larry Coryell, gitarr, Steve Swallow, bas och Roy Haynes, trummor. Den musiken gjorde intryck.

Vibrafon är en amerikansk uppfinning, ett slagverksinstrument som härrör från klockspelet och som man sällan stöter på i andra sammanhang än jazz. Det var Burtons lyriska och elegant virtuosa spel på det där Duster-albumet som på allvar gjorde mig intresserad av instrumentet. Det mjukt dämpade, svävande men ändå distinkta ljud som frambringas (jag kan tänka på vällagat italienskt arborioris - mjukhet men med en fast kärna i mitten) uppstår genom de garnklädda klubbhuvudenas möte med stålplattor som resonerar mot rör och andra mindre plattor. Musikern har också tillgång till pedal för ljudens dämpning och förlängning, och skickliga musiker som Burton använder dessutom fyra klubbor, två i vardera handen. Det senare möjliggör ett multilinjärt spelsätt, det vill säga ett mer pianistiskt spel som inte bara begränsas till en melodilinje.

Av någon anledning finns inte "Duster" i nätets musikstreaming. Endast ett enstaka spår har jag hittat på Youtube (Sweet Rain). Under letandet fann jag emellertid några av Gary Burtons inspelningar av långt senare datum, framför allt en filmad konsert där han spelar tillsammans med pianisten Chick Corea under Jazzwoche Burghausen 2011. Ett par av sextiotalsjazzens numera gråsprängda eminenser visade där prov på vad kammarmusikalisk jazz kan gå för.

Jag tycker helt enkelt att det är ett musicerande som kan mäta sig med vilket konstmusikaliskt bidrag som helst. Två suveräna musiker tycks inspirera varandra till de mest lysande äventyr, både rytmiskt och harmoniskt. Samtidigt får man tillfälle att begrunda klangskillnaderna och det fina klanggifte som sker mellan de båda typerna av slaginstrument. Också pianot kan ju betraktas som ett sådant, även om dess filtklädda hammare slår mot strängar, inte plattor, och det finns en mera komplicerad mekanik mellan fingrarnas tangenter och dessa hammare.

Burghausenkonserten (här) är en och en halvtimme lång, så för dem som inte tar sig tid att lyssna till hela vill jag rekommendera inledningsnumret "Love Castle" och "Mozart Goes Dancing" (börjar efter 49 minuter). En skiva med titeln "Hot House" med samma musiker och delvis samma innehåll finns på Spotify (här).

Foto: Lån från nätet. Underst: Chick Corea och Gary Burton.

Skrjabin - pianots häxmästare

Den främste tonsättaren för solopiano efter Chopin, vem skulle det vara om inte Alexander Skrjabin (1872-1915)? Inte bara mängden utan också kvaliteten och originaliteten ställer honom i en klass för sig. De medtävlare han har är i så fall ett par andra ryssar, Rachmaninov och Prokofiev.

Det fina med Skrjabin är att han är så fullödig i både stort och smått, både som ung och i mogen ålder (han blev ju inte gammal, dog redan vid 44 års ålder, och i likhet med Alban Berg av blodförgiftning). Såväl de stora sonaterna och "poemen" som de många små styckena innehåller musik som man aldrig tröttnar på. Men märk väl att även många av de korta styckena, ofta bara en eller ett par minuter långa och spelbara för en medioker hemmapianist som jag själv, bjuder på utmaningar vad gäller nyanseringar och uttrycksmöjligheter. Skrjabin kunde skriva både maximalt komplicerat och speltekniskt sett ganska enkelt, men aldrig någonsin trivialt.

Nu kan man invända att originell blir han först vid mogen ålder; som ung är han närmast en förlängning av den chopinska klangvärlden. Även till beteckningarna anknyter han till föregångaren: preludier, etyder, mazurkor och nocturner. Ett tidigt mästerverk som de 24 preludierna, op. 11, finns på de flesta pianisters spellista. Det var också det första av Skrjabin som jag själv kom i kontakt med. Nothäftet är daterat 1972 och flitigt använt under alla år sedan dess, det vill säga ungefär till hälften. Resten av innehållet kräver en mer idogt övande spelman än jag.

Bland de många skickliga pianister som kommit fram under senare år är Alexander Melnikov en av mina favoriter. I en inspelning från 2006 presenterade han ett Skrjabin-urval helt i min smak. Där finns den väl avvägda blandningen av stort och smått, av det sprött lyriska och det häftigt stormande, det eftertänksamma såväl som det exalterade, kort sagt hela spännvidden i Skrjabins tonkonst. Från op. 11 finns det preludium (nr 4) jag själv oftast återkommer till, och av mazurkorna likaså den jag spelat allra mest (op. 25, nr 3). Och bland senare opus även Feuillet d´album, op. 45, nr 1, som tonar bort i ett ritardando med endast två ensamma och utdragna sluttoner.

Skillnaderna mellan de tidiga och de sena preludierna är avsevärda, men kanske ännu mer påtagliga vad gäller stycken med andra titlar, som samtidigt får alltmer affektladdade spelanvisningar. Harmoniken blir kromatiskt spänningsfylld intill - och över - gränsen för ordinär tonalitet. Polyrytmiken bidrar till de speltekniska svårigheterna; ofta har vänsterhanden en egen rytmik som om den inte hade så mycket med högerhanden och dess ymnigt förekommande trioler att göra. Ett egensinnigt tonspråk föds som är lätt att känna igen, också i sånt man inte hört förut.

Melnikov spelar även Cinque Préludes, op. 74, som är utmärkta exempel på den sene Skrjabin. Musiken växlar mellan extrema stämningslägen, mellan å ena sidan stilla kontemplation, villrådighet och hjärtslitande smärta (I, II och IV) och å den andra eruptioner av stridslystenhet och djurisk vildhet (III och V), allt enligt hans egna spelanvisningar. På samma sätt i den nionde sonaten, den "svarta mässan" (det finns en vit också!), där Skrjabins esoteriska föreställningsvärld och intresse för vidlyftig metafysik öppet vidgås. Men man behöver naturligtvis inte dela Skrjabins utommusikaliska inspirationskällor för att uppskatta musikens intensitet och säregna skönhet.

Lika överspänt är det berömda "Vers la flamme", op. 72, som lär vara produkten av en apokalyptisk vision. Det stycket finns inte på Melnikovs skiva, men däremot i en oslagbar tolkning av Vladimir Horowitz. Vid ett speltillfälle som filmades i hans eget vardagsrum tar han av sig kavajen, sätter sig tillrätta och varnar lyssnarna för hur han kommer att behandla flygeln i det flammande inferno som musiken vill återge. Lyssna själva, och försök att inte bara tappa hakan inför en gammal mans häpnadsväckande ekvilibristik.

Idomeneo, kungen av Kreta

Foto: Markus Gårder

Drottningholms anrika slottsteater ger under dessa soliga septemberdagar "Idomeneo, Re di Creta", W A Mozarts första stora opera seria. Jag minns att jag en gång på LP-skivans tid överraskades av hur omtumlande vacker musik som Mozart redan här visar prov på i den genre där hans geni kanske allra bäst kom till uttryck. Inte förrän nu har jag förunnats se och höra denna opera framförd. Den hör inte till de flitigt uppsatta, så desto angelägnare att ta chansen när man till sist får den.

Den gamla grekiska myt som libretton bygger på handlar om offer, människooffer. Den kretensiske kungen (Jonas Degerfelt) är på väg hem från trojanska kriget när hans skepp går i kvav i en storm. Han lyckas rädda sig själv med ett löfte till havsguden om att döda den första person han möter i land. När det visar sig vara hans egen son Idamante (Katija Dragojevic i en byxroll), hejdar han sig och stöter honom förfärad ifrån sig. Kring sonen utspelar sig också ett triangeldrama där hans älskade Ilia (Marianne Hellgren Staykov), en trojansk prinsessa i fångenskap, hatas av rivalen Elettra (Malin Byström). Operan slutar inte grekiskt grymt med fullföljande av offret, utan försonligt i kärlekens tecken. Idamante och Ilia utropas av oraklet som det nya regentparet, med Elettra som det enda tragiska offret. Övergiven och rasande desperat utgjuter hon sig i en magnifik aria som kan erinra om donna Annas hämndaria i Don Giovanni. Malin Byström tar här hem spelet i en blodröd klänning som formligen exploderar och dränker henne i svallvågorna av densamma. Föreställningens utan tvekan mest geniala scen.

Musikaliskt är det genomgående en mycket lyckad föreställning med lysande sångare och Kungliga Hovkapellet med operakören under Lawrence Renes i bästa form. Att akustiken är en smula torr och bänkarna inte utan träsmak förlåter man gärna för den i övrigt så charmanta miljön med dess milda belysning från takkronorna.

Lite svårare har jag att acceptera den rädsla för gammalt operadamm som tvingar så många regissörer (här: Tobias Theorell) och scenografer/kostymörer (här: Magdalena Åberg) att klä upp gamla mytologiska gestalter i kostym och slips av modernt snitt. I synnerhet när det sker på en teaterscen som härrör från Mozarts egen tid. Som om inte den fantastiska musiken skulle kunna blåsa bort allt tänkbart damm från vilka peruker som helst!

Nåväl, det krävs fantasi för att i den här sortens dramma per musica hitta teatraliska lösningar som ger aktörerna uppgifter utöver att bara stå upp och sjunga och eventuellt ta några steg till höger eller vänster. Det gamla teatermaskineriet utnyttjas dock väl och med tanke på att den tre timmar långa föreställningen (med en paus) hela tiden lyckades hålla mig koncentrerad, kan jag inte annat än förklara mig nöjd.

Men som sagt: det räcker långt om sången och musiken återges på ett övertygande sätt. Det är i musiken, den alldeles gudomliga musiken, som den verkliga dramatiken ligger hos Mozart.



PS. För den som vill lyssna till ett par smakprov på Ideomeneo kan jag rekommendera följande:
Kvartetten i tredje akten: Andrò ramingo et solo.
Elettras aria D´ Oreste, d´Aiace

Den avslöjande dimman

Natt och dag har visat stora temperaturskillnader under några sköna septemberdagar. En följd av sådan väderlek är dimmiga morgnar och en förstärkt känsla av höst. Dimstråk begränsar utblicken över åkrar och nyplöjda fält men förskönar också landskapet, inte minst i kombination med höstliga färger.

Man påminns om att dimmor hör till den sorgset romantiska berättelsen, inte sällan med tillsatser av råkall kuslighet. Något döljer sig i dimman som endast suddigt låter sig anas eller fantiseras. Någon vill helst dra ihop rocken och huka under uppfälld krage.

Häromdagen såg jag att det också kan fungera tvärtom: dimman som framkallningsvätska. Något som annars inte är lika synligt framträdde tydligare än någonsin. Visst kan man ibland se daggdroppar glittra i spindelväven när solen belyser den, men oftast är den osynlig. Att plötsligt få den i ansiktet är obehagligt, och som svampplockare vet jag att plöja mig fram med ena armen i den till synes tomma luften när jag passerar trädgrenar och buskage som står tätt tillsammans.

Men titta på bilden ovan! Dimmans oräkneliga mängder små vattendroppar har stannat i spindelväven och bildar små moln tätt över marken. Så många är  alltså vävarna, och det bara på markplanet i dikesrenen.

För en gångs skull är dimman det som avslöjar hur det egentligen ser ut. Dock inget för spindelfobiker, kan tänka. De lär väl bli de som hukar under kragen eller tittar bort.

Foto: EJ (Klickbara bilder)

Ett gammalt fotoalbum

På Uppsala auktionskammare för några år sedan ropade jag in ett gammalt fotoalbum från 1900-talets början. Ingen annan verkade intresserad av att bjuda så jag fick det mycket billigt.

Det var när utroparen nämnde att det innehöll bilder från Venedig som jag höjde min spade. Jag har ända sedan min första resa till denna den märkligaste av städer för så där en trettiofem år sedan oregelbundet men stadigt återvänt. Jag känner mig därför rätt hemmastadd i dess labyrintiska gränder och kanaler, särskilt dem i Dorsoduro och Castello, och på senare tid även Cannaregio.

Turistströmmarna i San Marco kan man ju lätt undvika när man redan sett det som givetvis även där måste ses. Den som vill slippa trängseln och tingeltanglet men gillar lagunkontakten på eftermiddagspromenaden väljer hellre lugna Zattere än den i och för sig klassiskt vackra Riva degli Schiavoni.

När jag i förra veckan bokade årets höstresa blev det återigen Venedig. Och jag tog fram det där gamla albumet som innehåller de fotografiska dokumenten från en okänd resenärs resa ner genom Europa till Venedig och tillbaka. Inga anteckningar finns, varken om orterna eller motiven. På pärmen står endast: 6/10-24/10 1906. Alltså ganska precis för hundraåtta år sedan. Kanske är det en ung och bättre bemedlad persons bildningsresa det är fråga om? Att det är en ensamresenär sluter jag mig till av att det saknas bilder på resenären/resenärerna själva.

Jag känner igen några av städerna på vägen mot själva resmålet: Berlin och Brandenburger Tor, Lucerne, domen i Milano, och på hemvägen Semperoperan i Dresden. Men det finns också flera andra vackra vyer från förmodligen tyska städer som jag ännu inte kunnat identifiera.

I arkitektoniskt intressanta stadsmiljöer med stiliga gator och torg skymtar även en del mänskligt liv - torghandel så som den alltid sett ut, promenerande människor som trots milt höstväder uppenbarligen aldrig visar sig utomhus utan hatt (gärna kubb för herrarna, yvigt bredbrättade schabrak för damerna), kvinnorna i fotsida klänningar, herrarna mörkt kostymerade, och jämte spårvagn endast hästdroskor som transportmedel i innerstan (men gondoler i Venedig, förstås).

När man tittar närmare på några av ovanstående Venedigbilder ser man att ett väsentligt inslag i den stadssilhuett som möter resenären från lagunsidan saknas. Om albumet varit odaterat hade man på grund av denna avsaknad ändå grovt kunnat tidsbestämma dessa foton.

Markusplatsens ståtliga kampanil kollapsade utan förvarning den 14 juli 1902. Guideboken säger att det enda som skadades i övrigt var loggettan vid tornets fot samt tillsyningsmannens katt. Tio år senare var det återuppbyggt - dov´era e com´era (där den var och som den var). Kampanilen så som vi är vana att se den har med detta tioåriga avbrott funnits sedan början av 1500-talet, och det var här som Galileo 1609 demonstrerade sitt teleskop för dogen Leonardo Donà. Det är fascinerande att tänka sig att de båda illustra herrarna fick klättra på ramper för att nå tornrummet med den bedårande utsikt som man numera kan tillägna sig efter en avgiftsbelagd hisstur.

I mitt förvärvade album finns inget foto av den påbörjade återuppbyggnaden av kampanilen. Kanske ville man inte riktigt kännas vid detta plötsliga och skrämmande öde för ett av Venedigs särmärken. I våra dagar är det larmen om det sakta sjunkande Venedig och det aldrig nog fyllda behovet av fondmedel för restaurationer som är legio. Men sedan 1902 dessbättre inga rapporter om dramatiskt sönderfall.

Foto: EJ (delvis foto av okänt foto)