Nine eleven

En känsla av övermättnad infinner sig lätt efter de senaste dagarnas överflöd av analyser och kommentarer kring WTC-tornens spektakulära öde i New York för idag jämnt tio år sedan. Så min avsikt är inte att ytterligare tillfoga något, bara säga att jag fann det lämpligt att plocka fram Amos Oz essä "Hur man botar en fanatiker" i den lilla boken med samma titel (W&W, 2006). Läsningen fick bli ett sätt att i lugn och ro reflektera kring det som hände och det som hänt därefter.

"Hur ska man förhålla sig till människor som knappast är något annat än utropstecken på två ben?" är den fråga Oz ställer sig. Och jag delar hans syn på fanatismens natur och den risk som finns att vi lite till mans kan hemfalla åt fanatiska tendenser om vi lockas in i den kompromisslösa rättfärdighetens ideologier. De botemedel han anger får väl mest ses som förebyggande medel; det handlar om att i vår närmiljö ingjuta fantasi, odla sinne för humor och förmågan att föreställa sig den andre, dvs. sådant som fanatikern saknar.

Ett viktigt drag hos fanatikern är också hans eller hennes självuppoffrande aktivism. Det gäller ju inget mindre än att rädda och frälsa själarna från förtappelsen. "Fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras", säger Oz. De måttfulla och sansade är de enda som kan övertyga de extrema på ömse sidor i en svartvit värld, menar han också. Jag vill tro och hoppas att det är så, trots att vittnesbörden om att hatet mot de egna ofta är det starkaste hos fanatikern. Avfällingen, renegaten, den icke renlärige, den svage i tron - ingenting tycks provocera fanatikern mer än dessa.

Happy, happy!

Hör braket från inslagna öppna dörrar!
Ett antal kvinnor av den gamla vanliga kulturradikala sorten vill propagera för skilsmässa, ty man blir mycket, mycket lyckligare som skild. Vittnesbörden är av allt att döma samstämmiga i den nyutkomna boken i detta ämne. Och bokens redaktörer uppträder i massmedia som vore de pionjärer i ett ytterst angeläget och eftersatt problemområde, nämligen att kvinnor stannar i äktenskap där det egna jaget inte är fritt och lyckligt.
Att argumenten för att det kan vara rimligt att skiljas har minst fyrtio år på nacken bekymrar inte desssa modiga kämpar. Inte heller det faktum att äktenskap inte precis är det hållbaraste av avtal som sluts i vår tid, allra minst i de kretsar där dessa skribenter lever och rör sig. Att det skulle vara svårt att skilja sig av annat än känslomässiga orsaker kan ju knappast hävdas, så någonting verkar lurt i detta glättiga tillrop: happy, happy! (Bokens titel).

I denna liksom i en del andra frågor om familjen och vår livsstil finns det tydligen ett starkt behov av kollektiv övertalning, av att försvara sig mot det enda som står hindrande i vägen, nämligen känslor av sorg, skuld och misslyckande. Kort sagt ett behov av att försvara sig mot det som trots allt gör ont i kampen för lyckan i det egna självförverkligandet.

Därav spekulationen i behovet av pep talk från de redan frälsta. Happy! Happy!

Masterclass

Andrei Gavrilos gästspel i Uppsala fortsatte på lördagen med en masterclass i Musicum. Nej, tro nu inte att jag tillhörde dem som spelade upp för den ryske storpianisten, jag tillhörde bara den andäktiga och stundom mycket roade publiken. Några mycket begåvade ungdomar från Musikhögskolan i Stockholm fick däremot under en timme vardera erfara vad som enligt mästaren kunde förbättras i deras spel, eller snarare hur interpretationen och de musikaliska uttrycksmedlen kunde förhöja deras spel. Virtuosa instrumentalister var de ju redan.

Denna masterclass-tradition inom sång och musik är en intressant form av pedagogik där eleven inte endast sitter enskilt med sin lärare och tragglar igenom en spelläxa, utan tillsammans med kolleger och publik utmanas i att både kunna uppträda inför publik och motta och tillägna sig kritiska synpunkter på sitt musicerande. Det är en inte alldeles enkel form, och givetvis beror utfallet mycket på hur "mästaren" uppträder.

Liszt och Prokofjev spelades under de första tre timmarna. Speltekniskt svåra och sinsemellan mycket olika stycken avklarades med imponerande färdigheter. Men romantiken i "Funerailles" och "Tarantella" av Liszt kräver förstås ett helt annat närmande än den sjunde pianosonaten av den anti-romantiske Prokofjev. Med ett målande symbolspråk och livfull gestik gav Gavrilov en lektion i vad allt den förstnämnda sorgemusiken rymmer. Och när det var dags för Prokofjev stod det alldeles klart att det Gavrilov inte vet om denne tonsättare inte heller är värt att veta. Att den berömda precipitato-satsen egentligen bygger på en av Stalins favoritmelodier var till exempel någonting som Gavrilov gjorde en poäng av. Det gäller att spela den som en macabre med den stalinistiska likgiltigheten och brutaliteten i åtanke. "Now you are becoming that human beast!" utropade Gavrilov när den späda japanskan gjorde oss alla häpna med sitt fantastiska spel. Redan i inledningssatsen sprack Gavrilov upp i ett leende och han hade sedan svårt att dölja sin entusiasm över denna unga kvinnliga pianist (lägg gärna hennes namn på minnet: Asuka Nakamura, hon gör om några veckor sin diplomkonsert i Stockholm), som effektivt dementerade hans nyss lämnade kommentar till den föregående manlige pianisten om att det krävs manlig fysik för att klara de kraftfulla partierna hos Liszt.

Nå, frånsett denna mindre övertygande kommentar hann Gavrilov ge en både kunskapsmässigt gedigen, pedagogiskt underhållande och mycket lärorik masterclass, lärorik även för oss passiva åhörare som lyssnade och förstod och önskade att vi hade de tekniska resurserna att också utföra det som dessa unga talanger förmådde utföra.

Även en Andrei Gavrilov har en gång befunnit sig i en motsvarande position som nu dessa ungdomar i Musicum igår, vilket bland annat framgår av en del klipp på Youtube. Se till exempel här, där den store Svjatoslav Richter på ålderns höst på sitt eget oefterhärmliga sätt uttrycker sin uppskattning av en ung Gavrilov.

En ryss i aulan

Uppsala Universitet visar sig ibland från den riktigt generösa sidan. Som igår när Akademiska kapellet bjöd på gratiskonsert med en rysk pianist av yppersta klass. Andrei Gavrilov, född 1955, var riktigt i ropet under 80-talet, en superstjärna som turnerade världen runt med de främsta dirigenterna och orkestrarna. Hans kritiska hållning gentemot sovjetstaten renderade honom emellertid fem års husarrest - innan Gorbatjev förbarmade sig över honom och lät honom bosätta sig i väst. Under nittiotalet drog han sig tillbaka från offentligheten, men på senare år har han återvänt till konserterandet. En turbulent men inte alldeles ovanlig karriär, särskilt inte för musiker och författare med rötter i det forna östblocket.

Ett urval av Chopins Nocturner inledde konserten. Jag lyssnade intresserat till Gavrilovs Chopin, en lite hetsig och smått kolerisk Chopin, men tvangs konstatera att det inte var min Chopin. Jag vill ha ett annat flöde i den här högromantiska musiken, inte så häftiga kontraster, inte så originella accenter, inga excesser som gör att musiken hotar falla isär i enskildheter. Mitt ideal är fortfarande den typ av spel som Artur Rubinstein eller den unge Vladimir Ashkenazy levererade i dessa Nocturner.

Men efter paus var Gavrilov utan tvivel på hemmaplan och spelade Prokofjevs åttonde pianosonat med en bravur som fullkomligt tog andan ur en. Förutom att man kan förundras inför det möjliga i att en människa kan utföra ett kroppsarbete av detta slag (beteckningen pianolejon har aldrig känts mer adekvat) så var det ett spel som övertygande lyfte fram Prokofjevs musik. Virtuost så det räcker och blir över, javisst, och man hade inte förvånats om det börjat ryka ur flygeln i den sista satsens häftigaste partier. Men det fanns en tanke bakom Gavrilovs spel, en bakgrund som anknyter till hans egen upplevelse av sovjetkulturen och som Prokofjev i de sena sonaterna omvandlat till musikaliska sarkasmer .

Jag har tidigare (här) uttryckt min bestämda mening att Prokofjev hör till nittonhundratalets allra främsta tonsättare, och jag är helt enig med Gavrilov om att Prokofjevs så kallade krigssonater, sjuan, åttan, nian, och särskilt åttan, är en toppnotering i pianolitteraturen över huvud taget. Visst finns här Prokofjevs omtalade brutalism rikt representerad, men sonaten visar också hans medryckande rytmiska intensitet, osentimentala lyriska ådra (särskilt i mellansatsen) och framför allt det melodiska innehåll som aldrig går förlorat trots dissonanserna och de komplexa ackorden. Gavrilov tog vara på allt som denna moderna, sköna och bitvis förfärande musik har att erbjuda.

Mannen som planterade sin hembygd i litteraturen

Sedan många år nu har jag regelbundet träffat ett par kolleger för diskussioner vid ett bord med lite mat och vin, och därtill kanske en eller annan whisky om vi inte ska upp för tidigt dagen efter. Vi har då läst något som vi bestämmer från gång till annan och som kan föranleda synpunkter av olika slag. Naturligtvis finns det också plats för ventilation av det egna livet i stort och smått. De där sammankomsterna har visat sig vara nog så viktiga för oss alla tre.

I början av juni bestämde vi oss för att under sommaren läsa Jean Giono (1895-1970), den provencalske författaren som levde hela sitt liv i sin hembygd i övre Provence och som på nytt blivit aktuell på svenska genom goda översättningar av några av hans främsta verk. När vi återsågs i måndags var vi fulla av entusiasm över vad vi läst.

"Kullen" från 1929 (översatt av Jan Stolpe) är Gionos mest berömda bok och den som han själv satte högst i sitt med tiden rätt omfattande författarskap. Den innebar ett tidigt genombrott som bidrog till att han övergav tjänstemannalivet för författande på heltid. Det är en märkligt suggestiv berättelse om fattigdom och sjukdom, olyckor och vidskepelse, starkt engagerande i sin närmast mytiska framställning av natur och människa i nära samspel. Gionos beskrivning av den karga bergsnaturens obarmhärtighet och skönhet hör till de mest fascinerande naturskildringar jag läst. Det är ingen hembygdsidylliker vi läst, snarare en tragöd i den antika traditionen. I sin ovissa kamp för överlevnad projicerar de sista människorna i byn allt det ogripbara onda på en gammal döende gubbe, han som vägrar släppa ifrån sig hemligheten om de livgivande källsprång som kanske skulle kunna häva den förbannelse som vilar över byn.

Även om den här berättelsen innehåller minnesvärda karaktärer enades vi om att huvudpersonen nog måste sägas vara kullen själv. Denna avsides belägna bergknalle, där byn klamrar sig fast med några ännu bebodda hus, där brunnen sinar och där till sist även en vådlig skogsbrand hotar med slutlig ödeläggelse. Allt bärs upp av en finslipad prosalyrik med bibehållen dramatisk nerv. Språket kännetecknas framför allt av förtätning och en rikedom på nyfunna metaforer. De kunde lätt bli för många - det skulle jag i ett annat sammanhang tänka, men inte här. Berättelsen lyfts till mytisk nivå; via metaforerna besjälas naturen och blir människorna själva natur. Gubben med den förmodade trollkraften dör till sist och vattnet stiger på nytt i brunnen. Elden viker undan i sista stund och tar en annan väg. Livet blir tillfälligt ljusare men aldrig klarlagt och enkelt för det. I morgon kan det vara kullen som står som vinnare.

Avfolkningsbygdens ensamhet är också temat för "Vårvinden" (översatt av Elisabeth och Pontus Grate), som tillsammans med "Kullen" utgör två tredjedelar av den så kallade Pan-trilogin. (Förhoppningsvis låter oss Elisabet Grates förlag också snart ta del av den sista delen). Det är en ljusare berättelse än "Kullen" även om den präglas av samma slags språk och mänskliga gestalter i kamp med ogina livsvillkor. Men här har vi litterärt sett något så ovanligt som ett levnadsöde som ändar mycket lyckligt, en roman om lyckan i det enkla livet i naturens närhet. Den siste mannen i ödebyn - Panturle är hans namn - får på sällsamma vägar fatt i en hustru, en plogbill och ett utsäde som vänder tragiken i seger över motgångarna. Här finns ett avsnitt som i genial enkelhet introducerar vändningen och där Gionos lakoniska stil och gestaltningsförmåga firar triumfer. Det är en scen från en marknadsplats där ryktet om säckar av säd av bästa sort visar sig vara just Panturles. Kunderna häpnar och slåss om att få köpa dem.

Kornen är tunga som hagel. Friska och guldgula och så rena som tänkas kan: inte en agn. Ingenting annat än korn, torra och fasta, och blanka som bäckens vatten. Han får lust att ta i dem för att känna dem rinna mellan fingrarna. Sådant ser man inte varje dag.
- Rör inte, säger mannen.
Herr Astruc ser på honom.
- Rör inte. Om det är för att köpa går det an. Men om det är för att titta, så titta med ögonen.
Det är för att köpa, men han låter bli att röra. Han förstår. Han skulle gjort likadant själv.

När sedan herr Astruc köpt så mycket han fick lov till går han upprymd omkring med två stora nävar av dessa korn i sin ficka och visar upp dem överallt. - Det var det värsta! utbrister de kringstående. Och i år till på köpet!

Den sista boken är en novell med titeln "Mannen som planterade träd"(översatt av Pontus Grate). I samma karga bergstrakter möter vi återigen en ensling, en herde som tagit sig för att helt oegennyttigt och mycket systematiskt plantera träd på de högslätter som saknar sådana. Åren går och det enträgna planterandet gör att de förtorkade slätterna lever upp. Myndigheterna inspekterar och förundras och kallar det naturskog. Det grönskar och porlar och människorna börjar flytta in och rusta upp de gamla byarna på nytt.

Detta är nog inget mindre än en profetisk skrift för ett ekologiskt resurstänkande långt innan ekofilosofin kom på modet. Berättelsen skrevs på femtiotalet som svar på en anmodan från Readers Digest till ett antal författare om att skriva någonting på temat "Den märkvärdigaste människan jag mött". Den refuserades dock när det befanns att allt var fiktion. Gionos dotter ger i en efterskrift en mycket roande beskrivning av novellens egen historia.

En sak stod klar för oss tre läsare i måndags: här har vi författaren som planterade sin hembygd i världslitteraturen. Och det med besked.

Förmiddag i augusti

En förmiddag i augusti med risk för regn som dock uteblev. Dimbankarna över sjön redan nästan helt upplösta av det starka solljuset. Stillhet utan fågelsång.


Foto: EJ. Loka brunn, tisdag den 23 augusti. (Bilderna är klickbara!)

Fauré: Nocturne nr 11

I sommar har Gabriel Faurés Nocturne nr 11 (op. 104, nr 1) stått på flygelns notställ. Det är en gammal favorit som har fördelen av att inte nämnvärt stegra svårighetsgraden mot slutet, vilket annars gör många av den gode Faurés pianostycken alltför svåra för icke professionella.

Fauré kallas ibland den franske Brahms, vilket med viss rätt kanske kan sägas men ändå inte säger så mycket. Det finns en ganska stor skillnad mellan den unge och den mogne Fauré, vilket inte minst framgår av pianostyckena, till exempel de många som går under titeln Barcarolle eller Nocturne och som komponerades i omgångar under hela hans levnad. Den rena harmoniken i hans mest kända verk, Requiem, som är typisk för den unge Fauré, blir betydligt mera komplicerad med åren, särskilt när han så småningom kommer att dela Beethovens öde. Det kan förefalla särskilt fatalt att som kompositör drabbas av dövhet, och man kan bara spekulera kring vilken roll detta handikapp fick för hans senare verk. Jag är inte inte säker på att det spelar någon större roll alls.

Tonspråket blir i alla fall kärvare, och romantiken övergår i en egensinnig impressionism som inte riktigt liknar den hos Debussy eller Ravel. Harmoniken blir spänningsladdat dissonant i ständiga subtila överklivningar i tonartsfrämmande ackord. Som regel är det en rytmiskt återkommande figur eller ett tema som varieras på detta sätt, och som stramt och elegant håller ihop stycket.

Den elfte nocturnen är en sorgesång till minnet av en kvinna - Noémi Lalo - hustrun till en musikkritiker. Den utgavs första gången tillsammans med en barcarolle, och jag tycker nog att denna nocturne lika gärna också kunde ha fått beteckningen barcarolle. Eller varför inte "La lugubre gondola", om nu inte Frans Liszt redan hade lagt beslag på den mycket speciella titeln på två av sina allra märkligaste, sena pianostycken.

Stycket ska spelas i lugnt tempo, med början i ett vaggande dolce som ett par gånger successivt stegras i mer upprörda, emfatiska forteackord för att slutligen sjunka tillbaka och flyta ut i resignerad ro. Detta är enligt min mening ett mästerstycke i det lilla, ett kort stycke pianomusik som återigen bevisar att de stora mästarna inte alltid behöver en stor orkesterapparat för att åstadkomma outslitliga verk. Vid en första lyssning kanske det inte förefaller så märkvärdigt, vilket bara beror på att det hör till den slags musik som ökar sin karat med antalet lyssningar.

Den bästa inspelningen av Nocturne nr 11 på Youtube finns här.

Impromptu - ett meddelande

Min förra blogg - Impromptu - som fanns på Aftonbladet under ett par år finns nu, sedan Aftonbladet i halvårsskiftet lade ner sin bloggfunktion, på wordpress under samma namn. Om till äventyrs någon vill gå bakåt i tiden och se vad jag skrivit finns den alltså här, och kan också nås om man klickar på Impromptu i kolumnen till höger.

Job och den oförtjänta pinan

Job är den bok i GT som jämte Höga Visan och Psaltaren lever i de flesta halvbildade människors medvetande som inte bara religiöst viktiga utan även litterärt prestigeladdade texter. Att Bibeln innehåller en berättelse som den om Job minns jag att jag i min ungdom tyckte var märkligt. Den skildrar ju egentligen ett uppror mot Gud och hela den ordning som så orättvist låter olyckor drabba en visserligen rik och mäktig, men dock gudfruktig och rättskaffens människa. Prövningar kallades det, det som Job utsattes för. Absurda sådana, enligt allt vad rättskänslan säger.

I den populära gospeln görs saken allmänmänsklig och lite väl enkel: "Prövningar vi möta få, och vi ofta ej förstå, Herrens vägar..."  Och varför dessa prövningar? Svaren finns, men ges först ovan där.

Men frågan är: Hur länge står en människa ut innan tron, hoppet och kärleken slocknar för gott?

Joseph Roth skrev också en "Job". Titeln hänvisar läsaren direkt till bibelboken, även om huvudpersonen i "Job. Historien om en enkel människa" (eller "Job. A Story of a simple Man" i den engelska översättning jag läst) heter Mendel Singer med hemort i västra Ryssland i början av förra seklet.

Mendel Singer är varken rik eller mäktig, utan en hederlig och gudfruktig jude som lever ett oansenligt liv och försörjer sin familj som bylärare. I och med att sista barnet föds - Menuchim, en son med utvecklingsstörning och epilepsi - följer prövningarna slag i slag. Hustrun, som Mendel inte längre åtrår, söker råd och hjälp hos en rabbin som profeterar om en trolig förbättring för sonens del, att ett mirakel kan komma att inträffa även om det kan dröja. Men tiden går och förbättringen syns utebli.

Familjen splittras när så småningom Mendel Singer med hustru och dotter ansluter sig till den av sönerna som redan emigrerat till Amerika och bosatt sig i New York. Bostaden och den handikappade Menuchim lämnas under stor vånda i andras händer. Livet i det nya landet blir emellertid inte lättare, tvärtom. Både den framgångsrike amerikasonen och den som är kvar i hemlandet stupar i första världskriget, Menuchims öde är okänt men det värsta befaras, hustrun dör av sorg och skuld och den promiskuösa dottern blir intagen på mentalsjukhus.

För Mendel Singer tycks prövningarna aldrig ta slut. Han sluter sig alltmer inom sig själv och lever till sist i armod som uppassare och kvarterets udda figur. Goda vänner försöker förgäves förmana, stödja och uppmuntra honom. De får gärna samlas till bön i hans lilla kyffe, men Mendel deltar inte längre själv i bönerna, han har förlorat sin fromma tillförsikt, sin tro på en barmhärtig Gud. Gud ter sig till sist i Mendels ögon värre än en ispravnik, en rysk myndighetsperson. Ett sista hopp om att på något sätt kunna återvända till Ryssland och få klarhet i Menuchims öde har han också mist. Vanmakt kommer över honom när han inser att också hatet mot en likgiltig och nådelös Gud är lönlöst, utan mening.

Så inträffar något som innebär en melodramatisk vändning i den oavbrutet fascinerande berättelsen. Det borde man kanske inte avslöja, men alla som läst sin Job inser givetvis att Roth tänker fullfölja storyn i enlighet med förlagans huvudlinjer. Musiken på en grammofonskiva, ett stycke med titeln "Menuchims sång", blir startpunkten för den fortsatta händelseutvecklingen. Samtidigt gästas New York av en ung berömd dirigent och kompositör som är angelägen om att få träffa en landsman vid namn Mendel Singer. Gästen visar sig vara kompositören till den musik som Mendel med förundran lyssnat till på grammofonen. Nu om inte förr väcks läsarens aningar om den berömda personens verkliga identitet, men författaren håller en på halster och låter mötet mellan dirigenten och den lilla judiska kretsen kring Mendel Singer bilda en sakta stigande kulmen. Maken till crescendo i en berättelse var det länge sen jag senast stötte på.

Jobs bok i ny tappning, alltså. Jag har kort återberättat innehållet i övertygelsen om att ingenting därmed gått förlorat för den som ännu har läsningen framför sig. Det finns något på samma gång enkelt och magiskt i Roths stilkonst som är viktigare än den lånade intrigen. Genom att sparsmakat beskriva miljöer och händelser lyckas han samtidigt återskapa de emotionella tillstånd som huvudpersonerna befinner sig i. Utomordentlig skärpa i detaljerna fast med bibehållet utrymme för fantasin. Stark emotionell verkan men utan sentimentalitet. Koncentrerat som i en legend, händelserikt som i en följetong.

Som alla förstår har jag funnit en ny favoritförfattare i denne Joseph Roth.

I bibelboken återupprättas Job. Det sker först efter att han slutligen fått Gud att svara på de anklagelser han framfört. Gud svarar emellertid med ett skarpt ifrågasättande av Jobs uppror och krav på ett rättfärdigande, en förklaring. Vem är människan att sätta sig upp emot Gud, den allvise och allsmäktige? Hon är chanslös - och Job underkastar sig. Han blir då välsignad dubbelt upp med de tusentals får, kameler och egendomar som han tidigare var ägare till. Han blir på nytt en rik och mäktig man. Hos Roth uppfylls visserligen profetian om ett underverk, men ingenting antyder att Mendel Singer (eller Roth) anser att serien av gudomliga prövningar i form av de oförtjänta dråpslagen mot Mendels liv och person därmed är försonade, nollställda, rättfärdigade. Dessa pinor hör visserligen till kända existentiella villkor som många tvingas dela, men som likafullt utan begriplig anledning endast drabbar vissa i denna ohyggliga omfattning.

Slutet gott, allting gott, som Elie Wiesel torrt och ironiskt konstaterar om bibelns Job i sin samling av återberättade och tolkade bibliska gestalter (i "Guds utkorade", Stegelands, 1977, övers.: Viveka Heyman). Men Wiesel stannar inte med det. Han anknyter Jobs underkastelse till "de spontana bekännelser" som framtvingas hos dissidenter i totalitära samhällen, och levererar en möjlig och kanske mer uthärdlig tolkning: Den Eviges retoriska överlägsenhet rår Job inte på, så han kapitulerar omedelbart utan minsta protest. Och vi förstår, säger Wiesel, ...

...att trots skenet, eller just för skenets skull, fortsätter Job att gå till rätta med Den Högste. Om han ångrar synder som han inte begått, om han rättfärdigar ett lidande som han inte förtjänat, så är det bara för att signalera att han inte tror på sina medgivanden; det är bara en list. Han som personifierar det otillfredsställda kravet på rättfärdighet och sanning, han har inte böjt sig. Hans prövning är då inte förgäves: tack vare honom vet vi att det är människan givet att förvandla gudomlig orätt till mänsklig rätt.
- - -
Vad finns kvar av Job? En saga?En skugga? Inte ens skuggan av en skugga. Kanske en förebild.

Foto: EJ

En trappa i Verona, och några andra

Jag fick en lite speciell fråga i kommentarsfältet häromdagen. Apropå min uppmärksamhet på portar undrade Sven-Erik Klinkman om jag sett någon vacker trappa vid mitt besök i Mantova för ett tag sedan. Jag var beredd att svara nej när jag plötsligt erinrade mig att det hade jag ju! Visserligen inte i Mantova, men i Verona. Ovanstående foto visar att jag inte bara tänker port eller bro som flanerande och fotograferande stadsresenär.

Vilka som är världens vackraste eller trivsammaste torg har jag också ibland funderat på. Mest som en samlares tankelek, ett sätt att lägga dem på minnet och kanske också komma fram till vad som gör dem så minnesvärda. Men nu gällde det trappor.

Spanska trappan är väl den första som alla som varit i Rom kommer att tänka på. Mindre omtalad och som trappa kanske inte lika vacker, dock lika imponerande, tycker jag den upp till Piazza Campidoglio i samma stad är. Vad gäller trappor är förstås inramningen och vad man möter när man når de översta stegen betydelsefullt. Det är just det som är det märkvärdiga med den här trappan: successivt framträder Senatorio och de andra byggnaderna kring Michelangelos Piazza Campidoglio (se här för en hehetsbild över både trappan och den storslagna piazzan).

Trappan i Verona (bilden överst) fann jag i den inre borggården av Palazzo del Commune, och där var det själva trappan som drog blicken och kameralinsen till sig. Den här trappan, "den gotiska", är från mitten av 1400-talet, elegant vinklad åt höger och buren av valvbågar av minskande storlek (vilket man utifrån mitt foto inte kan se utan får föreställa sig).

En annan trappa som jag erinrar mig är den som leder upp till katedralen i Amalfi (se nedan). Som så ofta i trappväg är det krönet som man fångas av, men trappans bidrag till helhetsintrycket av denna underbart vackra katedral är givetvis betydande.

Och sist, men inte minst, ett par trappor i Venedig. Dels den märkliga spiralformade yttertrappan som pryder fasaden av Palazzo Contarini del Bovolo. För den utomstående betraktaren är själva trappstegen knappt synliga i det uppåtskruvade tornets dunkel (klicka på bilden!), men visst förstår man att det är ett trapphus öppet för väder och vind - och kanske också för det tonande brus som det likt ett snäckskal från havet skulle kunna tänkas frambringa. (Bovolo är enligt uppgift en venetiansk beteckning på snigelskal).

Dels också trappan i dogepalatsets borggård, Scala dei Giganti, som leder till den avsats där dogerna kröntes och där en av dem också avrättades (Marin Falier hette denne doge, som för övrigt lord Byron skrev ett drama om, och som i sin tur gav underlag till en opera av Donizetti). Av statyerna av Neptunus och Mars (de "jättar" som gett trappan dess namn) ser man på mitt foto nederst tyvärr endast delar av benen.

Foto: EJ

Norrländsk landsbygd

Efter en vecka hos gamla svärmor, i den ångermanländska trakt som jag numera återvänder till med jämna mellanrum, kan en sammanfattning av intrycken vara på sin plats. Det som rör vad jag inhämtade i läsfåtöljen under några regniga dagar ber jag att få återkomma till.

Furor och blånande berg.
Ännu någon lada knäande mellan åkerlapparna.
Svart katt på grusgången, hästar i hagen.
Vedstaplar, rallarros och vinbär.
Hallonsnårens halvt dolda ljuvlighet.
Välhållna gårdshus i klara färger intill de gamla, silvergrånande.
Den inbyggda altanen, den obligatoriska utbyggnaden.
Rangligt uthus och bakom i slyet en skrotbil.
Doften av nyklippt gräs runt rensade rabatter och studsmattan.
Solur och piskställning, stövlar på bron.
Bensinmacken - livsnödvändig och omhuldad som få.
Män med bar överkropp på flakmoppar och traktorer.
Systembolagsskylt på Konsum, beställningsvara.
Plötsligt uppdykande presentbutiker med allt från gäddrag till kristallvaser.
Thailändskor i hemtjänsten.
Ännu ett övergivet kapell utan handtextad affisch.
Blyblanka sjöar i gråljusväder.
Ån genom blandskogen, i solljuset impressionistisk.
Mörk ligger badviken.

Foto: EJ

Den botfärdige syndaren

Tarabas bemödade sig att kalla de syner, som dök upp för honom, "minnen" och så beröva dem deras makt. Han ville ge de tankar, som pinade honom, dessa oviktiga beteckningar, som stämplade dem som oskyldiga och ofarliga skuggor ur det förgångna, vilka förflyktigas lika fort som de dyker upp. (Ur Joseph Roth: Nikolaus Tarabas, Tiden, 1958, s 119).

 
Inspirerad av en del bloggar jag följer, och Torgny Lindgrens Sommar-program, plockade jag fram en bok av Joseph Roth (1894 -1939), den österrikiske journalisten och författaren, mest känd som upphovsman till "Radetzkymarschen", som av många (inklusive J M Coetzee) betraktas som hans viktigaste roman. Just den hade jag inte i hyllan, men däremot bland annat "Nikolaus Tarabas. En gäst på denna jord", som fått stå där oläst alltför länge.

Min upplaga - en femtiotalsutgåva från Tidens tyska klassikerserie - innehåller ett förord av Johannes Edfelt, som uppenbarligen värderade just denna bok (samt "Job. Historien om en enkel man") ännu högre än "Radetzkymarschen". Hur som helst råder det stor enighet om att Roth var en enastående skicklig berättare. Och jag intygar: har man väl börjat läsa honom kommer man att söka sig vidare i hans författarskap.

Edfelt talar i det där förordet om en berättelse skriven i legendens "tonart", en roman som med utsökt stilkonst skildrar central- och östeuropeiska erfarenheter under och efter den kejserliga, österrikisk-ungerska epoken. Som östeuropeisk jude och konverterad katolik med nostalgiska känslor för det forna imperiet hade Roth goda förutsättningar att skildra dess dynamiska mångfald. Den etniska mångfalden, krig, revolution och pogromer, blir i hans romaner och noveller belysta genom enskilda människoöden, som till exempel i denna historia om en rysk officers omväxlande liv i Roths egen födelsebygd Galizien, dvs. gränsområdet mellan Ukraina och Polen.

Berättelsen börjar i New York, dit Tarabas förvisats av sin välbärgade familj på grund av komprometterande revolutionär aktivitet. Där blir han spådd ett olyckligt liv av en zigenerska som hävdar att han kommer att bli både mördare och helgon, begå allvarliga synder men även göra bot och bättring. Efter ett krogslagsmål där han redan befarar spådomens uppfyllelse får han höra att krig utbrutit i hemlandet och ser möjligheten att fly hemåt igen för att dra på sig uniformen och visa sin duglighet.

Han tas till nåder som löjtnant och avancerar snabbt till överste i den revolutionära turbulens som landet befinner sig i. Överste Tarabas samlar ihop ett mindre regemente bestående av trogna officerare och soldater jämte en del andra mindre tillförlitliga krigare, och berättelsen stannar upp i en byhåla och ett judiskt värdshus, där judar och kristna, soldater och civila någorlunda välvilligt samsas till dess att allt går överstyr i myteri och en fruktansvärd pogrom. Efter det att Tarabas själv gjort sig skyldig till grymt våld mot en stackars judisk intellektuell når berättelsen sin förutsedda vändpunkt. Tarabas klär på nytt av sig uniformen och all sin auktoritet och värdighet och börjar sin irrande vandring som botgörande syndare. Oigenkännlig i sin fattigdom och förnedring besöker han både föräldrahemmet och till sist även byn där brottet begicks för att söka förlåtelse, försoning.

Det finns i berättelsens mitt en skildring av omständigheterna kring pogromens utlösning som är ett under av magiskt berättande, där en dos fantastik i den lyriska och dramatiska realismen ger händelseförloppet den prägel av legend som Edfelt nämner. Jag förstår om en författare som Torgny Lindgren på sitt sätt känner sig befryndad med Roth. Jag såg också någonstans en notis om att den här romanen ursprungligen gick som följetong, vilket måste ha fungerat alldeles utmärkt. (Jag ska inte säga ett enda jämförande ord om de deckarföljetonger som våra vanligaste morgontidningar sommartid envisas med). Det bör tilläggas att översättaren (Irma Nordvang) av allt att döma gjort en utomordentlig insats för att överföra Roths prosakonst till svenska, till ett språk som verkligen sjunger i alla tonarter hela vägen fram till den olycksalige Nikolaus Tarabas´ försonande livsslut.

Nu väntar mig boken om Job av samme författare.

Samtal på torget

Jag har ofta sett dem, gubbarna på torgen i italienska städer. Ständigt resonerande, kommenterande, rapporterande. Ibland ivrigt, ja, rent av häftigt, disputerande, som t ex på Piazza Maggiore i Bologna eller Piazza Concordia i Mantova. Inget anonymt krypskytte här inte!

Foto: EJ. Från Mantova.

Massmördarens sak

Efter det fruktansvärda massmordet i Norge fylls media av försök till analyser och förklaringar. En del av dem ägnas naturligtvis gärningsmannen och det obegripliga motivet. Och experterna pendlar som vanligt mellan sociologiska/ideologiska och psykologiska/psykiatriska förklaringsgrunder. Den här gången bjuder gärningsmannen dessutom själv på ett "manifest" och en dagbok som avslöjar hans grumliga tänkande och systematiska planering av dåden. Uppenbart är att han på ett så extremt upprörande sätt som möjligt vill framföra sina åsikter till en värld som han inser kommer att betrakta honom som ett "monster". Hur ser egentligen den logiken ut?

Det finns aldrig någon enskild orsak som kan förklara en människas onda handlande. Som vanligt är det en kombination av faktorer som gör att en person som nu denne självutnämnde norske "tempelriddare" kallblodigt förmår mörda oskyldiga människor i förment politiska syften. Och även om det finns "jordmåner" är likafullt de individuella bevekelsegrunderna de svåraste att komma åt.

Visst handlar det i viss mening om en "galning" som på korsfararmanér tar på sig uppgiften att i ensamt majestät bekämpa det som han uppfattar som Europas och det norska samhällets dekadens och kulturfrämmande inslag. Nittionio komma nio procent av dem som helt eller delvis delar hans reaktionära samhällsdröm skulle dock aldrig få för sig att drömmen kunde realiseras genom en feg masssaker på värnlösa ungdomar på ett ungdomsläger. Alltså i den meningen rätt och slätt en "galning".

Men här har vi samtidigt en rationell och ytligt sett inte alldeles ovanlig samhällsmedborgare, som visserligen hyser extrema åsikter i förhållande till den överväldigande majoriteten, men som i sitt sociala sammanhang är höjd över alla misstankar om våld och kriminalitet. Alltså en "galning" som är tillräckligt smart och kontrollerad för att dölja sina verkliga syften, och som uppenbarligen vill gå till eftervärlden som "martyr" och inspiratör för en högre sak.

Vi kan alltid fråga oss om personen söker upp "saken" eller "saken" personen. Otvivelaktigt kan vilken totalitär ism som helst duga som grogrund för ett växande hat i ett redan förmörkat sinne. Denne Anders Behring Breivik fann tydligen inget högre mål för sitt liv än att förverkliga en pervers korsfararfantasi som inte ens skulle gå an som det mest förbjudna dataspel. Hur många spelare skulle godta premissen att socialdemokratiska ungdomar på läger är de livsfarliga fienderna? Duger inte ens som dåligt skämt.

Hur kan man tro att man främjar sin sak och vinner anhängare för en revolutionär samhällsförändring genom att på det fegaste av alla tänkbara sätt kallblodigt mörda hundratals medmänniskor?

På en viktig punkt brister rationaliteten, om än kanske inte den egna logiken, kapitalt. Det gäller den totala bristen på värdering av medel och mål. Bristen på konsekvensanalys, om man så vill. Det är bland annat här som "galningen" framträder och skiljer ut sig. Och det är här som våldsideologi kan fungera som rationalisering (som inte behöver vara rationell) av extrema handlingar som samtidigt kanaliserar oresonligt hat.

Bara den som i patologiskt högmod verkligen tror att konsekvensen av den egna terrorhandlingen åstadkommer en revolution i riktning mot det där andra samhället skulle i egna ögon kunna bibehålla någon slags trovärdighet som rationellt handlande revolutionär. Låt vara fortfarande i våra ögon en "galning", om än inte nödvändigtvis i psykiatrisk mening.

Det är alltid de ismer som predikar att ändamålet (den högre saken) helgar medlen, och som cyniskt överser med de nödvändiga offren på vägen, som drar till sig och utvecklar dessa galningar som dessbättre utgör ett fåtal i våra demokratiska samhällen.

Den enda sak de kortsiktigt kan främja är den egna narcissismens. Frågan är om inte en viktig del av motivet hos en Anders Behring Breivik är att vinna uppmärksamhet i världens media för sitt eget megalomana själv. Och tänk om han inte ens kan uppfattas som fylld av hat?

Det är inte utan att man önskar sig ett rejält hämndmotiv, en personlig oförrätt. I stället verkar vi ha att göra med en kallhamrad personlighet som funnit sin enda meningsfulla livsuppgift inom ramen för en våldsförhärligande ideologi. Förgiftad av anabola steroider och totalitär ideologi går han till verket med ett inbilskt självrättfärdigande, färdigskrivet och utlagt på nätet. En skrämmande "galning" just för att han är alltför lik grannen och för att hans motiv är obegripliga i sin egen perverterade logik.

San Zenos berättande portar

Basilikan San Zeno ligger någon kilometer västerut från arenan och Piazza Bra, eller med andra ord lite avsides från allt det andra som nämns som sevärdheter i Verona. Trots flera tidigare besök har jag aldrig tidigare förstått att San Zeno är ett av de mest storartade monumenten i denna stad.

Det är inte bara den stiliga romanska kampanilen eller den berömda altartavlan, en av Mantegnas vackraste målningar, som gör promenaden dit synnerligen berikande. För mig som länge fascinerats av portar av olika slag, gärna gamla portar i gamla kyrkor, borde San Zeno ha varit ett mål för länge sedan.

På dessa portar från 1100-talet finns nämligen ett stort antal bronsreliefer, noga räknat 48 stycken med motiv från Nya och Gamla Testamentet och kyrkohistorien, som kan tävla med de främsta bland liknande portar i Pisa, Florens eller Monreale.

Visst är dessa bilder ovanligt fantasieggande och ibland även roande för dem som fortfarande har de bibliska berättelserna i någorlunda gott minne. De äldsta finns på den vänstra dörren, där man bland annat kan se en Salome dansa inför sin styvfar Herodes på ett sätt som måste betecknas som ytterst utmanande. Och naturligtvis är berättelsen koncentrerad i en enda bild så att betraktaren kan se hur Döparens huvud både bärs in och ut ur festsalen.

Eller se bilden av andeutdrivningen! Ondskan inkarnerad i den djävul som lämnar den besatta kvinnan genom hennes mun. Mer drastiskt än i en modern serieteckning, men nog kan man komma att tänka på den moderna pratbubblans svordomar i form av en streckgubbedjävul. Men vilka har gnuggat kvinnans mage blank och varför? En besvärjelsehandling så god och dubbelbottnad som någon?

Noa och hans ark. Min favorit. Åter en berättelse i effektiv sammanfattning. En ark lika sjöduglig som en säl (?) och vars kropp och skrov i grund och botten är ett med havets vågor. Snickeriet nere till vänster. Kreaturen som manas in genom den öppna porten till höger. Och arkens många boningar som ett ståtligt krön över detta oundgängliga byggnadsverk.

Till sist Bileam och hans åsna. Åsnan, den enda som ser Herrens ängel framför sig, ser oss rakt i ögonen. Den pådrivs bryskt av den intet ont anande Bileam tills den känner sig tvingad att börja tala. I likhet med dessa mäktiga portar möter den vår blick och börjar tala.

Foto: EJ (bilderna är klickbara)