En port till ett hus i långsamt förfall

Italiensk stadsbebyggelse är numera i stor utsträckning stilenligt upprustad och renoverad, särskilt i de centrala delarna där museala och kommersiella intressen försöker samsas. Ibland dock endast delvis renoverad, så att gatuplanet med dess skyltfönster blandas med byggnadens i övrigt lite härjade utseende på det där sättet som får modemagasinens fotografer att gå i spinn. Ungt och moderiktigt mot en bakgrund av tidlös skönhet i chict förfall.

Går man utanför själva centrum i fortfarande mycket gamla kvarter kan det se lite annorlunda ut. Man stöter på sin höjd på enstaka småbutiker som säljer garner, husgeråd eller frukt och grönt. Och där kan det hända att man får syn på ett hus, eller kanske i första hand en port, som i sitt tillbommade och medfarna tillstånd väcker fantasin till liv. Tevjes sång i Spelman på taket tonar upp inom en: Om jag hade pengar, jaba-daba-daba-daba-dabadi...

Var håller månne ägaren till detta hus hus? Någonting säger mig att han eller hon övergett det, om än kanske inte för evigt. Arvingarna står utan råd? Eller kanske är innandömet upprustat till en så stor kostnad att pengarna inte räckte till fasaden?

Vem valde denna maskaron över sin port, och vem ville säga vad med den ellipsformade medaljongen, där akantusbladen slingrar sig kring en gåtfull gestalt - en hund försedd med visir (?) men som i visirets förlängning samtidigt verkar vara en grip?

Tidens gång i mur, puts och trä, det sakta vittrandet i relativt beständiga material, äger en sällsam skönhet som dock inte är undantagen alltings förgänglighet. Det här huset måste ses över innan förfallet går för långt och gör även den i Italien gedigna sakkunskapen i restauration maktlös.

Om jag hade pengar... Nästan varje resa jag gör brukar jag hitta sådana här objekt för min fantasi om restaurering av ett gammalt hus i sydeuropa, helst Italien. Den här gången var det i Verona, på vägen upp till Giardino Giusti.


Foto: EJ. (De båda övre bilderna är från Mantova, den nedre från Verona).

Ikaros´ sentida på Monte Baldo

Malcesine ligger på den östra stranden av den norra delen av Lago di Garda. Där inramas sjön av det allt brantare alplandskapet, och ett vägande skäl att besöka den lilla staden med sin typiska Scaligeri-borg är att man därifrån enkelt kan ta sig upp på Monte Baldo, 1720 meter ö.h. Det enkla består då inte i bekväm klättring utan i en linbana med roterande kabiner som garanterar en svindlande utsikt under den korta resans gång. Tyvärr stjäl köandet under högsäsong en del tid av denna utflykt i det blå.

Väl uppe möts man av svalka, eller låt oss säga svensk sommarvärme, och ett förvånansvärt lugn trots turistmängden. Kor och hästar betar i det fria. Även åsnor och alpackor stöter man på bland ett par restauranger och försäljningsställen. Vill man kan man sedan vandra vidare längs stigar i olika väderstreck och snart bli utan annat sällskap än det man valt.

Eller också har man tagit sig hit upp för att skärmflyga. Jag har aldrig tidigare sett dessa sportutövare i ansiktet, så att säga. Aldrig kommit dem närmare än här. Uppenbarligen erbjuder Monte Baldo ypperliga omständigheter för bergsflygning, och här fanns både tjejer och killar som utan minsta tvekan och som den naturligaste sak i världen förverkligade människans dröm om att kunna flyga. Men så var deras vingar inte heller tillverkade av vax och fjädrar.

Det är bara att konstatera: Var tid måste skaffa sig sin egen definition av förhållandet mellan hybris och uppfinningsrikedom.

Nere vid sjön ligger borgen i den mediterrana växtlighet som för oss nordbor så intimt hör samman med bilden av vår längtans mål.

Foto: EJ (klicka för större detaljrikedom!)

Mahlers liv och verk

Under min Italienresa läste jag ännu en bok av den eminente danske essäisten Karl Aage Rasmussen. Hans nyutkomna "Tilnaermelser till Gustav Mahler" (Gyldendal, 2011) presenteras av honom själv som varken en genomgripande nytolkning eller en detaljerat biografisk grundbok. Men om man stryker de reservationer som ligger i "genomgripande" och "detaljerad" så är det just en sådan bok som blandar tolkning och biografi som författaren skrivit. Och den är inte mindre djuplodande för att den är tillgänglig, inte mindre läsvärd för att den inte innehåller någonting radikalt nytt för den som läst andra liknande berättelser om Mahlers liv och verk.

Rasmussen är liksom jag själv starkt påverkad av Mahlers musik sedan länge. Som musikprofessor och kompositör skriver han inte bara utifrån gedigna fackkunskaper utan även med en kärlek till denne man och hans musik som aldrig förlorar sig i distanslöshet eller panegyrik. Texten andas en vilja till förståelse av hur och varför denna musik kunnat bemäktiga sig en så stor plats i den egna själen såväl som i vårt moderna musikliv i stort. Mahlers symfonier tillhör ju de flitigast spelade av alla sedan några decennier tillbaka.

Två saker vill jag nämna som jag särskilt fäste mig vid under läsningen. Det ena handlar om Rasmussens betoning av den medvetna, modernistiska grunden i Mahlers musikskapande. Mahler ville vara - och är - en modern tonsättare med ett modernt (någon kanske skulle säga postmodernt) tonspråk. Det collageartade i hans komponerande, med de ofta bjärt kontrasterande inslagen av musik från livets alla områden - militärmarscher, koraler, serenader, folksånger, jakthorn och trumpetfanfarer, kletzmermusik, barnvisor, dansmusik - var menade att "slå upp dörrarna för livets hela område, erkänna både de högre och lägre sidorna av livet och ta motsägelserna till sig" (min övers.). Och inte bara motsägelserna och ytterligheterna, utan det i grund och botten tvetydiga, mångtydiga, sammansatta. Mahlers musik skapar en känslomässig tvetydighet, inte minst genom dessa "citat" från livets mångfald som på en gång äger sin triviala innebörd och skruvas till ironiska grimaser, som blir till fars och tragedi på en och samma gång. Ingenting av detta hindrar att musiken väcker känslor som skapar det djupaste allvar inom oss, kanske också någon sorts förlösning.

Det andra jag fäste mig vid handlar om vänskapsrelationen mellan Mahler och Richard Strauss, vars betydelse jag inte tidigare kände till. Genom beskrivningen av denna vänskap får Rasmussen tillfälle att karakterisera två vitt skilda personligheter, som visserligen hade en filosofisk (Nietzsche!) och yrkesmässig intressegemenskap (dirigent och kompositör) men till konstitution och kynne var diametralt olika. En vänskap som trots rivaliteten rymde en varaktig ömsesidig respekt.

Mahler var en orolig själ, sårbar och nervös, tyrannisk och barnsligt oskuldsfull, enligt Rasmussens kärnfulla beskrivning. Både hans barndom och vuxenliv var fyllt av smärtsamma upplevelser av konflikter och dödsfall, och hans liv ändades som bekant långt i förtid på grund av en hjärtåkomma. Strauss, däremot, var en jordbunden, stabil, borgerligt självsäker och balanserad natur som överlevde Mahler med 38 år. Strauss satte en ära i att förhandla sig till stora honorar; Mahler brydde sig bara om pengar om och när han saknade dem. Etc.

Strauss slog igenom med tondikten "Don Juan" redan i unga år och hade sedan enastående framgångar framför allt som operakompositör. Mahler hade det tvärtom trögt i portgången som just kompositör och fick först med sin åttonde symfoni en riktigt stor framgång. Trots att Strauss tonspråk var annorlunda förstod han Mahlers storhet och anade kanske också att kollegan skulle få rätt i sin tanke att han var för tidigt ute, att Gustav Mahlers tid skulle komma. Strauss gjorde uppenbarligen vad han kunde som ambassadör för Mahlers musik, och hävdade själv att han banade vägen till offentligheten för sin vän och kollega.

Mahler var i allmän bemärkelse inte religiös, skriver Rasmussen. "Konsten, inte religionen, var föremålet för hans livslånga sökande efter förlösning från förluster, sorg, skuld och lidande". Medan Strauss citeras med följande ord: "Jag har ingen aning om vad jag ska förlösas ifrån".

Så olika kan inställningen vara till både liv och konst. Båda dessa geniala herrar lever dock fortfarande i allra högsta grad genom sina verk - Strauss främst som operakompositör och Mahler som 1900-talets största symfoniker. Och skälet till att Mahler fick rätt i sin profetia om att hans tid skulle komma ligger alldeles säkert i den moderna livskänsla han gestaltar i sin musik. Pendlingen mellan ytterligheter och mångtydigheten i en tillvaro som berövats all naiv självklarhet tillhör de livsvillkor som varje reflekterande människa känner igen. Hur Mahler kommer in i den bilden blir utomordentligt väl klarlagt i Rasmussens fina essä.

Museo Castelvecchio

Hur många konstmuseer jag besökt under årens lopp har jag ingen räkning på, men med den respektabla ålder jag uppnått har det av naturliga skäl blivit ganska många. Några av dem har jag besökt flera gånger, som regel då i städer som i sig själva är historiska museer och därför alltid lika lockande att återvända till.

Man skaffar sig favoriter, och inte endast bland de största och mest berömda konsttemplen i världens metropoler. Jag tänker nu särskilt på några mindre museer, som inte bara för konstverkens skull utan även som helhet erbjuder ett historiskt och estetiskt mervärde. De liknar varandra i det att man förmått utnyttja byggnadens karaktär på ett sätt som skapar en totalupplevelse. Så är det med San Marco-klostret och  Bargello i Florens liksom med Castelvecchio i Verona.

Castelvecchio tillkom på initiativ av Cangrande II della Scala ("cangrande" betyder storhunden) i mitten av 1300-talet. Cangrande I (1291-1329), som grundlade Scaligeri-dynastins ryktbarhet, var en framgångsrik krigare som utökade sin maktsfär ända till Vicenza, Padova och Treviso. Han var också en gynnare av konst, poesi och lärdom och har sålunda även gått till historien som beskyddare av Dante, som efter förvisningen från det politiskt turbulenta Florens under några år fick en fristad i Verona. Han står mycket riktigt staty på Piazza dei Signori (liksom för övrigt i flera andra italienska städer som han besökte under resten av sitt kringflackande liv i exil).

Dante hyllar Cangrande I i "Den gudomliga komedin":

Hos honom får du möta en som präglats
så vid sin födsel av vår starka stjärna
att vida skall hans gärningar berömmas.
-
Hans ädla handlingar skall bli så kända
att inte heller fiendernas tungor
i längden är i stånd att dem förtiga.
På honom och hans ynnest kan du lita;
han kommer att förändra mångas öde
och låta rik och fattig byta villkor.

(Paradiset XVII; 75-77, 85-90. I Ingvar Björkesons översättning, Natur och Kultur, 1983)

Jag ska inte närmare än så gå in på borgens äldsta historia utan direkt ta språnget till efterkrigstiden och dess förvandling till konstmuseum. Det finns ett namn förknippat med denna omvandling, nämligen  Carlo Scarpa, en arkitekt som specialiserade sig just på ombyggnader och som lyckades särskilt väl med Castelvecchio. Det är en fröjd att återkomma till dessa rum som växlar mellan yttre och inre och som förtjänstfullt demonstrerar byggnadens olika sidor från alla möjliga positioner.

På en liten plattform (ett verk av Scarpa) i en av trapporna står den fascinerande ryttarstatyn av Cangrande I. En leende härskare (leendet framgår tyvärr inte av mina bilder här) som dock inte fick något långt liv som härskare och naturligtvis inte heller kunde förverkliga Dantes revolutionära förhoppningar på honom. Han dog i fält efter att offficiellt ha druckit ur en förorenad källa, förmodligen dock förgiftad av fingerborgsblomma (digitalis).

I ett av skulpturrummen står en ståtlig kvinna med en harmonika i famnen. Det visar sig vara St Cecilia, musikens skyddshelgon. I övrigt finns som vanligt många "Madonna col bambino" av mer eller mindre kända mästare, men också mästerverk av sådana som Mantegna, Pisanello, Jacopo Bellini med söner, Lotto, Veronese och Tintoretto.

Och så finns där också Veronas egen Giovan Francesco Caroto (1480-1555), vars ovanliga motiv på en av tavlorna på ett angenämt sätt bryter den massiva religiösa och mytologiska dominansen. Porträtt av pojke med teckning, heter den och visar grabben som glatt visar upp porträttet av den gubbe som han själv åstadkommit. Vem vet, kanske är det pojkens egen bild av Caroto medan han tvangs sitta modell för honom?

Foto: EJ (utom Carotos målning "Porträtt av pojke med teckning")

Broarna i Verona

I Verona flyter Adige i en krum båge kring den gamla stadskärnan, vilket naturligtvis nödvändiggör ett flertal broar. Ett par av dessa härrör från romartid och medeltid och är skönhetsverk i sig.

Den medeltida Ponte Scaligero utgör tillsammans med Castelvecchio en imponerande befästning som i modern tid pietetsfullt omvandlats till ett intagande museum. (Jag återkommer till museet). Bron var tänkt som en sista säker flyktväg norrut i händelse av att de veronesiska härskarna (familjen Scaligero) inte skulle kunna försvara sig mot angrepp utifrån eller kupper inifrån. Andra Scaligero-borgar finns bland annat i Sirmione och Malcesine vid Gardasjön.

Den andra gamla bron - Ponte Pietra (stenbron) - är av romerskt ursprung och av en helt annan karaktär. Dess nätt spända båge med fem valv har ingenting av militant stränghet över sig utan inger idel behag. Ursprunget dateras till ca 100 f.Kr. men bron har kollapsat ett antal gånger och genomgått om- och tillbyggnader fram till 1500-talet. Man antar att den ursprungliga bron genomgående hade de fönsterliknande öppningar som syns i dess äldst bevarade del (till vänster på bilderna).

Ponte Pietra tycks också vara platsen för bröllopsparens bröllopsbilder. Att bron har en särskild plats i veronabornas hjärta började jag även ana av uppgifter i min guidebok. Den nämner i förbigående en sak som nog förklarar sammanhanget.

När de allierade närmade sig Verona i krigsslutet sprängde tyskarna broarna innan de gav sig av. Varken Ponte Scaligero eller Ponte Pietra skonades. Man kunde kanske säga att nazisterna tog den flyktväg norrut som redan Scaligero tänkte på som en sista utväg. Det som efter kriget sedan sker är att man plockar upp de raserade brodelarna ur floden, sten för sten, och sammanfogar dem på nytt. Ett säkert både tidskrävande och kostsamt arbete.

Jag undrar: Finns det så mycket starkare symbolhandlingar än dessa - att på nytt skapa vardagsliv och framtidshopp genom att återställa de gamla broarna till vad de var innan förödelsen?

Foto: EJ (Bilderna är som vanligt klickbara).

Mantova - i grönt och blått

Mantova är en liten stad som omges av vatten och fridfulla grönområden. Floden Mincio vidgar sig i ett sjösystem - Lago Superiore, Lago di Mezzo och Lago Inferiore - som omger staden i tre väderstreck. Här finns parkliknande områden och grusvägar längs stränderna där cyklister, flanörer, joggare, kärlekspar, parkbänksnötare och en och annan fiskare tillbringar en del av sin lediga tid. En picknick i det gröna lämpar sig väl, om man tillfälligt vill byta ut ravioli con zucca (pumpafylld ravioli), ragú på häst eller åsna eller någon annan mantovesisk specialitet mot en medhavd lättare lunch.



Mantova är ännu en av dessa italienska städer lite vid sidan av de mest berömda allfarvägarna som det är lätt att förälska sig i, och av många olika anledningar.

Foto: EJ

Arena di Verona

Jag har varit där förr och återvänder gärna. Närmare bestämt tre gånger, med många års mellanrum, har jag sett en operaföreställning på Arena di Verona. Och alltid Aida. Mer av slump än medvetet valt, men oavsett vilket är det ett bra "val". Just Aida är särskilt lämpad för ett gigantiskt sceniskt uppbåd i det fria. Den väldiga arenan möjliggör hundratals människor (inklusive några livs levande hästar) på scenen och en mångtusenhövdad publik bänkade på de lite obekväma platserna, som emellertid enkelt görs uthärdliga med de sittdynor som finns att hyra eller kan köpas på torget för en billig penning.

Första gången jag var där avbröts föreställningen på grund av åska och mäktiga skyfall. Den här gången gjorde drickaförsäljarna goda affärer i pauserna i den trettiogradiga värmen under en småningom stjärnklar himmel. Föreställningen började i skymningsljus 21.15 och var över först i mörka natten, kl. 1.00.

Man kan ha farhågor för bristande stillhet under en sådan utomhusföreställning. Det märkliga är att ytterst få ljud från de omgivande gatorna tränger in genom de väldiga murarna. Det enda som kan störa är ett eller annat passerande flygplan och de många onödiga blixtarna från den kameraförsedda del av publiken som av någon obegriplig anledning tror att de kan förbättra bilderna med blixt. De skriande tornseglarna lägger man bara märke till medan folk bänkar sig innan föreställningens början; de verkar respektera orkesterdikets företräde när det väl är dags för ouvertyren. Eller också har de redan stigit till de höga höjder där dessa märkliga vackertvädersfåglar tydligen tillbringar natten seglande i sömnen.

En mycket bra föreställning var det inte bara för den spektakulära uppsättningens skull, utan också för det rent musikaliska, för orkesterspelet och de utomordentliga sångarinsatserna under den energiske dirigenten Daniel Oren. Italienska sopranen Micaela Carosi i titelrollen var en för mig ny och angenäm bekantskap, liksom för övrigt motspelaren i rollen som Radames, Marco Berti. Båda är tydligen redan stora sångare på världens stora scener om man får tro nätets presentationer av dem. Båda har vackra röster, kraftfulla när det behövs men framför allt med den där bel canto-lystern och den italienska glöd som ska till för att Verdi ska komma till sin fulla rätt.

Och när Oren slår av det sista ackordet, alldeles innan applådåskorna bryter ut, prövar en man någonstans högt upp i raderna den utmärkta akustiken:

- Viva Verdi!

Foto: EJ (bilderna är klickbara)

Palazzo Ducale, Mantova

Mantovas Palazzo Ducale är som jag tidigare nämnt ett omfattande byggnadsverk, i själva verket ett konglomerat av palatsbyggnader med flera borggårdar och trädgårdar och ett kastell (Castello di San Giorgio) med vallgrav och allt. Det rör sig om fem hundra rum med en sammanlagd yta på 32 000 kvadratmeter. I ett av tornrummen i kastellet finns det berömda Camera degli Sposi med Mantegnas mästerliga fresker av hovets härskare Ludovico II Gonzaga med familj. Ätten Gonzaga regerade för övrigt Mantova oavbrutet från 1328 ända fram till 1707.

Palatset rymmer en mängd konstskatter utöver Mantegnas fresker, bland annat en berömd målning av Rubens och underbara gobelänger designade av Rafael.

Här följer några av de foton jag tog av exteriörens många fantasieggande sidor.

Foto: EJ

Den svartsjuke skrivaren Marsilios syn på konstnären Mantegnas husbygge

Skrivaren Marsilio vid hovet i Mantova är, enligt Inger Christensen, full av grälsjuka och förtrytsamhet över Andrea Mantegnas planerade bostadshus, där även Marsilios älskade Nicolosia i sin egenskap Mantegnas hustru kommer att flytta in. Till skillnad från Nicolosia själv är Marsilio övertygad om att hon kommer att bli mycket olycklig där.

För av ritningarna att döma är det fråga om ett fängelse, en isolerad kub på 25 gånger 25 meter utan andra öppningar mot omvärlden än den kamouflerade ingången, som ska målas som vore den av sten, och handtaget som vore det en del av den löpande reliefborden. (Marsilios dagbok, den 13 augusti 1472).

Om det yttre är stramt, strängt och rätlinjigt är däremot det inre anpassat till Mantegnas storhetsvansinne, enligt Marsilio enligt Christensen, och följaktligen ytterligare ett bevis för hur bedrövligt det kommer att bli för Nicolosias del.

Jag kom aldrig in i Mantegnas hus, det var stängt för renovering. Men jag kunde konstatera att Marsilio i sin upprördhet överdrev karakteristiken av husets yttre en hel del. Eller också justerades ritningarna efterhand. Att husets exteriör skulle ha förändrats och försetts med fönster under någon senare epok är väl mindre troligt. Men visst är det fråga om ett strikt yttre, nästan befästningslikt, dock utan kreneleringar eller ståndsmässiga markörer. Snarast en slag funkis från 1400-talet.

Nicolosia går ett oblitt öde till mötes, om än inte direkt för det fängelseliknande husets skull. Hon hittas död "vid brunnen i den innersta gården" enligt en saklig notering i Marsilios dagböcker enligt Christensen. Uppgifterna om orsakerna till hennes plötsliga död divergerar och beror på vem som återger händelsen, men att hon bragts om livet står klart. Är Marsilio gärningsmannen eller tar han bara på sig skulden?

Det är bara på grund av Nicolosia som jag ännu anropar den Gud, som om natten kastar ut stjärnorna i kylan. (Marsilios dagbok, den 14 augusti 1472, enligt Christensen)

Inger Christensen: Det målade rummet. En berättelse från Mantova (övers: Marie Silkeberg) Modernista, 2010.

Den lyckliga människan

Bland alla dem som uppträder i den nya genre av gatuteater som främst består i intagandet av en kataton kroppsställning med stelnad mimik stötte jag på en i Verona som är den fyndigaste jag hittills sett.

Som framgår av bilden lockade den fascinerade förbipasserande till imitation.

Den här lycklige mannen i sin ståltrådsförstärkta slips och med ett permanent vinddrag i kavajen har i all sin orörlighet onekligen fångat någonting som mer än en semesterfirare kan betrakta med ett avspänt och roat leende.

Foto: EJ (Bilden är klickbar)