Tänkt: (2) Om efterrättelse - gammal och ny

Se upp med myndigt tal om normativitet! Inte sällan är dessa talare ute efter att knäsätta den korrekta normen, och icke endast för egen del.

Varje ängel är fruktansvärd

Jag har umgåtts med Rainer Maria Rilkes (1875-1926) mästerverk Duinoelegier den sista tiden. En nyöversättning av Camilla Hammarström har i höst utkommit i en mycket vacker utgåva på förlaget Lejd.

Jag beundrar verkligen modet att ge sig i kast med en översättning av detta poetiska verk, ett av 1900-talets allra största. Särskilt som det redan finns på svenska i Erik Lindegrens utmärkta tolkning från 1967 (och där det tyska originalet återges på vänstersidan). Hammarström menar i sin efterskrift att den låter lite ålderdomligt och har därför eftersträvat en modernare - och till dels mera texttrogen - språkdräkt. Till att börja med (och jag dök direkt in i den gåtfulla åttonde elegins nedstigning i det "kreaturliga" medvetandet) kände jag att min skepsis växte mot denna moderniserade trohet. Jag saknade Lindegrens osvikliga rytmkänsla och kunde inte säga att läsningen vann på eller underlättades av en mer "prosaisk" tydning av innehållet. Rilke är ingenstans lättillgänglig i detta verk, hur man än vrider och vänder på formuleringarna. En tätare - och mer rikt belönande - poesi får man emellertid leta efter, så det gäller bara att läsa om och låta texten öppna sig. De enskilda stroferna ger under tiden ett fullt tillräckligt utbyte. Det hela är inte alldeles olikt en senromantisk orkestersats med dess mängd av komplexa och tonartsfrämmande ackord, där det handlar om att urskilja de olika temana i den harmoniska väven.

Med vida ögon ser allt kreaturligt

i öppenheten in. Blott våra ögon

tycks omvänt se och ringa in dess synfält

med fällor hindrande dess fria utblick.

(Lindegren)

Med alla ögon ser kreaturet

det öppna. Bara våra ögon är

som bakvända och helt inställda på att

hindra och inhägna dess fria utblick.

(Hammarström)

Nåväl, efterhand minskade min skepsis mot de nya formuleringarna. När jag slutade jämföra och lät texten tala på egna villkor fann jag stora förtjänster även hos den mer texttrogna varianten. Givetvis följer inte heller Hammarström alltid slaviskt originalet, och när det gäller vissa ordval kan jag tycka att exempelvis "port" inte nödvändigtvis behöver bytas till "dörr". Till sist kände jag mig dock helt tillfreds med Hammarströms nytolkning och rekommenderar den varmt.

Jag känner för övrigt igen detta spänningsfält mellan trohet och poetisk sångbarhet i några andra till svenska översatta dikter som jag läst i höst, nämligen Salvatore Quasimodos. Även av honom finns flera dikter i mer än en tolkning. Dels av den poetiske Anders Österling och dels av den mer prosaiske Arne Lundgren. Ofta har jag då tyckt mig behöva båda; ibland troheten hos den ene och ibland i stället mer av hänsynen till lyriken hos den andre.

Rilkes undersköna strofer formulerar existensens yttersta villkor; ropen, klagan, som rör alltings förgänglighet, och i synnerhets människans. Det betyder inte att dikten andas livsleda, snarare tvärtom. Bilderna kretsar kring ängeln, djuret, de älskande, barnet, den unga och den äldre Klagan, stjärnorna, jorden och tingen... och med svindlande kast mellan högt och lågt, det storslagna och det enkla. Ställd inför ängeln manar oss Rilke dock att prisa världen och tingen, något annat förslår inte. Varför då alls framhärda i denna mänsklighet, frågar han sig i nionde elegin. Inte för lyckan, inte av nyfikenhet, inte heller för "hjärtats daning" -

Utan för att vara här är så stort, och för att
allting här verkar behöva oss, detta dagsländelika, som
angår oss så sällsamt. Oss, de mest svinnande. Allting
en gång, bara en gång. En gång och aldrig mer. Och även vi
en gång. Aldrig mer. Men detta att
en gång ha funnits, om så bara en gång:
ha varit jordisk, oåterkalleligt.
(Hammarström)

Den första elegins inledning är berömd med dess obesvarade rop till en översinnlig verklighet, vars änglaväsen snarast inger skräck och förintelseångest. En av många frågor man ställer sig under läsningen är vad dessa änglar - "själens nästa döda fåglar" - representerar hos Rilke? De döda? Gudaväsen? I vilket fall som helst framstår de som någonting som behövs för vårt medvetandes spegling mot det outsägliga.

Vem av änglars släkte, hörde väl mig om jag
ropade? och även om någon av dem plötsligt
skulle sluta mig till sitt hjärta: förintades jag av denna
starkare närvaro. För det sköna är inget annat
än det förfärandes början, som vi knappt uthärdar,
och vi beundrar det så för att det inte nedlåter
sig att utplåna oss. Varje ängel är fruktansvärd.
(Hammarström)

P.S. The photo above is an art photo made by Christian Harkness, who kindly allowed me to publish it here.

Tänkt: (1) Tal om struktur

Man bör se upp med de ideologiskt kämpande "strukturalisterna". Det är ungefär lika enkelt att vilseleda med "struktur" som med statistik.

Julmusiken

Julmusiken kan vara plågsam eller helt underbar. I grunden är den ett kostbart arv vi bär med oss och som inte borde få förvanskas till ljudgirlanger i varuhusens julkommers. I varje fall de andliga sångerna, som ju dominerar denna speciella genre, borde få gå fria från det jingelmaskineri som drabbar nästan allt som ska säljas som populärmusik numera.

Hur välgörande då att lyssna till en julskiva med klassisk skönsång, utan wailande och trummande av vemsomhelst av alla dessa dussinartister som tror att de automatiskt har själ om de härmar soul. Inte ens i kyrkan slipper man tydligen den sortens anpassning längre (läs förresten angående detta Maria Schottenius intervju med Gustaf Sjökvist i söndagens DN; tyvärr ej på nätet).

Jul med Peter Mattei kunde varit utgiven i vilket decennium som helst under min numera rätt långvariga levnad, och det ser jag i det här sammanhanget som en förtjänst. Det räcker med röstens välljud och en välspelande orkester (Stockholm Sinfonietta med nyss nämnde Gustaf Sjökvist som dirigent) och en vilja att tolka dessa sånger med respekt för deras eget outslitliga tonspråk. Det enda lilla jag kan invända är att det alltid lika bäriga och klangrika flödet ur Matteis strupe ibland skulle må väl av en något mer temperamentsfylld frasering av det slag som framkommer i "O helga natt". Men jag förstår också att de flesta numren på denna skiva inte inbjuder till just den sortens mer dramatiska föredrag. Julsång är visserligen ofta lovsång, men märkligt nog ändå en stillsam sådan. Det blir lätt lite av "Stilla natt" över den som helhet.

Mattei har valt några av de allra bästa julsångerna, i flera fall de som har melodier som går tillbaka ända till renässans och medeltid. Flertalet finns på den lista med favoriter jag en gång gjorde på min förra blogg och där jag satte "Det är en ros utsprungen" som mitt första val. Ett par mindre kända sånger finns också med, varav den ena - en Grundtvig-psalm i Carl Nielsens tonsättning -blivit en ny favorit som nu måste knuffa undan någon annan från tiobästa-listan. "Förunderligt och märkligt" heter den och jag vill påstå att den psalmen verkligen gör skäl för sin titel.

Melodin i all sin naturliga enkelhet står helt i samklang med textens trohjärtade beskrivning av frälsarens påvra härbärge medan skapelsen i övrigt är så till synes välordnad:

En fågel har sitt näste,

sin kula varg och lo,

var blomma har ett fäste,

var humla har ett bo,

men fursten i Guds rike,

det levande Guds ord,

får bli en hemlös´like

sin första natt på jord.

Oavsett hur man nu ställer sig till naturens ordning i dessa föregivet rogivande former så har Peter Mattei gjort den enda julskiva jag mycket riktigt anade att jag borde lägga till mina övriga.

Il Gattopardo

Leoparden - jag återkommer till den efter att nu också ha sett filmen. Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman filmades nämligen av ingen mindre än Luchino Visconti i början av 60-talet. Den fick Guldpalmen i Cannes 1963 och finns på dvd i en tre timmars version på italienska med engelsk textning. Filmen följer troget romanen fram till de två sista kapitlens epilog, som av dramaturgiskt förståeliga skäl utelämnats.

Hur står sig en sådan film mot romanen? Ja, är man som jag i första hand litteraturintresserad är det som vanligt mervärden förknippade med att läsa i stället för att få berättelsen bildsatt och konkretiserad. Samtidigt är både intrigen och miljöerna tacksamma för en extremt påkostad kostymfilm av det här slaget, och Visconti uppfyller förväntningarna väl utifrån dessa förutsättningar. Här finns scener, både intima scener, masscener och naturscenererier från den sicilianska landsbygden, som det är en ren njutning att skåda.

Filmen lär ha lanserats som en ny Borta med vinden i USA när det begav sig, och visst är kärleksparet Angelica och Tancredi (Claudia Cardinale respektive Alain Delon) klassiskt filmstjärnecharmerande. Scenen med deras katt och råtta-lek i de många förfallna och outnyttjade rummen i palatset i Donnafugata bjuder på utsökta kameraåkningar i skiftande rumsinteriörer. Damm virvlar och spindelvävar brister under den rusiga lek som blir till en symbol för den nya tid och klass som är på väg att erövra både yttre mark och de inre slutna rum som varit aristokratin förbehållen.

Till sist är det ändå Burt Lancaster i huvudrollen som den vemodige prinsen som gör filmen riktigt sevärd. Visconti lyckas försätta honom i den melankoliska stämning som verkar ligga denne regissör allra närmast hjärtat och som senare går igen i den mer kända Döden i Venedig. Lancasters gestaltning av don Fabrizios karaktär är så kongenial den kan bli, vilket naturligtvis är stort beröm till denne legendariske Hollywoodaktör. Hans trötta vemod under societetsbalen syns i hela kroppen ut i minsta ansiktsmuskel och ögonkast. Den bara förstärks av den påbjudna dansen med Angelica, uppkomlingens dotter och den älskade brorsonens fästmö, en dans som tillfälligt stannar upp festen och fångar festdeltagarnas odelade intresse.

Beundransvärd är den kompromisslöshet med vilken Visconti gått till verket för att återge inte bara miljöer och karaktärer utan även bokens dialoger om de revolutionerande händelserna i samband med Garibaldis seger och Italiens enande, det historiska nav kring vilket allting cirkulerar. Insikten om det feodala strukturernas redan långt framskridna erosion bidrar förstås till illusionlösheten hos den åldrande prinsen när han nu, som till låns, tråder dansen med den sköna Angelica. Men visst lever han upp i ett sista virvlande nostalgiskt nu.

Schumanns vintermusik

Mot kölden hjälper naturligtvis bara värme. All slags värme, varän den kan hämtas. Kanske vill någon ha en mer sprittande musik än den jag finner behaglig dessa vackert snövita, men ack så frostiga dagar. Jag spelar i alla fall Winterzeit I och II av Robert Schumann så gott jag kan med kalla fingrar som sakta fylls av värme.

Dessa miniatyrer är ännu ett exempel på att det lilla formatet ibland är fullt tillräckligt. Vad Schumann i all korthet har att säga om vintern må det vara var och en fritt att tolka, men någon upprymdhet är det knappast fråga om. Själv får jag associationer till Schuberts mörka sångcykel Winterreise.

Det är inte alltid den sorglösa musiken som passar bäst för den som fryser och längtar efter ljus och värme.

http://www.youtube.com/watch?v=6zZLCuX7e2U&feature=related

Foto: EJ.

Vem författar våra roller?

Hur ser egentligen Luigi Pirandellos rollbegrepp ut? Stockholms stadsteaters uppsättning av Sex roller söker en författare fick mig att fundera närmare på saken.

En teaterensemble repeterar en pjäs när plötsligt ett antal personer i olika åldrar, en familj ska det visa sig, tränger sig på med en vädjan om att få sina livsöden gestaltade. Författaren har nämligen övergivit dem och de måste nu själva presentera sin berättelse för att förmå skådespelarna att ta sig an deras roller. Deras liv är sammanflätade och speglar samtidigt individuella öden som inte alltid, i varje fall inte omedelbart, korresponderar med hur var och en ser sig själv inifrån, var och en utifrån sina speciella förutsättningar.

Intränglingarna lyckas snart fascinera teaterensemblen med sitt laddade förflutna. Men när skådespelarna väl börja repetera deras roller uppstår missnöje med skådespelets äkthet, dess trohet mot verkligheten. "Nej, så var det inte alls; så här var det!" Missnöjet bottnar i det faktum att det genom skådespelarna blir tydligt att en persons identitet skapas och fixeras genom andras övertagande av rollen, att rollen är någonting annat än det naturliga liv som befinner sig i ständig förändring, och som inte bara kan reduceras till det som fastställs utifrån manus.

Varför är då de gästande personerna så enträgna i sina krav på att få sina liv och roller gestaltade? Varför så angelägna om en personlig identitet rätt uppfattad av andra? Ingen vill ju bli fixerad, men alla åtrår rollen som någon identifierbar särskild. Kan det vara för att man bara som konstruktion, som fiktiv gestalt, i bästa fall kan spela en roll - och i rollhäftet dessutom förevigas - som huvudfigur i en berättelse om någonting essentiellt i tillvaron, någonting som samtidigt kan kommuniceras till andra?

Det är denna ambivalens inför identitetsskapandet som gör Pirandellos pjäs så modern och utmanande också i 2000-talet. Lägg därtill att ytterligare en fråga söker ett svar, nämligen den om fantasins förhållande till verkligheten. I Pirandellos framställning blir den inte bara en metateoretisk angelägenhet för författare eller dramatiker utan för var och en av oss - privatpersoner, läsare och åskådare. Skulle vi då vara förmögna till självskapande, till att författa vårt eget liv, regissera våra egna roller? I verkligheten knappast utan andras ord med i laget. Återstår flykten till fantasin. Som onekligen utgör en oumbärlig del av vår verklighet.

För övrigt kan jag meddela att pjäsen var välspelad och mycket underhållande.

Cherry on top awards

När man föräras dessa körsbärsmuffinsutmärkelser (jag fick den av Den långsamma bloggen) hör det till förpliktelserna att inte bryta en kedja så att andra också må bli delaktiga av de hedrande körsbären on top of it all. Det är den besvärliga delen.

Inte för att jag saknar tänkbara kandidater, utan för att jag besväras av att besvära andra med sådana tvångsåtgärder. Jag minns att pappa strängeligen förbjöd oss barn att delta i kedjebrev eftersom han med rätta ansåg dem orättfärdiga och bedrägliga. Det var då fråga om pekuniära insatser, visserligen blygsamma belopp men med desto vidlyftigare löften om avkastning.

I det här fallet handlar väl avkastningen endast om ett ökat antal läsare, och då kan väl en rimlig princip vara att för mina läsare peka på några andra än dem som genom flitigt umgänge och sporadiskt kommenterande redan ingår i en bloggkrets med viss intressegemenskap.

Så - här kommer mina cherry on top awards:

Kyrksyster - (livsåskådning) - en klok kvinna som förenar humanistiskt tänkande med gedigen kristen tro på ett sätt som ibland kan få en att tvivla på sitt eget tvivel. Hade jag makten skulle jag omedelbart viga henne till biskop.

Tanias goda råd från spisen - (mat) - med många goda tips för bordets njutningar, inte minst från centraleuropeiskt kök och sådant som kan hämtas från den köksträdgård man borde ha.

Kultur - (kultur) - med många vassa kommentarer om kulturlivet från Stefan Johansson, chefdramaturg vid Kungl. Operan och nyligen utsedd till chefregissör på Malmö Opera.

Anna Larsson - (musik) - operasångerska, en alt för världscenen just nu, med en överraskande talang för att uttrycka sig roligt och drastiskt om sitt kringflackande liv och försöken att förena familjeliv med de prestationer som Mahler och Wagner och de övriga i gänget kräver.

En skogvaktares dagar - (litteratur) - en för mig nyupptäckt blogg som jag absolut inte vill missa i fortsättningen. Den där sortens reflekterande livshållning som gärna föds ur en kombination av sinnesnärvaro och lesefrüchte är jag mycket svag för.

Så till mina tre favoritförfattare/favoritböcker, dragna ur den stora högen av tänkbara:

Italo Svevo: Zenos bekännelser

Fernando Pessoa: Orons bok

Tomas Tranströmer: Östersjöar

Regelsamlingen:

1 Tacka den du har mottagit priset av.

2 Kopiera prismärket till din blogg.

3 Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.

4 Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.

Ja, ja, stackars lyckliga utkorade. Gör som ni vill, men uppmärksamma gärna några som ni tycker förtjänar det.

Stort i smått

Vem komponerade detta märkliga stycke musik? En sorgesång utan ord som inte ens upptar en hel notsida. Enkel notbild. Djärv harmonik. Till slut en svag och skärande dissonans som upplöses i ett slags förtida intet.

Inte gissar man i första hand på mannen som i vanliga fall behöver det allra storvulnaste operaformatet för att säga sitt. Men Richard Wagner är det likafullt. Och när man spelar det en gång till så hör man det; den som uppfann det berömda Tristan-ackordet röjer sin närvaro.

Mästare behöver ibland stort utrymme, ibland inte. Ibland räcker det även i musikens värld med några få ackord när egentligen varken ord eller toner är tillräckliga. Schmeichelnd - smeksamt - ska det spelas, enligt notbladet, schmeichend (smäktande/trånande) enligt andra uppgifter. Oavsett vilket råder det inget tvivel om vad för slags förlust det handlar om.

Och vem tror ni upptäckte det stora i denna miniatyr om inte en av de allra största pianisterna någonsin! Hör här:

http://www.youtube.com/watch?v=Y-4q1-Ug4n4

PS. Notbilden är klickbar!

Rösten dold i själen

Ännu hörs havet

I flera nätter har jag nu hört havet

jämnt, fram och åter, längs den glatta sanden.

Ett eko av en röst som dold i själen

återuppstår ur tiden; liksom även

måsarnas trägna klagan: kanske är det

fåglar från tornen, som april har drivit

in över slätten? Förr var du mig nära

tillsammans med den rösten; och jag ville

att nu till dig det också kunde komma

ett minnets eko efter mig från fjärran

som dessa nätters mörka brus från havet.

Salvatore Quasimodo

(Ur Poesie, Italica, 1959, svensk tolkning av Anders Österling)

Foto: E.J. Fotot är taget på Sicilien i oktober 2010.

Aftonsången

Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle -
och plötsligt är det afton.

Det skriver Salvatore Quasimodo, siciliansk poet och Nobelpristagare, i sin kanske mest kända dikt. Och vad skulle jag - eller du - kunna invända?

Det finns en ofrånkomlig ensamhet som aldrig blir tydligare än när det går upp för en att de där spåren av liv sitter i ens egen kropp.

Dikten är översatt av Arne Lundgren.

Bilden: Porträtt av Salvatore Quasimodo av Renato Birolli

Bortglömda tonsättare VII

Georgy Catoire - säger det namnet något? Tills för några månader sedan skulle jag själv svarat nej - ända tills jag som trogen lyssnare till nattmusiken i SR P2 hörde ett annorlunda och mycket tilltalande pianostycke och noga lade upphovsmannens namn på minnet. I IMSLP fann jag sedan honom representerad med åtskilliga verk för i första hand piano.

Catoire var ryss men av franskt ursprung, som namnet antyder. Han föddes 1861 i Moskva och dog 1926 vid 65 års ålder i samma stad. Det var inte självklart att han skulle ägna sig åt musik även om han tidigt visade talanger åt det hållet. Efter studier i naturvetenskap och matematik tog musikintresset gradvis över, och då inte bara pianospel utan även komposition. Han tog lektioner så fort han kom åt hos flera av samtidens ryska kompositörer, men en av de första som tog sig an honom var tysken Karl Klindworth, en wagnerian som en tid var verksam vid Moskvas musikkonservatorium och som senare också blev dirigent för Berlinfilharmonikerna. Själv en i ryska sammanhang sällsynt wagnerian drog även Catoire till Berlin för en tid, och vidare även till Bayreuth innan han så småningom återvände till Ryssland.

Catoire hade tidigt kommit i kontakt med Tjajkovskij, som såg hans talanger och manade honom att satsa på musiken. Han lydde råd och fortsatte kompositionsstudierna, först hos den briljante orkestreraren Rimskij-Korsakow, som var uttalat anti-Wagner och skickade honom vidare till Ljadov, möjligen på grund av olikheter i musikideal. Så här långt efteråt är det svårt att riktigt föreställa sig hur kontroversiell Wagner var i slutet av 1800-talet, men faktum är att det inte bara var i Moskva och St. Petersburg som man var tvungen att ta ställning för eller emot.

Trots dessa lektioner på olika håll måste Catoires musik betecknas som egensinnig, samtidigt som den givetvis också visar tydligt släktskap med samtidens romantiskt melodiösa och harmoniskt komplexa karaktär. Man kan om man vill höra honom som en originell mix av Chopin, Skrjabin och varför inte också Fauré, den senare för övrigt en annan tidig beundrare av Wagner i det franska musiklivet. I likhet med dessa komponerade även Catorie pianostycken som kräver mycket av sina exekutörer, inte sällan en rent överdådig teknik. Därför var det en lycka för mig att upptäcka att en tolv år gammal inspelning fortfarande gick att köpa direkt från det fina bolaget Hyperion. Det är en inspelning med den på den mindre kända repertoaren alltid lika nyfikne "supervirtuosen" Marc-André Hamelin. Skivan heter helt enkelt "Catoire. Piano music" och ägnas alltså uteslutande åt denne tonsättares verk för piano seul, som det ibland står på de gamla nothäftena.

För att nämna ett par av de mest bländande styckena först så är Capriccioso (ur Cinque morceaux, op. 10), och Étude fantastique (ur Quatre morceaux, op. 12) av den arten att de som extranummer säkert kan få publiken att resa sig ur bänkarna under ljudligt bifall. Men även om det mesta är svårspelat är det inte alltid av den där uppviglande karaktären. Catoire framstår som en boren lyriker som alltid finner goda lösningar på de komplexa harmoniska uppgifter han tar sig. Och då kan det hellre gå i lugnt andante än i allegro eller presto.

Är det något Catoire i all sin självlärdom tagit till sig från sina komponerande kollegers undervisning måste det vara kontrapunkt. Nästan alltid laborerar han med polyfona strukturer som imitativt och i rytmisk förskjutning "vandrar omkring" i stämväven. Den rikliga förekomsten av trioler mot tvåtakt i de kromatiska linjerna ger känslan av den flytande tonalitet som vi förknippar med senromantiska stämningar. Chants du crépuscules (skymningssånger), op. 24 är ett exempel på en klangvärld som säkert de flesta associerar med Skrjabin men som ändå hos Catoire är något eget. I de senare verken blir han alltmer sparsmakad i all denna förtätade harmonik, nästan som om Anton Webern till sist gett sig den på att bli den nya wienskolans Chopin (t ex Poème, op. 34, nr 2).

Det finns några stycken som även fritidspianister kan öva in. Till exempel den underbart stilla Chant du soir (ur Quatre morceaux, op. 12) som efter en kraftfullare rörlighet i mittpartiet återgår till stillheten som i ett utdöende vågsvall. Ur melodin i diskanten växer en egen linje fram i basen, med den där rytmiska förskjutningen som samtidigt kontrapunktiskt lyckas förena allt till en spännande harmonisk helhet. Det är ju sådant som skiljer konstmusiken - även den i mindre format - från den enklare sortens populärmusik och som gör ett stycke som detta till någonting mer, någonting hållbart (för att låna en modeterm) och mer berikande än ett enklare salongsstycke eller schlagerlåt.

Andra stycken som jag kan rekommendera hemmapianister finns i op. 6: nr 1 Reverie och nr 4 Paysage, samt Trois Morceaux, op. 2.

På Youtube finns några exempel på Catoires musik, dock bara ett par med just Hamelin, som är överlägset bäst i denna repertoar:

Ètudes fantastiques: http://www.youtube.com/watch?v=XowQAw6v0Go

Ersättaren - en fullfjädrad musiker

Tänk er följande: Den annonserade konserten med internationellt kända artister måste bytas ut på grund av sjukdom. In kallas en ersättare, en pianist från orten som får det kanske något otacksamma uppdraget att lindra besvikelsen hos dem som ställt in sig på ett helt annat program.

Så bänkar sig de som ändå bestämt sig, de som tänker att en pianoafton sannerligen inte behöver vara något dåligt alternativ. De som vet eller åtminstone anar att Roland Pöntinen är en utomordentligt skicklig pianist som snabbt kan få en att glömma den initiala besvikelsen. Och vi fyller i alla fall salen till knappt hälften.

Pöntinen gjorde det med ett program som innehöll Chopin, Debussy, Liszt och Chabrier i Berwaldhallen i söndags. Jag vågar säga att alla med någon känsla för storartat musicerande gick därifrån med lätta steg och en ett förnöjt leende på läpparna.

Jag tänkte: Hur förbannat orättvist är det inte, det där med att inte fullt ut få vara interpret - förlåt profet - i sitt eget land, sin egen stad. Här har vi en pianist av yppersta världsklass - virtuos så det räcker och blir över, musikalisk med det känsligaste och mest dynamiska av anslag man kan tänka sig, och med ett intresse även för de mindre spelade styckena av både kända och mindre kända kompositörer.

Jag menar inte att Pöntinen är okänd internationellt, för det är han inte. Men ändå är det som om det vore bättre med någon ung nylanserad fixstjärna på pianisternas grymma himmel än en vanlig svensk som vi hört förut.

Så jag ville bara säga det: Det var en suverän musiker som visade upp sig i Berwaldhallen i söndags med ett pianospel som man bara kan hylla så som man gör efter att ha hört de allra bästa.

Den sicilianske prinsens berättelse

Giuseppe Tomasi di Lampedusa hette en siciliansk ädling som föddes 1896 och dog 1957. Han fick sin grundläggande undervisning av en informator hemma i palatset i Palermo men gick sedan bland annat klassiskt gymnasium i Rom och bedrev privatstudier i språk och litteratur under hela sitt liv, tidvis under långa vistelser utomlands. Som officer i den italienska armen under första världskriget tillhörde han förlorarna i slaget vid Caporetto. Han gifte sig i Riga med en tyskbaltisk kvinna som ägnade sig åt studier i psykoanalys, även hon adlig. Hon drog emellertid inte jämnt med sin svärmor, flydde Palermo och återkom till sin sicilianske prins först när svärmodern dog 1946. Allt detta och mer därtill är uppgifter man kan hämta på nätet. Det viktigaste är förstås att han skrev en roman, Il gattopardo (på svenska: "Leoparden") som utgavs postumt ett år efter hans död och då blev en formidabel världssuccé av ett slag som nog bara har sin italienska motsvarighet i Umberto Ecos "Rosens namn" nästan 30 år senare.

Lampedusas uppskattning av ensamheten var stor och han förblev en man som hellre drog sig undan världen än armbågade sig in offentligheten. Jag gissar att han tillhörde det priviligierade fåtal som kan förena den privatlärdes fria självstudier med rentierens ekonomiska oberoende, att han så kunde välja utan att behöva offra särskilt mycket av livets goda. Mot slutet av sitt liv umgicks han i en litterär vänkrets, och det var också då han till sist själv försökte få Leoparden utgiven, dock utan att lyckas. Det var inte förrän Giorgio Bassani - en av de främsta italienska 1900-talsförfattarna - fick ögonen på manuset och övertygade en förläggare om dess kvaliteter som boken kom ut.

Det är en klassisk realistisk berättelse i Tolstojs eller Stendahls anda (om den senare skrev Lampedusas en essä), en sorts släktkrönika mot bakgrund av ett viktigt skede i Siciliens historia, från 1860 till 1910, som startar med Italiens enande under Garibaldi och fortgår med den nya tidens inbrott på den forna feodalismens bekostnad. Naturligtvis finns här ett stort självbiografiskt inslag; hos bokens huvudperson, den imposante prinsen don Fabrizio, finns säkerligen mer än ett drag gemensamt med författaren själv. Dessa feodala miljöer i snabb utförsbacke skildras med samma distans, humor och vemodiga leende som även kännetecknar huvudpersonen själv. Don Fabrizio inser att förändringen är ofrånkomlig, att det handlar om att överleva genom det mått av anpassning som kan rädda något av den forna storheten. Tillkommer att kärleken till brorsonen, som enrollerat sig i Garibaldi styrkor och som förälskat sig i en uppkomlings vackra dotter, placerar honom i direkt närhet till förändringens vindar. Men för egen del förhåller han sig passiv, en intellektuell sensualist som hellre ägnar sig åt astronomi, matematik och kvinnlig skönhet än åt politiken.

Det blir några nedslag i olika miljöer under det tidsskede som berättelsen omspänner: resan till och från den avlägsna lantegendomen Donnafugata, vistelsen där med småviltsjakt och småstadsintriger, en societetsbal i Palermo, don Fabrizios sjukdom och avsked till denna världen och slutligen en dråplig epilog om det höga prästerskapets visitation för inspektion och godkännande av palatsets kapell, dess utsmyckning och enorma ansamling av tvivelaktiga reliker. Berättandet är fyllt av drastisk humor och stilen kryddad med ironi och originella metaforer. Vad sägs till exempel om denna, a propos kardinalen av Palermos reformiver:

Men mycket snart hade hade han måst inse att det var som att skjuta skarpt i bomull: det lilla hål som just hade åstadkommits fylldes strax igen av tusentals små sammanhängande fibrer medan allt förblev som förut, och därtill kom att det hade kostat krut, och att han hade gjort sig löjlig med att anstränga sig i onödan och att materialet hade försämrats.

När den nya regeringen efter Garibaldis seger sänder en emissarie - cavaliere Aimone Chevalley di Monterzuolo - till Donnafugata för att värva don Fabrizio till senaten, gör Lampedusa mycket skickligt en poäng av piemontesarens nervösa möte med såväl den främmande, för att inte säga skrämmande, sicilianska miljön som den slagfärdige men ovillige prinsen, denne som i sin tur inte försitter tillfället att karakterisera den sicilianska mentaliteten. Jag kan inte låta bli att citera ett lite längre stycke som i en underbart koncentrad formulering återger Siciliens historia som ett motiv till don Fabrizios nej:

Sicilianarna kommer aldrig att vilja att det ska bli bättre av det enkla skälet att de tror sig vara fullkomliga. Deras fåfänga är större än deras elände. Varje inblandning utifrån - antingen den verkligen kommer från främlingar eller från sådana sicilianare som längtar efter självständighet - stör deras fantastiska tro på att de har nått fullkomligheten och riskerar att störa deras behagliga väntan på ingenting. De har förtryckts av ett halvt tjog olika folkslag och tror sig därför ha ett stort förflutet som berättigar dem till en praktfull likfärd. Tror ni verkligen, Chevalley, att ni är den förste som hoppas på att leda Sicilien in i världshistoriens flöde? Hur många muselmanska imamer har inte umgåtts med samma sköna men vanvettiga tanke - hur många av kung Ruggeros riddare, hur många av det schwabiska husets klerker, hur många av Anjous baroner, hur många av hans katolska majestäts rättslärda; och hur många spanska vicekungar, hur många av Karl III:s reformvänliga ämbetsmän? Och vet någon numera ens vilka de var? Sicilien har velat sova trots alla deras maningar. Varför skulle de bry sig om att lyssna till dem - det är ju ett rikt land, det är vist, kultiverat, hederligt, det är föremål för allas beundran och avund, det är med ett ord fullkomligt.

Varför har jag inte tagit itu med denna roande och fascinerande läsning förut! Jag har ju länge känt till Leoparden (som egentligen borde hetat Vildkatten; det är en serval, inte en leopard som åsyftas i originalet) och dess succéartade yttre historia. Jag är glad att det äntligen blev av i samband med Sicilienresan nyligen.

Tilläggas bör att boken är mycket fint översatt av Eva Alexandersson och att boken tyvärr endast kan införskaffas antikvariskt eller lånas på bibliotek.

Foto (överst): E.J. Palazzo dei Normanni, Palermo

Den bästa musiken i allhelgonatid?

Det finns gott om musik som passar att lyssna till i allhelgonatid. Det behöver inte bara vara Mozarts eller Faurés Requiem även om det naturligtvis är outslitlig musik. Ovanstående cd med tre Bach-kantater hör till en av mina absoluta favoriter. Jag tror bestämt att jag någonstans har skrivit om den redan. Den är drygt tio år gammal och möjligen svår att komma över numera, men den som lyckas är att gratulera.

Särskilt BWV 8 Liebster Gott wenn werd ich sterben och BWV 125 Mit Fried und Freud ich fahr dahin är förunderlig balsam för själen trots det tunga textinnehållet. Philip Herreweghe och hans Collegium Vocale med solister sjunger och spelar på ett sätt som jag betraktar som oöverträffat i den här repertoaren tills någon bevisar någonting annat.

Och när jag ändå är inne på fader Bach och hans många kantater vill jag också påminna om Actus Tragicus, BWV 106, vars inledande Sonatina för två flöjter och basso continuo är välkänd tröstemusik för trötta själar. Nog behöver vi sådana påminnelser om skönheten i tillvaron.

Hur var det nu den återkommande sentensen i en av Lars Gustafssons 70-talsromaner löd? Skönheten är det enda som består.

Blev påmind om detta när jag på nytt lyssnade till denna Bach-musik.